Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

50 nyanser av grått

Allting är grått. Inte jämngrått, men grått. Vi får leta länge om vi är på jakt efter det genuint nattsvarta eller det obefläckade kritvita.

Världen byggs av nyanser. Det är en gråskala eller en färgkakafoni vi behöver för att förstå och skildra den. Det räcker inte med svart för ont och vitt för gott.

Fox News kampanjbild för äktenskapet

Men vi är fångar. Fångar i en Hollywooddramaturgi som inte längre bara återskapas av underhållningsindustrin. De har fått sällskap av många av våra konstnärer oavsett genre eller konstform, av stora delar av våra medier och till sist av oss själva.

Vi skildrar tillsammans vår värld och för att göra det underhållande och lätt att följa våra berättelser håller vi oss med hjältar, offer och skurkar. Ibland kan vi hitta ett hjältemodigt offer eller en offervillig hjälte. Det händer till och med att en skurk tilldelas rollen som antihjälte.

När vi försöker förklara ett skeende så letar vi efter boven i dramat. Vi vill veta vem som gjorde fel. Vi vill tilldela någon skulden. Det är också skönt att se oss själva och de vi identifierar oss med som hjältar i dramat. När vi ska visa att någon är ond är det också praktiskt med oskyldiga offer, helst vita som snö av oskuld. Så ser dramaturgin ut.

Naturligtvis finns det gott om engagerade människor som försöker nyansera bilden, men när det verkligen hettar till då kan det vara farligt att försöka komma med ett nyanserat resonemang. Utan rätt mängd pliktskyldiga medhåll, som visar vilka sida man står på, kan man lätt bli identifierad som en av skurkarna i dramat, enligt devisen de som inte är med oss är emot oss. Som när George W Bush ville få hela världen att välja mellan oreflekterad amerikanism eller att vara en av terroristerna.

Den senaste veckan har debatten handlat om hat. Hat är det svartaste svarta. När något etiketteras med den etiketten finns det inte plats för nyanser. Näthat eller kvinnohat, vi vet ändå att nu handlar det om riktiga skurkar och riktiga offer. I de 20 minuter som SVT Debatt ägnade frågan om kvinnohat på nätet i torsdags fanns det inte plats för mer än att urskillningslöst fördöma skurkarna som hotat och kränkt kvinnor. Anna Troberg, Nils Funcke m fl försökte föra in lite gråskalor i diskussionen men tiden, frågeställningarna och debattformen gav inte utrymme för ett nyanserat samtal.

Helt avskaffat är naturligtvis inte det nyanserade samtalet. Jag har läst åtskilliga debattinlägg de senaste dagarna som försöker förstå och problematisera. Malin Nävelsö på bloggen Port Freedom gör en fantastisk liknelse när hon ska förklara att det inte bara handlar om kvinnohat. På tal om nyanser:

http://portfreedom.wordpress.com/2013/02/07/hatet-vaxer-i-spraket/

Men är det ändå inte en genusfråga? Kvinnor som deltar i samhällsdebatten möts av tusenfalt fler och värre kommentarer än män som gör samma. Men det är inte bara en genusfråga. Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir. Som när man lägger två polaroidglasögon ovanpå varandra och vrider dem vinkelrät mot varandra.

Fråga Ugglan gör ett nyansrikt inlägg för att visa att det strukturella förtryck mot kvinnor som många av oss ser och vill berätta om, inte alltid behöver handla om förövare och offer utan om att vara inlåst i en könsroll, att tvingas anpassa sig.

Flera, däribland Sofia Mirjamsdotter försöker visa att samtalsklimatet i kommentarsfält, på Facebook och annorstädes kan förstås i termer av respekt och förmågan att lyssna. Att det finns ett kollektivt ansvar hos oss alla för samtalstonen. Anna Troberg har länge arbetat för ett bättre samtalsklimat genom att alltid vara beredd att lyssna och samtala även med den hon inte är överens med.

