Farligt att blanda vetenskap och politik

Det sätt politik och vetenskap har blandats i hanteringen av klimatfrågan är djupt olyckligt. Politik och vetenskap behöver möta varandra, men det finns många avskräckande exempel på vad som kan ske om de blandas ihop för intimt med varandra.

Jag har ägnat väsentliga delar av mitt liv åt både politik och vetenskap. Bägge verksamheterna är mycket viktiga. Bägge vinner på att intressera sig för varandra: Politiska beslut mår bra av att ta hänsyn till den verklighetsbeskrivning vetenskapen kan ge. Även grundläggande vetenskap mår bra av att ta inspiration och intryck av fenomen i samhället som pockar på en förklaring och problem som behöver en lösning.

Men det finns en mycket betydelsefull skillnad mellan verksamheterna:

Jessica Mertz by cc 2.5 Generic

Politikens innersta kärna är att den bygger på övertygelser och visioner. Winston Churchills storhet som politiker låg i hans övertygelse om nazismens ondska och hans vision av att England trots allt skulle klara av att fortsätta kriget. Och på hans förmåga att övertyga det brittiska folket om detta. De politiska partiernas existensberättigande ligger i att de bär sina anhängares övertygelser om vad som är de stora samhälleliga problemen och vad som ska göras åt dem. Ta bort övertygelsen och visionerna, och politiken förvandlas till torrt förvaltande.

Kärnan i vetenskapen är däremot tvivlet och ifrågasättandet. Även om en enskild vetenskapsman kan svepas med i övertygelsen om att hans teori ger den bästa förklaringen av ett fenomen bygger den kollektiva vetenskapliga verksamheten på att hela tiden betvivla sina egna teorier och utgångspunkter, och frenetiskt leta efter nya teorier och modeller som ännu bättre än de gamla kan förklara vad man iakttar i undersökningar och experiment.

Så även om det är viktigt att vetenskap och politik kommunicerar med varandra bör man vara mycket försiktig med att blanda ihop de två verksamheterna. Biologins historia visar flera avskräckande exempel på vad som kan ske om man inte anstränger sig för att upprätthålla en viss rågång mellan vetenskap och politik:

  • Under 1800-talet drog många biologer från Darwins studier slutsatsen att vi bara försinkar utvecklingen av vår egen art ifall vi hjälper och tar hand om sjuka, fattiga och andra som inte klarar sig på egen hand. Utifrån den förståelse för det naturliga urvalets mekanismer som då rådde var det inte en alldeles orimlig tanke. Orimligheten uppkom när man använde sin egen tids vetenskapliga förståelse som enda utgångspunkt för ett politiskt program som i grunden gällde synen på människan, hennes värde och samhällets ansvar.
  • Efter återupptäckten av ärftlighetslagarna i början av 1900-talet övertygade en rad genetiker och antropologer sig själva och varandra om att det man kallade den vita rasens arvsmassa var på väg att degenerera eftersom man lät sinnesslöa, asociala och sinnessjuka fortplanta sig och dessutom accepterade att den vita rasen blandades upp med judiska, slaviska och till och med negroida arvsanlag. Många ledande vetenskapsmän, både i Tyskland, USA och Sverige slöt sig samman, och fick det politiska etablissemanget med sig på långtgående åtgärder för att försvara nationens arvsmassas renhet. I Sverige fick forskarna ledande företrädare för alla partier att skriva under en motion om tvångssterilisering av sinnessvaga och asociala element, och med stor politisk uppslutning skapades statens rashygieniska institut.
  • Eftersom en nedärvd mänsklig natur innebär vissa problem om man vill bygga om samhällets sociala organisation i grunden lyckades den ukrainske föreståndaren för en utsädesstation Trofim Lysenko övertyga Stalin om att den dittillsvarande genetiska vetenskapen bara var borgerlig humbug, varpå Sovjetunionens kommunistiska parti förkunnade en ny, progressiv genetik i vilken förvärvade egenskaper kunde föras vidare till avkommor. Denna blev i årtionden allenarådande i sovjetisk utbildning, och förkunnades också av många kommunister i västvärlden.  Den bär ett betydande ansvar för det sovjetiska jordbrukets föga imponerande resultat, och övergavs inte förrän sovjetiska kärnfysiker (som ibland fick resa utomlands) på 1960-talet lyckades övertyga Chrustjov om att Lysenkos lära var charlataneri.

På grund av dessa erfarenheter finns hos genetiker och biomedicinare idag en viss försiktighet när det gäller att översätta sina forskningsresultat till politiska förslag. Man talar naturligtvis om för politiker vad man kommer fram till, vad av detta som är hypoteser och vad som har starkt belägg, liksom man pekar på tänkbara sätt för samhället att hantera de utmaningar som reses.

Men man har på de flesta håll en grundläggande respekt för det faktum att det är politiska värderingar och inte vetenskapliga teorier som ska ge kompassriktningen, varpå vetenskapen kan hjälpa till att beskriva hur landskapet ser ut, vilka hinder som finns och vilka genvägar som kan vara möjliga.

