Vårt rättssystem är i behov av reform

Julian Assange, WikiLeaks grundare har nu häktats i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande. Häktningen innebär en internationell efterlysning, vilket torde passa ett antal stater som hand i handske, då de inget hellre skulle vilja än att få ett lagligt skäl att plocka honom.

Skälet till häktningen är enligt åklagaren att få till ett förhör. Det ter sig smått absurt, då Assange själv har uttryckt förvåning att han inte förhörts långt tidigare.

Assange har faktiskt själv föreslagit att låta sig förhöras antingen på ambassad och/eller via videolänk. Dessa erbjudanden har summariskt förkastats utan att något skäl angetts. Förslag om lämpliga datum för förhör har också förkastats av olika skäl, inget av dessa skäl har med Assange själv att göra. Framför allt tycks inga verkliga försök att faktiskt komma överens med Assange och helt vänligt be honom inställa sig till förhör i Sverige ha gjorts.

Istället går man på häktning, som om Assange skulle ha flytt rättvisan. Man pratar faktiskt om flyktrisk, vilket just i fallet Assange blir lite lustigt då han knappast är osynlig eller visat några tecken på att vilja fly. Innan Assange lämnade landet i september, så kontrollerade hans advokat att inga hinder förelåg. Det vill säga att det inte existerade något reseförbud eller några hindrande tvångsåtgärder. Det fanns inga sådana hinder då, varför Assange reste för att sköta sina internationella åtaganden. Vid tillfället hade han hållit sig kvar i Sverige längre än planerat i förhoppningen att kunna förhöras och snabbt reda ut vad han ansåg vara rena dumheterna.

Ett otroligt hattande fram och tillbaka

Fallet Assange är överhuvudtaget rätt märkligt. Det är faktiskt möjligt att det skett något som i någon bemärkelse är brottsligt, det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det skall man överhuvudtaget vara försiktig med. Det är dock smått fantastiskt att fallet hoppat fram och tillbaka som en jojo.

I förstaläget har en jouråklagare anhållit Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och/eller sexuellt ofredande. Beslutet fattades utan att Assange själv kontaktats eller hörts. Jouråklagaren har dessutom klantat sig rejält och bekräftat för pressen att Assange var anhållen, vilket drog igång en mediacirkus innan ens Assange själv var medveten om anmälan.

Inom ett par dygn drogs anhållandet och våldtäktsutredningen tillbaka, efter att chefsåklagare Eva Finné tittat på anmälan.

Fallet har sedan öppnats igen, den här gången av överåklagaren Marianne Ny som anser att man inte ”vänt på alla stenar i fallet” och att det finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts”. Borgström som är målsägandebiträde till de två kvinnorna blev jättenöjd med vad han upplevde som en skärpning av den ursprungliga brottsrubriceringen.

Åklagarna har lekt tripp trapp trull. Under hela den leken har en sak lyst med sin frånvaro: Bevisningen, där åklagaren i och för sig påstår att sådan information som är brukligt att dela i sådana här fall getts till Assange och hans försvarare. Om så är fallet bör man nog fråga sig hur svenska regler egentligen ser ut, för det är ett ganska rejält underbetyg när försvararna påstår att det är omöjligt att bemöta anklagelserna på grund av informationsbrist. Den bristen har tydligen varit så grav att det är en nyhet för försvarsadvokaterna att en anhållan gjordes redan i slutet av september…

När nu en internationell efterlysning går ut efter häktningen, medan ett överklagande redan ligger på hovrättens bord, så får överåklagare Marianne Ny med rätta en del ganska giftig kritik. Den kritiken slår hon ifrån sig på samma sätt som kritiken om bevisningen, med att hon följer normala svenska rutiner för sexualbrottsärenden. Om det stämmer, så finns en del att göra här, minst sagt.

Det tycks nu faktiskt som om hovrätten inte är lika pigg på häktningen som tingsrätten var, men det återstår att se.

Fallet ter sig alltmer som en rättslig cirkus där alla domptörerna har sina piskor att klatscha med. Sexualbrott har i Sverige en slags rättslig särställning som innebär att sådana grundläggande saker som proportionalitet, rimlighet, hänsyn och logik blir överkurs. Det är det prima exemplet på hur saker urartar när det går politik i rättsliga frågor. Hade Assange blivit anklagad för något annat än just sexualbrott, så hade historien vid det här laget med all sannolikhet varit överstånden.