För som sagt inget är svart eller vitt – allt är grått. Det är så lätt att glömma att vi alla helst vill vara hjältar i vår egen livsberättelse. Att den där främmande som vi inte förstår inte automatiskt är ond och omöjlig att förstå bara för att hen är annorlunda och har andra tankar och åsikter. Att vi själva kan framstå som precis så främmande, obegripliga och kanske till och med onda för en person med en annan referensram.

För en person ur den amerikanska kristna högern känner sig som den mest moraliska och goda person det går att tänka sig och ser en svensk livstilsliberal med en vurm för jämställdhet, HBTQ-frågor och piratfrågor som mig som bra nära antikrist.

För en svensk feministisk normalvänsteraktivist ser sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet som den goda kampen, men kan av en marknadsliberal och konservativt lagd person ses som huvudfienden.

För en äktsvensk patriot som ser faran med allt för mycket främmande inflytande över vårt svenska folkhem slåss för en god sak om än ibland med järnrör som vapen, även om den politiskt korrekta svenska medieeliten ser just dessa personer som ondskan personifierad. (Men även i denna diskussion, där ni vet hur starka mina övertygelser är finns det som Wolodarksi påpekar i DN idag plats för gråskalor och nyanser.)

I det vitaste vita finns det en stänk av grått. Jesus fick vredesutbrott, Olof Palme var ibland arrogant och nedlåtande mot sina motståndare, Martin Luther King var otrogen och köpte sex för kyrkans pengar enligt vissa källor.

I det svartaste svarta finns det glimtar av vitt: Hitler var t ex djurvän.

Alla de män som skriver hemska saker till kvinnor på Facebook, i mejl och i kommentarsfält är inte onda. De är arga, de är kanske kränkta, de känner sig hotade och de hatar. Men handen på hjärtat har inte du varit arg, känt dig hotad och hatat någon gång i ditt liv. Vi kommer inte kunna göra något åt det faktum att samtalsklimatet i vårt samhälle blir hårdare och hårdare, att förenklingarna blir fler och nyanserna mindre, att konflikt och polarisering breder ut sig på bekostnad av samtal och förståelse om vi inte alla börjar försöka se det mänskliga i varandra.

Som jag skrev för mer än ett år sen efter bra mycket hemskare händelser: Vägen framåt går genom att försöka förstå.

Jag hade tänkt försöka skriva detta inlägg inne i gråskalorna och nyanserna utan det obligatoriska ställningstagandet mot hatet och hoten, men jag inser att jag inte är immun mot behovet att välja sida. Jag såg Uppdrag Granskning i ett tillstånd av uppgiven vrede. Jag har sett till att båda mina söner ser det på SVT Play. Det finns helt enkelt en gräns för vad man säger eller skriver till andra människor.

Och just den kampen den börjar med våra söner.

Yttrandefrihet och trakasserier

Vi lever i det tjugoförsta århundradet, men det är inte utan att man ibland tvivlar. Har vi verkligen inte kommit längre än så här?

Tanken att kvinnor och män skulle vara fundamentalt olika ifråga om kapacitet eller rättigheter borde vara något vi skrattar åt som något slags kuriosa i historieböckerna. Lik förbaskat finns fortfarande en stor grupp män som blir sådär riktigt bindgalet provocerade av vassa, smarta, kaxiga och stridbara tjejer.

Snart sagt varenda tjej som syns offentligt berättar samma historia. Det kommer legioner av mer eller mindre hatiska, mer eller mindre mästrande, mer eller mindre sexuellt anspelande och anfäktade mail. Vissa av dem bara äckliga, andra ordentligt otäcka.

För qvinnor skola ju hvara hväna och ej gärna lägga sig i diskursen

För när kvinnor vågar ta sig ton så behöver de tydligen få ordentligt med kuk, gärna våldsamt, så att de tystnar. Joshen uttryckte problemet på sitt oefterlikneliga sätt för ett par år sedan, måste läsas. Fenomenet är rent ur sagt så dumt att klockorna stannar.

