För drygt en vecka sen så funderade Julia Skott apropå det eventuella jävet i TPB-rättegången, på allas våra bindningar. Ingen kan någonsin förhålla sig opartisk och därför vore det bra att som en ren läsarservice redogöra för de förhållanden i ens liv som kan orsaka bias.

Så det här är min plan: Jag ska försöka redogöra så bra jag bara kan för de saker som andra kan använda för att antingen underbygga eller undergräva min trovärdighet, min plats i en given debatt eller min själva person. En rejäl jävla subjektspositionering. (Och så behöver jag aldrig undra när saker ska komma ut, för jag har släppt dem lösa själv. Kan sova lugnt — så länge ingen tittar närmare i ett visst köksskåp.) Men notera att det inte är en bikt, jag erkänner inte massa hemliga pinsamma saker om mig själv — jag bara redovisar: Det här är jag och mina jäv. (Men biktinlägg kan ni också få, om ni vill.)

Jag välkomnar andra — journalister, skribenter, bloggare, debattörer, och alla som känner sig manade eller roade — att göra samma sak.

Detta fick Mymlan att påbörja ett försök till samma sak, och det utmynnade i en underdogs bekännelse.

Jag inbillar mig att jag är som alla andra. Att alla egentligen när de börjar skärskåda sig själva och sina liv känner sig lika utanför som jag gör. Men Julias berättelse kändes som en sån jävla stereotyp beskrivning av den medelklassuppväxt och tillvaro som jag brukade drömma om, så att jag blev tveksam. Det kanske finns ändå, det där jag saknade, ville ha, och inser att jag aldrig kommer att få.
Kanske är jag nåt slags unikum ändå. Mymlan liksom. Det finns bara en av mig. Och det är jag.

Andra som hängde på var Angeläget i inlägget I kväll ska det handla om klass (igen) och Trollhare med Klassresenär – eller bara bortskämd.

Julia Skotts knyter sen ihop säcken:

Och jag kan inte heller komma ifrån det, vilket var lite av poängen. Det var något slags tanke om att nu har jag definierat mig själv utifrån vissa kriterier, då slipper ni, så kan vi prata om något annat, något relevant istället.

Med det menar jag inte att klass är irrelevant, absolut inte. Bara att ALLA har ett ursprung, alla har en kontext och ett sammanhang. Objektivitet i absolut bemärkelse går inte att uppnå, alla utgår från sig själva och sina erfarenheter i någon grad. Men det ska inte heller vara bara det som positionerar någon i en diskussion, och ger eller fråntar dem legitimitet.

Jag bestämde mig redan när jag läste Julias varudeklaration att detta är något jag också vill göra. Delvis som en läsarservice, men kanske framförallt för att jag är så himla trött på halmgubbar och på folk som utgår ifrån att bara för att man ger utryck för en viss uppfattning eller position så följer en hel mängd andra med på köpet.

Är man anhängare av marknadsekonomi är man automatiskt ointresserad av att hjälpa de svaga. Är man engagerad i integritetsfrågorna är man automatiskt en del av den fildelande pöbeln. Är man motståndare till monarkin och militarism är man i visa kretsar automatiskt en suspekt radikal.

Varudeklaration

Om jag skulle beskriva min egen ideologiska hemvist å skulle jag säga att jag är en liberal radikal humanist. Jag har vissa sakpolitiska åsikter som folk placerar till vänster t ex att jag är emot betygen, republikan och antimilitaristisk pacifist, men min grundläggande samhällsanalys är liberal. Jag är anhängare av tanken att det är genom att låta marknadskafterna styra som man optimerar resurser och resursfördelning i samhället. Därför är jag av uppfattningen att det ska oerhört mycket till för att införa politiska regleringar på något samhällsområde.

Den humanistiska grundsyn jag har gör att jag sätter individens frihet att själv forma sitt liv högt. Även om jag anser att vi har både jämlikhets- och jämställdhetsproblem i samhället så tror jag inte statlig reglering är rätt väg att komma åt dem.

