Veckans bloggdebatt: Sverigedemokraterna

Kent Persson utlyser som vanligt veckans bloggdebatt. Denna vecka är det en frågeställning som vi här på Livbåten bryr oss mycket om. Om man är demokrat och motståndare till en främlingsfientlig eller i vart fall segregerande invandrarpolitik: Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna?

Vi beskrev för en vecka sen en modell för hur det politiska samtalet med och om Sverigedemokraterna borde skötas. Vad vi inte gjorde då, var att föregå med gott exempel. Vi föreslog en modell, men hade då inte tiden att tillämpa den. Naturligtvis kräver vår trovärdighet att vi själva kan agera efter listan nedan:

  • Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
  • Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
  • Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Det här inlägget blir av nödvändighet långt, det är svårt att göra frågan rättvisa utan att bre ut sig en aning…

Utveckling mot utanförskap

På sextiotalet invandrade sydeuropeér till Sverige för att det fanns arbete. Dåtidens integrationspolitik byggde i princip på assimilering. Inte genom ett övertänkt val utan som en följd av att de som kom hit behövdes och sattes i arbete så fort de kom över gränsen. Mitt ibland alla svenskar på arbetsplatsen blev de snabbt ”svenska” själva. Integration eller segregation fanns egenligen inte.

Men efter den första boomen hände något mindre roligt. Miljonprogrammet skapade bostadsområden som Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och Gottsunda — ocentrala och med sämre kommunikationer och service. Det var knappast områden dit folk ville flytta, men nyanlända ”svenskar” hade sällan något verkligt val. Snabbt fick dessa områden dåligt rykte, i Uppsala kallades till exempel bussen till Gottsunda för ”orientexpressen”, något liknande kallades spårvagnen ut till Biskopsgården.

Uppfriskande miljö

Att koncentrera hopplöshet på en plats, en plats där de boende också kan samlas kring ett utanförskap, riskerar skapa en krutdurk. Bland betongen och asfalten samlades människor som hade kommit till Sverige fyllda av hopp, men som inte fick jobb som motsvarade deras utbildning eller kompetens. De fick aldrig den möjlighet att på allvar bli en del av Sverige som sina föregångare på 60-talet. I ghettofieringen av de invandrartäta delarna av miljonprogrammet ser man den svenska invandringspolitikens ultimata misslyckande.

Utanförskapets barn har inte Sverige att tacka för så mycket. De är inte sällan barn till driftiga människor och akademiker som i flykten från sina hemländer förlorat sin status och sin plats i samhället. Med föräldrar som inte uppskattas i det nya hemlandet, uppstår tvivlet på de egna möjligheterna (såvida man inte heter Zlatan och kan kicka boll). Och varför ska den som inte släpps in uppskatta Sverige och svensk kultur?

Berättelsen ovan är oerhört generaliserande och inte helt renhårig, men den beskriver ett problem som många anser vara en av våra stora utmaningar.

Detta misslyckande att ta emot dem vi välkomnat till Sverige på ett rimligt sätt blandas med rädslan att skillnaden mellan ”oss” och ”dom” skall vara ”för stor” för verklig förståelse. I en situation där många upplever att vi redan tagit oss vatten över huvudet, blir oron och ilskan desto större när vi fortsätter ta emot fler flyktingar och slussa in dem i samma dysfunktionella system.

Här är det lätt att säga: nog nu! Eller med Expressens berömda löpsedelsformulering: ”Kör ut dom!” Det är inget fel på den slutsatsen om roten till problemen verkligen står att finna i främmande religion eller kultur. För då är visionen om det multikulturella samhället ett hot mot vårt Sverige som vi känner det.

Vad säger en sverigedemokrat?

När man läser på Sverigedemokratiska bloggar får man uppleva en rejäl blandning av högt och lågt både i textkvalitet, analytisk nivå och grad av propaganda. Det är inte helt otroligt att det är ganska likt vad den nyfikne som surfar igenom en bunt piratbloggar kan tänkas uppleva.

Många inlägg är interna länkningar, korta kommentarer av opinionsundersökningar eller bild- och videomaterial från manifestationer av olika slag. Det finns också ett stort antal inlägg om muslimer, om Lars Vilks och om den internationella diskussionen kring kopplingen mellan Islam och politiskt våld.

