I Egypten begår man sexuella övergrepp i sin iver att inte bli anklagad för att begå sexuella övergrepp, om man får tro en anonym källa inom den egyptiska militären. Historien handlar om gripna kvinnliga demonstranter som under hot tvingades genom en undersökning om de var oskulder. De som ansvarade för undersökningen var män och den bevittnades av ytterligare fler män.

– Vi ville inte att de skulle säga att vi antastat dem sexuellt eller våldtagit dem. Därför ville vi ha bevis för att de inte var oskulder när de greps. Och ingen av dem var oskulder, säger generalen till CNN.

Logiken skrämmer. För att skydda sig från anklagelser om våldtäkt i dess snävaste bemärkelse, utsätter de kvinnor för något som enligt min mening också är en våldtäkt.

Samtidigt i Sverige: En flicka i övre tonåren har sex några gånger med en 14-årig pojke och åtalas för våldtäkt. Med vårt nya vidgade våldtäktsbegrepp så är det under vissa omständigheter sexuella aktiviteter med barn under 15 år våldtäkt även om det inte förekommer hot eller våld. I det här fallet får man anta att man friat flickan på grund av att åldersskillnaden var ganska liten och att sexet var en del i en pågående relation, något som det ges utrymme för i lagen. (Jag har inte läst domen så jag spekulerar bara.)

Hans Egnell på Motpol reser frågan hur fallet bedömts om det varit en äldre pojke som haft sex med en yngre flicka. Bloggen Peace love and Capitalism hävdar att flickan borde fällts även om det kan tyckas bisarrt.

Jag tycker det börjar bli dags att vi hjälps åt att hitta en rimlig definition av våldtäkt och sexuella övergrepp. En definition som många kan samlas kring och som fungerar såväl juridiskt, som språkligt och socialt. Det blir svårt att prata om det, om vart gränserna går och borde gå, både i den samhälleliga debatten och i samtal med varandra och med våra barn, när begreppen har blivit så här utsuddade.

Jag har ända sedan prata om det-kampanjen i december vänt och vridit på frågan om jag skulle skriva ett inlägg om mina privata upplevelser av gränserna mellan sex och övergrepp. Men det går inte. Det är för privat. Jag känner inte att jag har rätt att dela med mig av de upplevelserna, eftersom var och en av dem också berör en annan människa – på djupet.

Men jag har sådana privata upplevelser av allt från att vara den utnyttjade till att vara den som utnyttjar och skammen och ångesten vaknar i lika hög grad när jag tänker på det ena som när jag tänker på det andra. Men om jag ska försöka vara rationell inför de erfarenheter jag har så kan jag sammanfatta mina lärdomar i ganska få ord:

Det finns oftast inte en entydig upplevelse när en sexuell situation går snett. När kommunikationen brutit samman har de inblandade ingen aning om hur den andre uppfattade situationen.

Gränsen mellan sex som sker med samtycke och utan samtycke är en en suddig historia. Den kan vara svår att se dagen efter, och i stundens hetta kan den vara helt osynlig.

Vi kommer hur vi än definierar begrepp som våldtäkt och sexuellt utnyttjande alltid ha situationer där någon känner sig utsatt, där någon har blivit utsatt, utan att den andre är en förövare. Det kan tyckas ologiskt, men i gråzonerna kan det finnas offer för en kränkning utan förövare.

Detta måste vi prata om!

Men vi måste prata om det, inte debattera det. Ska vi tillsammans hitta en bättre förståelse för gränserna så är det ett samtal där vi lär oss av varandra vi behöver. Inte en debatt som någon av oss försöker vinna. Läs gärna Emmas funderingar kring syftet med debatt.

