Anna Sjödin får syn på verkligheten

Anna Sjödin har tydligen mognat till lite. Nu när hon står i kylan sen Crazy Horse-affären, finns kanske tid och förmåga att se förbi gamla politiska sanningar?

Jag vet inte hur hoppfull jag egentligen skall vara när det gäller den saken, många av kolumnerna i metro har varit lika navelskådande som tidigare. Men det må vara hur som helst med den saken, för den här gången har Anna satt fingret rakt på en öm punkt. Hon har dessutom en klockren analys om vad som är det stora problemet med skattemyndigheternas metoder och rättigheter. Var tog borgerlighetens insikter i frågan vägen?

Det finns som jag ser det tre stora problem med hur svensk skattelagstiftning, myndighetsutövning och beskattning fungerar. Det första är verklighetsförankringen som Anna berör väldigt träffande:

> Ibland blir det helt galet. När Skatteverket skulle granska en skaldjursrestaurang tre mil inne i landet jämfördes den med en skaldjursrestaurang vid kusten. Man lät intäkterna från en lönsam sommarmånad bli schablon för branschen. På samma sätt låter skatteverket vinsten för pizzerior i storstad fungera som riktmärke för en pizzeria i Ljusdal.
>
> Verkets fantasifoster ifrågasätts ytterst sällan av skattenämnder och länsrätter. ”Skatteverket beslutar upptaxera med skäliga x kronor” heter det. Ansvaret att bevisa motsatsen ligger på företagaren och är ofta en helt omöjlig uppgift.
>
> Jag har följt flera konkreta fall där halvsovande ledamöter i skattenämnderna lyssnat till en föredragande tjänsteman från skatteverket för att sedan varken ställa frågor eller föreslå den minsta förändring. De litar blint till skatteverkets sakkunskap och dömer regelmässigt efter skatteverkets åsikt.

Det är ett stort problem om tjänstemän vars kompetens i skattelagstiftning och bokföring kanske är klanderfri, men vars erfarenheter ifråga om företagande och företagares villkor är noll, skall bedöma hur verkligheten för en företagare ser ut. ALLA företagare jag pratat med varnar för skatterevision. Det som sägs är att nästan oavsett hur bra ens redovisning och deklaration är, så kan man räkna med straffbelopp på flera tiotusentals kronor.

För väldigt många företagare handlar verkligheten om att försöka få jobbet att fungera. Man måste skaffa och hantera kunder, man måste utföra kundernas uppdrag, man måste planera och leverera på utsatt tid, se till att få betalt, underhålla utrustning och ur hela smeten försöka få en utkomst som ställer mat på familjens bord. I allt detta måste man hålla ordning på all byråkrati och bokföra varenda utgift och inkomst till punkt och pricka enligt redovisnings och skatteregler, något som tar tid, tid som kostar förlorad arbetsinkomst. Dessutom måste man hålla järnhård koll på att skattekontot hela tiden är i balans – annars kan man försättas i konkurs snabbare innan man riktigt förstår vad som händer.

Det andra stora problemet är att skattemyndigheten är både en förvaltande instans, som tar in och bokför skatter av alla de slag. Dessutom fungerar de i praktiken både som revisorer, polis, åklagare och domare:

> Sämst behandlade blir de som inte har råd att försvara sig. Skatteverket påstår att systemet är rättssäkert. Samma sak gör ofta vi socialdemokrater. I själva verket är Sverige en skatterättslig bananrepublik.
>
> Jag har tagit del av flera företagares detaljerade beskrivningar av hur skatteverket betett sig när de granskat räkenskaperna i deras företag. De beskriver chockartade upplevelser.
>
> Trots att skatteverket i första instans både är polis, åklagare och domare med rätt att utdöma böter (skattetillägg) får företagaren inte något ombud. Systemet missgynnar småföretagare som inte har råd att betala sitt försvar. En revision kan vara det som slår undan fötterna för verksamheten.
>
> Skatteverkets kritik sammanfattas i en granskningspromemoria som blir underlag för skattenämnd och länsrätt. Företagaren lämnas i extrem uppförsbacke med att svara på skatteverkets obegripliga frågor.

