Debatten om upphovsrätt, fildelning och Ipred tenderar att bli ganska vulgär. Mest vulgära hittills är nog Jan Guillou, John Nordling, Tomas Alfredson och Carl Molinder.

Jan genom att först fnysa bort hela oron kring IPREDs följder, som om det som hänt överallt där liknande lagar implementerats inte skulle kunna hända här, och sedan genom att via telefon svara på chattfrågor utan att egentligen svara. De svar han kom med var av typen ”Skitsnack!”; eller ironiserande över den som frågar, som ”Självklart! Intelligent fråga”; eller svar på något det inte frågades om. Hela tonen i såväl artikel som chatt var direkt obehaglig. Visst, det är OK att vara förbannad, men vill man bli tagen på allvar så får man ha större öron än käft.

De andra tre hotar med att sluta göra film i Sverige om inte Ipred går igenom utan kompromisser. De har gjort den nya filmen ”låt den rätte komma in”, som kostat 28 miljoner. De säger sig vara oroliga att filmen inte ens går runt, eftersom den redan släppts på The Pirate Bay.

De glömmer liksom att nämna att de fått stöd till filmproduktionen från olika potter av skattepengar. Sju millar från filmstöd, och tre och en halv från norrländsk regionalpromo, totalt 10,5 miljoner närmare bestämt, så ur den synvinkeln så har vi redan betalat mer än en krona per levande svensk för deras inte alltför pjåkiga löner… En sådan sak förtar liksom effekten av de höga moraliska hästar de rider omkring på. För tvåhundra pix per styck, så är gänget kring filmen skyldiga svenska folket 52500 kopior med DVD-kvalitet. Riktigt så enkel matematik är kanske inte ett bra sätt att hantera frågan, men det visar på en tendens att se saker endast ur en enda synvinkel. Lite märkligt är det, när i övrigt fullkomligt vettiga människor blir heltokiga så fort upphovsrätten kommer på tapeten. Alla andra principer sätts på undantag, allt kan offras för den heliga upphovsrätten.

Det används friskt av härskartekniker mot ”pirater” såväl som Piratpartiet. Vi är tydligen alla av oss trettioåriga män; vi gillar alla att ta utan att betala, stjäl gärna cyklar eller platt-TV om man får tro ett antal debattörer; vi låter vår önskan om gratislunch diktera vår moral helt enkelt. Vi är dessutom ett ilsket fåtal som mailbombar riksdagsmän och åsiktsmotståndare, är allmänt otrevliga och har antagligen träben och lapp för ögat också.

Piratpartiet, och andra kritiker av den alltmer sviktande integriteten och rättssäkerheten i samhället, vill inget hellre än att diskutera frågan om upphovsrätt och integritet med politiker och andra beslutsfattare. Tyvärr så möts vi av låsta dörrar, och våra åsikter ”tolkas” istället av ”experter” som i stort företräder våra åsiktsmotståndare. Upplagt för feltolkningar och halmgubbar med andra ord.

Så vi tillskrivs åsikter, vilket aldrig är behagligt. Tyvärr gör det också att debatten går i stå. I slutänden kastas paj, vilket kanske är tillfredsställande en kort period, men knappast leder någon vart.

För mig personligen, så är den ideella upphovsrätten mycket viktig. Gör man något bra, så vill man ha creds för den saken. Det känns också väsentligt att inte någon annan tjänar pengar i mitt ställe på mina alster. Med det menar jag att jag skulle bli stött om jag ger bort något gratis, och sen upptäcker att någon annan säljer mitt arbete. Det går att lösa sådana problem genom GPL, eller CC-licenser, som innebär att folk får använda saker lite som de vill, men inte bryta licensen.

Jag kan köpa en kommersiell upphovsrätt, som riktar sig mot andra kommersiella intressen — av precis samma skäl som ovan. Om någon skall tjäna pengar på det jag gjort, så är det jag själv. Däremot, så anser jag inte att den rätten skall fortsätta i all evinnerlighet. Skapar jag något idag, så har jag inget emot att någon annan tar det jag gjort och använder i ett annat sammanhang några år senare, även om de tjänar pengar på det. Jag har skrivit kod för artiklar i Datormagazin, den koden har i vissa fall varit användbar i diverse sammanhang — och om någon tjänat en hacka på den, så väl bekomme.

Om det är sant för den som drar kommersiell nytta av mitt arbete, så är det än mer sant om det är fråga om en privatperson. Det är inte många privatpersoner som har råd att hålla sig med en privatkodare för sina önskemål. Det är inte många projekt de senaste åren som gått loss på mindre än tjugofemtusen, ofta det tredubbla. Skulle någon privatperson ”låna” det jag gjort för en privat sajt, skulle det inte bekomma mig det minsta — jag skulle nog snarare bli smickrad. Dessutom är det bra för mig, eftersom privatpersoner ofta jobbar för företag som HAR råd att betala mig för min tid, så all gratisreklam är bra.

Jag kommer att tänka på en låttext av ”Love & Rockets”:

You cannot go against nature
Because when you do
Go against nature
It’s part of nature too

Our little lives get complicated
It’s a simple thing
Simple as a flower
And that’s a complicated thing

Det enkla är att upphovsrätt inte kan övertrumfa personlig frihet, integritet och rättssäkerhet. Det borde egenligen vara så självklart att det inte behövde sägas. Hur mycket är vårt samhälle värt om vi säljer bort våra friheter?

Det enkla är att vi inte kan vrida klockan bakåt, det är fullkomligt futilt oavsett vad vi tycker om saken. Vi kan antingen försöka bromsa och falla med händerna före i det krossade glas som täcker backen under oss, eller också kan vi fortsätta framåt, få fötterna under oss och slippa falla alls. Vi kan gärna prata moral, men vi måste också prata verklighet — annars blir diskussionen rätt ointressant.

Det komplexa är att vi i allt detta måste ta hänsyn. Både till det faktum att konstnärer och andra kreatörers integritet inte får överträdas hur som helst, och till det faktum att alla inte är lika goda affärsmän. Det är inte en lätt fråga att lösa, inte heller en fråga som löses genom meningslösa förbud och sanktioner, utan något som kräver sann dubbelriktad kommunikation utan hyttande nävar, knogjärn, halmgubbar eller handbojor.