Våldtäkt, övergrepp eller umgänge?

I Egypten begår man sexuella övergrepp i sin iver att inte bli anklagad för att begå sexuella övergrepp, om man får tro en anonym källa inom den egyptiska militären. Historien handlar om gripna kvinnliga demonstranter som under hot tvingades genom en undersökning om de var oskulder. De som ansvarade för undersökningen var män och den bevittnades av ytterligare fler män.

– Vi ville inte att de skulle säga att vi antastat dem sexuellt eller våldtagit dem. Därför ville vi ha bevis för att de inte var oskulder när de greps. Och ingen av dem var oskulder, säger generalen till CNN.

Logiken skrämmer. För att skydda sig från anklagelser om våldtäkt i dess snävaste bemärkelse, utsätter de kvinnor för något som enligt min mening också är en våldtäkt.

Samtidigt i Sverige: En flicka i övre tonåren har sex några gånger med en 14-årig pojke och åtalas för våldtäkt. Med vårt nya vidgade våldtäktsbegrepp så är det under vissa omständigheter sexuella aktiviteter med barn under 15 år våldtäkt även om det inte förekommer hot eller våld. I det här fallet får man anta att man friat flickan på grund av att åldersskillnaden var ganska liten och att sexet var en del i en pågående relation, något som det ges utrymme för i lagen. (Jag har inte läst domen så jag spekulerar bara.)

Hans Egnell på Motpol reser frågan hur fallet bedömts om det varit en äldre pojke som haft sex med en yngre flicka. Bloggen Peace love and Capitalism hävdar att flickan borde fällts även om det kan tyckas bisarrt.

Jag tycker det börjar bli dags att vi hjälps åt att hitta en rimlig definition av våldtäkt och sexuella övergrepp. En definition som många kan samlas kring och som fungerar såväl juridiskt, som språkligt och socialt. Det blir svårt att prata om det, om vart gränserna går och borde gå, både i den samhälleliga debatten och i samtal med varandra och med våra barn, när begreppen har blivit så här utsuddade.

Jag har ända sedan prata om det-kampanjen i december vänt och vridit på frågan om jag skulle skriva ett inlägg om mina privata upplevelser av gränserna mellan sex och övergrepp. Men det går inte. Det är för privat. Jag känner inte att jag har rätt att dela med mig av de upplevelserna, eftersom var och en av dem också berör en annan människa – på djupet.

Men jag har sådana privata upplevelser av allt från att vara den utnyttjade till att vara den som utnyttjar och skammen och ångesten vaknar i lika hög grad när jag tänker på det ena som när jag tänker på det andra. Men om jag ska försöka vara rationell inför de erfarenheter jag har så kan jag sammanfatta mina lärdomar i ganska få ord:

Det finns oftast inte en entydig upplevelse när en sexuell situation går snett. När kommunikationen brutit samman har de inblandade ingen aning om hur den andre uppfattade situationen.

Gränsen mellan sex som sker med samtycke och utan samtycke är en en suddig historia. Den kan vara svår att se dagen efter, och i stundens hetta kan den vara helt osynlig.

Vi kommer hur vi än definierar begrepp som våldtäkt och sexuellt utnyttjande alltid ha situationer där någon känner sig utsatt, där någon har blivit utsatt, utan att den andre är en förövare. Det kan tyckas ologiskt, men i gråzonerna kan det finnas offer för en kränkning utan förövare.

Detta måste vi prata om!

Men vi måste prata om det, inte debattera det. Ska vi tillsammans hitta en bättre förståelse för gränserna så är det ett samtal där vi lär oss av varandra vi behöver. Inte en debatt som någon av oss försöker vinna. Läs gärna Emmas funderingar kring syftet med debatt.

Sårbarhet

Jag har varit borta från bloggen ett par dagar för att hinna med några uppdrag jag tagit på mig för Piratpartiets räkning. Under tiden har WikiLeaks Julian Assange hunnit såväl anklagas för våldtäkt, anhållas i sin frånvaro och fått anhållan hävd. Under tiden har det hunnit med att spekuleras om Assange är en man med taskig kvinnosyn, om tidningarna har dålig pressetik och om det hela är en konspiration från amerikansk underrättelsetjänst…

Det handlar om två kvinnor som känner varandra och gjort anmälan tillsammans. Den ena kvinnan stannade vid att anmäla sexuellt ofredande, medan den andra gick ett steg längre och anmälde våldtäkt. Senare har anmälan ändrats, eller så har åklagaren gjort en ny bedömning utifrån de uppgifter som lämnats och därmed avfärdat våldtäktsanklagelsen. Anklagelserna om sexuellt ofredande utreds fortfarande.

I sak vet vi egentligen inte något om någonting.

Att vi inget vet hindrar förstås inte spekulationer att fara iväg åt alla håll. Det går väldigt fort när spekulationsmaskineriet går igång. Få påpekar ens det uppenbara: att vi inget vet.

Det är lite obehagligt hur sårbara vi är inför den här typen av händelser, oavsett vilken vår roll är faktiskt: Om kvinnorna beskriver händelserna sanningsenligt, så kommer de likväl förföljas av skepsis och konspirationsteorier. Om Assange är oskyldig, så kommer han likväl att få leva med en förtroendekris på grund av blotta anklagelsen mot honom. WikiLeaks mångåriga arbete med att bygga upp en organisation som kan tala med patos skadas indirekt av att deras främsta företrädare blir anklagas för ett skambrott. Alla svenska tidningar som på ett eller annat sätt visat intresse för att samarbeta med Assange och WikiLeaks blir av PR-orsaker tvungna att avvakta, som om WikiLeaks förtjänster påverkas av att deras grundare är föremål för en orelaterad brottsanklagelse? Piratpartiet får ta emot hugg och slag från diverse belackare som nu vädrar morgonluft, ungefär som de vädrade morgonluft när Rick uttalade sig ogenomtänkt om relationen informationsfrihet/innehav av barnpornografi.

Sammantaget lämnar det en fadd smak i munnen. PR blandas med vad som borde vara en allvarlig anklagelse. Misstanken används som hävstång för folks argument och åsikter, när det borde vara en polisiär frågeställning och inte mycket annat. Medielogiken, men även de sociala nätverkens och den moderna politiska atmosfärens logik, innebär att det slås upp stort eftersom det är sex det är frågan om. På något sätt slutar det nästan spela någon roll om det är fråga om en konspiration eller inte, eftersom logiken i konsekvenserna är desamma vilket som.

Jag håller med de som säger att Assange och WikiLeaks inte är samma sak och att det är mannen, inte organisationen som anklagats. Samtidigt är det svårt att bryta isär dem ur ett PR-perspektiv. Framför allt i en tid när personer blivit viktigare som symboler än det de symboliserar.

Det är väl antagligen för mycket att hoppas att Assange slipper släpa på brottets stigma när det är överspelat? Det är ju tyvärr så med den sortens brott: att själva anklagelsen är nästan lika illa som brottet ur PR-synvinkel.

Prata om sårbarhet…

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Ta av glasögonen så ser du bättre

Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.

I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.

Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.

Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.

Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.

Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:

> Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.

I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.

Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:

>Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)

Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.