Jag har varit borta från bloggen ett par dagar för att hinna med några uppdrag jag tagit på mig för Piratpartiets räkning. Under tiden har WikiLeaks Julian Assange hunnit såväl anklagas för våldtäkt, anhållas i sin frånvaro och fått anhållan hävd. Under tiden har det hunnit med att spekuleras om Assange är en man med taskig kvinnosyn, om tidningarna har dålig pressetik och om det hela är en konspiration från amerikansk underrättelsetjänst…

Det handlar om två kvinnor som känner varandra och gjort anmälan tillsammans. Den ena kvinnan stannade vid att anmäla sexuellt ofredande, medan den andra gick ett steg längre och anmälde våldtäkt. Senare har anmälan ändrats, eller så har åklagaren gjort en ny bedömning utifrån de uppgifter som lämnats och därmed avfärdat våldtäktsanklagelsen. Anklagelserna om sexuellt ofredande utreds fortfarande.

I sak vet vi egentligen inte något om någonting.

Att vi inget vet hindrar förstås inte spekulationer att fara iväg åt alla håll. Det går väldigt fort när spekulationsmaskineriet går igång. Få påpekar ens det uppenbara: att vi inget vet.

Det är lite obehagligt hur sårbara vi är inför den här typen av händelser, oavsett vilken vår roll är faktiskt: Om kvinnorna beskriver händelserna sanningsenligt, så kommer de likväl förföljas av skepsis och konspirationsteorier. Om Assange är oskyldig, så kommer han likväl att få leva med en förtroendekris på grund av blotta anklagelsen mot honom. WikiLeaks mångåriga arbete med att bygga upp en organisation som kan tala med patos skadas indirekt av att deras främsta företrädare blir anklagas för ett skambrott. Alla svenska tidningar som på ett eller annat sätt visat intresse för att samarbeta med Assange och WikiLeaks blir av PR-orsaker tvungna att avvakta, som om WikiLeaks förtjänster påverkas av att deras grundare är föremål för en orelaterad brottsanklagelse? Piratpartiet får ta emot hugg och slag från diverse belackare som nu vädrar morgonluft, ungefär som de vädrade morgonluft när Rick uttalade sig ogenomtänkt om relationen informationsfrihet/innehav av barnpornografi.

Sammantaget lämnar det en fadd smak i munnen. PR blandas med vad som borde vara en allvarlig anklagelse. Misstanken används som hävstång för folks argument och åsikter, när det borde vara en polisiär frågeställning och inte mycket annat. Medielogiken, men även de sociala nätverkens och den moderna politiska atmosfärens logik, innebär att det slås upp stort eftersom det är sex det är frågan om. På något sätt slutar det nästan spela någon roll om det är fråga om en konspiration eller inte, eftersom logiken i konsekvenserna är desamma vilket som.

Jag håller med de som säger att Assange och WikiLeaks inte är samma sak och att det är mannen, inte organisationen som anklagats. Samtidigt är det svårt att bryta isär dem ur ett PR-perspektiv. Framför allt i en tid när personer blivit viktigare som symboler än det de symboliserar.

Det är väl antagligen för mycket att hoppas att Assange slipper släpa på brottets stigma när det är överspelat? Det är ju tyvärr så med den sortens brott: att själva anklagelsen är nästan lika illa som brottet ur PR-synvinkel.

Prata om sårbarhet…

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.

I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.

Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.

Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.

Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.

Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:

Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.

I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.

Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:

Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)

Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.

På förekommen anledning vill jag bara slå fast att jag ogillar våldtäkter på kvinnor (på män också för den delen).

Många har reagerat på veckans, kanske månadens, kanske till och med årets dummaste blogginlägg.

Häromdagen skrev jag om professorerna Christian och Eva Diesen och deras inblandning i EU-rapporten om våldtäkter:

Det kan vara så att dessa rader är skrivna av professorerna Christian Diesen & Eva Diesen som står upptagna som project partners i rapportens huvud. Vem det än är som skrivit dem, så har denna person tillåtit sig att använda data från undersökningen till att fritt koka i hop en egen tolkning av vad studien säger om anmälningfrekvensen i olika länder visavi hur vanligt brottet kan tänkas vara. Tots att detta legat utanför ramen för vad undersökningen och datat skulle och kan svara på.

Denna person har dessutom valt att rubricera detta underdokument riktad till svenska läsare Sammanfattning på svenska. Det är det inte. Det är ett förtäckt inlägg i den svenska sexualpolitiska debatten med förment stöd av EU. Dålig stil helt enkelt, på vanlig svenska. Jag tänker inte ens gå in på hur tendensiösa och utan grund i datat resonemangen ovan är.

