Terror eller motståndskamp?

Har till min bestörtning fått läsa diverse försvar för Iraks terrorister, de har av vissa debattörer omskrivits till motståndsmän.

[Aftonbladet 25/1](http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,593646,00.html), [Aftonbladet 27/1](http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,594758,00.html), [Aftonbladet 16/2](http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,604033,00.html), [Aftonbladet 24/2](http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,608097,00.html), [Aftonbladet 1/3](http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,610770,00.html)

Låt mig helt kort dra upp skiljelinjerna mellan terrorism och motståndskamp:

####Motståndskamp

+ Följer konventioner om krigets regler och folkrättsliga principer
+ Utförs av uniformerad personal, uniformer kan vara reguljära eller irreguljära, men markerar tydligt tillhörighet.
+ Söker främst slå mot motståndarens förmåga och vilja att ockupera – infrastruktur, militär personal, ekonomiskt och strategiskt viktiga resurser.
+ Civila offer undviks i största möjliga utsträckning.
+ Operationer av militär karaktär

####Terrorism

+ Nonchalerar konventioner, är ointresserade av principer bortom de egna övertygelserna.
+ Maskering till civilister accepterad och ofta utnyttjad taktik.
+ Främsta syftet är skräck, militära och strategiska mål kan förekomma men vanligast är val av mål för att maximera terror-/ skräckeffekt – civila folksamlingar, enskilda civilister som har ”fel” åsikter, allmänna civila kommunikationsmedel och liknande.
+ Operationer av ickemilitär karaktär: kidnappningar, flygplanskapningar, väsk-/ brev-/ självmordsbomber, avrättningsliknande mord, bankrån…

Utöver detta har motståndskamp ofta en agenda som syftar till befrielse i den folkrättsliga bemärkelsen medan terrorism har starkare politisk, religiös, etnisk och/eller bigott karaktär.

####Iraks ”motståndsrörelse”

De som slåss i Irak skulle kunna kalla sig motståndsrörelse om de endast angrep militära mål, och bar uniform under attackerna. Likaså skulle de då undvika självmordsbombningar och civila offer. Deras krav skulle ha den enkla rena och tydliga innebörden att Irak skall vara fritt att välja egen väg utan inblandning av främmande makt.

Det talar mot dem att de angriper civila, klär sig civilt även under själva attackerna, kidnappar civilister, avrättar civilister offentligt, terrorbombar utan urskillning och har en agenda som endast till en del handlar om nationellt självstyre. Det till och med så att de står för åsikter och värderingar som inte tycks delas av en majoritet av befolkningen – något de kontrar med våld och/eller hot om våld.

Därmed kan de inte på något sätt anses vara en motståndsrörelse. Om de försvann i morgon dag skulle den absoluta majoriteten av Iraks folk med största sannolikhet dra en lättnadens suck.

####Apologisterna

Det finns en utbredd dumhet som består i att ta terrorister i försvar, detta oavsett om vi pratar statsterrorism eller reguljära terrorgrupper. Man försöker se bakom deras terror och förstå deras syften. När man sedan argumenterar enligt linjen ”metoderna är förkastliga men syftet är förståeligt” så är man ute på riktigt glashal is. Förutom att man befinner sig farligt nära det så kallade ”stockholmssyndromet”, så ger man faktiskt terrormetoderna en slags sjuk legitimitet.

Det är en typ av legitimitet liknande den som när Pelle fem år försöker skapa när han skall förklara varför han kastat sand i ögonen på Olles kompis Lisa:
-Men mamma, Olle retas ju, han retas ju alltid, varför säger du inte till HONOM…?

Är man dumsnällt korkad som förälder säger man då:
-Förlåt lilla gubben, jag såg inte att han retades, men om du är arg på honom eller Lisa får ni väl försöka prata om saken istället?

Det man bör säga är väl mer i linje med:
-Och vad har Olle med att du kastar sand på Lisa att göra?! Du kastar inte sand i ögonen på NÅGON, det spelar ingen roll om de retas eller ens om de kastar sand på DIG, FÖRSTÅTT?
-Nästa gång någon retas, säg till mig. Nu säger du förlåt till Lisa, annars går vi härifrån DIREKT!!!

Annars lär man ju ungen att det är OK att vara taskig, till och med skada, om han/hon bara har har en anledning – relevant eller inte.

####Mina erfarenheter efter 911

Jag undervisade vuxna under perioden, och det fanns en otäckt utbredd inställning att USA fick skylla sig själva: ”De har ju lagt sig i, exploaterat, utsugit och utövat sin makt i alla herrans år, det är väl inget konstigt om folk är sura på dem”.

