Skatterna och välfärden

Skatterna och välfärden, den eviga frågan, skiljelinjen mellan klassiska liberaler, socialliberaler och socialister. Var gränsen går mellan den egna plånboken och den gemensamma? Vilka konsekvenser får ett lågskattesamhälle, vilka får ett högskattedito, vad är egentligen rättvist? Är rättvisa och total välfärd till och med motsatta begrepp?

Skatter är knappast min huvudfråga inför det här valet. Istället handlar mina prioriteringar om områden där jag upplever ett omedelbart hot mot det samhälle jag vill leva i. Just nu är det viktigare för mig att diskutera demokratins villkor, rättssamhället och vår rätt till att fritt och privat kommunicera med varandra. Plånboksfrågorna, likväl som andra frågor om privat och offentlig ekonomi har staplats på hyllan i skafferiet i väntan på att hotet mot det öppna samhället fått lite mer rimliga proportioner.

Ändå skall jag plocka upp den handske Kent Perssons kastat i veckans bloggdebatt och faktiskt göra ett försök.

Sverige som ”skatteparadis”

Skatteparadis är inte precis ett begrepp man förknippar med Sverige, men med lite kreativ användning av ordet är det ofta så det utmålas internt. Vi kallar det ”den svenska modellen” och ser den som en blandning av marknadsekonomi och statligt ansvar för vissa områden. Dessa områden blir rent praktiskt statliga, eller åtminstone offentliga monopol. Dels beror detta på regleringar och dels på grund av socialkonservativa moraliska gränser som skapar en enorm uppförsbacke för privata aktörer.

Tax by definition

Det ses som ett system av rättvisa där ”inkomstklyftorna” hålls ner och där de ”rika” betalar för de ”fattigas” rätt till trygghet. Detta sitter numera så djupt i folksjälen att varje försök att ifrågasätta om det verkligen är bra att på detta sätt ”straffa” högre inkomst mottas med direkt ilska i folkdjupet. Inkomstklyftor är per definition alltid dåliga och varje ökning av dessa ses som en direkt stöld från de som inte tjänar lika bra — till och med när de inte tjänar dåligt.

Samhällets ansvar och inblandning i ekonomin blir helt naturligt stor, och dessutom växer den närmast per automatik om man inte konstant och konsekvent strävar efter motsatsen.

Diminishing returns

Jag skrev för nästan fem år sedan om Laffers kurvor och om hur Ibn Khaldun konstaterat samma sak som Laffer redan på 1300-talet. Grunderna för deras insikter är att när man höjer skatten når man förr eller senare en jämviktspunkt där höjningarna inte längre ger något egentligt utbyte. Folk hittar sätt att komma runt systemet, helt enkelt för att systemet inte går att leva i.

Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken. Men även om man kan bibehålla en hög skatt på grund av dessa andra skäl får det olika former av konsekvenser.

Jag skall vara fräck nog att citera mig själv ifråga om Khalduns visdom:

I statens tidiga skeden är skatten låg i sin proportion men hög i sitt relativa utbyte… Allt eftersom tiden passerar och kungar följer på varandra, så förlorar de sin förankring i stamkulturen till förmån för ett mer civilicerat leverne. Deras behov ökar…beroende på den lyx i vilken de är fostrade. Därmed lägger de nya skatter på sina undersåtar…[och] höjer kraftigt de existerande skatterna för att öka sina inkomster… Men effekten på affärerna som orsakas av skattehöjningarna blir kännbara. Affärsmän börjar snart jämföra sina vinster med skattebördan, vilket inte är uppmuntrande… Det får som konsekvens att produktionen minskar, och med denna utbytet av skatterna.
Ibn Khaldun (Min översättning från engelska)

Jag kan relativt lätt konstatera den ångest skatterna innebär för en frilansande konsult som mig. Jag ser alla pengar farbror staten gör anspråk på, och jag ser att de utgör skillnaden mellan en ständig klappjakt på livets nödtorft och möjligheten att lägga upp en buffert och njuta av livets goda en aning.

Statis och dynamism

På pappret har vi stora möjligheter att själva påverka vår position. Vad vi däremot kanske saknar är drivkrafterna till social mobilitet, eftersom vi måste flytta upp oss långt på den sociala stegen för att det skall märkas ekonomiskt. Det är en konsekvens av höga progressiva skattesatser, men är det den enda?