Samtidigt är det ett oerhört brutalt och effektivt maktspråk, ofta från personer som i allt annat känner sig tragiskt förbisedda, förminskade, nonchalerade, misslyckade och maktlösa. Som Anna Troberg påpekade i SVT Debatt så är det inte en ursäkt för beteendet, men samtidigt måste vi se och förstå vad som ligger bakom. Om det finns ett djupare problem som i kombination med bristande impulskontroll skapar dessa hatare, så kan vi inte bortse från detta.

Vissa av tjejerna som drabbas biter tillbaka, som Lisa Magnusson, vissa försöker resonera om saken som Jenny Nordlander, några gånger gör någon dumheten att stoppa foten i munnen offentligt, det är inte på något sett ”svenskt” som fenomen, inte heller tycks det vara något man skäms över när man blir påkommen med händerna i syltburken.

De rena hoten är något som drabbar även män, om än inte lika ofta, men just kombinationen av insinuanta eller till och med våldsamma sexuella anspelningar, maktspråk och hot är något som typiskt drabbar kvinnor.

Anna påpekade också att de ligger hos dem som har en röst i debatten att föregå med gott exempel. Det duger inte att till exempel kalla kommentarsfälten för ”pissrännor”. Eller för att ta ett annat exempel, så är det inte precis klädsamt att sätta upp facebookgrupper som ”Vita kränkta män” och glatt jubla över att en person som Per Ström lägger ner sitt deltagande i debatten. Då är man en del av problemet, inte en del av lösningen.

Men det räcker inte med tragiska figurer eller ömsesidigt dåligt beteende som förklaring.

Könsmaktsordningen

Jag brukar inte ta ordet könsmaktsordning i min mun, annat än möjligen för att driva med uttrycket. Inte för att jag inte anser att det finns en könsmaktsordning, det är bara att titta på skillanden mellan män och kvinnor i ett sammanhang som det här för att inse att det finns det visst.

Snarare handlar det om att jag är allergisk mot patentförklaringar som gör folk oförmögna att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det går att se ett samhällsmönster som kan benämnas könsmaktsordning, utan att för den skull bortse från andra förklaringar. Den maktlöshet många upplever är en viktig beståndsdel, men för att vända på steken igen, så räcker det inte heller. Om det vore så att det räckte, skulle hatarna ge sig på oss män i lika hög grad som kvinnor.

Så könsmaktsordningen finns där som om det stod en skär elefant i farstun. Vi kan försöka låtsas som att vi inte ser den, men det är jävligt svårt när vi knappt kommer ut eller in i vårt hem. Den visar sig i just det fenomen som göra att starka kvinnor är så mycket mer provocerande än starka män. Män kan skälla på andra män, de kan kalla varandra idioter och till och med komma med hot. Men det tillhör inte precis vanligheterna att en man säger till en annan man att han behöver ett ligg för att han är så tjurig… och skulle det ske, skulle personen som kläckt ur sig dumheterna vara totalt bortgjord.

Män slipper oftast höra att de är så fula att ingen skulle komma på tanken att ge dem en kyss. Inte heller får de höra att de skall göra sig beredda, för nu är jag så kåt att jag kommer att vänta på dig utanför ditt jobb och ta dig – frivilligt eller inte. Sex används inte speciellt ofta som maktmedel mot killar, men desto oftare mot tjejer.

Det är en diskussionsdödare, ett förlöjligande, en härskarteknik. Kombineras det med hot, så är yttrandefriheten i fara.

Att kväva yttrandefriheten

För ett par månader sedan skrev Åsa Linderborg en artikel i Aftonbladet om de hot och det hat hon utsatts för:

”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.

Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.