Problemet med utsagan är att USA som nation mycket väl kan haft sina fingrar i syltburken lite här och var – men den absoluta majoriteten av de som drabbades vid 911 hade inte ett dyft med den saken att göra. Det är än en gång ett ursäktande av Pelle när han kastar sand på Lisa, där man säger att ”Olle retade ju honom, det är väl inte konstigt att han är arg?”

####Min syn på invasionen av Irak

Jag sörjer inte Saddam.

Det var olyckligt att USA inte inväntade FN:s stöd. Jag hade hellre sett att en aktion, oavsett vilken, hade innefattat fler länder och haft stöd i FN. Men det verkade som om viljan att vänta var svag.
Delvis handlade det nog om en styrkedemonstration från Bush inför det egna folket. Bush hade förklarat krig mot terrorn och kunde inte till något pris tillåta sig att bli bromsad av något enda skäl.

Jag anser att det var ett felaktigt beslut, jag anser också att det var övermåttan dumt att dra in massförstörelsevapen i motivationen till aktionen. Jag anser hela aktionen var tveksam ur folkrättslig synvinkel. Jag anser att FN borde varit det forum där aktioner diskuterades och beslutades. Jag anser att USA oavsett om invasionen av Irak var rätt eller fel fattade beslutet på fel grunder och genomförde det på fel sätt.

Jag anser också att vi i Europa har visat oss rätt skenheliga. Vi beter oss indignerat på ett sätt som om vi saknade skuld, vilket är direkt oärligt. Hade vi varit mindre tröga och ställt tydligare krav både på USA men även på Saddam, så hade vi haft väsentligt mer på fötterna när vi nu går till storms mot USA för att de faktiskt GÖR någonting.

Men…som sagt… Jag sörjer inte Saddam.

####Palestinafrågan

Det är knappt jag vågar skriva något om detta, hur man än vänder sig kan man vänta sig en hink skurvatten i ansiktet – kanske till och med av goda skäl.

Så jag stannar vid att säga att metoder av den typ som Hamas och liknande organisationer har använt sig av inte är acceptabla eller försvarbara. Men att å andra sidan Israels metoder gentemot palestinierna även de ger mig illamåendekänslor. Från båda håll finns så mycket arbiträrt våld som försvaras och förklaras i det oändliga, men som i slutändan likväl är just arbiträrt våld och som oftare än inte drabbar oskyldiga.

8 svar på ”Terror eller motståndskamp?”

  1. Det finns ett ennat syndrom i detta och det handlar om att många, speciellt mediafolk, har väldigt svårt att skilja mellan orsak och skuld.
    Det finns en orsak till att människor blir terrorister men det gör dem inte mindre skyldiga.
    Vi vi straffa dem så ser vi till skulden. Vill vi göra något åt problemet får vi se till orsaken. Eller också får vi göra båda delarna.
    /Clas

  2. Tack moje.

    Du har rätt Clas.
    Det är ju också därför palestinafrågan är en så het potatis. Det saknas ju inte anledningar på någondera sidan… Men det är som i en artikel jag läste igår, där en rättsprincip feltolkas så att det är handlingens resultat inte syfte som blir väsentligt.

    Många är de som inte kan dra skiljelinjerna tydligt.

  3. Ytterligare en av mina käpphästar… men ack så svår att förklara;
    Det finns en poststrukturalistisk syn i samhället där vare sig syfte eller innehåll ägnas ett intresse. Endast formen blir utgångspunkten för en analys. Och en av följderna är att människan förvandlas till objekt. Terroristerna ”utnyttjas” av debattörer som vill uppnå en kritik som enbart berör formerna för förtrycket.
    Vad som är bestickande är att denna retorik, som har sitt ursprung i nyliberalt tänkande, blir ”kidnappat” av förment radikala element även på vänstersidan.
    För mig är ”vänsterpolitik” att bekämpa förtryck och även om USA gör sitt bästa att trycka ned människor i Irak så är deras övergrepp endast en stilla bris i jämförelse med de handlingar som utförs av, såväl Saddams antireligiösa rörelse som de mer fundamentalistiska inom den muslimska världen. Det finns gradskillnader även i helvetet.

    För den som ser sina släktingar sprängas i bitar av bomber är det inte så väldigt intressant varför det sker. Det viktigaste är att terrorn upphör.

