Att törsta ihjäl med fötterna i en källsjö

Tänk dig att du står på en sommaräng i full blom. Du är inte i Sverige, utan i något av våra europeiska grannländer. Fram kommer en liten gubbe som sträcker en blombukett under näsan på dig och säger: ”Want to buy flowers? For you just 5 euro. Cheapest and best flowers yes? Smells goood, yes?”.

Min gissning är att du, som uppväxt i Sverige, skulle se ut som ett levande frågetecken. Du skulle antagligen vända huvudet till höger och vänster och konstatera att det överflöd av blommor du står mitt i är både vackrare, fräschare och luktar bättre är den sura lilla bukett du menas betala för. Insikten att här gäller inte allemansrätten, och att du inte alls har rätt att ta del av detta överflöd skulle nog inte dyka upp om ingen påpekade saken för dig. Inte ens om du fick det klart för dig skulle det kännas rätt eller naturligt. Du skulle inse att överflödet kommer att gå till spillo. Ingen kommer att ta hand om ens en bråkdel av allt detta överflöd, utan det enda skälet att förvägra dig att plocka blommor är för att kunna sälja en fantasilös, sur och förjävla ointressant bukett som du varken satt samman efter egen smak eller är direkt intresserad av.

För oss är allemansrätten så självklar att de flesta inte ens funderar över den. Det är egentligen bara när den missbrukas som man reagerar, och då blir man förbannad trots att det inte är ens egen egendom som missbrukats. För mig som ekonomiskt liberal är det bara att konstatera att jag i allemansrätten har en blind fläck där jag inte alls ser fördelarna i att begränsa eller avskaffa den. Allemansrätten ger mig inte rätt att utnyttja någon annans egendom för kommersiell vinning, men den tillåter att jag tar del av ett överflöd som annars knappast kommer utnyttjas. Faktum är att allemansrätten är en av de kilar i min övertygelse som hindrar mig från att bli alltför kategorisk, och på det sättet är jag dubbelt tacksam.

Tänk dig nu att du står i vattenbrynet till en frisk källsjö. Det är hett ute, du har vandrat länge, du har en skopa i handen och kan nästan känna hur det kalla vattnet rinner genom den torra strupen.

Springande kommer en liten kutryggig kvinna som ropar: ”no drinking sir, not drinking lake, capiche?”. Hon pekar på en flerspråkig skylt som säger något i stil med ”lake is private, no bathing or drinking”, sen pekar hon mot en liten vagn där genomskinliga petflaskor med vatten står och bakas i solen. En prisskylt sitter på vagnen, och du räknar snabbt fram att du får betala tjugo spänn flaskan. Tjugo spänn för pissljummet, halvunket vatten av tvivelaktig kvalitet samtidigt som du riktigt kan känna den fräscha kylan från sjöns källvatten bita i fotsulorna.

Med en suck backar du upp på stranden och undrar hur faen de kan med? Att sälja fisljummet vatten på flaska när bortåt tvåhundratusen decaliter iskallt källvatten gör flaskvattnet till ett hån mot din törst.

Båda dessa situationer är fullt möjliga.

Mer än så, ingen av dessa situationer är egentligen objektivt förkastliga. I båda fallen är du utsatt för en situation där någon äger vad du uppfattar som en allmänning och försöker slå mynt av denna. Det finns inget i sak fel i den situationen.

Det som gör situationen absurd är insikten att den som förvägrar dig tillgången inte på något sätt kan utnyttja allt det överflöd de förvägrar dig. Om du skulle plockat blommor utan att gubben såg dig, skulle han aldrig ens upptäckt att han saknade några. Troligen skulle återväxt sett till att nya ersatte de du plockat innan han ens besökte den fläck du plockat från. Skulle du druckit dig sanslös på sjövattnet, skulle sjöns källor ändå ha ersatt allt du druckit och mer därtill innan du ens hunnit kliva upp ur sjön. Rent krasst skulle ren avdunstning ha förbrukat mer vatten än din stackars skopa.

Resultatet, förutsatt att du inte ”stal” blommor eller vatten skulle vara att du går frustrerad därifrån. Antingen går du utan blommor eller törstig, varvid säljaren tycker du är snål och ser sig om efter någon annan att sälja till. Eller så betalar du och tittar med förakt på den halvsunkiga buketten eller det pissljumma vattnet, du har fått något men betalat dyrt och lämnat situationen nästan lika frustrerad som ifall du låtit bli.