(…)

Till skillnad från Diesen så tror jag inte att skillnader i anmälningsfrekvens med nödvändighet beror på skillnader i antalet fall. I så fall skulle vi vara tvungna att acceptera att vi haft en dramatisk ökning av mängden våldtäkter i Sverige under de senaste tjugo åren. Mycket tyder ju på att den förklaring vi kan tänkas behöva söka till att Sverige har fyra gånger så många våldtäktsanmälningar som vissa jämförbara länder står att finna i den förda politiken under dessa år då ökningen skett främst på 90-talet och 00-talet.

Men allvarligt talat var det inte just det här som gjorde att vi tyckte oss behöva reformera våldtäktslagstiftning, bredda våldtäktsbegrepp och sänka beviskrav. Var det inte för att det skulle bli färre våldtäkter som dolde sig bland mörkertalen och på sikt fler fällda våldtäktsmän.

Jag ska inte orda mer om detta. Ja vill bara uppmärksamma läsaren på att Diesens nu är i farten igen.

Våldtäktsanmälningarna ökar för varje år, men det gör inte åtalen. Nu kräver två forskare att lagen ändras så att mannen måste kunna visa att han har fått kvinnans samtycke.

Till grund för detta ligger samma påstående att ökningen av anmälningar motsvaras av en faktisk ökning av antalet begångna brott. Det är svårt för mig som inte sett deras studie att avgöra hur bra de har på fötterna här, men när det gäller två så uppenbart ideologiskt styrda forskare så är jag av naturliga skäl skeptisk.

Att forskare ”kräver lagförslag” är förhoppningsvis bara SvD som hemfaller åt kvällstidningsrubriksättning. Men den juridiska tankegånen de ger uttryck för är befängd.

Som lagen är utformad nu är kvinnor sexuellt tillgängliga tills de säger nej eller gör motstånd. Om lagen i stället bygger på samtyckesrekvisit så krävs inga bevis på våld eller hot. Då krävs att mannen visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville, säger Eva Diesen.

Detta gör alla män som haft sex med en kvinna till våldtäktsmän tills motsatsen är bevisad. Det är ovärdigt ett rättssamhälle. Det är som att alla som varit inne i en butik anses vara snattare tills de bevisat att de inte har tagit något; som att alla som var på NK den 11 september 2003 måste bevisa att de inte höll i kniven.

För någon vecka sen skrev jag om en studie om våldtäkter finansierad av EU-fonden Daphne II. De lades fram i Stockholm och fick stort genomslag i svenska medier och bloggar.

De flesta rapporter och debattinlägg fokuserade på rapportens påstådda slutsats att Sverige är det land i Europa med flest våldtäkter. En extrapolering från statistik i rapporten som visade på en avsevärt högre anmälningsfrekvens i Sverige än i övriga 25 europeiska länder i studien. Min reaktion då riktade jag mot den slarviga rapporteringen samtidigt som jag efterlyste referenser till originalkällan.

Sluta våldta den vetenskapliga metoden!

Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgäves försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.

Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliga något ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.

Vet vi nu mer? Är vi klokare?

Tack vare Magnus i vårt kommentarsfält fick jag tag på den för ett par dagar sen:

På Juridicums hemsida hittade jag två pdf’er, en som är en sammanfattning av den svenska delen och en som är en sammanfattning av hela studien. Jag har inte hunnit ladda ner och läsa igenom, hoppas göra det imorgon. Troligtvis ger den nog inte mer än vad media rapporterat, de har säkert klippt och klistrat från den

Här är länken http://www.juridicum.su.se/jurweb/aktuellt/visa.asp?lang=swe&newsid=660

Jag har nu läst båda rapporterna; dels den om den europeiska helheten del den om det svenska resultaten. Vad skriver då utredarna? För det första är syftet med rapporten att studera något som kallas ”attrition rate”. Ett begrepp som refererar till hur många av våldtäktsfallen som aldrig når en domstol. Studien vill jämföra hur de olika rättsliga förhållningsätten i Europa påverkar ett våldtäktsfalls chanser att få en rättslig prövning.

