Min relation till Åsa Lindeborgs texter och ställningstaganden i framför allt Aftonbladet har inte precis varit oproblematiska genom åren. Även om jag själv växt upp i vänsterrörelsen, så omprövade jag mina ståndpunkter och kom till en helt annan och till och med för mig själv tidvis förvånande slutsats. Världen har blivit på en gång enklare och mer komplex.

Oavsett allt detta, så har jag en djup grundläggande respekt för henne. Jag har nämligen inte alls svårt att se skillnad på den makeup av åsikter folk håller sig med och personen bakom masken. För mig är Åsa en person som tycks ha hjärtat på rätt ställe, alldeles oavsett att hennes åsikter i sakfrågor alltsom oftast går helt på tvärs med mina.

Den här gången lyser hon klart i en artikel om yttrandefrihet. Hon sätter fingret på vad jag anser är en av vår tids största utmaningar: att inte förväxla vår egen moraliska och politiska förträfflighet med de principer som bör styra ett fritt och demokratiskt samhälle. Var och en av oss som under någon del av sitt liv upplevt utanförskap på något sätt, borde vara vaccinerad  mot sådana dumheter. Ändå ser man tid efter annan hur folk faller till föga för frestelsen att försöka pressa in resten av världen i sin egen ram.

I grunden kan en vettig syn på yttrandefrihet sammanfattas på det sätt Evelyn Beatrice Hall sammanfattade Voltaires ståndpunkt:

“I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”

Det har blivit i det närmaste en plattityd, något folk säger utan att på allvar fundera på konsekvenserna av utsagan. För det har sagts många gånger: om du bara försvarar rätten att säga det som du själv finner acceptabelt, så försvarar du egentligen inte yttrandefriheten överhuvudtaget.

Med sann yttrandefrihet, så måste även dumheter som Åke Greens yttringar om homosexualitet försvaras. Inte så att han har rätt att slippa löje och brutal kritik, men han har rätt att uttrycka sina övertygelser. Detsamma gäller för övrigt djupt sjuka politiska yttringar som en viss massmördares ”politiska manifest” eller en viss sajts försök att rehabilitera, förklara och försvara sexuella handlingar som i grund och botten bygger på övergrepp.

Till och med sådana uttryck måste försvaras. I annat fall försvarar vi inget alls annat än vår egen rätt att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen, vilket är helt ofarligt, utan tillstymmelse till utmaning — och därför inte handlar om yttrandefrihet alls.

Det är svårt att uttrycka det bättre än Åsa själv:

Men det finns också författare som grumlar vyerna, som sprider lögner och fördomar, som skändar och kränker. Säger vi att varje fri penna ökar friheten för miljoner människor kan vi inte bara mena de pennor som utmanar diktaturer. Vi måste också inbegripa dem som stångar pannan blodig för påståenden som majoriteten i en demokrati inte accepterar i sak. PEN:s stolta paroll blir till jolm om vi inte inser att även en förintelseförnekare som David Irving har fängslats på grund av sina, för oss, förhatliga ord.

Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Om såna som Irving inte får publicera sig, tvingas vi aldrig vässa våra argument. Kunskapen om det allra viktigaste förslappas, fördunklas.

Vi har de senaste årtiondena sett alldeles för mycket av tillrättaläggande där man ”av godhet”, eller vad det nu kan vara fråga om, försöker att indirekt förbjuda det som är obekvämt. Vi har sett nog av ”samariter” som alla anser att just deras behjärtansvärda agenda förtjänar särbehandling och ytterligare ett undantag i grundläggande friheter.

I grund och botten stödjer sig alla sådana ”goda insatser” på samma principer som en gång i tiden det amerikanska ”Moral Majority”. Det vill säga det faktum att så många av oss reagerar med reptilhjärnan när vi stöter på något vi inte tycker är acceptabelt. Vi har så svårt att se skillnaden mellan att känna aversion emot något och argumentera mot det, eller att förbjuda det.