Den svenska rättsstatens reformbehov

Svenskt rättsväsende tycks ha ett behov av att lyfta sig i håret en aning. Dels har vi politiskt tillsatta lekmannadomare på tingrättsnivå. Dessa tycks ha lite svårt med bevisbedömning och juridiska bedömningar i allmänhet. Dels tycks politisk agenda ha fått leta sig in i åklagarväsendet. Överhuvudtaget tycks vårt rättsväsende bli alltmer politiserat. Idealet är annars att rättsväsende och politik har vattentäta skott mellan sig. Rättsväsendet och dess bedömningar är och bör vara en noggrant sammanhållen och logisk enhet. I annat fall kommer snabbt centrala värden att gå till spillo.

De saker som ligger i farozonen när politiken inkräktar är:

Rimlighetsbedömningar, där misstag får löjeväckande men allvarliga konsekvenser. I fallet Assange borde det varit rimligt att inte dra igång en mediacirkus, att försöka få kontakt istället för att anhålla, att göra en överenskommelse istället för att häkta — helt enkelt för att skadan för Assange i det fall han faktiskt inte blir åtalad eller dömd är så oproportionerligt stor. Även om han skulle avföras eller frias på alla punkter, så är redan skadan så stor att den knappt är överblickbar.

Juridiska eller politiska bedömningar? Vi bör kunna känna oss säkra på att slippa inflation i brottsrubriceringar, där vi just nu i fallet sexualbrott har ett så vitt våldtäktsbegrepp att det börjar förlora sin innebörd. Vi har som medborgare rätt att förvänta oss att vi skall bli behandlade utifrån lagens principer och metoder oavsett om ett mål är politiskt känsligt eller inte.  Det är en grundläggande skillnad mellan rättsväsendet i traditionellt totalitära stater och moderna demokratier — eller snarare, det bör vara en skillnad.

Förutsägbarhet, där vi bör kunna förvänta oss att olika typer av mål bedöms efter likartade principer, så att man kan förutse rutiner, informationstillgång, behandling etcetera. Det skall inte vara olika för olika kategorier brott, utan man skall kunna lita på att juridiska bedömningar är förutsägbara. I detta ligger också att man inte skall vara rättslös i vissa typer av mål, utan att man hela tiden skall kunna lita på att bli rimligt behandlad. Att till exempel bli häktad utan att få tillgång till materien i anklagelser eller bevisning gör en människa rättslös.

Rättsidealen

I Sverige räknar vi oss själva som en rättsstat. Då har vi ideal att leva upp till. Vill vi kunna leva upp till sådana ideal får vi anstränga oss lite.

Vi måste i så fall göra det socialt och politiskt omöjligt att driva en politisk agenda i rättssalen, oavsett om det handlar om politiskt tillsatta tjänstemän eller om jurister med en egen agenda. I Sverige har vi dessutom i praktiken avskaffat tjänstemannaansvaret, vilket inte är någon direkt bra förutsättning för att faktiskt leva upp till sådana ideal. I fallet Assange känns det som det finns politik med i spel, vilket är obehagligt. Dessutom har vi åklagare och talesmän som gömmer sig bakom att prata om rutin i svenska sexualbrottsmål, istället för att i sak försvara uppenbart skrattretande ageranden.

Vi omvandlar oss till en rättslig bananmonarki, medan vårt rättsväsendes agerande blir utskrattat av andra rättsstaters journalister och jurister. Vi har genom vår rättsliga inkompetens skapat en situation där en internationellt stridbar människa blivit lovligt byte för alla de stater som har ett horn i sidan till honom och hans organisation. Vi har genom vår inkompetens sett till att en icke rättsligt dömd företrädare för yttrande- och informationsfrihet nu förknippas med ordet ”rape” i de stora sökmotorerna.

Bra jobbat Sverige.

Låt våldtäkt vara våldtäkt

Det är inte bra när vi devalverar värdet hos laddade ord i vårt språk.

Oavsett om det gäller på det privata planet om vi säger att vi älskar någon lite för ofta och lite för lättvindigt, eller i samhällsdebatten när vissa tar till ordet tjuv för att förstärka sin argumentation i ett sammanhang där det fortfarande är tveksamt vad som gäller.

Men allra värt tycker jag nog det är när vi minskar laddningen i något som i grunden handlar om en fruktansvärd känslomässig upplevelse. När vi tar ifrån de kränkta djupet i deras kränkning. En lagstiftning som breddar våldtäktsbegreppet till att till och med kunna inbegripa en kärlekshandling. Det är en lagstiftning om förlorat verklighetskontakten.

Hanna funderar kring medhjälpsbegreppet som ju blivit ännu mer aktuellt i och med TPB-domen.

Jag skulle gärna vilja höra Johanna Sjödins åsikt i frågan.