Mest intressanta för oss är inlägg som handlar om bilden av Sverige, problembeskrivningen och partiets idéer om hur Sverige ska bli ett bättre land. Vi läste ett stort antal inlägg medan vi funderade över det här inlägget. Det kändes viktigt att undersöka om vår bild av hur Sverigedemokraterna talar om sig själva, om Sverige och om sin politik stämde. När vi valde ut några länkar försökte vi både få en spännvidd men också undvika nidbilder.

Markus Ketolainen frågar i ett inlägg vad som är viktigt och konstaterar att det är barnen. För barnens skull är man beredd att göra vad som helst. Och det är för dem och för deras säkerhet han blivit Sverigedemokrat:

Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila  eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Hos Kent Ekeroth hittar vi bland annat ”politiskt inkorrekta” nyheter som de flesta SD:anhängare är övertygade om får för lite plats i vanliga media. (Som piratpartister kan vi känna igen oss i tankar kring att vara osynliggjord.)

Ett exempel från Thoralf Alfsson är en våldtäktsanklagad i Kalmar som slipper åtal på grund av oklart bevisläge. Hos Thoralf hittar man också ett intressant resonemang om riksdagspartierna: eftersom Sverigedemokraterna och därmed invandringspolitiken är det enda som skulle kunna få dem att bryta upp blockpolitiken enligt deras egen utsago, så finns det inget viktigare för de sju systrarna än att bibehålla nuvarande invandrings- och flyktingpolitik, menar han.

Robsten i sin tur funderar över palats och tiggare och en misslyckad integrationspolitik.

Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.

Hos Mopsen kan man läsa en nykter analys av skillanden mellan utopi och verklighet. Vart han får siffran 80 000 (som han använder i inlägget under länken) ifrån vet jag inte, men i kommentarsfältet erkänner han att det inte är helt lätt att sortera ut hur många av invandrarna som utgörs av människor från det så kallade MENA-området. (MENA= Middel East and North Africa.)

Vi har ett val

Oavsett kampen om problembeskrivning, oavsett om det överhuvudtaget finns ett ”invandrarproblem”, ”ett muslimskt problem” eller ett segregationsmisslyckande i Sverige. Oavsett siffrorna – om det är några, många eller massor av invandrare och flyktingar det handlar om. Oavsett allt detta, så finns det en handfast politisk fråga att ta ställning till.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har förbundit oss att ta emot flyktingar upp till vissa kvoter. Vi har redan tagit emot människor på flykt och deras familjer. Vi fortsätter att släppa in de med familjeanknytning till de som redan bor här.

Vi har ett val: Antingen fortsätter vi att hålla gränserna ungefär så öppna som nu samtidigt som vi försöker hitta nya och bättre lösningar på hur de som har kommit och de som kommer ska komma in i samhället. Eller så stryper vi inflödet och försöker få så många som möjligt att vända ”hem” igen.

Vi har enligt vår mening inte valet att hävda att det inte finns ett problem, att vi kan fortsätta med business as usual. För väljer vi det så kommer situationen förr eller senare bli ohållbar, och det gäller oavsett om man ställer upp på problembeskrivningen eller inte. Det räcker med att tillräckligt många upplever ett problem för att frågan måste tas på allvar.

Enligt oss är det första vi måste göra när vi letar lösningar att gå till vår människosyn. Vår egen människosyn säger oss att man har samma värde om man heter Omar, Taki, Tsega, Feng, Sasha, José, Bledar eller Anders. Det betyder att vi med vår rikedom inte kan vända de behövande i världen ryggen. Vi har ett ansvar för att få det hela att fungera.

Precis så lätt och så svårt är det.

När vi nu funderar över hur vi skall få saker att fungera så måste vi lära oss skilja på äpplen och päron. Det finns saker vi verkligen måste slå vakt om, och  det finns saker vi helt enkel måste lära oss leva med.

Vissa värderingar får anses vara centrala för vårt samhälle. Det handlar om saker vi använt hundratals år för att kämpa oss fram till och som vi inte kan eller vill ge upp.