Studien har alltså vare sig som syfte eller en metodologisk möjlighet att svara på hur vanliga våldtäkter är i olika länder. När man läser texten blir det också tydligt att man inte försöker det heller. Detta är det enda som skrivs i själva rapporten om våldtäktsfrekvensen i Sverige:

Sweden has the highest reporting rate for rape in Europe. Currently, at 46.5 per 100,000 population based on 2006 figures, this is almost twice the rate found in England & Wales, where rape reporting is also considered high, and four times higher than the rate in Germany. Reporting has increased dramatically over the last two decades – by 426% between 1977 and 2006, though there have been some minor fluctuations year on year, with a slight decline in the mid-1990s following a spike in 1993. Reporting for the last two years where data are available (2005-2006) increased particularly sharply – up 60%1 from 2004.

Among the high reporting rates there is also a marked range between the 12 for Finland and
the 46.5 for Sweden. Whilst there is the possibility that there are different prevalence rates for
rape across Europe (but as noted above we currently lack the research evidence to explore
this), there are also other potential influences at work. These would include: widening the
definition of rape in law; procedural rules which require police to record all reports, even those
which are eventually ‘no crimed’; the creation of better responses to victims which increase
their confidence in the criminal justice system. It is also worth noting that the vast majority of
the high report countries are in northern Europe and have extensive histories of addressing
violence against women. At the same time there are also countries with such histories, and
where legal and procedural reform has taken place, which are in the mid-range group, notably
Austria and Germany.

Rapporten lägger sig alltså vinn om att påtala att en mängd saker kan förklara skillnaden i anmälningsfrekvens utan att ta någon som helst ställning till troliga förklaringar. Så här långt verkar allt vara som det ska i en forskningsrapport betalad av offentliga EU-medel. Men det är här det börjar bli konstigt. Det finns nämligen en svensk sammanfattning under rubriken Sammanfattning på svenska.

Vem som skrivit denna och på vems uppdrag framgår inte, inte heller framgår det vad den stödjer sig på utöver den studie man just läst. Men det mesta som står i denna svenska sammanfattning har mycket lite med den övriga studien att göra. Vad gäller den svenska anmälningsfrekvensen skriver man t ex följande:

Man kan anta att i länder med låg anmälningsfrekvens är det i princip bara grova våldtäkter med skador som anmäls (överfallsvåldtäkter eller grova övergrepp inom relation) – så var det i Sverige för 40 år sedan – medan anmälningströskeln är betydligt lägre i Sverige. Undersökningen ger också
visst stöd för en sådan slutsats: Sverige har låg andel fysiska skador i sina anmälningar, 25%, och även låg andel okända förövare, 20%. Däremot är andelen anmälda våldtäkter inom relation inte högre än i andra länder. I stället är det kategorin ”bekanta” som svarar för en större andel av de anmälda våldtäkterna än på andra håll; 53%, (varav 21% är ”nya bekanta”, som offret träffat inom 24 timmar från övergreppet). Lägger man sedan till att våldtäktsoffrens medelålder (för brott mot personer över 15 år är lägre i Sverige än i andra länder – 42% är under 21 år – och att 56% av offren var berusade vid tillfället (bara Irland har högre siffra), måste slutsatsen bli att de höga anmälningstalen i Sverige inte enbart beror på hög anmälningsbenägenhet.

Tvärtom tycks det vara så att våldtäkter är ett mer frekvent brott här, i vart fall om man jämför med länderna på kontinenten. Vad som talar för detta är dels att de anmälda våldtäkterna ökar stadigt i Sverige medan de står nästan stilla i resten av Europa – och rentav minskar i Östeuropa – dels att våldtäktsoffren i Sverige i så hög grad är unga och ofta berusade, att 72% av offren är singlar och att förövarna i så hög grad är ”nya bekanta”. Den stora ökningen av våldtäkterna i Sverige är alltså i högsta grad kopplad till nöjeslivet eller mer konkret till s.k. ”efterfester”; ca två tredjedelar av våldtäkterna sker i någons hem (men bara 6% i hem som delas med partner). Ökningen av våldtäkterna i Sverige handlar alltså i hög grad om ungdomskultur, alkoholkultur och sexualkultur. Tidig sexualdebut, hög alkoholkonsumtion, ”fri sexualitet” och ”rätten till ett sent nej” ger helt enkelt fler våldtäkter.