Min världsåskådning är kanske inte religiös i den gängse meningen. Jag bekänner mig inte till någon tro eller kyrka. Trots det är jag inte materialist. Jag är övertygad om att det finns en andlig dimension i verkligheten och att vår förmåga att ta hänsyn till och ge plats för den är viktiga när vi bestämmer hur vi ska leva våra liv. Viktigast för mig personligen är sökande efter en djupare mening med vad som sker i vardagen och att nå känslan av att man gör rätt saker av rätt orsaker.

Jag är oerhört noga med att se detta som mitt personliga sökande efter mening; att inte låta det påverka ett kritiskt och materialistiskt förhållningssätt till kunskap och vetenskap. Vetenskap och religion blandas inte väl och jag är oerhört engagerad i att upprätthålla den rågången.

Klasstillhörighet till sist är så svårt att definiera i denna tid som karaktäriseras av ett sönderfall av kopplingen mellan ekonomisk levnadsstandard, social klasstillhörighet och kulturellt kapital. Jag är en av de professionella med ett stort kulturellt kapital. En person med många böcker i bokhyllan hög utbildningnivå och ett umgänge av likasinnade. Samtidigt så har jag ansträngt mig att leva mitt liv utanför klassreservaten. Jag bor av eget val i ett etniskt och socialt mycket blandat område. Mina barn går i en skola där det finns människor med alla möjliga bakgrunder.

Ekonomiskt tillhör jag knappast de rikare i samhället utan att för den skull ha det dåligt ställt. Jag äger inte mycket och jag är fortfarande tvungen att vända på slantarna även om min familjs inkomstnivå är över genomsnittet. Som egen företagare saknar jag dessutom mycket av den ekonomiska trygghet som en fast anställning ger.

I perioder har jag haft det riktigt svårt ekonomiskt en lång sjukskrivning kombinerat med en konkurs för några år sedan ledde till hot om utmätning på huset och ett par år med riktigt låga inkomster. Idag är detta överspelat med två inkomster och ett stort hus som är förhållandevis lågt belånat är familjens ekonomiska situation god nog för en utlandssemester per år och en hyfsat ny bil, men lönen tar fortfarande slut samtidigt som månaden.

Uppväxt och bakgrund

Mina föräldrar var barn av klassresan. I mammas fall så var det hennes far som kom från små förhållanden i Göteborg, men medhjälp av hårt arbetande storasyskon kunde som förste i familjen ta både realen, studenten och gå på Chalmers. Han slutade sin karriär som direktör för ett stort svenskt byggkonsultföretag.

Min pappas familj har sina rötter bland småbönder och torpare på hallandsåsens sydsluttning. Men farfar var en driftig man som emigrerade till Amerika och tillbaka, en entreprenör, som startade verksamhet efter verksamhet. Tyvärr var han otursförföljd så gång på gång gick det i stöpet. I pappas generation har mer eller mindre hela släkten lyft sig från fattiga förhållanden till professorsstolar och akademikerjobb av andra slag.

Mina föräldrar möttes under studietiden på väg mot varsitt akademikerjobb. Jag växte alltså upp i ett typiskt akademikerhem. Mamma var lärare i biologi och kemi, pappa jurist sedermera rådman. Jag fick följdaktligen med mig ett intresse fär både samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna hemifrån köksbordet. Vårt hem var fullt av böcker, våra semestrar och andra familjeaktiviteter fulla av kulturella upplevelser. Vi hade det inte alltid så ekonomiskt förspänt. Jag var under hela min barndom avundsjuk på skolkamrater vars föräldrar hade råd med utlandsresor, kläder och prylar som vi absolut inte kunde få. Som vuxen har jag insett att vi var rika på något mycket viktigare.

När jag blev gammal nog att börja intressera mig för samhället runt mig var det naturligt att de idéer jag hört runt köksbordet hemma, på familjemiddagar eller i samtal mellan mina föräldrar och deras vänner påverkade mig. Jag engagerade mig som 13-åring för kärnkraften och något år senare i skolfrågor vilket ledde mig till Moderat Skolungdom. Vid sidan av idrott blev detta snart mitt stora fritidsintresse och när jag kom upp på gymnasiet var jag oerhört engagerad. Valrörelsen 1985 skolkade jag från skolan för att kampanja.