Jag kan säga att jag skäms över svenskar som rackar ner på minoriteter eller försvarar övergrepp. Förbud skapar dock bara tystnad och inget annat. Förbud sopar skräpet under mattan, sminkar över verkligheten och låter den polerade ytan få vårt moraliska övermod att gå i spinn.

Jag förvånas över att vi är så duktiga på att slå oss för bröstet när det gäller yttrandefrihet, för rent krasst är vi inte några stjärnor. Att jämföra sig med uppenbart slutna och repressiva samhället är inte något att yvas över. Skulle vi inte framstå som klassens ljus i jämförelse med dessa, så skulle stöveltrampen inte vara långt borta. Men det är inte detta som skall vara vår standard, för då har vi lagt ribban i tröskelhöjd och där hör den inte hemma.

Bra så Åsa.

För någon vecka sedan skrev jag en post på min biologi-blogg om gener och homosexualitet . Där ville jag ha med en bild på en grekisk vasmålning, som visade hur accepterad manlig homosexualitet var i det klassiska antika Grekland (åtminstone i ledande samhällsskikt).  Den första till synes fria bild jag hittade var denna:

Men så kom jag att tänka på mangadomen. Ritade bilder med människor som kanske inte är fysiskt färdigutvecklade, inbegripna i sexuella aktiviteter. Är inte detta barnporr? Är det straffbart att ha laddat ner bilden, och sprida den vidare?

Så tänkte jag ett varv till. Liknande bilder finns med i många läroböcker i konstvetenskap. Är det brottsligt att ha en sådan bok hemma i bokhyllan? Att ha surfat omkring och i sin dator sparat bilder på grekiska vasmålningar, där en sådan kan förekomma?

Uppenbarligen har det svenska rättssystemet ett och annat att förklara för oss som är intresserade av bildkonst. Kanske ska jag polisanmäla min bloggpost för att testa frågan?

Vi på livbåten stödjer det fria ordet och den fria tanken. Vi anser att det är absurt att förbjuda folks fantasier. Inskränkningar i yttrandefriheten behövs, men de måste ske med omsorg och eftertanke. Vi har en lag som gör vissa tecknade bilder olagliga. Godtycket regerar när konst kan bli föremål för en rättsprocess och till och med fällande dom på grundval av inblandade jurister och lekmannadomares tycke och smak.

En fotografisk bilds brottslighet bör härledas ur det fotograferade ögonblickets brottslighet. En tecknares fantasi kan aldrig vara brottslig, därför kan inte en teckning vara brottslig.

Befria teckningarna!

Stöd kampanjen. Skriv på namninsamlingen.

Det är lite ömsom vin ömsom vatten i europapolitiken för tillfället. Våra kära Cecilior, Malmström och Wikström hejar som vanligt på för att censurera Internet. Malmström har dessutom den dåliga smaken att indignationsförsvara sina dumheter med att hon minsann är liberal:

“I am a liberal, I consider free speech as a fundamental value and I have fought for that all my life, so accusations that I’m trying to censor the internet and limit freedom of speech really go to my heart because that is absolutely not what I’m trying to do,” Malmström said. “But I have seen those pictures; they have nothing to do with freedom of speech. This is a horrible violation.”

Lite samma tongångar som tidigare på egen blogg:

Detta förslag har i vissa kretsar rönt viss uppmärksamhet då de hävdar att kommissionen censurerar nätet. Det argumentet kan jag dock inte förstå – barnpornografiska bilder kan aldrig ses som en yttranderättsfråga, det är en grovt kriminell handling som kränker samhällets allra mest sårbara. Blockeringer skall givetvis ske efter noggrann prövning, med tydlig information till användaren och det finns juridiska möjligheter att överklaga.