Det kan vara så att dessa rader är skrivna av professorerna Christian Diesen & Eva Diesen som står upptagna som project partners i rapportens huvud. Vem det än är som skrivit dem, så har denna person tillåtit sig att använda data från undersökningen till att fritt koka i hop en egen tolkning av vad studien säger om anmälningfrekvensen i olika länder visavi hur vanligt brottet kan tänkas vara. Tots att detta legat utanför ramen för vad undersökningen och datat skulle och kan svara på.

Denna person har dessutom valt att rubricera detta underdokument riktad till svenska läsare Sammanfattning på svenska. Det är det inte. Det är ett förtäckt inlägg i den svenska sexualpolitiska debatten med förment stöd av EU. Dålig stil helt enkelt, på vanlig svenska. Jag tänker inte ens gå in på hur tendensiösa och utan grund i datat resonemangen ovan är.

Ett stöd för min tes att Diesens har varit involverade i denna text är ett refererat av vad Christian Diesen sa på seminariet där rapporten lades fram. Han försvarar där slutsatserna som inte är några slutsatser i sammanfattningen som inte är en sammanfattning.

Christian Diesen svarade att den stora skillnaden i anmälningsfrekvensen mellan till exempel Grekland och Sverige, 200 mot 5 000, måste bero på en faktisk skillnad i antal brott och inte bara i anmälningsbenägenhet. Anmälningarnas karaktär, med unga berusade offer för nya bekantskaper, talar för detta.

Låt oss gå vidare och titta på något av det som fanns i studien som har bäring på vår fråga. Vi har Sverige de senaste åren haft en mycket snabb ökning av antalet anmälningar för våldtäkt. En fyradubbling på 20 år de senaste 8 åren en ökning med 2 och en halv gång. Utan denna branta ökning av anmälnings-frekvensen hade vi varit i paritet med Finland, Tyskland och Irland på runt 5 plats i studien.

Till skillnad från Diesen så tror jag inte att skillnader i anmälningsfrekvens med nödvändighet beror på skillnader i antalet fall. I så fall skulle vi vara tvungna att acceptera att vi haft en dramatisk ökning av mängden våldtäkter i Sverige under de senaste tjugo åren. Mycket tyder ju på att den förklaring vi kan tänkas behöva söka till att Sverige har fyra gånger så många våldtäktsanmälningar som vissa jämförbara länder står att finna i den förda politiken under dessa år då ökningen skett främst på 90-talet och 00-talet.

Men allvarligt talat var det inte just det här som gjorde att vi tyckte oss behöva reformera våldtäktslagstiftning, bredda våldtäktsbegrepp och sänka beviskrav. Var det inte för att det skulle bli färre våldtäkter som dolde sig bland mörkertalen och på sikt fler fällda våldtäktsmän.

Är detta inte något vi kanske till och med borde vara lite stolta över!

Hur ska vi kunna få en rimlig diskussion om sexualpolitik och våldtäktslagstiftningen i det här landet när den saboteras av självutnämnda experter som falsifierar eller i alla fall skruvar till forskningsresultat för sina egna syften? Vad ska vi göra åt att gammelmedia sedan glatt basunerar ut deras fynd som vetenskapliga sanningar och gör sensationsjournalitik av dem?

En blogg som skrivit bra om ämnet idag är POLARITET, POLITIK OCH RELIGION.

Jag har upptäckt en sak i mitt liv, när det står om mig eller någon närstående i tidningen är det aldrig helt sant! Jag läser därför tidningar med stor skepsis. Det förenklas, missförstås och ideologiseras; medvetet eller omedvetet. Det senaste exemplet på detta är de senaste dagarnas rapportering om en EU-finansierad rapport om våldtäkter i Europa, som sägs visa att vi i Sverige är sämst i klassen.

