Flickan med de röda skorna

Maria Housden har skrivit boken ”Flickan med de röda skorna” som en hyllning till sin dotter som dog i cancer vid tre års ålder. Boken är inte ett litterärt mästerverk, men det behöver den inte vara. Det räcker med den innerlighet och den ärlighet hon skriver.

För mig som förälder till en två och en treåring, så var boken närmast självplågeri – samtidigt var den så fängslande att jag inte kunde låta bli att läsa. Flera gånger slängde jag boken ifrån mig helt enkelt för att det gjorde nästan fysiskt ont att fortsätta. Jag förstod så väl, det blev för levande.

Den lilla flickan Hannah visar en mognad långt över sin ålder, och Maria som mamma finner sig närmast försöka hinna med i flickans accepterande av sanningen. Det är fascinerande att se hur Maria, i den kris som naturligtvis uppstår, närmast i ett slag finner den slags insikt om vad som betyder något – och en insikt om hur världen fungerar som många söker under en hel livstid.

Boken är också ett dokument över den grundläggande mänsklighet och rent ut sagt godhet som finns hos de flesta människor, och som kommer ut när den lockas fram av kris och envishet i kombination. Läkaren som plötsligt talar till föräldrarna som pappa, inte som läkare; AT-doktorn som plötsligt stannar upp när den lilla flickan vägrar låta sig undersökas om han först inte berättar vad han heter ”på riktigt”; prästen som drabbas av tvivel i sin oförmåga att förstå hur Gud kan drabba en så liten flicka så hårt.

Jag kan inte annat än rekommendera boken, men utfärdar en varning att inte läsa när du själv är sårbar – i alla fall inte om du har barn.