Det hela är med andra ord ett snyggt recept på total rättslöshet. Det enda man kan hoppas på som företagare är att inte bli granskad, för blir man det sitter man på pottkanten.

Jag har drivit mitt eget företag i snart sju år, utan anställda gubevars, det skulle jag inte orka. Men jag börjar allt mer vänta på att hamna i rävsaxen. Jag kämpar för att se till att min bokföring håller streck, men får erkänna att den allt som oftast halkar efter en aning på grund av arbetsbelastning. Jag har på något plan förlikat mig med att det kommer hända förr eller senare, och att det kommer att kosta när det sker – hur mycket vet jag inte. Jag hoppas att kostnaderna inte blir värre än att jag kan överleva dem utan att lägga ner.

Tyvärr tror jag faktiskt att min egen ärlighet kommer att ligga mig i fatet. Jag tar inte svartjobb, jag lägger inte in privata kvitton i bokföringen, jag ”representerar” inte i tid och otid. Men eftersom jag är ren, så syns allt jag gör eftersom jag inte döljer något, så det blir lättare att hitta fel och misstag. Skulle jag vara mindre skrupulös och mer beräknande, skulle jag kunna tjäna mer pengar och samtidigt ha en helt tadelfri bokföring – men är det verkligen det som är idealet?

Det tredje problemet beskrivs bäst av en metroblogg, ”bara en prostituerad som funderar”:

> Men företagaren själv är ansvarig.
>
> Om företagaren ringer Skattemyndigheten och ber om besked om vad som gäller, så kan han inte lita på det besked han får.
>
> Förhandsbeskeden från Skattemyndigheten gäller inte.
>
> Det är sedan, i efterhand som företagaren fått veta om han gjort rätt.
>
> Har han gjort som Skattemyndigheten sade, och det beskedet var fel, kan han bli skyldig Skattemyndigheten en massa pengar.

Skattemyndigheten gör per definition aldrig fel, om de gjorde det skulle de också ta ansvaret för sina fel. Jag har själv råkat ut för detta när jag hamnade hos fogden för att ett papper jag lämnat in och som diarieförts kommit på avvägar. Jag fick ett muntligt förhandsbesked att pappret skulle räcka för att jag skulle kunna invänta en fakturainbetalning innan jag balanserade mitt skattekonto, och tänkte därför inte mer på saken. Nästa händelse i kedjan var att det droppade ner ett papper från kronofogden.

Tur i oturen för mig, var att jag efter diverse tjafs fick tillbaka straffavgifterna och att det sattes en spärr på posten i fogdens databas — annars hade min kreditvärdighet rykt all världens väg. Det skulle vara jobbigt nog som privatperson, men fullständigt katastrofalt i mitt jobb. Däremot fick jag inte rätt i sak, utan befrielsen var bara hänsyn till förmildrande omständigheter — detta trots att skatteverket inte förnekar att min ansökan diarieförts, eller att jag varit i kontakt med dem om ett sådant temporärt uppskov. Du kan inte få rätt mot skatteverket, inte ens när de har gjort fel.

Som slutlig undran från mig som företagare, så ställer jag mig frågan vad det är vi begär av folk? Är det verkligen meningen att man för att kunna driva en liten verksamhet skall behöva vara fullfjädrad ekonom och gärna lite jurist för att klara sig?

Anna Sjödin, välkommen till verkligheten, hoppas du stannar.
Vad mig anbelangar, så förtjänar alla en andra chans.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

4 svar på ”Anna Sjödin får syn på verkligheten”

  1. Där fick du till det 🙂

    Fast ”sagan” jag refererade den här gången hade ju sosseavsändare, vilket när jag tänker på det gäller ganska många sagor för vuxna…

  2. Silfverstrand sopar problemen under mattan och kallar det för sagor. Han kan gott sova vidare.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.