Björn Ulvaeus frågar oss om det skall vara så jävla svårt att betala?

Svaret är att det är nästan omöjligt att betala för det vi vill ha. Istället får vi betala för en blek ersättning för det vi suktar efter, vi får dessutom betala dyrt. Vi går från transaktionen frustrerade och undrar om vi inte blivit lurade, och vi ser överflödet som vi inte får ta del av trots att det inte skulle göra någon skillnad för tillgången.

Det som krävs för att ingen skall känna sig lurad är att gubben säger att ge mig en tjuga så får du plocka en rejäl bukett själv, eller att gumman säger att du får dricka och bada så mycket du vill förutsatt att du löser en dagsbiljett för en tia. Du kanske hellre skulle göra det gratis, men eftersom det nästan inte är några pengar så kan du tycka att det är rätt okay. Trots allt måste ju alla försörja sig på något sätt, även gubbar med blommor och små gummor med sjöar. Inget skulle i alla fall bli bättre av att gubben eller gumman laddade en hagelbössa med salt för att jaga bort dig, det skulle sakna proportion och bara göra dig mer fientligt inställd.

4 svar på ”Att törsta ihjäl med fötterna i en källsjö”

  1. Intressanta perspektiv, även om jag inte tror att alla svamp- och bärplockare håller med om att allmänrätten inte kan användas kommersiellt.

    En aspekt som saknas i dina liknelser är dock att i fallet upphovsrätt så är det någon som har skapat (eventuellt med inspiration från andra) resurserna du önskar ta del av.

  2. @Tor: det faktum att man t o m kan stödja sig på allemansrätten som kommersiell aktör och t ex sälja vattenflaskor som man fyllt eller blombuketter som man plockat gör ju bara Marcus liknelse ännu mer hissnande.

    Om vi av hävd hade ett Creative Common (vilket vi i viss utsträckning har) skulle man analogt med allemansrätten t o m kunna berika sig på förädlandet av i andras egendom ingående oändliga resurser. Fy så hemskt, eller hur!

    Att någon skapat saker som åtnjuter upphovsrättsligt skydd skiljer sig inte mot hur det kan vara med allemansrätten. Allemansrätten ger tillgång till en särskilt anordnad badplats, eldplats eller lägerplats. Allemansrätten ger rätt att plocka svamp och bär, så länge vi inte talar om ren tomtmark gäller detta även bär som har kultiverats.

  3. Jag var lite slarvig med begränsningarna.

    När jag pratade kommersiellt utnyttjande, så menade jag inte sådant som bärplockning. Om du däremot ordnar t.ex en badstrand, parkeringsplats eller liknande och tar betalt av besökare, då bör du ha inhämtat tillstånd av markägaren.

    Jag skulle vilja förtydliga att jag personligen inte har något mot upphovsrätten som sådan. Däremot tycker jag den stegvis korrumperats under ett drygt sekel, så att den nu är sin egen värsta fiende.

  4. Klippt från DN.

    Ulvaeus får bygga i naturreservat

    Musikern och tidigare Abbamedlemmen Björn Ulvaeus får bygga sin studio och bostad i naturreservatet på ön Furillen öster om Gotland.

    Landshövdingen Marianne Samuelsson beslutade på fredagen att göra ett undantag från strandskyddsbestämmelserna.

    Marken ägs av entreprenören Johan Hellström som har ett servitutsavtal med den blivande köparen och husägaren Ulvaeus. Det är också Hellström som sökt strandskyddsdispens för att uppföra ”studiobyggnad och logement” på marken.

    Byggnadsnämnden i kommunen har tidigare gett klartecken till bygget, ett beslut som överklagades av Naturvårdsverket. Landshövdingen motiverar sitt beslut att avslå överklagandet med att det finns särskilda skäl att ge dispens från strandskyddet och hänvisar också till byggnadsnämndens beslut.

    Länsstyrelsens jurister anser att bygglovet ska upphävas. Enligt dem kommer Ulvaeus hus att ligga närmare stranden än andra byggnader på ön. De tycker inte heller att det finns några särskilda skäl till att ge undantag från strandskyddet.

    TT

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.