Som jag nämnde får det för en person som mig konsekvensen att skatten utgör skillnaden mellan ekonomisk klappjakt och relativ bekvämlighet. Det får dock även en annan konsekvens som blir oerhört tydlig för en frilansare… prisläget! Skall man köpa en tjänst av mer komplext slag, något som går utöver att halvsula skorna eller klippa håret, så blir prislappen snabbt väldigt obehaglig. Jag noterar kallt att ytterst få privatpersoner har råd att anlita mina tjänster, eftersom varje krona jag får i plånboken för mitt arbete innebär fem intjänade bruttokronor för en privatperson.

Säg att prislappen är 25K, bara för att ta ett exempel. Tio av de tjugofemtusen hamnar i min plånbok, medan femtontusen går i skatt och avgifter. Ett företag betalar dessa tjugofemtusen med bruttopengar, medan en privatperson betalar detta med redan skattade pengar. Vilket innebär att den personen i sin tur betalat ungefär samma summa i skatt redan innan, så för att jag skall få tiotusen i plånboken får min privata kund se till att tjäna in femtiotusen brutto. Detta fenomen kallas skattekilar (till skillnad från andra kilar) och är ett stort problem för samhällets dynamism. Det är även i ljuset av dessa skattekilar fenomen som ROT- och RUT-avdragen måste ses, eftersom dessa riktar sig mot just detta.

Shoemaker At Work

Den samhälleliga ekonomiska stasis som uppstår på grund av skattekilar innebär till exempel att det knappast lönar sig att anlita en klassisk skomakare om det som krävs är något utöver att limma en trasig fog, sy i några trasiga stygn eller limma på en ny sula. Det är för de flesta inte värt kostnaden att reparera en klocka, sy om en kostym, laga en laptop eller något annat där det går att köpa nytt för motsvarande summa. Att gå till en möbelsnickare och beställa köksbord och stolar, kräver att du tillhör precis den illa sedda översta procent som trots marginalskatterna fortfarande har råd med en prislapp där varje del i uppsättningen kostar femsiffriga belopp.

En balansgång på slak lina

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den allmänna svenska välfärden på många sätt är ett vinnande koncept. Vi har ett väldigt stabilt samhälle där få far verkligt illa och där våldsamma motsättningar tillhör undantagen. Det system vi byggt upp tillåter att vi slipper verklig fattigdom annat än i rena undantagsfall. Alla har det inte väl förspänt, men få befinner sig i verklig fattigdom. Vi är även välutbildade, får läkarhjälp och medicin vid behov och slipper i de flesta fall tigga om pengar från yngre släktingar när vi blir gamla.

Det vi förlorar på vår ”solidaritet” är möjligheten till boomtown-fenomen. För att förstå innebörden i detta kan man göra tankeexprimentet vad som skulle hända om alla företag med mindre än 25 anställda blev helt skattebefriade. Skattefria som i: ingen företagsskatt, ingen moms, inga arbetsgivaravgifter och skattefria löneutbetalningar. Plötsligt skulle det bli dubbelt så lukrativt att starta företag, alla kostnader skulle helt och hållet vara relaterade produktionen (lokaler, maskiner, löner, resor, kommunikation) och produkterna/tjänsterna skulle kunna erbjudas till lägre priser med högre lönsamhet. Det skulle uppstå en boom-ekonomi där det startades företag i parti och minut, där lönenivåerna snart skulle höjas för att locka anställda ur en allt glesare pool av arbetslösa.

Det är naturligtvis inte ett rimligt förslag, dels för att en arbiträr gräns vid ett visst antal anställda skulle skruva till konkurrensen så att inga företag vågade växa förbi denna storlek och dels för att samhället fortfarande har kostnader som i så fall måste täckas av ”någon annan”. Visst sparar samhället även in på de som får arbete istället för att vara arbetslösa, men ändå är det inte ett rättfärdigt undantag. Skall man göra någon form av undantag, så måste det vara lätt att motivera och dessutom inte vara behäftat med felet att på något stadium motverka precis den tillväxt man vill uppmuntra. Det är nog i så fall bättre att försöka sig på att reformera hela systemet så att man uppnår mer dynamik samtidigt som man inte skapar artificiella gränser.

How new solutions are born...

Slap my ass and call me Sally

Mona Sahlins ökända ”det är häftigt att betala skatt” känns för mig som rena hånet. Det är tydligen så att vi alla skall vara ekonomiska masochister och älska att få pengarna vi tjänat konfiskerade? Det är nog däremot tyvärr nödvändigt att vi faktiskt betalar skatt, kanske till och med mer skatt än jag egentligen skulle vilja. Vi befinner oss också i ett läge där det är svårt att byta häst mitt i språnget. Om vi lägger om kursen abrupt, så kommer alla de spelregler folk vant sig vid att ställas på huvudet.