  • Det gäller till exempel separationen mellan religionen och samhällets styre, religionsfriheten och därmed i förlängningen att sekulära lagar alltid bräcker religiösa påbud.
  • Det gäller människors lika värde oavsett ras, ursprung, kön, religion, kultur eller socioekonomisk bakgrund.
  • Det gäller synen på eget val i sexualitet och relationer — oavsett om det gäller påtvingad sexualitet, påtvingad abstinens, ”balkongflickor”, tvångsgifte eller hot mot sexuella minoriteter.
  • Det gäller alla former av hot, tvång och våld som medel att kontrollera andra människor, oavsett om det handlar om religiös renlärighet, levnadssätt eller något annat.

Att vi däremot hör främmande språk på bussen, i spårvagnen, tunnelbanan eller på tåget är en sak vi får lära oss leva med. Det kanske stör vissa av oss, men det är verkligen inte ett samhällsproblem. Inte heller är det ett samhällsproblem att personen som äger affären vi handlar i talar lite knagglig svenska, eller att läkaren som behandlar oss bryter på persiska, att någon luktar vitlök, klär sig annorlunda, eller har annorlunda familjeförhållanden. Vi har naturligtvis  rätt att reagera mot sådant vi inte gillar, men vi kan inte på allvar bygga en politik och lagstiftning på personlig smak och aversioner.

Alla människor har något att ge

Alla människor kan vara såväl bördor som tillgångar på samhällskroppen. Det har inte med kultur, religion eller ursprung att göra. Istället handlar det om att skapa livschanser. Den som inte har en chans kommer inte heller att vara en tillgång, medan den som får chansen sällan blir en börda.

Det finns gott om exempel på handikappade människor som man skulle kunna tro skulle skulle utgöra kostsamma bördor för samhället, som genom sin energi och sina talanger visat sig tillföra mer än någon kunde ana. Gustav Dahlén blev blind, men det hindrade honom inte från att fortsätta bygga upp ett av Sveriges största företag – AGA. Stephen Hawking må vara fast i en rullstol och till och med  sakna talförmåga utan tekniska hjälpmedel, men han är en briljant fysiker med talang för att popularisera svåra fysiska sammanhang och göra dem tillgängliga för oss alla.

stephen hawking
Guldkorn kommer i alla former och färger

Alla resonemang om bördor och tillgångar måste bottna i den enkla men svårtillgängliga insikten att alla vill leva ett gott och bra liv. Däremot finns det ibland saker som står i vägen. Det kan vara språkbarriärer, lagliga barriärer, misstro, bristande hälsa, sociala problem, brister i utbildning eller ren och skär uppgivenhet. Plockar man ner barriärerna ger man också möjligheterna tillbaka.

Släpper man in någon i landet, så måste man också ge personen möjlighet att skapa sig ett liv här. Gör man inte det, så har man istället skapat ett problem. Det finns många aspekter på det dilemmat.

En av aspekterna är tiden mellan att man passerar gränsen och att man är etablerad. I nuläget tar processen inte sällan flera år och inte sällan skulle det kunna ta mindre än hälften av tiden. För femton år sedan gällde det problemet även till exempel polska läkare, tandläkare och andra kvalificerade yrkesgrupper. Idag ligger de innanför schengenområdet, går en snabbkurs i yrkessvenska på runt halvåret, varefter de direktrekryteras till Sverige där vi skriker efter välutbildat folk.

Det finns inget som säger att en iransk läkare eller tandläkare skulle behöva längre tid, men för iraniern tar samma process fyra år eller mer. Så medan den polska läkaren köper hus, sitter den iranska läkaren på en kurs i svenska för analfabeter. (Marcus: min läkare är från Bosnien, min tandläkare är från Iran — de är båda de bästa jag haft… någonsin.)

En annan aspekt är vår tendens att sätta vagnen framför hästen ifråga om språk. Vi tror att man måste kunna språket för att kunna jobba, istället för att inse att det är när man kommer ut och blir en del av samhället som man lär sig språket. Så vi hindrar aktivt de som vill ut för att istället tvinga ner dem i skolbänken, när kvällskurser parallellt med arbete skulle kunna innebära omedelbar delaktighet och motivation.

Ytterligare en aspekt är att regelverket för egenföretagande och småföretagande i Sverige och de skattesatser som tas ut innebär också att det är oerhört svårt för den som är lite driftig att dra igång något och få det att växa utan att tumma lite på lagen.

