Grus i maskineriet

Det är inte det minsta konstigt om de etablerade partierna gör allt för att slippa diskutera piratpartiets frågor. Faktum är att allt annat skulle vara långt mycket konstigare. Att lyckas politiskt handlar trots allt till stor del om att lyckas sätta agendan för debatten och det är knappast några politiska dunungar vi har att göra med…

Det är bara att inse att piratpartiet under förhållandevis lång tid haft mycket gratis. Vi har kunnat fånga fallfrukten från partier som varken förstått vår potential, frågornas sprängkraft eller sina egna väljare. Så gott som alla etablerade partier har gjort totala tavlor som spelat oss i händerna. Dessutom har en hel del underligheter i politik och rättsväsende kommit fram i ljuset, vilket vid varje enskilt tillfälle inneburit plats i pressen och fler medlemmar.

lolcat adaptation #3
Vill ha ögonlapp tillbaka, saknar sin panache!!!

Så hur vänder man vår framgång till stagnation?

De viktigaste metoderna är:

  • att aldrig bemöta oss,
  • att flytta alla frågor som berör oss framåt,
  • att undvika att vi får uppmärksamhet,
  • att rulla med tummarna och vissla.

Man kan redan se tecknen. Sådant som att Aftonbladet gör något så udda som att dra tillbaka en debattartikel för att ”kontrollera fakta”, eller att de etablerade partierna gör allt för att placera diskussionen om datalagringsdirektivet på andra sidan valdagen. Den högst politiserade rättegången mot TPB-grabbarna har som av en händelse hamnat efter valet. FRA eller IPRED diskuteras knappt längre, utom möjligen för att lugna oss med att det nog inte blev så farligt. Inte en enda av de stora frågorna som nu diskuteras inför valet är något där piratpartiet har en tydlig agenda. Istället diskuteras de vanliga frågorna om budget, skatter, trygghetssystem, arbetslöshet, klyftor och konjunktur. Än en gång handlar hela valupptakten om hur den ena eller andra hundralappen per månad skall in i den ena eller andra plånboken.

De politiska strategerna i de etablerade partierna klappar händerna och gör vågen.
Det är med andra ord inte läge för oss att skåda universums allt och vår egen storhet i djupet av vårt eget navelludd.

Kära vänner. Tillräckligt många gör allt de kan för att ta vinden ur våra segel utan att vi behöver hjälpa till själva.

Vi har alldeles för mycket grus i maskineriet. Vi har alldeles för många primadonnor i våra arbetsgrupper. Våra grupper riskerar urarta till en slags narcissisternas kavalkad. Vi lider av alla som anser att just deras idéer är självklart bäst och vägrar släppa dem oavsett om de egentligen är centrala eller perifera — eller för den delen oavsett om någon annan håller med. Vi lider av igelkottar som reser taggarna vid minsta verkliga eller inbillade kränkning, men vi lider också av att inte alla kränkningar är inbillade. Vi lider av att vi har för många organisationsnördar som mycket hellre ägnar sin energi åt att skapa den perfekta organisationen än åt att föra ut vårt politiska budskap, men vi lider även av att så många inte vill organisera sig överhuvudtaget.

Vi får faktiskt inte glömma orsaken till att vi organiserar oss. Blir vi politiskt marginaliserade, tappar fart och blir utmanövrerade, så förlorar vi. Då spelar det inte längre någon roll om man gillar alla i styrelsen, eller alla riksdagskandidater. Inte heller spelar det någon roll om man är välkommen i alla arbetsgrupper eller hur omröstningsmotorernas algoritmer eller övervakning ser ut.

Det blir tydligt nu när ett år gått sedan TPB-rättegången. För ett år sedan var det oerhört tydligt hur samhället förlorat verklighetskontakten och gjorde sitt yttersta för att utföra ett beställningsmord på några misshagliga upproriska killar. Killar som haft mage att inte lägga sig platt när någon gnällde på innehållet i deras sökmotor. Innan dess hade vi IPRED och innan dess FRA. Just nu har vi bara efterdyningar och en klåpare som pratar om att skicka gredelina kuvert. Så för första gången tappar vi medlemmar istället för att få nya — inte fler än att vi överlever, men skälet att vi tappar dem är att vi riktar energin inåt.

De etablerade har till slut insett vad som föder oss och beslutat sig för att skära av näringstillförseln fram till valet. Men saker har inte blivit bättre, de har bara tagit en paus.