Det är min övertygelse att om detta synsätt även hade funnits hos klimatforskare skulle arbetet med att minska risken för en klimatkatastrof inte haft dagens problem.

Det är helt enkelt ingen bra idé att knuffa ihop vetenskapsmän och politiker i kommittéer, som har i uppdrag att formulera ett vetenskapligt konsensus (även ifall något verkligt konsensus inte föreligger). Och därtill föreskriva vilka beslut de politiska systemen ska leverera. Vetenskapsmän riskerar låsa sig för de tolkningar man en gång slagits för. Politiker och allmänhet får en majoritetsåsikt eller kompromiss istället för en redovisning av olika teorier och modeller. Ansvaret för avvägningar mellan olika intressen blir otydligt.

Vetenskapligt konsensus uppkommer nämligen aldrig genom beslut i slutna kommittéer, utan genom att en teori på ett otal öppna vetenskapliga seminarier gång på gång visar sig vara bättre än andra teorier på att förklara alla data som kan hittas och experimentresultat som kan åstadkommas.

Samhället behöver å sin sida ibland kunna fatta beslut innan vetenskapen kommit till den punkt att ett konsensus råder. Då måste politikerna använda sina övertygelser, värderingar och sunda förnuft. Det vill säga just sådana egenskaper vi väljare värderar när vi avgör vem av dem vi röstar på.


Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.

Vissa saker går att veta bättre …

Jag inser att jag i inlägget Tänkvärt på så många plan härom dagen lämnade väl mycket öppet för tolkningar. Jag läser kommentarsdiskussionen mellan vår gästbloggare Henrik Brändén och EliasR där Elias frågar:

Får man inte vara kritisk mot sådana här ”vetenskapliga” artiklar och fynd!?!?

Och fortsätter med att påstå följande:

Evolutionsteorin är en tro som vilken annan, det vi hittar i naturen väljer vi själva att passa in i vårt val av paradigm. Det är dock mer problematiskt att vara evolutionist med de nya rönen inom genetik.

Dessutom: svälj inte allt du läser bara för att det står under ”vetenskap”.

Henrik kan svara på Elias fråga och påstående med mycket större sakkunskap inom området mikrobiologi och med mycket större kunskap om det vetenskapliga kunskapsläget kring evolutionsteorin och våra gener; och det gör han i kommentarsfältet. Läs gärna det. Det är lärorikt.

Men jag ser en koppling mellan Henriks och Elias diskussion och impulsen som fick mig att lägga ut bilden om hur jag eller du som läser detta borde bete oss om vi råkade bli den första människan att få kontakt med en utomjording.

Jag hyser nämligen övertygelsen att vi kan veta bättre. Att det finns tolkningar och förståelser av verkligheten som är bättre än andra. Jag är också övertygad om att det går att systematiskt pröva vilka av två olika tankar som är den för tillfället bästa beskrivningen av verkligheten. Det gör mig till en anhängare av den vetenskapliga metoden och en motståndare mot vidskepelse i olika former. Det gör mig däremot inte till motståndare mot alla yttringar av religion. Man kan vara troende, man kan utöva religion, man kan forma religiöst grundade uppfattningar om världen, utan att hänge sig åt vidskepelse.

En del av det religiösa beteendet visavi kunskap kan jag inte förlika mig med. Man upphöjer religiöst motiverade sanningar till likvärdiga vetenskapligt grundade teorier. Jag menar då sanningar av karaktären: det är sant för att det står i bibeln, eller det är sant för att jag har haft en uppenbarelse. Den stora skillnaden mellan vetenskap och religion är  att vetenskapen inte gör anspråk på en slutgiltig sanning. Vetenskapen gör anspråk på en bästa möjliga teori med dagens kunskapsläge.

Philip Wildenstam påminde mig idag om hur viktig den tanken är genom att länka till TED-föreläsningen nedan. I de fall där det går att svara vetenskapligt på en fråga om vad som är bra eller dåligt, eller där det svaret åtminstone går att söka med vetenskapliga metoder, så har vetenskapen och de av oss som är mot vidskepelse ett ansvar för att basera våra moraliska val på ett allvarligt försök att reda ut vad som är bäst. Det är nämligen överlägset en moral baserad på dogma, vidskepelse och tradition.

Men se klippet i stället för Sam Harris förklarar det så mycket bättre än mig!

Tänkvärt på så många plan

Vad är det att vara människa? Vad innebär det att vara en civilisation – ”sentient beings”? Om vi skalar bort mänskliga kulturella värden och letar efter saker som har objektiv relevans, vart hamnar vi då?

En franska bloggare – La boite verte – ägnar sig åt en spännande tankelek. Vad man behöver tänka på vid en första kontakt. Bilden nedan är hämtad från bloggen ifråga.

Tänk dig att du är den första att få kontakt med en utomjording