Korruption och arrogans

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Capitol Hill - Washington, DC

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

Konsten att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt

Jag noterade att det uppstått lite bråk i en flashbacktråd. Bråket handlade om Assange och anklagelsen mot vissa ”tongivande” piratpartister att de tagit sina händer från honom och därmed sviker våra ideal…

Rickard Olsson har gjort några tappra försök att förklara att vi inte alls brutit något samarbete med WikiLeaks, inte heller uttalat oss om skuldfrågan eller på något annat sätt lagt oss i saker vi inte vet något om.

Genast kommer det moteld med innebörden att hur kan han inte veta? Och har han inte läst förundersökningen? Varför följer han inte WikiLeaks anda och går direkt till källan? Och han vill ju bara inte ta ställning eftersom han är ”politiker”.

Amsterdam Wikileaks rally 12

På något sätt känns det så typiskt den sortens diskussioner, där alla bara måste ha en åsikt i skuldfrågan. Att inse att man inte vet, att man inte har något att vinna utan bara kan ställa till skada för de inblandades integritet och rättssäkerhet genom att lägga sig i är inte ett populärt förhållningssätt. Då ses man som feg, för världen är svart och vit och alla vet vad som är sant.

Att inte ta ställning helt enkelt för att det är korkat

Men snälla alla ni som bestämt er för vem som ljuger, inse att ni inte har en aning utan bara gissar. Inser ni det, så inser ni också att det finns en hel räcka riktigt dåliga idéer:

  • Att dra igång en #prataomdet-kampanj är en fantastisk idé i de flesta sammanhang. Men i just denna kontext innebär det att varje inlägg i den kampanjen i praktiken säger att Assange är skyldig. Det spelar faktiskt ingen roll om man påstår att man inte tar ställning, för bara det att man måste förtydliga sig betyder att skadan redan är skedd.
  • Att hänga ut tjejerna som anmälde Assange med namn, ålder, bilder, adresser och så vidare är så fruktansvärt respektlöst att det knappt går att försvara ens om man är övertygad om att de ljuger. På lösa boliner och med rent machiavelliska indiciekedjor föraktar och förkastar man alla enkla förklaringar och tillskriver tjejerna motiv och egenskaper man faktiskt inte vet något om.
  • Att gräva fram och läcka sekretessbelagda förundersökningsprotokoll i ett ännu inte avslutat fall är rent förkastligt. Förundersökningssekretess finns där för att skuldfrågan skall avgöras i domstol snarare än i media eller av en lynchmobb – så det går emot alla rättsprinciper som ligger till grund för ett demokratiskt samhälle. Vi kan diskutera metafrågor utan att inkräkta på de inblandades, eller förundersökningens integritet.

Jämförelser har gjorts mot The Pirate Bay-rättegången, men där visste vi redan så gott som allt om själva materien i målet. Övervägande delen av det som diskuterades handlade om rimligheten i såväl den brottsliga beskrivningen i sig, i själva rättsprocessen som sådan, mixen av straff- och civilrätt, i pläderingarna, i skadeståndskraven, den tekniska ”bevisningen” och i de bakomliggande lagrummen.

Så det är oftast dåligt att föregripa rättsprocessen och göra diverse bloggar, artiklar och diskussionsforum till en offentlighetens rättssal, där folk ofta inte ens har anständigheten att villkora sina utsagor till att skuld fastställts (eller inte) i domstol.

Däremot är det en utmärkt idé att granska hur rättsfallet faktiskt sköts, till exempel:

  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att Assange (med viss rätt misstänker jag) enligt egen utsago fått ett OK att resa, för att sedan omedelbart bli lyst.
  • Att ifrågasätta varför Assange tvärtemot internationella konventioner inte fått alla papper översatta till sitt modersmål.
  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att man hellre mer eller mindre missbrukar andemeningen med europeiska arresteringsordrar hellre än sätter en förhörsledare på flyget till England.

Att hålla isär äpplen och päron

Att ta ställning för WikiLeaks innebär inte att man måste säga att Assange är oskyldig, det finns ingen automatisk koppling mellan dessa ställningstaganden. Samtidigt upplever jag det som obehagligt med alla menande inlägg som pliktskyldigast hänger på ett avslutande stycke om att de inte tar ställning i skuldfrågan, när det är precis just det de gör. Låt mig klargöra:

  • Är någon en kvinnlig chauvinist, så innebär det inte att hon per automatik roar sig med att dra män i smutsen genom falska anmälningar och andra hämndaktioner.
  • Är någon en manlig chauvinist, så innebär det inte att han per automatik är våldtäktsman eller roar sig med att sexuellt ofreda kvinnor.
  • Att det svärmar av betuttade män/kvinnor kring en kändis, gör inte automatisk kändisen till någon man bör misstänka för övergrepp. Men också omvänt, så innebär det inte att de som limmar få skylla sig själva oavsett vad.
  • Att någon upplever obehag inför sexuellt relaterade upplevelser skall alltid tas på allvar, men innebär inte att någon av självklarhet gjort sig skyldig till en straffbar handling.

Sånt är ofta svårt att minnas, eftersom vi har en ständig tendens att rationalisera och generalisera.

Vi har oerhört svårt överlag att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, vi är ofta binära i vårt synsätt på saker och ting. Verkligheten är lite mer komplex än så är jag rädd, så även om rationaliseringar och generaliseringar är bra verktyg, så är det en fördel om vi är större än så.

Vi kan gärna diskutera frågan om anklagelserna mot Assange, men då är det med stor sannolikhet mer konstruktivt att diskutera hur det sköts än de inblandades motiv, skuld, tadel och vandel. Vi kan gärna också diskutera de lagar som ligger till grund för anmälan och om de är vettigt utformade. Hur löser man till exempel den nästan paradoxala motsättningen att det är svårt att hindra rättslöshet antingen för de som blir våldtagna/ofredade, eller för de som blir anklagade – beroende på vilka bedömningsgrunder man väljer?

Kontentan av hela resonemanget är att det egentligen bara finns en rimlig hållning och det är att avvakta i själva skuldfrågan. Att inte blanda ihop frågor om WikiLeaks värde och öde med Assanges eventuella skuld eller oskuld och att låta bli att kedja fast vare sig honom eller tjejerna vid någon skampåle.

Kika gärna på ”dokumentären”, men notera också att den inte slipper kritik.

The Juice News

”Investigative Rap Journalism” är vad Juicemedia kallar fenomenet ”The Juice News”. Det är politiska kommentarer framförda med den politiska stand-up komedins rakbladsskärpa.

MMN-o uppmärksammar deras video om WikiLeaks.

Själv gillar han inte musikstilen. Där skiljer vi oss, eftersom jag gillar hip-hop när den är smart och handlar om något annat än drive-by:s och lättklädda brudar. Hur som helst är Juicemedia underbart respektlösa och förtjänar uppmuntran.