Skall vi ha en chans i höst, så måste våra frågor in i debatten. Datalagringen måste diskuteras i morgonsoffan i såväl public service som reklamteve, FRA måste fylla löpen, IPRED måste diskuteras i radion. Bloggosfären måste stimma av dessa frågor igen, eller så är vår valsaga all. Lyckas vi inte sätta agendan ens till en del, så är frågan om vi ens har ett existensberättigande?

Jag vet att det låter väldigt hårt, men vår ”raison d’être” är inte att skapa den perfekta organisationen. Vårt skäl att existera är att lyfta frågor om integritet, rättssäkerhet, informationsfrihet, kommunikation och i sista hand faktiskt demokratin in i folks medvetande och in i den politiska debatten — att tvinga det politiska etablissemanget att förhålla sig till dessa frågor och att ta hänsyn till dem i sitt politiska arbete.

Konkret behöver vi forcera fram en diskussion om våra frågor. Det är svårt att uppbåda styrkan att skriva ytterligare en artikel om FRA eller om IPRED, men det måste till. Vi måste tvinga fram diskussionen om datalagringsdirektivet nu, så att den hamnar på bordet innan valet. Vi får nog be Aftonbladet förklara hur man kan vara så oerhört klumpig att man tar bort en politisk debattartikel. Nog för att de hade sina skäl, men det övergår mitt förstånd hur man kan vara så oerhört klumpig att man tror att det går att göra på det sättet — kommer de göra samma sak om de publicerar en artikel från Reinfeldt eller Sahlin som innehåller något som får dem nervösa? Det är skillnad på folk och folk tycks det…

Framför allt måste vi lära oss att inte släppa blicken från bollen. Skall vi få in våra frågor i valrörelsen, så måste alla lägga manken till och sträva åt samma håll.

Val-U á là Livbåten 1: Resultatet

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Nu har det gått nästan en vecka utan att vi på Livbåten har orkat samla oss för att kommentera resultatet i EU-valet. Jag har däremot läst mycket av det som skrivits och tänkt en hel del. Det finns en oändlig mängd tidningsartiklar och blogginlägg att kommentera – en del kloka och andra mer eller mindre vansinniga. Att försöka göra ens en extensiv genomgång av allt jag läst är övermäktigt.

Istället koncentrerar jag mig på mina egna intryck och tankar med någon insprängd länk där det kan vara bra för sammanhanget.

###Valets segrare

Miljöpartiet och Piratpartiet är valets två stora segrare, inte bara för att de är de partier som går fram mest utan också för att de har lyckats engagera unga väljare. De här två partierna och de sakfrågor som de har satt på dagordningen har vitaliserat det politiska samtalet. Det är två partier som har velat och försökt tala europapolitik.

Folkpartiet går också framåt ordentligt. Till dels är det nog en Marit-effekt, men jag tror också det har att göra med Folkpartiets tydliga syn på EU och att deras representanter inte har fastnat i den inrikespolitiska diskussionen som vissa andra partier försökt göra EU-valrörelsen till.

Integritetsfrågorna – om de inte var en viktig del av det politiska samtalet i Sverige förut så är de det nu! Om någon till äventyrs trodde att de skulle gå att tiga bort dem från dagordningen så har valresultatet visat att de hade fel. Informationspolitiken är här för att stanna. Om inte piratpartiet fortsätter ha framgång med den så beror det på att de andra partierna har adopterat den. Vi integritetsvänner kommer att ha vunnit i alla fall, det är jag övertygad om. Och till 2010 kommer vi pirater bara bli starkare.

Marit Paulsen och Alf Svensson har visat att personliga varumärken och den starka relation till väljarna som lång erfarenhet kombinerat med en tydlig röst ger är värdefull i politiken. Politik handlar om företroende. Då fungerar det inte med en valrörelse som är centrerad kring andra än de som ska väljas.

Sverigedemokraterna är tyvärr också en vinnare. Snubblande nära fyraprocentspärren i ett val där deras frågor inte varit i fokus och där piratpartiet nog tagit en hel del av deras medieutrymme. Det blir svårt att hålla dem utanför riksdagen nästa år.

F! – Gudrun Schyman visar att feminismen som politisk kraft inte är död. Det är kanske en besvikelse för hennes anhängare att de inte lyckades skicka henne till Bryssel. Hennes valrörelse var dock ett strålande exempel på att få ut maximalt av sina resurser. Om jag tillhörde partiet skulle jag känna mig stärkt och optimistisk inför nästa års riksdagsval.