Så vi måste göra det lättare att etablera sig i Sverige. Det måste gå fortare och vår byråkrati skall inte vara de spräckta drömmarnas skapare.

Vi kan gott bli tydligare med vad som är acceptabelt och inte i det svenska samhället. Är vi tydliga även inför oss själva, så inser vi att vi inte rimligen kan lägga oss i hur folk klär sig. Det gäller även när vi anser att kläderna symboliserar förtryck. Däremot kan vi vända oss mot alla former av hot, tvång och våld som kontrollmedel, eller i andra sammanhang. Så var och en får leva som de vill, så länge de inte försöker tvinga någon annan att leva efter samma regler. Det tycker vi på många sätt är kärnan i det vi uppskattar med Sverige.

Tolerans eller intolerans

Här vilar också grundvalen för vårt engagemang i Piratpartiet. Vi är optimister. Vi tror att vi kommer närmare varandra genom alla möjligheter att kommunicera och dela upplevelser. Därför tror vi på en tolerantare och öppnare värld i spåren efter bredbandskablarna, wifi-bubblorna och 3G-masterna.

Men optimism i sig är aldrig tillräckligt för att bygga den goda framtiden. Den behöver paras med ett gemensamt fattat beslut om vilken riktning man vill gå mot. Ska vi bygga en tolerantare värld internetuppkoppling för internetuppkoppling, samtal för samtal så går det bara om vi först enas om att det är en öppen och tolerant värld vi vill ha.

Little Red House on Pine Planet
Isolation

Det finns nämligen ett alternativt sätt att anpassa sig till den nya världen och att använda den nya teknologin. Man kan sluta sig i allt mindre kretsar av pålitliga och godkända medlemmar. Man kan sätta gränser och låsa ute det icke önskvärda — det kan gälla människor, nationaliteter, religion, kunskap eller information. Detta är intoleransens väg. Det är ”gated communities” på global nivå, där man låter den egna rädslan och intoleransen segra.

Det är den vägen man anträder när man vill hålla koll på en befolkning i syfte att kunna styra den. Det är den vägen man anträder när man upphöjer de styrandes moral till lag. Det är den vägen man anträder när man delar in människor i önskvärda eller icke önskvärda medlemmar av ett kollektiv som t ex en nation.

Vi ser att det finns systemfel, vi ser att det finns strukturella problem, vi ser att det finns skäl att diskutera vilken sorts samhälle och vilka sorters beteenden vi kan acceptera. Men vi ser också att människor inte kan delas in i dåliga eller goda medborgare beroende på sitt ursprung eller sin kultur. Alla kan vara goda medborgare i ett öppet och tolerant samhälle som slår vakt om sina värderingar och sitt människovärde. Det som krävs är att vi tar itu med systemfelen, de strukturella hindren och de återvändsgränder som gör potentiella tillgångar till belastningar.

Vi ser gärna en agenda som går ut på att slå vakt om demokratiska och sekulära samhällsvärden. Vi ser gärna en agenda som går ut på att komma åt hot, tvång och våld — oavsett om det handlar om att försöka kontrollera din nästa, eller om det handlar om planlös destruktivitet. Vi ser gärna en agenda som handlar om att sänka trösklarna för att ta sig in i det svenska samhället. Däremot kan vi inte ställa upp på en agenda som handlar om att stänga ute behövande människor och undfly ansvaret för våra medmänniskor och vår omvärld.

Vi har försökt undvika att diskutera siffror och enskilda fall eftersom de olika världsbilderna gör att debatten snart blir omöjlig när man gör det. Det är inte meningsfullt att ägna en massa energi åt att försöka pådyvla varandra sin tolkning av Migrationsverket årsredovisning. Därför nöjer vi oss med att säga att vi inte ser ett numeriskt problem med vår nuvarande invandring. Den andel av invandringen som inte är inomeuropeisk och åstadkommits av EU-samarbetet eller baserar sig på att svenskar tar med sig människor hem för att bli en del av deras familj (fruar eller adoptivbarn) är inte större än att vi med vår levnadsstandard och glesa befolkning ska kunna härbärgera dem, om vi bara behandlar dem förnuftigare.