Åsa får representera de ”kommunistiska kulturkoftorna” hos alla de vars politiska vurmer mer går åt homogen kultur och järnrör. Att hon (HON) vågar komma med kritik mot de egna ”utsatta” leden av fosterlandsälskare, det är en skandal i sig för dessa arga och marginaliserade stackare.

Vem vågar ifrågasätta dem?! Ställ upp packet mot en vägg och skjut av dem!!! Eller hur resonerar de egentligen?

En grundläggande värdering jag och Åsa Linderborg delar är just yttrandefriheten där vi båda inser att antingen har alla yttrandefrihet, eller så har ingen det. Det är ju lite tragikomiskt i sammanhanget, eftersom Åsa liksom jag är av den bergfasta övertygelsen att till och med förintelseförnekare måste ha rätt till sin röst. Och om vi anser det, så anser vi ju också att de som nu hatar henne så hjärtligt har rätten till sina åsikter och uttryck liksom alla oss andra.

Men om man missbrukar rätten att uttrycka sig fritt genom att låta tyckandet övergå i hot och trakasserier, så ger man vatten på kvarn åt de som inte riktigt har samma kompromisslösa syn på yttrandefriheten och gärna skulle vilja begränsa den betydligt. Räkna med att det kommer att komma både ett och annat förslag om hur man skall komma tillrätta med ”avarterna”.

Så har man bundit ris åt egen rygg. För när man inte klarar av att bete sig som en vuxen människa, så kommer andra att sätta tummen på en och tvinga fram det man borde kunnat själv. Tyvärr innebär det att precis den maktlöshet som var roten till behovet av att reagera kommer öka. Skillnaderna mellan de som har makten att tvinga och de som känner sig maktlösa, nonchalerade och misslyckade ökar ännu mer och vad har man vunnit då?

Så vad faen gör man?

Dels konstaterar man att problemet är både enkelt och komplicerat. Enkelt på så sätt att det är helt oacceptabelt att någon skall få sexuella trakasserier och hot i synen så fort de uttrycker sina åsikter. Komplicerat på det sättet att orsakerna är många och behöver ses, förstås och hanteras om det skall bli bättre.

1) Det första att inse är att en hel del av problemet är att inte få komma till tals.

Att känna sig förminskad, nonchalerad, misslyckad och maktlös är den perfekta grogrunden för hat.

2) Det andra är att se att något obehagligt har hänt med attityderna till sexuella trakasserier.

Samtidigt som vi blir alltmer jämställda mellan könen, så har jargongen inte blivit bättre utan om möjligt hårdnat. När jag var i tonåren på åttiotalet var det illa nog, men nu tycks det ha blivit ännu snäppet sämre.

Om glåpord som ”hora” är helt normalt, så är sexuella anspelningar som härskarteknik inte långt borta.

3) Det tredje är att inse att den som för ordet själv måste visa respekt.

Om man kallar sina läsare, som bemödar sig att reagera på det man skriver för deltagare i en ”pissränna”, så ökar man inte precis samtalskvaliteten. Vill man själv bemötas av respekt och ha friheten att uttrycka sina åsikter och bli bemött i sak, så skall man inte jubla när någon annan tvingas ur debatten eller blir förlöjligad.

4) Vi måste också inse att det inte är en frihetsfråga att ha rätten att sexuellt trakassera, eller hota någon.

Bara om vi alla är aktiva för att hålla nere sådana tendenser hos oss själva och sluter upp bakom den som drabbas, kommer den som har sådana behov tycka att det inte är värt det.

Låt aldrig någon komma undan med sådan skit. Försvara inte beteendet inför er själva eller andra. Ursäkta det inte hos dig själv eller andra.

5) Använd de lagar som finns och nonchalera inte problemet.

Det är alldeles för vanligt att förundersökningar om hot och trakasserier läggs ner. Vi behöver inte nya regler, men det är bra om de vi faktiskt har verkligen används.

Det är inte utan att man undrar över prioriteringarna i det moderna samhället.