  4. Jag kan inte annat än att hålla med om att det är fara och färde när människan förvandlas till objekt.

    Jag håller även med om att syfte och innehåll är nog så viktigt som form. Annars blir det ingen skillnad om jag bryter din arm när jag räddar dig från en framrusande buss eller om jag gör det i mening att skada dig…

    Däremot får du gärna förtydliga hur detta skulle ha sitt ursprung i nyliberalt tänkande?

  5. Önskar jag kunde… men jag sitter just nu och försöker förstå Derrida och dekonstruktiones princip så när jag är klar med studierna kan du få en mer utförlig beskrivning.
    Nyliberalismen är den politiska motsvarigheten till språkfilosofins Poststrukturalism eller för den delen Postmodernismen inom konst och arkitektur.
    Det handlar om det som Derrida kallade subjektets död och subjektet i detta fall är staten. Vad som då återstår är människorna i samhället – objekten.
    Jo – jag vet att det är luddigt men när jag har förstått Derridas ideer så kommer det ett inlägg i min blog.

  6. Jag skriver det har pa engelska eftersom det faller sig mer naturligt numera…

    I read news feeds every morning from different corners of the planet (or at least where the news sites have news feeds) and since the attacks here in England there’s been a lot of blasts in other places around the world. Some of them can easily be classified as terror attacks.

    The war in Iraq is ”politically” over. And since the war is over…the bombs that goes off in cars and other places really should be considered in the same way as the blasts in The Tube. Shouldn’t be a difference.
    But we all know that the war isn’t over in Iraq, just on a political level. And still…if it’s over politically, why don’t they scream about terror down there? Or in other places.
    There’s tragedies happening every day, people get killed, families shattered…but no one gives a damn.

    I was (and still are) against the war in Iraq. US could’ve dealt with Hussain in a different way. A nation like the US have power enough to kill someone without invading a whole country. And yes, the government in the US have dealt with a lot of scum. Hussain is one of them…bin Laden another. If you do business with crooks, you have to accept the fact that there are risks involved.
    As you said, Marcus…the people who died in the towers at 911 were innocent. They were also used by one of the most powerful countries ever, just for the sake of showing the world exactly how powerful they could be.

    It’s all a game and I doubt that we have seen a fraction of what is really going on under the surface. I’ve bumped into so many Americans lately who have turned their back on Bush and not even all Republicans agree with what he’s doing today.
    And most people here in the UK are against the love affair that Blair have had with Bush. And still have. British media loves it though and they also tend to identify good ol England with the US.
    And nothing could be more wrong. There’s nothing here in the UK that fits in with the American Way.

    When a nation like US will step in and defend ANY country who have problems with terrorists without any consideration for what they can gain back, and when we’re all equal to them…that’ll be the day I’d like to shake hand with George Bush Jr.
    Somehow I don’t think we have to worry about that though. Money talks and where there’s resources, you’ll find the American government poking around.

    I might be terribly cynical…sarcastic too…but it’s amazing how fast people (read americans) forgive and forget. Lets just hope that the rest of the world will keep their eyes open.

    …och staller ner hinken med skurvatten 😉

  7. Hej Christa, jag håller med och samtidigt inte.

    Å ena sidan är det sant att USA och Europa har världens sämsta minne, vår förmåga att glömma våra egna synder är närmast ämne för Guiness rekordbok.

    Å andra sidan är det inte helt orimligt att vi reagerar starkare när skiten träffar fläkten innanför vår egen ytterdörr.

    Hussein var aldrig ett problem som man egentligen kan relatera till 9-11, han var ett problem ja – men av ett annat slag. GWB m.fl ville nog väldigt gärna ta itu med honom alldeles oavsett. Med 9-11 i ryggen fick de inte bara ett gott svepskäl, de kunde också visa att de GJORDE något konkret. Att det sedan närmast kan liknas vid att tömma kökssoporna för att det är propp i duschavloppet kunde slätas över av en liten armé av spin-doctors.

    Att hela affären dessutom luktar unket av övervintrad kolonialism, inte bara nu utan under de senaste kvartsdecenniet, gör inte saken bättre.

    Jag är tyvärr övertygad om att allt kommer att bli mycket värre innan det blir bättre.

    Trots det är det närmast vatten under broarna, vi är redan där. Att lyfta foten när du trampat med stöveln i en lergrop klafsar värre än när du trampade i – du riskerar dessutom att tappa stöveln.
    Irak är redan invaderat och har påbörjat en långsam marsch mot demokrati, att lämna nu är inte rationellt eller ens moraliskt. Det blir lite som att stå upp mot skolans flåbuse, och när de som tidigare inte vågat höja rösten ställer sig bakom en så flyr man och lämnar de andra i sticket.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.