Eller med Johannes Forsbergs ord ”vi blundar för våldtäkterna”. Han drar i och för sig inte längre växlar på detta än att vi borde prata om det:

Ett vittne i Stureplansrättegången sa att en tjej ska kunna gå naken genom gatan utan att våldtas. Givetvis ska hon kunna det. Men kan hon? Det är en viktig fråga.

Att konstatera att en naken och redlös tjej i vissa lägen inte klarar sig undan övergrepp är inget rättfärdigande av övergreppet. Det sanktionerar inte våldtäktskulturen, det bara erkänner att den finns och att den inte försvinner bara vi blundar.

Det är sorgligt att flickor måste förhålla sig till våldtäkter. Men världen är tyvärr ond på många sätt. Inget blir bättre av att man inte låtsas om det.

Framförallt är det förstås vi män som måste förhålla oss till våldtäkter. Jag tror att fler svenska killar än jag har haft en idealisk bild av det fria, svenska utelivet.

Vi borde prata om det.

Alla har vi en ideologi. Vi reagerar på spekulationer med att tro på dem eller eller inte tro på dem med utgångspunkt från våra värderingar och övertygelser. Det är alltså inte konstigt att olika debattörers tolkningar och reaktioner på EU-rapporten spretar åt alla håll.

Svensson konstaterar att Sverige inte alls har flest våldtäkter och fortsätter i en senare postning att visa stöd för detta i inhemska rapporter.

Journalisterna och ledarskribenter som Johannes Forsberg i Expressen borde skämas för sitt orkitiska accepterande av en värdelös så kallad “forskarrapport”. Sverige har inte många våldtäktsbrott, undersökningar visar att Sverige ligger på medelnivå. Förmodligen ligger vi i verkligheten längre ner, för även i offerundersökningar kan man utgå från att en större andel av de som blivit våldtagna uppger detta i Sverige än i andra länder (se återigen BRÅ:s kommentar). Och vårt frigjorda sätt i förhållande till sex har förmodligen inga negativa konsekvenser vad det gäller våldtäkter. Det är bara moraltanter, kristna sexofober och en del journalister som tror det. Naturens ordning? Vilken idioti! För han är väl inte ironisk antar jag? För antagandet att Sverige skulle ligga högt i våldtäktsstatistiken är faktiskt bara skitsnack.

Widar Nord förkastar rapporten som bluff! Veronica Svärd ser den som en bekräftelse på det hon alltid vetat – en del män är svin! Kloka Johanna Sjödin har en mer skeptisk syn på rapporten trots sitt glödande engagemang för ämnet. Kent Persson använder den som slagträ i den partipolitiska debatten – våldtäkt är viktigare en kvinnlig mönstring.

På Tankar från vänster kan man läsa en mer kritisk analys av hur rapporten egentligen kan tolkas.

Både DN och SvD rapporterar idag om en studie som sägs visa att antalet våldtäkter (per 1000 invånare) är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Åtminstone är det intrycket man får av rubrikerna. I själva verkat handlar det emellertid om antalet anmälda våldtäkter.

Det innebär att man inte kan säga att antalet faktiska våldtäkter är högre, eftersom antalet anmälningar inte behöver spegla hur det verkligen ligger till. Sådant man måste tänka på är att det är vanligare att våldtäkter anmäls i Sverige än i andra länder. Både för att kvinnan har en starkare, mer jämställd position i Sverige och för att fler typer av handlingar definieras som våldtäkt här än på annat håll.

Stefan Stenudd påminner om myten om de svenska självmorden:

Jag påminns om svensk självmordsstatistik, som var i hetluften i en amerikansk presidentkampanj på 1950-talet, där den republikanske kandidaten varnade för svensk välfärd för att den tydligen ledde till en massa självmord.

Men på den tiden var Sverige ett av de få länder som hade en korrekt statistik på självmord. I andra länder mörkades det eller behandlades inte alls statistiskt. Numera står det klart att Sverige inte alls ligger i topp på självmordsstatistiken.

Det blir nog samma sak med våldtäkterna.

Sluta våldta den vetenskapliga metoden!

Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgävs försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.

Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliganågot ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.

Vet vi nu mer? Är vi klokare?