Men precis den hösten hände det något. Om det berodde på valresultatet eller på interna stridigheter inom organisationen eller ett uppvaknande vet jag inte. Men jag gjorde revolt. Jag bestämde mig för, eller insåg, att jag inte hade några idéer som jag inte hade ärvt. Så jag rev ner alltihop och började från början. Nya vänner, nya tankar, nya vanor. Jag blev en knepigt klädd, skolkande slarver. Ingen förstod någonting. Jag hade varit den artiga prydliga ungmoderaten med bra betyg.

Ur denna revolt och ur samvaron med ett gäng likasinnade vildhjärnor växte en ny radikalare idévärld om samhället fram. Jag blev en pacifistisk anarkist i Krapotkins efterföljd. Läste marxistiska och andra vänstertänkare och umgicks mest med vänstermänniskor. Det hela kulminerade med att jag blev utsparkad ur kårpartiet Radikal Allians vid Uppsala Universitet när jag försökte hävda varje kårfullmäktigs rätt att rösta efter sitt eget samvete. Partipiskan ven och jag lämnade kårpolitiken redan innan jag satt mig på min stol i fullmäktige.

Istället hamnade jag i den svenska musikrörelsen och ägnade några år där som föreningsräv och administratör. Fixade konserter, höll ordning på pengarna, letade replokaler och ägande mig i någon liten mån åt eget musicerande. Även om det inte var politiska organisationer var det radikalt, folkrörelse och med vänsteridentitet. Fast den började skava. Icke-kommersiell kultur i all ära, men ska man bedriva konsertverksamhet eller replokalsuthyrning måste man förstå de kommersiella villkoren.

Vuxna ställningstaganden

Någon gång måste man växa upp, klippa sig och skaffa ett jobb säger dom. Jag lessnade på att aldrig riktigt veta var nästa lönebetalning skulle komma ifrån, skrev in mig på juridikum i Göteborg (min beteendevetenskapliga examen från Uppsala kändes otillräcklig) och startade så småningom eget.

Under dessa år gled jag tillbaka höger ut mot utgångspunkten. När jag insåg att jag inte kunde nöja mig med en ideologi som stakade ut en utopi utan en rimlig väg fram emot den, så blev jag tvungen att rannsaka mig själv och fundera på hur jag såg på det samhälle jag faktiskt lever i. Jag bestämde mig för att se de anarkistiska vänsteridealen som ett utslag av min humanism. Det är klart att samhället är till för att ta hand om de svaga. Men samtidigt måste jag helt enkelt inse att min förståelse för livets realiteter, hur samhället fungerar, hur värde skapas var solklart liberala.

För inte alltför länge sen började jag fundera på vår rätt att dissa våra politiker. Jag insåg att i någon mån är de politiker för att vi andra valt att inte vara det. Någon måste sköta det där jobbet om demokratin inte ska ruttna. Om vi inte vill göra det själva så får vi helt enkelt acceptera de politiker vi har.

I samma veva talade Carl Bildt om sitt uppdrag på balkan som en slags politisk värnplikt och det begreppet fastnade i min skalle. Det går inte an att sitta och klaga om man inte gör något. Gräv där du står! Jag bestämde mig för att det var dags att återuppta mitt politiska engagemang.

Lustigt nog ledde mina efterforskningar i vilket parti som stod mig närmast tillbaka till mitt gamla parti, moderaterna. Visst fanns det avgrundsdjupa klyftor i vissa sakfrågor. En vänsterpartistisk nämndordförande försökte värva över mig till sitt parti när hon fick höra om min syn på betygen, kungahuset, värnplikten och civilt motstånd. Men det var ändå det parti vars samhällsanalys var mest lik min egen. och det kändes som det viktigaste. Behoven av en mer marknadsinriktad politik kring anställningar, företagande och skatter kändes viktigare än mer perifera frågor. Dessutom fastnade jag för partiets rättspatos och försvar av individens rätt mot makten.

För några veckor sen som läsare av den här bloggen vet så tröttnade jag på den moderata partiledningens kramande av övervakningssamhället och blev en moderat pirat.