Samtidigt tror jag vi är på väg mot en skattetryckets avgrund. Inte en dramatisk avgrund där vi plötsligt en dag vaknar upp till ett samhälle som gått bankrutt, utan snarare en avgrund där vi lyckas manövrera ut vår egen konkurrenskraft och vår egen dynamik, så att vi själva gör oss alltmer irrelevanta. Kompetens hålls upp som vår konkurrensfördel, men det är ren hybris. Ingen skall tro att Indien, Kina och andra länder med väsentligt lägre lönenivåer och en helt annan dynamik bara består av analfabeter. På längre sikt kommer deras lönenivåer öka, men å andra sidan är de redan nu nog så kompetenta.

Vi behöver skatterna, vi behöver trygghetssystemen och vi behöver infrastrukturen. Problemet är att vi blivit förälskade i själva formen snarare än resultatet. Så glorifierar vi våra skatter, där vi snarare borde se dem som ett nödvändigt ont. Så ser vi skatterna som statens egendomar till och med innan de är betalda. Så ser vi det nästan som ett självändamål med höga skatter utan att ifrågasätta vilket utbyte vi får av dem. Så applåderar vi kostsamma löften som i slutänden gör ett hål i våra plånböcker.

Vi behöver skatterna, men vi behöver verkligen inte bli förälskade i dem.

Olika sorters fattigdom

När kvällstidningssnyftardramaturgin slår till, används begrepp som fattigdom gärna slarvigt och svepande. Att vara nyanserad passar inte syftet med journalistiken. Om vi å andra sidan rent faktiskt skall kunna diskutera problem och lösningar konstruktivt så krävs nyans.

I inlägget ”ingen skam att vara fattig”, så kom signaturen Mattias med kommentaren:

> Min mening var att lysa på att jag tror att människor i allmänhet tror att de som har det sämst i Sverige ligger på en högre nivå än vad de faktiskt gör. Att det för många inte handlar om huruvida man kan åka till Mallorca på semester eller köpa en ny platt-TV. Eftersom inlägget handlade om vad som är en rimlig definition på vad som är “fattig” tyckte jag att det passade in i diskussionen, men det är möjligt att jag har fel.

Det är klart att vi har fattiga i Sverige, verkligt fattiga. De flesta av oss andra, besuttna, ekonomiskt svaga och allt däremellan ser dem inte ens annat än i synfältets periferi. Det är också klart att vi har människor i Sverige vars ekonomiska och sociala situation är så dysfunktionell, att de knappt kan ta sig ur den för egen maskin.

Det är lätt att avfärda oss, det är lätt att se våra inlägg som en intellektuell och liberal övning utan grund i egen erfarenhet. Känner du oss inte så vet du inte att vi har egna erfarenheter. De är såväl självupplevda som från de nära relationskretsarna. Otillfredsställd hunger är inte en främmande upplevelse. Men vi vill inte bli en del av en Monty Python-debatt, så det känns inte OK att fläka ut oss själva, nära och kära för att ”bevisa” något som inte borde behöva bevisas.

Fattigdom är ett reellt problem, det är inget att sticka under stol med. Fast skall diskussionen leda någonstans, krävs att vi definierar problemet. Vi gör här nedan ett försök, så har vi en utgångspunkt att diskutera utifrån.

###Svensk ”fattigdom” — tre nivåer

Vi tycker oss se tre nivåer av obestånd, från den värsta till den minst allvarliga. Naturligtvis med flytande gränser mellan dem:

####Misär: Kallt lyser julens stjärna över de som inte har något hem

Människorna vi ser utan att se, helt enkelt för att våra hjärtan inte riktigt orkar se. Det är burksamlarna, tiggarna, uteliggarna. De som liksom i Karl-Bertil Jonssons julafton inte har något hem att gå till i den kyliga vinternatten.

De verkligt fattiga hjälps inte av någon fördelningspolitik, vad de behöver är en social infrastruktur som räknar med att de finns istället för ett samhälle som leker struts. De behöver långsiktiga insatser som inte bara handlar om missbruksvård, matersättning och ungkarlshotell.

Samtidigt måste vi inse att det är väldigt få verkligt fattiga i Sverige. Vi måste också inse att det inte finns något land på jorden, någon gång i historien, oavsett ekonomiskt system, som helt kunnat komma tillrätta med det problemet. Vi kan bara försöka så gott det går.