Nå när Malmströmskan säger att barnpornografiska bilder aldrig kan ses som en yttranderättsfråga [sic!], så låter det ju bra. Vem kan på fullaste allvar försvara sexuell exploatering av barn? Men om man parar ihop det uttalandet med domen nyligen, där några serieteckningar var tillräckligt för att få en översättare och namnkunnig seriekännare fälld och brännmärkt, så är det inte längre lika självklart. Övergrepp på seriefigur liksom, är det något liberaler verkligen skall lägga sitt krut på att stoppa? Liberal är den som står för liberala principer i ord och handling, inte den som påstår att den gör det.

Det är inte precis strålande när man skiter i om korståget får ovälkomna biverkningar, eller om det ens har någon verklig verkan. Vem bryr sig bara man får leva ut sin moraliska indignation och känna sig rättfärdig. Som Broman så riktigt påpekar, så är vägen till helvetet kantad av goda föresatser.

Det positiva då? Vinet som kompletterar vattnet är att de regler som håller på att drivas igenom kan komma att innebära att åtgärder måste lagstiftas och gå via gängse rättsvårdande myndigheters procedurer. Det är en stor förbättring av rättssäkerhetsläget jämfört med de ”frivilliga” och hemliga listor som används idag. Humorn i det hela är att skall överklagan gå att göra, så måste listorna vara offentliga, vilket med dagens absurt ineffektiva sopa-under-mattan-taktik, skulle vara som att upprätta en statlig lista över vilka sajter man skall besöka om man letar barnporr.

Det var kanske inte riktigt så man tänkte då, eller? Det visar lite på hela feltänket bakom listorna, att de måste vara hemliga för att inte vara direkt kontraproduktiva…

Våra Cecilior tycks hur som helst inte förstå skälen till grundläggande liberal skepsis mot alla typer av åtgärder som kräver broddar för att inte glida nerför det sluttande planet. Demokratiska stater har faktiskt redan som det är lagt saker i sina filter av karaktären obekväm information snarare än barnsex, en sådan lösning inbjuder nämligen till ”tolkningar” av vad som kan, skall och får filtreras. Liberala principer är ofta ett av korstågens första offer. Korsfarare har målet i fokus och ser inte vad de trampar på för att nå dit. Trista principer står i vägen för sådan självrättfärdighet, så det är inget man vill lyssna på eller fundera över.

Och visst, kunde man verkligen uppnå att barn slapp utsättas för sexuella övergrepp. Kunde man få slippa att de fick sin olycka dokumenterad på film och i bild och att eländet spreds för väder och vind, så skulle jag förstå att man var beredd att ta vissa obekväma mått och steg.

Men förutsättningarna för den förståelsen är att man skyddar grundläggande principer, att man bibehåller en slags grundläggande rim och reson och att man faktiskt uppnår något annat än att sopa problemen under mattan. Den ständiga frågan är hur långt man kan sträcka sig innan det är dags att sluta kalla sig liberal? För när ändamålen helgar medlen, så blir man snabbare än man tror korrumperad. Inte i bemärkelsen att man tar mutor för att sätta dit folk, utan att ruckandet på endera principen Det kräver väldigt god balans att trava över den knivseggen utan att trilla av eller skära sig.

Ceciliornas balansförmåga inger inte direkt något förtroende.

Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.

Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  – då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

I dagens Aftonblad läser jag Carl-Michael Edenborgs ”inpass” om serieöversättaren/seriekännaren som blev fälld häromdagen för barnpornografibrott. Han är kritisk till barnpornografilagens utformning som gör att även tecknade bilder som saknar ett avbildat offer är olagliga eftersom de anses kränka barn i allmänhet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Folkpartisten Mattias Lönnqvist skriver också om fallet med utgångspunkt i sitt serieintresse och avslutar:

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?