Svärmpolitiken är här för att stanna’. Den digitala mobiliseringen, att vara många röster som förstärker varandra, att vara många ögon och öron som tillsammans söker efter sammanhang och kunskap, är framtidens politik. Piratpartiet visade sig vara mer än en Facebookgrupp – vi är männisor av kött och blod som kunnat driva en valkampanj utan andra resurser än våra idéer, våra egna medel, pennor och datorer.

De unga har visat att de kan engagera sig och att de kan påverka politiken. En ny generation som faktiskt bryr sig och som kan säga ifrån. Det ska bli intressant att se var dessa väljare tar vägen i riksdagsvalet. Ännu intressantare är hur de kommer påverka den politiska kulturen i Sverige.

EU-valet, EU-parlamentet och EU-frågorna har bivit viktigare. Det mest glädjande denna junimånad är valdeltagandet. Det finns surmagar som väljer att tala om det som lågt och om bristande legitimitet. Det finns till och med riksdagsmän som tar det i kombination med alla ”enfrågepartier” till intäkt för att avdemokratisera processen ännu mer. (Tack och lov finns det också riksdagsmän som säger emot.)

###Valets förlorare

S och M försöker i en sadomachosistisk spiral av ömsesidigt kramande och spankande ha ihjäl varandra. Helt uppslukade av varandra tycks de ha misat att politik består av annat än deras tennismatch. De backade inte, OK. Men båda partierna hade räknat med och behövt en framång. De satte upp hela valrörelsen som ett genrep inför riksdagsvalet. De koncentrerade sig på varandra, de fokuserade på sina partiledare först och sin EU-kandidater i andra hand, de talade inrikespolitik. Väljarna verkar ha velat ha något annat!

I eftervalsdebatten försöker de nu bevisa att de vann eftersom den andre förlorade. Att båda skulle kunna förlora tycks ha förbigått dem. Politik är ju bara kampen om makten, ingenting annat, inte sant?

Vänsterpartiet och Junilistan backade rejält. Visst måste man kalla detta stora förluster, men jag tror den i hög grad har att göra med att de var de stora vinnarna förra valet. Det verkar också som att EU-skeptikerna antingen stannat hemma eller kryssat Marita Ulvskog istället för att rösta på EU-skeptiska partier.

Gammelpolitikerna är enligt mig de stora förlorarna. Det kanske är uppenbart att jag tycker i och med vad jag skrivit ovan. Men det kan inte sägas nog många gånger. Både det politiska landskapets former och innehåll ritas om när teknologin finns för att medborgarna ska kunna delta i ett politiskt samtal som inte styrs av medielogik, medieägande och partiväsende. Detta gäller metoder, ideologier, kandidater. Det gäller inom partierna och utom partierna.

Politiker som inte respekterar väljarna och deras val, som till och med säger det högt kommer att få det svårt.

Gammelmedia är också en förlorare som snart måste börja fatta att saker inte blir sannare för att de är skrivna på papper och att man inte längre kan använda den journalistiska makten för sin egen agenda hur som helst utan att bli synad. Att det inte går att hävda att man är seriösare än bloggarna pga sin integritet, yrkesetik och noggrannhet samtidigt som man kastar den över bord så fort man kan få ett scoop eller vill bevisa sin favorittes. Piratpartiet är t ex inte lika med fildelning. Ska vi ta det en gång till: Piratpartiet är inte lika med fildelning!

###Besvikelse eller tillfredsställelse

Till sist den eviga sportfrågan: Hur känns det?

Besvikelse över att vi inte nådde ända fram till det andra mandatet, blandas med tillfredställelse över ett väl utfört arbete, lycka över att det gick, stolthet över att vi bevisat att demokratin fungerar, frustration över alla som vägrar förstå vad det är vi är och har gjort och tusen andra känslor samtidigt.

Valvakan var känslomässigt tumultartad och efter en vecka vet jag fortfarande inte vad jag känner inför denna seger.

Däremot vet jag tre saker:

  1. Medias bevakning av valrörelsen, valresultatet och eftervalsdebatten har varit usel.
  2. Det finns mycket att säga om hur valet förändrat hur politik bedrivs och kan bedrivas.
  3. Vi har ett stort arbete framför oss om vi ska ta oss in i riksdagen.

Mer om dessa tre punkter kommer i fortsättningen av Val-U.