En ny värld byggd på samtal

I den nya värld vi tror på blir nationer, nationaliteter och nationalism mindre viktiga. De ersätts av nya mer löst sammanhållna kollektiv. När alla människor i världen kommer närmare varandra så finns det ingen anledning längre att sluta oss samman efter strikt geografiska parametrar. Detta kommer enligt vår mening på sikt göra alla nationalistiska företeelser från nationalistiska partier via skurkstater till samverkan av nationer för ekonomisk vinning omoderna. Sverigedemokraternas idéer om olika kulturers oförmåga till samexistens och om värdet av ”det svenska” kommer helt enkelt inte vara relevanta i den värld vi ser växa fram i framtiden. Det kanske tar en stund att ta sig dit, men titta i backspegeln och fundera på vad som hänt bara under det senaste decenniet eller två?

Det vi behöver slå vakt om när vi tillsammans bygger en ny gemenskap över nationsgränser, generationsgränser och kulturella skillnader är att den byggs på goda värderingar. Det tål att diskuteras vilka dessa är: den gamla världens dödsryckningar kommer garanterat skakas av konflikter när vi försöker reda ut vems värderingar som ska gälla för goda.

Men i det fria demokratiska samtal där alla har en jämnbördig röst som internet har gett oss kommer bra idéer att övertrumfa dåliga. På sikt kommer vi att hitta spelregler som vi alla kan leva med. Detta är vår övertygelse.

Samtalet är det nya. Det kan låta vansinnigt, eftersom mänskligheten samtalat sen sin vagga i Östafrika, men nu har vi för första gången möjligheten att inkludera alla i detta samtal. Utan filter, utan överhet, utan våld eller tvång.

Vi tror det är svårt att överblicka vad det kommer innebära. Vi vet att kunskap om det främmande minskar rädslan. Vi vet att samtal skapar förståelse och för människor närmare varandra. Vad vi inte vet, det är hur en samtalande värld ser ut, men vi är övertygade om att den är en fredligare, tolerantare och vackrare plats än den vi hittills fått nöja oss med. Inte ett utopia, men något bättre än det som varit.

Det är eftersom vi tror på samtalets styrka att skapa möten mellan människor som vi driver den här bloggen och det är också därför som vi uppmanar alla att delta i ett samtal om och med Sverigedemokraterna istället för att ägna sig åt debattricks, förminskande och smutskastning.

Fortsätt samtala!

Skatterna och välfärden

Skatterna och välfärden, den eviga frågan, skiljelinjen mellan klassiska liberaler, socialliberaler och socialister. Var gränsen går mellan den egna plånboken och den gemensamma? Vilka konsekvenser får ett lågskattesamhälle, vilka får ett högskattedito, vad är egentligen rättvist? Är rättvisa och total välfärd till och med motsatta begrepp?

Skatter är knappast min huvudfråga inför det här valet. Istället handlar mina prioriteringar om områden där jag upplever ett omedelbart hot mot det samhälle jag vill leva i. Just nu är det viktigare för mig att diskutera demokratins villkor, rättssamhället och vår rätt till att fritt och privat kommunicera med varandra. Plånboksfrågorna, likväl som andra frågor om privat och offentlig ekonomi har staplats på hyllan i skafferiet i väntan på att hotet mot det öppna samhället fått lite mer rimliga proportioner.

Ändå skall jag plocka upp den handske Kent Perssons kastat i veckans bloggdebatt och faktiskt göra ett försök.

Sverige som ”skatteparadis”

Skatteparadis är inte precis ett begrepp man förknippar med Sverige, men med lite kreativ användning av ordet är det ofta så det utmålas internt. Vi kallar det ”den svenska modellen” och ser den som en blandning av marknadsekonomi och statligt ansvar för vissa områden. Dessa områden blir rent praktiskt statliga, eller åtminstone offentliga monopol. Dels beror detta på regleringar och dels på grund av socialkonservativa moraliska gränser som skapar en enorm uppförsbacke för privata aktörer.

Tax by definition

Det ses som ett system av rättvisa där ”inkomstklyftorna” hålls ner och där de ”rika” betalar för de ”fattigas” rätt till trygghet. Detta sitter numera så djupt i folksjälen att varje försök att ifrågasätta om det verkligen är bra att på detta sätt ”straffa” högre inkomst mottas med direkt ilska i folkdjupet. Inkomstklyftor är per definition alltid dåliga och varje ökning av dessa ses som en direkt stöld från de som inte tjänar lika bra — till och med när de inte tjänar dåligt.