De bästa initiativen idag, är privata. Det är saker som till exempel Faktum eller Situation Stockholm — där hemlösa får en sysselsättning som omedelbart ger egna pengar i plånboken, ökad självkänsla och ett första steg mot en förbättring av livet. Det är inte tillräckligt naturligtvis, men mer konkret, direkt och konstruktivt än något samhället kan eller har kunnat bidra med.

####Nyfattigdomen, utanförskapet, återvändsgränden

En obehaglig mellanform av ”fattigdom” är den som bottnar och mynnar ut i kringskuren handlingsfrihet. Det handlar ofta om människor som av en eller annan anledning har hamnat i en ekonomiskt dysfunktionell situation. De har ofta andra problem som sätter hinder i vägen för förbättringar.

Det kan vara fråga om sociala, fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Att man helt enkelt hamnat i en återvändsgränd där situationen mer eller mindre upprätthåller sig självt. Det handlar till exempel om långtidssjukskrivningar där försäkringsskyddet inte räcker till för att få livet att fungera vettigt. Det kan handla om psykiska åkommor som till exempel utbrändhet, depression, vanföreställningar, åkommor som håller en person utanför arbetsmarknaden både för att man inte klarar att arbeta och för att man inte är anställningsbar. Det kan handla om missbruksproblem eller kriminalitet.

För de som befinner sig i en sådan situationen är fattigdomen sällan en fråga om ren svält, även om man kan vara hungrig. Fattigdomen är förmodligen inte ens huvudproblemet utan ett av symptomen. Istället handlar det om att livet är kringskuret, att man saknar möjlighet att förändra sin situation och att man långsamt hamnar mer och mer utanför samhällsgemenskapen. Livet blir allt mindre och trängre och man hamnar alltmer vid sidan av.

När samhällsfunktioner till exempel flyttar ut online, står den kringskurne och väntar på en buss som på en halvtimme kan ta honom till en lånedator. Den kringskurna står fortfarande och köar i den lokala postkassan för att betala räkningarna trots att gångavståndet dit blir längre och längre. Att man på det sättet inte är i fas med systemet innebär också ofta att livet blir dyrare, nästan ett moment 22.

####Relativ fattigdom (kvällstidningsfattigdom)

När man har det sämre än grannarna: inte har råd att åka på semester, får handla på second-hand, får jaga extrapriser, får spara länge för enkla nöjen — då har man det i dagligt tal knapert. Det är knappast något nytt och inte heller så särdeles ovanligt, det beror på grannarna. Många av oss har minnen från åtminstone någon sådan period i livet, med ansträngd ekonomi och behov av tuffa prioriteringar. Det finns naturligtvis stora gradskillnader här — både kring hur tuffa prioriteringar som behövs och hur lång tid det tog innan ekonomin blev bättre. För det allra värst drabbade permanentas denna fattigdom och kan i värsta fall vara första steget mot utanförskap och i slutändan misär.

Men för många andra handlar det om en tillfällig svacka av olika längd och djup. Ofta har man gjort livsval som innebär att man prioriterat andra saker än sin ekonomi. Valen behöver inte vara så tydliga och medvetna. Livet är fullt av många små och stora, medvetna och omedvetna val, som leder fram till en livssituation. Det handlar om vad vi väljer att studera, vilka arbeten vi söker oss till, när vi väljer att skaffa barn, hur många barn vi skaffar, hur vi planerar eller låter bli att planera vår ekonomi, vilka risker vi tar, hur mycket vi vänder på slantarna, vad vi äter, vilka fritidssysslor vi ägnar oss åt…

Det finns dessutom ett moment av slump i livet. Utfall av risktagningar, arbetsmarknadens utveckling inom vårt område, stabilitet i förhållanden och så vidare. Saker som vi bara delvis råder över och som påverkar vår socioekonomiska situation.

Den relativa fattigdomen innebär ofta att ekonomin inte ser ut som vi önskar att den skulle. Vi får köpa billigare och mindre kläder än vad vi skulle önska; vi får låta bli att följa lämmeltåget till Thailand; vi har inte råd att köpa en bil, eller i alla fall inte en ny; vi har inte råd att bo så stort och så centralt/attraktivt som vi skulle vilja. Tjock-TVn får också stå kvar till dess den nästan börjar brinna, eller till dess vi kan hitta en begagnad platt-TV som sparpengarna räcker till. Vi kanske har färre böcker, skivor, tavlor, dyra möbler, elektriska pinaler, nya tapeter, TV-spel, resårsängar och så vidare än grannarna och än vad vi skulle önska.