Jag har också ett stort intresse för vuxenserier. Jag har barn som är besatta av den mangakultur som den dömde mannen är expert på och översättare av. Dessutom hatar jag tankeförbud, moralistiska inskränkningar i yttrandefriheten och gammaldags sexualmoral. En oerhört duktig svensk konstnär har blivit dömd för utövandet av sitt konstnärskap. Det är vad som hänt.

Eftersom jag tagit hem domen så vet jag vem den dömde mannen är, men jag vill inte publicera det utan hans tillstånd, därför kan jag inte visa exempel på hans konstnärskap som översättare av serier i världsklass. (Ni får tro mig på mitt ord eller själva göra researchen.)

Om domen

Serieöversättaren döms för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter å 310 kronor (dvs 24.800 kronor) samt ska betala  500 kronor till brottsofferfonden och återbetala 5.000 kronor till staten för sina för försvarskostnader. Han får dessutom de beslagtagna hårddiskarna förverkade.

Så står det i domen, men det som inte står i domen, men som jag skulle vilja tillägga är att han dessutom för evigt är stämplad som misstänkt pedofil.

I domen kan man läsa följande om brottet:

I samband med husrannsakan hemma hos NN togs datorer och andra lagringsmedia i beslag. De visade sig innehålla vad polisen betecknat som barnpornografiskt material i form av 51 stycken aktivt sparade bilder. Samtliga bilder är tecknade. Åtalet omfattar dessa bilder.

Brottet är alltså innehav av 51 stycken teckningar sparade på en hårddisk.

Så här beskrivs den tilltalades syn på saken i domen:

NN har i förhör uppgett att han sparat bilderna efter att han hittat dem via Internet. Han är till yrket översättare och betraktas enligt egen uppgift som en av Sveriges mest framstående kännare av japanska serier. I hans arbete ingår att känna till utvecklingen av teckningar och serier inom detta område. En del bilder har han laddat ner från Internet direkt från privata tecknares egna hemsidor, andra har han fått då de bilagts komprimerade filer med annat material. Syftet med att spara bilderna har varit att använda dem som exempelmaterial för honom själv eller andra. Hans intresse för dem har varit både professionellt och privat. Han har 
förvarat bilderna i en mapp avsedd för lite ”tveksamt” material. Personligen har han ansett vissa av bilderna obehagliga, andra har han funnit tilltalande estetiskt. Han har sett vissa av bilderna som erotiskt kittlande. Han kan dock inte minnas om han tittat på de bilder som visats under förhandlingen. I Japan är denna typ av teckningar allmänt tillgängliga. Han har i sin ägo uppskattningsvis 400 japanska seriealbum av liknande slag och har inte haft en tanke på att materialet kunnat vara olagligt. Han bryr sig inte om bilderna och han skulle inte ha laddat ner dem om han hade vetat att de kunde vara olagliga.

De 51 teckningar synes vara japanska vuxenserieteckningar som är allmänt tillgängliga på internet och i den japanska seriehandeln.

Domstolen beskriver sakförhållandena så här:

De bilder 51 bilder som förevisats har ostridigt funnits sparade på datorer och hårddiskar som tillhört NN. Han har således innehaft bilderna. De bilder som förevisats tingsrätten är till stor del av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften. Teckningarna föreställer människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.

Här får vi veta att teckningarna föreställer barn och att de är ägnade att vädja åt sexualdriften. Det här är problemet med morallagar. Vi får domare som grundar sina domslut på bedömningar av vad som är ägnat att vädja åt sexualdriften. Vems sexualdrift? Din, min, den tilltalades, eller domarens? Det finns folk som tänder på Berlinmuren.

Tingsrättens resonemang:

De undantag som medgivits för ett icke-kriminaliserat innehav av barnpornografiskt material på grund av konstnärlig frihet bilder gäller endast den som själv målar, tecknar eller på annat sätt hantverksmässigt framställer en barnpornografisk bild. Undantag enligt ovan får dessutom endast ske under förutsättning att bilden inte är avsedd att spridas vidare till andra. I detta fall har NN innehaft bilder tecknade av andra, vilket innebär att dessa spritts och överlåtits. Att se innehavet av bilderna som straffbart innebär under dessa förutsättningar inte någon inskränkning av NN:s egen konstnärliga frihet.

