Vem skall klandras egentligen?

Försäkringskassan har fått sig en smäll på fingrarna. Den här gången är det länsrätten som konstaterar att en mamma som förlorar sitt barn inte kan förväntas infinna sig på arbetsförmedlingen dagen därpå.

Inte oväntat börjar det direkt hagla fekalier mot den borgerliga regeringen.

Även om han knappast är ensam, eller ens skriker högst, så citerar Johan Westerholm, mitt i steget:

Riksdagen har gått ifrån tidigare principer att genom väl förberedda förarbeten kunna tolka lagen till att låta en ramlagstiftning råda som ytterst måste tolkas i domstol. Lite förenklat kan man beskriva det som att domstolarnas tolkningar ersätter förarbetet och att allt sköts sedan med prejudikat i efterhand. (S) har varnat för denna händelseutveckling sedan januari 2008 vilket finns dokumenterat i kammare och utskottsprotokoll samt en rad debattartiklar.

Jag är upprörd, och har varit det en tid. Men här anser jag att alliansbloggare och andra som borgerliga debattörer som vill skjuta över ansvaret på Försäkringskassan faktiskt saknar en hel del trovärdighet. Eller kompetens. Empatin och de spontana medmänskliga reaktionerna bedömer jag som äkta, de känns så. Men kritiken mot Försäkringskassan i detta fall känns inte trovärdig fullt ut.

”Lite förenklat”? Väldigt förenklat får jag nog säga…

Jag antar att Mary, och vi här på Livbåten är några av debattörerna som får sig en känga.

Nog för att regeringen förtjänar kritik, men inte har väl försäkringkassan gått från ett platonskt ideal till en fyrkantig byråkratisk apparat på tre futtiga år? Om det finns något som saknar trovärdighet eller ter sig inkompetent, så är det väl det implicita påstående som lurar i vassen, där alliansen får klä skott för allt som är, eller har varit dåligt med försäkringskassan?

Våra myndigheter, och rätta mig gärna någon om jag talar i nattmössan, påverkas av fyra saker.

  1. Lagen som den i sista led tolkas av domstol.
  2. Direktiv från folkvalda.
  3. Budgethänsyn.
  4. Interna styrdokument som översätter förarbeten till lagar, lagtext och prejudikat samt direktiv till byråkratiska riktlinjer för det löpande arbetet.

Punkt ett och två påverkar myndigheten på makronivå eftersom det är föremålet för tolkning. De sista två punkterna tillsammans med den sammantagna myndighetskulturen är det som ger genklang i den faktiska verksamheten.

Det betyder att varje svensk myndighet har ett enormt institutionellt minne. I sin tur betyder det att det krävs oerhörd målmedvetenhet för att lägga om kurs överhuvudtaget, och att varje kursomläggning är ett verk av blod, svett och tårar.

Att lägga om från ett system som förtidspensionerade halvannat hundratal varje dag är fullständigt nödvändigt.

Att tro att verkligheten ser ut som den ideologiska kartan är å andra sidan ideologiskt enögt och naivt. Så visst förtjänar regeringen kritik, men det skulle vara klädsamt om minnet var lite längre.

Själv skulle jag vilja se en bredare debatt över myndighetsansvar gentemot individen, och hur vi skall kunna skydda individen från att agera transportmedel för nya prejudikat medan den personliga situationen går åt helvete.