Människor av kött och blod

34 000 pirater, eller?

Man blir ju osäker när man läser sånt här och sånt här. Det finns fler exempel på samma sorts skepsis. Tydligast uttrycktes den i en anonym kommentar hos Stefan Stenudd

>Att bli medlem i Piratpartiet är samma sak som att bli medlem i en grupp på Facebook. Alltså ganska intetsägande. Ett medlemskap i Piratpartiet är inte mer engagerande än att skriva på en protestlista. På nätet!
>
>Era medlemmar är därför inget mer än siffror på en skärm. Andra partiers medlemmar är kött och blod. Som betalar varje år för att visa sitt engagemang. Det är en j*vla skillnad.

Jag är en av de 10 000 tals nya medlemmarna. Jag är av kött och blod. Likaså är Nikke, det vet jag för vi har träffats. Det skulle förvåna mig om Gunnar Lindberg Årneby inte finns. Bland 20 000 registreringar kan det förstås ha insmugit sig felaktigheter, men knappast några massregistreringar av samma personer eller Kalle Kulor, som har hävdats. Partiets kontroll tycks vara för bra för det.

Tack och lov behöver vi inte försvara oss mot dessa beskyllningar ensamma. Hanna inser att ingen sitter och hittar på 100-tals/1000-tals namn. Lake tar sig en grundlig funderare på hur jämförbara medlemstal är.

Med sådana vänner kan man nästan stå ut med de grunda och på gränsen till fåniga resonemangen hos Hans Wallmark. Både Hans och Niklas Svensson som står som ansvarig redaktör för Hans debattinlägg förlorar ganska mycket trovärdighet på att det dels inte ens kollar med Piratpartiet innan de skriver, dels låter Hans referera till Niklas egen granskning med orden:

>Även om Piratpartiet hävdar att det kontinuerligt gallras bland de anslutande medlemmarna påstår andra att vem som helst kan fylla i vilka uppgifter som helst.

Hans Wallmark fortsätter sedan:

>Den som gått med i ett parti med medlemsavgift kan ju också gå ur detsamma genom att sluta betala. Då noteras även detta. Och i de flesta kommuner sker verksamhet, utöver kontakter via nätet, också genom politiska sammankomster och gruppmöten. Nya och gamla medlemmar har möjlighet att träffa varandra och utbyta idéer och tankar. Interaktivt så det förslår!

Om detta kan jag säga ett par saker av egen erfarenhet:

  1. Jag har provat att lämna Hans Wallmarks parti genom att sluta betala medlemsavgiften och det gick inte. Det var iofs tur eftersom jag ångrade mig. Nu när jag till slut bestämt mig för at lämna har jag inte hittat något sätt att göra det på, mitt mejl till partiet har jag fortfarande inte fått svar på. Jag antar att jag ska ringa min lokale ordförande… Det är ju så fint med personlig kontakt.
  2. Jag har på fyra dagar talat mer med mina nya partikamrater än jag gjorde under fem år inom Moderaterna.
  3. 23 minuter efter mitt partibyte blev offentligt kontaktade Rick Falkvinge mig personligen

(När Hans Wallmark sedan berör hur mycket mer vikt han lagt vid reaktioner från hela landet kring äktenskapslagstiftningen minns jag en artikel på DN-debatt och blir glad att vi inte längre är partikamrater.)

Nu är vi ju inte datarobotar, inte siffror på en dataskärm eller namn på en namnlista. Vi pirater är människor av kött och blod. Vi finns och vi tror och tycker saker. Vi är värda att ta på allvar.

I ett samhälle där vi nyss förklarade de politiska partierna för döda och där ett av de största bekymren har varit att unga människor inte vill engagera sig politiskt har vi fått över 20 000 nya medlemmar i de politiska partierna och 10 000 nya politiska aktivister på fyra dagar.

Vertikalitet
Vertikalitet

Avslutningsvis är det lustigt hur folk fortfarande kan tro att saker som händer på nätet inte är på riktigt. Vi köper resor på nätet och aktier. Vi gör våra bankärenden och söker jobb. Vi till och med deklarerar på nätet. Men ett politiskt möte måste ske med en kopp kaffe på den lokala partiexpeditionen för att riktigt räknas. För att vara en riktig partimedlem räcker det inte att vara med på nätet.

Men för oss är det som händer på nätet på riktigt. Ni minns kanske följande replikskifte:

>- När träffades ni för första gången IRL?, frågar åklagaren.
>
>- Vi använder inte uttrycket IRL, säger Peter, vi använder AFK.
>
>- IRL? frågar domaren.
>
>- In Real Life, säger åklagaren.
>
>- Vi använder inte det uttrycket. Allt är i riktiga livet. Vi använder AFK, Away From Keyboard.
>
>- Jaha, säger åklagaren. Då är jag lite föråldrad.

Älskade pirater

Vi är nästan 9 000 nya pirater. När jag skriver detta passerar vi 24 000 medlemmar och det tickar på med flera nya i minuten trots att det är mitt i natten. Det är detta som Rick Falkvinge döpt till vertikalitet.

20 minuter efter att jag skrev om mitt nya partival blv jag välkomnad av partiledaren själv:

>Hjärtligt välkommen ombord! Det värmer särskilt eftersom jag följt hur du har funderat under ett längre tag.
>
>Nu bygger vi om för ett nytt samhälle där alla deltar!
>
>Rick

Det är inte bara att det var smickrande och att det gjorde mig glad. Det säger också något om vilken sorts organisation det är jag nu tillhör, alla vi 9 000 nu tillhör. Skulle ni kunna tänka er att någon annan partiledare ägnar sig åt att skriva personliga meddelanden till sina nyblivna medlemmar, nej just det.

Vad var det då som gjorde mig till pirat, jag skrev i fredags att jag skulle återkomma till det. Den utlösande faktorn var ilskan över upphovsrättslobbyns självbelåtna reaktioner på domen i fredags i kombination med en känsla av hjälplöshet. Vad hjälper det om de styrande partierna har vettigt folk om de inte lyssnar på dem.

Men ärligt talat var det nog ”an accident waiting to happen”, om inte detta hade fått mig att ändra uppfattning så hade något annat kommit.

Det handlar om är tre saker:

  1. Partiets moderna inställning till det politiska arbetet. Jag hatar byråkratiskt riffraff och långbänkar. Tycker du något – säg det! Vill du något – gör det!
  2. Partiets centrala ideal – integritetsfrågorna och möjligheten att fortsätta utveckla kunskapssamhället är två av vår tids viktigaste politiska frågor och de tycks vara bortglömda av övriga partier.
  3. Den otäcka utvecklingen vi just nu ser med FRA-lag, IPRED, ACTA, telekommdirektiv mm och känslan av att ingen tar ett grepp om hur vi kan hantera samhällets digitalisering politiskt.

Den stora stöttestenen har för mig hela tiden varit att det finns en rad andra politiska frågor där jag har starka uppfattningar och där Piratpartiet inte tar ställning. Det betyder att jag med mitt ställningstagande nu kan komma att hjälpa till att peta en regering vars ekonomiska politik och reformprogram jag till stora delar ställer upp på.

Men jag får väl helt enkelt försöka hantera det genom att vara en stolt moderat pirat!

Att jag nu är pirat är det ingen tvekan om. När jag hörde att TV4-nyheterna hade ett inslag om demonstrationen på Medborgarplatsen sprang jag till teven och sen satt jag och kokade av ilska över deras vinklade beskrivning 😉