Enligt lagen är det inte kriminellt att inneha sina egna teckningar. I det här fallet var teckningarna från internet, således kommer inte den tilltalade undan genom att hänvisa till sitt eget konstnärskap.

Tingsrättens resonemang (forts):

NN har hävdat att innehavet av bilderna med hänsyn till hans arbete som kännare av japanska serier och översättare är att se som försvarligt. Bestämmelsen om försvarligt innehav av barnpornografi ska dock enligt förarbeten (prop. 1997/98:43 sid. 92 ff.) tolkas mycket restriktivt. Behov av att inneha bilderna för forskning kan i detta fall inte anses ha förelegat. Några särskilda omständigheter som skulle göra innehavet befogat finns inte.

Att man arbetar med japanska vuxenserier tillåter inte innehav av japanska vuxenserier. Så klart, eftersom den här typen av serier inte får ges ut i Sverige, så kan det ju inte finnas ett behov av att översätta eller för den delen titta på dem.

Tingsrättens resonemang (forts):

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.

Nu kommer vi till den springande punkten. Det offerlösa brottet. Barnpornografi är förbjudet i Sverige inte för att skydda de barn som avbildas, utan för att skydda någon slags idé om det skyddslösa barnet. Alltså kopplas inte brottet till något övergrepp, utan alla sexuella skildringar av barn även de som inget barn varit inblandade i framställningen av är olagliga. Det betyder alltså att man förbjudit människors fantasier. Man har dessutom gjort det på ett sådant sätt att bedömningen med nödvändighet blir subjektiv genom att innehavsförbudet gäller de bilder av barn som är ägnade att vädja åt sexualdriften. Jag påminner om mitt inlägg om tolkningen av ett fotografi av ett barn från för någon månad sen.

I Sverige är vissa människors fantasier förbjudna. Jag anser att det är beklämmande!

HAX sammanfattar varför det inte finns något annat alternativ för oss som tror på demokrati, rättsäkerhet och individens frihet mot staten, än att rösta pirat i höst. Avslutningen är så bra att jag stjäl den rakt av:

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Ösel, en ö utanför Estlands kust har en folkmängd på ungefär 35000 människor. Om det gick att leda i bevis att det var en mellanhamn för smuggling av piratkopior, ni vet sådana man fysiskt kan ta på – klockor, väskor, skor, parfym etcetera – skulle det då vara tillräckligt motiv för att avfolka ön och bomba den med termobariska laddningar till dess ingenting högre än ett grässtrå stod kvar?

Jag misstänker att ingen nappar på den idén som ett sätt att lösa eventuella smugglingsproblem, men den sortens resonemang är ack så vanliga när det gäller motsvarande ”piratkopior” på nätet.

Hollywoodstjärnor

Viceidiot Joe Biden, hollywoods bäste vän, med handräckning av sin Copyright-Tsar Victoria Espinel kom i mitten av juni med rätt obehagliga slutledningar och hot mot alla som inte kammar upphovsrättslobbyn medhårs. Med Bidens egna ord:

”Piracy is theft, clean and simple, it’s smash and grab,” Biden said. ”Theft in every culture should be punished, and intellectual property is no different.” [...]

”Perhaps our greatest export.. is America’s creative impulse… and criminals are working every day, every day to steal it.”

Torrentfreaks reaktion var:

According to the new plan, piracy is a major threat to the US economy and a global crackdown is needed to save businesses from going bankrupt.

Interestingly, Biden’s statement stands in contrast with what the Government Accountability Office told US congress earlier this year, as it concluded that there is virtually no evidence for the claimed million dollar losses by the entertainment industry.