Samhällets ansvar och inblandning i ekonomin blir helt naturligt stor, och dessutom växer den närmast per automatik om man inte konstant och konsekvent strävar efter motsatsen.

Diminishing returns

Jag skrev för nästan fem år sedan om Laffers kurvor och om hur Ibn Khaldun konstaterat samma sak som Laffer redan på 1300-talet. Grunderna för deras insikter är att när man höjer skatten når man förr eller senare en jämviktspunkt där höjningarna inte längre ger något egentligt utbyte. Folk hittar sätt att komma runt systemet, helt enkelt för att systemet inte går att leva i.

Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken. Men även om man kan bibehålla en hög skatt på grund av dessa andra skäl får det olika former av konsekvenser.

Jag skall vara fräck nog att citera mig själv ifråga om Khalduns visdom:

I statens tidiga skeden är skatten låg i sin proportion men hög i sitt relativa utbyte… Allt eftersom tiden passerar och kungar följer på varandra, så förlorar de sin förankring i stamkulturen till förmån för ett mer civilicerat leverne. Deras behov ökar…beroende på den lyx i vilken de är fostrade. Därmed lägger de nya skatter på sina undersåtar…[och] höjer kraftigt de existerande skatterna för att öka sina inkomster… Men effekten på affärerna som orsakas av skattehöjningarna blir kännbara. Affärsmän börjar snart jämföra sina vinster med skattebördan, vilket inte är uppmuntrande… Det får som konsekvens att produktionen minskar, och med denna utbytet av skatterna.
Ibn Khaldun (Min översättning från engelska)

Jag kan relativt lätt konstatera den ångest skatterna innebär för en frilansande konsult som mig. Jag ser alla pengar farbror staten gör anspråk på, och jag ser att de utgör skillnaden mellan en ständig klappjakt på livets nödtorft och möjligheten att lägga upp en buffert och njuta av livets goda en aning.

Statis och dynamism

På pappret har vi stora möjligheter att själva påverka vår position. Vad vi däremot kanske saknar är drivkrafterna till social mobilitet, eftersom vi måste flytta upp oss långt på den sociala stegen för att det skall märkas ekonomiskt. Det är en konsekvens av höga progressiva skattesatser, men är det den enda?

Som jag nämnde får det för en person som mig konsekvensen att skatten utgör skillnaden mellan ekonomisk klappjakt och relativ bekvämlighet. Det får dock även en annan konsekvens som blir oerhört tydlig för en frilansare… prisläget! Skall man köpa en tjänst av mer komplext slag, något som går utöver att halvsula skorna eller klippa håret, så blir prislappen snabbt väldigt obehaglig. Jag noterar kallt att ytterst få privatpersoner har råd att anlita mina tjänster, eftersom varje krona jag får i plånboken för mitt arbete innebär fem intjänade bruttokronor för en privatperson.

Säg att prislappen är 25K, bara för att ta ett exempel. Tio av de tjugofemtusen hamnar i min plånbok, medan femtontusen går i skatt och avgifter. Ett företag betalar dessa tjugofemtusen med bruttopengar, medan en privatperson betalar detta med redan skattade pengar. Vilket innebär att den personen i sin tur betalat ungefär samma summa i skatt redan innan, så för att jag skall få tiotusen i plånboken får min privata kund se till att tjäna in femtiotusen brutto. Detta fenomen kallas skattekilar (till skillnad från andra kilar) och är ett stort problem för samhällets dynamism. Det är även i ljuset av dessa skattekilar fenomen som ROT- och RUT-avdragen måste ses, eftersom dessa riktar sig mot just detta.

Shoemaker At Work

Den samhälleliga ekonomiska stasis som uppstår på grund av skattekilar innebär till exempel att det knappast lönar sig att anlita en klassisk skomakare om det som krävs är något utöver att limma en trasig fog, sy i några trasiga stygn eller limma på en ny sula. Det är för de flesta inte värt kostnaden att reparera en klocka, sy om en kostym, laga en laptop eller något annat där det går att köpa nytt för motsvarande summa. Att gå till en möbelsnickare och beställa köksbord och stolar, kräver att du tillhör precis den illa sedda översta procent som trots marginalskatterna fortfarande har råd med en prislapp där varje del i uppsättningen kostar femsiffriga belopp.