Detta är inte fattigdom, det är knappare förhållanden än genomsnittet — varken något nytt, något absolut, något livshotande, något skamligt eller något som fördelningspolitik i realiteten kan göra något åt. Oavsett hur rika vi blir (sedan 1995 har inkomsten för de 10% av befolkningen som har det sämst ökat med 27% enligt Lotta Gröning i Expressen) så är några fortfarande fattigare än grannen. Med höjd levnadsstandard kommer höjda krav, höjda förväntningar. Men det kan inte vara den fördelningspolitiska målsättningen att infria dessa. Vill vi se dem infriade är det i någon mån upp till oss själva.

###Fördelningspolitik, penicillin mot benbrott

Det är bara att konstatera att så länge inte alla tjänar på öret lika mycket, betalar på öret lika mycket i skatt, har på öret samma hyra och samma omkostnader — så kommer några att ha mindre pengar över än andra. Oavsett hur mycket man omfördelar så kommer alltid några ha det bättre och andra sämre ekonomiskt — det ligger i ekonomins natur. Man skulle kunna gå så långt som till att säga att om alla pengar i Sverige delades lika imorgon dag, skulle de inte längre vara lika fördelade om ett år eller två.

Vi prioriterar olika, vi planerar olika mycket, vi värdesätter pengar och det som kan köpas för pengars värde olika och vi är dessutom olika bra på att vara om oss och kring oss både när det gäller att tjäna pengarna och att se till att vi får mycket för dem.

För oss som liberaler är det solklart att samhället bara har ett begränsat ansvar vad gäller den fattigdom vi här har beskrivit. Ett absolut ansvar, där vi kan gå till politikerna och kräva att de löser problemet, är främmande för oss. Vi tror inte att det går att lösa den ensamstående mammans problem genom att ta mer pengar från de rika och ge dem till henne.

För oss blir det uppenbart när vi ser på den kategorisering av fattigdomen vi gjort ovan. De som lever i misär har vi självklart som samhälle och medmänniskor ett ansvar att hjälpa. Men den hjälpen handlar inte om en förändrad fördelningspolitik. Deras problem är bortom det. Den hjälpen handlar om att avsätta resurser till verksamheter som kan hjälpa dem tillbaka; om/när vi hittar verksamhetsformer och arbetsmetoder som vi tror kan fungera. Och med all säkerhet är det inte alltid fråga om en politisk lösning, en verksamhet eller metod som drivs av det allmänna. Vårt ansvar för dessa människor är inget vi kan köpa oss fria från via skattsedeln och utgå från att staten och kommunen ska lösa. I många fall är det privata och ideella initiativ som kan hjälpa.

De som lever i utanförskap har vi också ett ansvar för. Men den hjälp som behövs är inte heller här i första hand ekonomisk även om det är klart att en tryggare försörjning kan vara till hjälp. Viktigare än pengar är här hur man bryter utanförskapet. Målet måste ändå vara att hjälpa till självhjälp i de fall det är möjligt.

Vad gäller den relativa fattigdomen är det största problemet med den att den skymmer sikten för de övriga två. Det kan låta kallhamrat, men vi kan inte se att politiken och välfärdsstaten kan garantera alla en ständigt höjd levnadsnivå och möjlighet att följa med i den konsumtionsspiral som vi lever i. Oavsett om man har satt sig själv i situationen genom oflyt, svaghet, dumhet, ointresse, eller med vett och vilje, så har man själv ansvar för att leva med den eller ta sig ur den. Vi som privatpersoner sträcker gärna ut en hjälpande hand till de i vår omgivning som så behöver i mån av kraft och möjlighet. Vi är övertygade om att många av de som har det knapert blir hjälpta av människor i sin omgivning. Vi tror också att många fler skulle kunna bli hjälpta om vi levde i ett samhälle där detta var mer självklart. Ett samhälle där skammen över att behöva hjälp var mindre och viljan att hjälpa vid sidan av skattsedeln mer utbredd.

Ett så rikt samhälle som det svenska har ingen anledning att låta folk svälta, att driva dem från gård och grund, eller att se på när de inte har råd med livets nödtorft. Däremot så slutar det samhälleliga ansvaret när vi som samhälle garanterar en skälig lägsta levnadsnivå, då har vi gjort vad vi kan. Det finns strukturella problem och luckor i det svenska välfärdsbygget som gör att man kan falla emellan. Till exempel har många kommuner inte råd att fullfölja de åtaganden som socialtjänstlagen och riksnormen ålägger dem. Låt oss diskutera detta. Det finns däremot inte en utbredd ”riktig” fattigdom som beror på att våra ambitioner är för lågt satta.