Biden och de som jobbar runt honom är upphovsrättsindustrins riddare i skinande rustningar. Han har haft ena foten i den industrin sedan många år tillbaka, så det är inte på det minsta sätt förvånande, däremot oroande. Och mycket riktigt kan vi se de första konsekvenserna av att de politiska leden sluter upp än mer bakom upphovsrättslobbyisterna.

En hel bunt sajter som syndikerar film på olika sätt: TVShack.net, Movies-Links.TV, FilesPump.com, Now-Movies.com, PlanetMoviez.com, ThePirateCity.org och ZML.com har blivit av med sina domännamn, medan MegaUpload.com och ThePirateBay.org klarade sig med ett nödrop från att råka ut för samma sak. Det kusliga i historien är tillvägagångssättet, där man istället för den vanliga razziametoden arbetat tillsammans med ICANN och fått dem att överföra domännamnen till myndigheterna där de nu leder till en sida med en obehaglig varningsskylt…

Domain Seized

ICANN själva motiverar sin samarbetsvillighet med att de som äger domänerna eller deras registrar inte följt sina överenskommelser med ICANN. Till exempel finns det registrars som – o ve och fasa – tillåter sina kunder en viss anonymitet.

Det betyder i klartext att någon tummar på sanningen, för antingen stämmer skylten och konfiskationen beror på att verksamheten på domänen är olaglig, eller så stämmer det ICANN säger och konfiskationen beror på att ICANNs ”Terms Of Service” överträtts. ICANNs beteende om deras utsaga stämmer är dessutom absurt, eftersom det naturliga vore att sätta domänen i karantän till dess oklarheterna retts ut, inte att ge bort domännamnen till farbror amerikanska staten… Inte heller är det första gången man försöker med sånt här och tidigare försök har inte varit helt lyckade…

Det är så otroligt uppenbart att någon som beter sig så arrogant som USA, inte längre går att lita på som garant för att internet fungerar. USA måste släppa kontrollen, så att inte ett enda enskilt land skall ha förmågan att sabotera för alla andra.

Nu ser vi faran med all önskvärd tydlighet. Det resoneras till och med i USA om att upphovsrättslobbyn till slut hittat piraternas svaga punkt — det vill säga ICANN och domänregistreringarna. Det är fullkomligt absurt att någon enskild stat har såpass mycket kontroll över toppdomänerna, men de får nog ligga i rätt ordentligt om de skall kunna stoppa fildelningen med de här metoderna.

Det var meningen att ICANNs amerikacentrering skulle upphöra för flera år sedan i samband med att tidigare överenskommelser gick ut. Kontrollen skulle övergå i ett mer internationellt organ initierat av FN, men USA satte sig emot det i sista stund och vägrade släppa kontrollen.

Disgusting, just disgusting. The US government refused to let go of ICAAN in 2005, when its ownership agreement was supposed to expire. An independent body was to be created by the UN to manage ICAAN to ensure equal internet availability for everyone, but the US goverment refused, seizing the domain extensions of other countries like Iraq and Kazakhstan.

You think you can control OUR internets?

Det finns dock ytterligare händelser i spåren av det här som är talande och kanske ännu mer oroande. Nyligen stängdes wordpress-hosten blogetery.com ner av sin värdtjänst BurstNET och 73000 bloggar försvann utan ett spår.

Smaka på den siffran: sjuttiotre-tusen bloggar! poooof!

Blogetery var en öppen och gratis tjänst baserad på wordpress, ungefär som wordpress.com fast mindre. Som i alla sådana tjänster fanns det medlemmar som sket högaktningsfullt i upphovsrätt, de kommer liksom med i köpet. Det är mer eller mindre ogörligt – oavsett om man tycker att det ens skulle vara lämpligt – att leka polis för så många medlemmar.