En balansgång på slak lina

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den allmänna svenska välfärden på många sätt är ett vinnande koncept. Vi har ett väldigt stabilt samhälle där få far verkligt illa och där våldsamma motsättningar tillhör undantagen. Det system vi byggt upp tillåter att vi slipper verklig fattigdom annat än i rena undantagsfall. Alla har det inte väl förspänt, men få befinner sig i verklig fattigdom. Vi är även välutbildade, får läkarhjälp och medicin vid behov och slipper i de flesta fall tigga om pengar från yngre släktingar när vi blir gamla.

Det vi förlorar på vår ”solidaritet” är möjligheten till boomtown-fenomen. För att förstå innebörden i detta kan man göra tankeexprimentet vad som skulle hända om alla företag med mindre än 25 anställda blev helt skattebefriade. Skattefria som i: ingen företagsskatt, ingen moms, inga arbetsgivaravgifter och skattefria löneutbetalningar. Plötsligt skulle det bli dubbelt så lukrativt att starta företag, alla kostnader skulle helt och hållet vara relaterade produktionen (lokaler, maskiner, löner, resor, kommunikation) och produkterna/tjänsterna skulle kunna erbjudas till lägre priser med högre lönsamhet. Det skulle uppstå en boom-ekonomi där det startades företag i parti och minut, där lönenivåerna snart skulle höjas för att locka anställda ur en allt glesare pool av arbetslösa.

Det är naturligtvis inte ett rimligt förslag, dels för att en arbiträr gräns vid ett visst antal anställda skulle skruva till konkurrensen så att inga företag vågade växa förbi denna storlek och dels för att samhället fortfarande har kostnader som i så fall måste täckas av ”någon annan”. Visst sparar samhället även in på de som får arbete istället för att vara arbetslösa, men ändå är det inte ett rättfärdigt undantag. Skall man göra någon form av undantag, så måste det vara lätt att motivera och dessutom inte vara behäftat med felet att på något stadium motverka precis den tillväxt man vill uppmuntra. Det är nog i så fall bättre att försöka sig på att reformera hela systemet så att man uppnår mer dynamik samtidigt som man inte skapar artificiella gränser.

How new solutions are born...

Slap my ass and call me Sally

Mona Sahlins ökända ”det är häftigt att betala skatt” känns för mig som rena hånet. Det är tydligen så att vi alla skall vara ekonomiska masochister och älska att få pengarna vi tjänat konfiskerade? Det är nog däremot tyvärr nödvändigt att vi faktiskt betalar skatt, kanske till och med mer skatt än jag egentligen skulle vilja. Vi befinner oss också i ett läge där det är svårt att byta häst mitt i språnget. Om vi lägger om kursen abrupt, så kommer alla de spelregler folk vant sig vid att ställas på huvudet.

Samtidigt tror jag vi är på väg mot en skattetryckets avgrund. Inte en dramatisk avgrund där vi plötsligt en dag vaknar upp till ett samhälle som gått bankrutt, utan snarare en avgrund där vi lyckas manövrera ut vår egen konkurrenskraft och vår egen dynamik, så att vi själva gör oss alltmer irrelevanta. Kompetens hålls upp som vår konkurrensfördel, men det är ren hybris. Ingen skall tro att Indien, Kina och andra länder med väsentligt lägre lönenivåer och en helt annan dynamik bara består av analfabeter. På längre sikt kommer deras lönenivåer öka, men å andra sidan är de redan nu nog så kompetenta.

Vi behöver skatterna, vi behöver trygghetssystemen och vi behöver infrastrukturen. Problemet är att vi blivit förälskade i själva formen snarare än resultatet. Så glorifierar vi våra skatter, där vi snarare borde se dem som ett nödvändigt ont. Så ser vi skatterna som statens egendomar till och med innan de är betalda. Så ser vi det nästan som ett självändamål med höga skatter utan att ifrågasätta vilket utbyte vi får av dem. Så applåderar vi kostsamma löften som i slutänden gör ett hål i våra plånböcker.

Vi behöver skatterna, men vi behöver verkligen inte bli förälskade i dem.

Sluta behandla oss som barn

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John LockeThomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

behovstrappa
Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare — oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.