Veckans bloggdebatt: Vilka bloggare anser du vara bra?

Den här veckan bjuder Kent Persson in oss bloggare att lista våra favoriter; kamrater på barrikaden, favoritfiender eller bara läsvärda pennor i bloggvärlden. Själv smickrar Kent oss livbåtsfolk med att ha med oss i sin egen lista. Tack Kent!

Bland de knappt hundra bloggarna i min RSS-läsare finns inte bara politiska bloggar. Jag tänkte börja med att lista fem bloggare av mer allmän karaktär, visst innehåller de politik, men från ett mer oberoende och ofta personligt perspektiv. Det är bloggar som tycks finnas för sin egen skull och inte för att driva en viss ståndpunkt eller stödja en viss idé.

Jag börjar med en favorit som betraktar verkligheten med skarpa ögon och skildrar den med en lika skarp penna – Ulrika Good med bloggen As Good as it gets.

En annan vass skribent med en likaså vass tunga är stå upp komikern Magnus Betnér vars dagbok (inte blogg) än en gång bevisar den gamla sanningen att humor är som bäst med allvar i botten.

Mårten Schulz kanske inte kan anklagas för att vara komiker, men en duktig skribent är han. Han är dessutom bra på att förklara svåra juridiska sammanhang och när han gör det hålla isär egna åsikter från sin professionella bedömning. Är man intresserad av juridik är det nödvändig läsning. Ett helt annat och unikt perspektiv på världen och samhället har

Johanna Sjödin. För oss medelålders som kanske glömt hur det var att vara ung är hon en påminnelse om att vi aldrig får glömma att om vi var lika smarta då, så är de som är unga nu smartare än oss.

Den sista bloggen jag tänker nämna är en intressant politisk tänkare och skildrare av samhällsdebatten, som alltid tar ställning i sak, men inte ansluter sig till någon kollektiv åsiktsbildning. Ibland önskar jag att jag kunde stå lika fri från partipolitiken som Fredrik Kjellberg.

Partibloggare

Bland partitrogna bloggare måste jag börja med att nämna min favoritmotståndare Anders Widén. Så mycket människokärlek, solidaritet och intelligens och uttryckt med ord som lyfter som fåglar.

Markus ”Lake” Berglund är en annan favorit som jag känner att jag har mycket gemensamt med, liksom mina två gamla partivänner Mary X Jensen och Kent Persson Jag förundras ibland att de orkar stanna kvar och kämpa inifrån moderaterna. som när jag läser Kents beskrivning av rötterna till hans politiska engagemang. Det kunde varit jag som skrivit den texten.

Till sist smyger jag med en bloggare utan parti bara för att hon är så bra, kanske min favorit bland alla Sveriges politiska skribenter – Isobel Hadley-Kamptz

Pirater

Till sist vill jag nämna de som förmodligen betyder mest för mig som bloggare. Jag hittar idéer, blir bekräftad och sporrad av de många duktiga bloggande partivänner jag har. Här skulle jag naturligtvis vilja nämna ett helt länktåg, men jag bestämde mig för fem av varje sort, så det blir fem pirater också.

Det går inte att börja en lista med piratbloggare utan att göra det med Opassande. Tack Emma för alla läsupplevelser, alla tankeställare och alla nyttiga länkar. Två andra vassa piratskribenter som jag kan rekommendera er som inte har en full RSS-läsare är Skivad Lime och Magnifika Gnistor Hackar Samhället. Riksdagskandidaten Klara Tovhult har en förmåga att skriva om det politiska i det privata så att man drar efter andan. Fortsätt vara modig Klara!

Jag avslutar med en person som det börjar bli tradition att hylla här på Livbåten – Josh på Enligt min Humla. Det beror på att både jag och Marcus är så avundsjuka på klippet i Joshens slägga.

Medborgarjournalistik

Till sist i en helt egen kategori vill jag lyfta bloggare som verkligen gör skäl för namnet medborgarjournalist. Bloggare som skapar eller hittar sina egna nyheter. Bloggare som jag går till när jag vill se vad vanliga medier inte skriver om. Här nöjer jag mig med två exempel, två politiska ytterligheter: HAX och Svensson

Veckans bloggtema – kärlek

Mymlan har utsett kärlek till veckans bloggtema. Jag passar på att publicera min översättning av världens vackraste kärlekssång, som jag tillägnar det ögonblick av sinnesförvirring som kärleken kan vara.

Den enda jag vill ha

Blott en tanke startar
hjärtats sång
som en vårvind ljum
gör min stämma stum

Då vet jag säkert att just du är
Den enda jag vill ha

När nattens skuggor falla
kring oss två
Det blir tyst till slut
som vi väntat på

Din mun mot min den säger du är
Den enda jag vill ha

Beröring från dig ger mig svindel
Så jag faller handlöst för dig
Jag ser när du ler
att du vill ha mer
vet att du nu tillhör mig

Min bröstkorg fylls av
sånt begär
Varje kyss jag får
gör mig mera kär
Jag stryker flagg för den som nu är
Den enda jag vill ha

Orginalet: My One and Only Love (1952)

Text: Robert Mellin
Musik: Guy Wood

Andra bloggare: Yvonne, Inger, Trollhare, Ulrica

Veckans bloggtema – Manlighet

Är det överhuvudtaget möjligt att tala om manlighet utan att samtidigt tala om kvinnlighet och tvärtom? Om jag ska definiera det manliga gör jag ju det i kontrast till det kvinnliga. Om jag ska beskriva det kvinnliga så är det ju en jämförelse med det manliga jag gör.

Manligt och kvinnligt

Om man börjar lasta in konkreta egenskaper som inte är jämförelser i dessa två begrepp så skapar man ju bara två generaliserade kategorier av människor. Ingen man kommer vara det man menar med manlig. Ingen kvinna kommer vara det man menar med kvinnlig.

Det är ju inte ovanligt att man hamnar i samtal som går ut på att bekräfta och förstärka dessa två arketyper. Det kvinnliga och det manliga. Man får höra saker som att ”min sambo glömmer alltid våran förlovningsdag” eller ”min sambo kan inte göra två saker samtidigt” eller ”min sambo hittar inte hem ens med karta och kompass” eller ”min sambo vill aldrig ha sex”. Sen ska alla som är av rätt kön instämma så att alla kan vara överens om att sådana är de: männen eller kvinnorna.

För mig är alla sådana här samtal en smula förvirrande eftersom jag nästan aldrig kan känna igen mig i beskrivningen. Eller rättare sagt, känner igen det gör jag fast med omvänd könsbeteckning. I vår relation är det hon som stämmer in på alla de där manliga schablonerna och jag som stämmer in på de kvinnliga.

Jag har för länge sen slutat undra om jag ska bli osäker i min manlighet på grund av detta. Jag är precis så manlig som jag vill i jämförelse med den kvinna jag valt att leva med. Att vi inte lever upp till de fördomar som finns om vad manligt och kvinnligt borde vara kan vi leva med.

Det som jag däremot tycker det finns alla anledning att bli osäker på är dessa beskrivningar av vad manligt och kvinnligt är. Vilka är det som är de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna? Behöver vi dem? Vad ska vi med dem till?