När skall vi börja auktionera ut våra arbetslösa?

För ett par hundra år sedan fanns det ett system där föräldralösa/övergivna/dagdrivande barn auktionerades ut till folk som skulle ge dem mat, husrum och ett arbete att utföra. Det minnde på många sätt om slavhandel, men med skillnaden att den som vann auktionen var den som bjöd lägst…

Budet var nämligen vad man krävde av staten för att ta hand om barnet, så ju lägre man var villig att gå desto bättre för staten.

Newhaven boy (´King Fisher´ or ´His Faither´s Breeks´)Vissa nominella krav ställdes: barnen skulle gå i skola och det fanns någon slags krav på livets absoluta nödtorft. I praktiken var myndigheterna så tacksamma för att ”bli av med problemet” att man blundade för i stort sett alla former av övergrepp kort om uppenbart mord.

Dessa barn for ofta väldigt illa, utnyttjades, misshandlades och föraktades. Deras öde var knappt bättre än äldre tiders trälar. Fenomenet inspirerade till och med till boken Sunnanäng av Astrid Lindgren, där två av dessa barn är sagans huvudpersoner.

Systemet var djupt orättfärdigt. Det var en konstruktion där samhället tvådde sina händer genom åtgärder som på pappret och för de som inte drabbades själva kunde ses som det minst dåliga. Jag kan inte påminna mig någon som på något sätt försökt att i efterhand ta systemet i försvar, utan detta system är såväl i litteraturen som i historieböckerna en slags skamfläck i en tid då människovärdet i än högre grad än idag skall ha berott på pengar. Man skall inte glömma bort att under samma tid var rösträtt något som endast tillföll de som hade tillräckligt stor inkomst och/eller förmögenhet för att räknas.

Det är rätt obehagligt att vi är så historielösa. För hur kan vi med berått mod skapa ett system där vi betalar företag för att sysselsätta arbetslösa? För hur skall man annars tolka Fas 3, det som av många kallas ”Fasan”?

Det systemet måste bort, eller reformeras till något som inte förgör de människor det är tänkt att hjälpa.

Att två sina händer från ansvaret är lika orättfärdigt idag som för halvannat sekel sedan. Det är ett utslag av överentusiasm och historielöshet, där ”arbetslinjen” har blivit en så stark symbol att man inte längre för resonemangen tillräckligt djupt. Ivern att göra borgerligheten mer ”folklig”, eller att skapa det ”moderna arbetarpartiet” leder ibland bort från rim och reson. Vi glömmer varför käpphästarna fanns där i vår iver att bränna dem och förnya oss.

Den som saknar sysselsättning skall söka sådan, att bli sysselsatt på heltid utan lön eller rimligt hopp om vanlig anställning är inte en hjälp — det är att systematiskt sabotera varje kvarvarande möjlighet att stå på egna ben.

Varje sådant system där arbetslösa blir någon slags ”handelsvara” är dömt att misslyckas. Det kommer alltid finnas sådana som sätter i system att utnyttja sådana regler. De arbetslösa blir då i bästa fall gratis arbetskraft och i värsta fall förvarade som en skock får i en fålla. Var tog kritiken mot AMS vägen?

Det vore kanske inte så illa om det samtidigt var så att dessa arbetslösa fick en inkomst från sysselsättningen som var rimlig; om det var så att de arbetslösas upplevelser av ”arbetsplatsen” fångades upp och togs hänsyn till — eller för den delen om de arbetslösa hade någon som helst val.

Som liberal anser jag att människor skall försörja sig själva, som empatiskt förmögen människa anser jag att människor måste få möjlighet att leva med en personlig värdighet. Deras kunskaper, resurser, åsikter, önskningar måste få plats även när de är som allra sårbarast.

Istället ser vi hur de beläggs med munkavle, hur deras kreativitet och drivkraft kringskärs och hur de i praktiken ställs utanför samhället.

Var det inte utanförskapet vi skulle komma åt, eller?

Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.

Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.