Normalt när en värdtjänst får kalla fötter, så skickas först en varning där de saker värden vänder sig mot specificeras. Görs ingenting åt situationen sätts kontot i karantän medan sakernas läge klargörs. Först efter det plockas alltihop ner permanent om ingen överenskommelse nås. Den här gången släcktes bara ljuset och allt var borta. BurstNET svarade med de vanliga plattityderna till ägaren av Blogetery, men sedan kom lite mer av ett klargörande:

Bn.xx*********** was terminated by request of law enforcement officials, due to material hosted on the server.

We are limited as to the details we can provide to you, but note that this was a critical matter and the only available option to us was to immediately deactivate the server.

…och ännu mer klargörande strax efter:

Please note that this was not a typical case, in which suspension and notification would be the norm. This was a critical matter brought to our attention by law enforcement officials. We had to immediately remove the server.

Med andra ord hade upphovsrättspolisen krävt att sladden skulle dras med omedelbar verkan. Torrentfreaks kommentar:

“Simply put: We cannot give him his data nor can we provide any other details. By stating this, most would recognize that something serious is afoot.”

Due to the fact that the authorities aren’t sharing information and BurstNet are sworn to secrecy, it is proving almost impossible to confirm the exact reason why Blogetery has been completely taken down. The owner does, however, admit to handling many copyright-related cease and desists in the past, albeit in a timely manner as the DMCA requires.

Vi har med andra ord myndigheter som högaktningsfullt skiter i att ägaren försökt följa lagen, att det finns en normal process för hur sådant här hanteras och att sjuttiotretusen väldigt verkliga och överlag oskyldiga röster tystas. Man kan känna lukten av IP-Tsarens och hollywoodkramarens stormtrupper här! Men för varje korkat steg de tar, så tas ett steg för att skydda sig.

Våra politiker, oavsett land, har glömt bort grunderna för demokratin. Inte heller förstår de vad internet är för något, hur det påverkar samhället och att det är en lika självklar del av verkligheten som deras hus, bilar och representationskonton. Det måste bli slut på det här, det måste till en kursomläggning, så att demokratins värden inte längre tvingas ner i baksätet med total självklarhet och utan vidare reflektion.

Vi är tillbaka vid Ösel med sina trettiofemtusen invånare, ungefär hälften så många som det antal bloggar som släcktes ner. Visst skulle det vara värre för dem att bli av med hus och hem än det var för bloggarna att bli av med sina skrivytor. Samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna tackla att allt det arbete jag själv lagt ner på den här bloggen bara försvann. Det ligger mer än fem års skrivande bakom den här bloggens nuvarande ”prominens”, för att inte tala om hur mycket den hjälpt mig att utkristallisera och sätta ord på vad jag egentligen tycker. Den innehåller en historia av hur min syn på världen förändrats mellan 2005 och 2010. Den är ett av de viktigaste kommunikationsinstrument jag har, även om jag periodvis är dödligt trött på den.

Jag är lyckligt lottad med en egenhostad blogg och tillräcklig teknisk kunskap för att ingen IP-dåre skall kunna dumpa allt utan att samtidigt bränna ner mitt hem och hacka sig in i min online-lagring — men jag vågar inte tänka på hur många arga och besvikna bloggare dårarna i den amerikanska IP-polisen lämnat efter sig.

De har smällt av en ”Mother Of All Bombs”, en riktig ”Daisy Cutter”, i ett kommunikationsinstrument för tusentals amerikaner för att en handfull av deras gelikar hade lite copyrightat material på sina konton. Det är som att asfaltera Ösel för att några av invånarna smugglar pirattillverkade kopior från sydostasien till väst. Det är en total missförståelse av nätet som fenomen; det är en total överreaktion; det är ett totalt övervåld — och framför allt är det ett stort fett flygplan som med skywriting och stora bokstäver säger till medborgarna:

”We screw you daily! Eat it up!”

Rösta pirat!
Idag Sverige, imorgon världen!
Yes We Can – för helsike!