Hagaskolan på den politiska stupstocken

I stadsdelen Haga i Göteborg ligger en mycket speciell skola. Liten jämfört med de flesta skolor i staden. Lokaler med anor i tidigt artonhundratals arbetarkvarter. En rektor som gjort skolan till sitt livsprojekt. Internationell verksamhet som är i det närmaste unik.

En profilskola

Hagaskolan har satt sig själv på kartan genom att vinna barnens fredspris 2007. Priset kommer sig av att skolan under ett decennium haft ett tätt samarbete med en vänskola i Harare, Zimbabwe.

Det är en enorm bedrift, en seger, när vänskolan tillhör en kultur där man har en ganska cynisk och luttrad syn på sådant samarbete. Endast genom att lova långsiktighet, till skillnad från ”hjälpare” som kommer, spenderar pengar och försvinner, har man kunnat bygga upp ett sådant förtroende. Betydelsen för barnens medvetenhet om omvärlden och andra kulturer går knappast att överdriva, att gå på Hagaskolan är att bli medveten om att världen inte slutar vid Öresundsbron.

Hagaskolan har en väl utvecklad fadderverksamhet, där äldre elever står som faddrar till yngre, i flera led. Barnen är grupperade i spannen åk F-1, 2-3 och 4-5. Tidigare var den sista gruppen åk 4-6, men av diverse skäl, de flesta politiska, så tappade man årskurs 6.

Till skillnad från många andra sådana fadderverksamheter, så är det inte en papperstiger. Det är något som ger eko i den dagliga verksamheten och skapar en vertikal sammanhållning mellan årskurserna, inte bara den horisontella inom den egna klassen. Det betyder inte att skolan aldrig har några problem, men problemen är förhållandevis få och ingenting som finns inbyggt i skolmiljön eller flyger under personalens radar.

De äldre barnen fungerar som översättare åt de yngre i vänskoleverksamheten. De yngre gör egna böcker och brev att skicka till Zimbabwe, som översätts av de äldre barnen. När sedan barnen i Zimbabwe gör samma sak, så översätter de äldre barnen engelskan till svenska, så att de yngre barnen kan ta del av det som kommer tillbaka.

Lärare och barn har varit på besök från Chiedzaskolan i Harare och de besökande barnen har då bott hos sina svenska kompisar under besöket. Förutsättningen för att samarbetet skall fungera på riktigt och bli en del av barnens omvärldsmedvetande och en del av den pedagogiska verksamheten är alltså att det finns både yngre och äldre barn.

Vänskoleverksamheten, som sker i samarbete med bland annat den lokala frälsningsarmén, har lett till resor åt båda hållen. Det kanske mäktigaste av allt var när Chiedzaskolans flicklag i fotboll kunde komma på besök och delta i Gothia Cup.

Även att kunna bjuda hit Chiedzas rektor och låta henne läsa in kurser på Göteborgs Universitet, att kunna hjälpa till att iordningställa ett bibliotek med datortillgång och andra liknande pedagogiska möten och resor har gjort det till något alldeles extra.

Småstadsskola mitt i storstaden

Haga med trafik och skolor
Haga omges av tre av Linnéstadens hårdast trafikerade vägar (röda linjer): Linnégatan, Övre Husargatan/Sprängkullsgatan och Nya Allén. Utan Hagaskolan är alternativen att korsa Linnégatan för att komma till Nordhemsskolan, eller Övre Husargatan för att komma till Annedal.

Stadsdelen Haga, med tillhörande kringområden,  kan med normalt bortfall räkna med runt 300 elever i åldrarna 6-12 år. I dagens läge är elevantalet några tiotal över 200-strecket, men då saknas dels sjätteklassarna och dels har inte skolans lokaler optimerats för fler elever. I praktiken har man varje år varit tvungna att göra föräldrar och deras barn besvikna, när man av ren platsbrist fått säga nej till barn som inte bor i Haga.

Den pedagogiska verksamheten är utmärkt med lagom balans mellan resultatinriktad pedagogik och mer allmän personlig utveckling. Personalen är flexibel och kontakterna mellan föräldrar och personal är överlag bra. Ekonomin är varken bättre eller sämre än större skolor, lärarnas kompetens är utmärkt och väl fördelad mellan Matte/NO, respektive Svenska/SO. Förhoppningen inför framtiden har länge varit att än en gång få ”hem” sina sexor.

Hagaskolan är lite av hjärtat i stadsdelen. Många barnfamiljer som kanske egentligen skulle luta åt flytt till större boende eller till och med eget hus, har i Hagaskolan hittat en anledning att stanna. Haga är en nästan bilfri stadsdel, där barnen utan större fara själva kan promenera till skolan och hem från rätt tidig ålder. Det är nästan som en småstad mitt i den stora.

För barn i låg och mellanstadieåldern är det en fantastisk situation, då barn och svåra trafiksituationer inte precis är någon glasklar kombination. Det dröjer ända till tolvårsåldern innan det typiska barnet är moget att navigera i tuffare trafik. Hastighetsbedömning, förmåga att undvika distraktioner, situationsmedvetenhet och riskbedömningar är inte färdigutvecklat förrän någonstans i den åldern.

Även ur miljösynvinkel är det en utmärkt situation, då föräldrar inte behöver bila sina ungar till skolan av rädsla för trafiksituationen. Allt detta talar för att en lokal skola i en lugn trafikmiljö är idealet, men denna sanning står sig slätt när skolchefen i Majorna/Linnéstaden öppnar sina excelark.

För all denna förträfflighet är i fara.

Majorna/Linnéstaden har en plan. Den planen går ut på att slimma organisationen för att få loss pengar och lokaler. Pengar, eftersom man inte ser några marginaler att öka pengapåsen till den pedagogiska verksamheten utan att hitta någonstans att krama ur samma summor. Lokaler, eftersom man inte hittar någonstans att skapa nya förskolelokaler.

Från Direktpress Göteborg

Med några månaders intensivutredande, utan att i onödan flytta sin häck från grafer och matriser på datorskärmen, så kom man med ett förslag. I detta förslag skulle två av åtta skolor få behålla alla årskurser, resten skulle specialiseras. Två skolor skulle reduceras till F-3, det vill säga barn mellan sex och nio år. Tre skulle ha F-6, det vill säga barn mellan sex och tolv. Resterande tre skulle ha 4-9, det vill säga barn mellan tio och femton. Det skapade ett ramaskri, vilket inte är något att förvånas över när sex skolor skulle ruskas om och vridas ur som en trasa.

Humorn var till exempel väldigt stor när Oscar Fredriksskolan skulle bli F-3, precis lagom till att en renovering som tagit sisådär ett år blev klar. Från baracker och ut på backen för de fyror som hoppats komma tillbaka till en ny fräsch skola… Lika spännande var det för Hagaskolan att få hela grunden för sin extraordinära verksamhet nonchalerad och slängd på sophögen. Flera skolor skulle också förlora sina yngre elever och bli någon slags ”nästan” högstadier.

En omgång kalla fötter

Ett antal stormiga möten senare, bland annat ett som fick hållas i Masthuggskyrkan eftersom kommunens lokaler inte räckte för alla arga och engagerade föräldrar, så putsade man förslaget lite. Två skolor blir nu helt och hållet högstadier. Ifråga om Oscar Fredrik, så backade man då man insåg att man annars skulle få bygga om igen. Men Hagaskolan skall fortfarande förlora sina fyror och femmor, istället för att få tillbaka sexorna.

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke, är att Nordhemsskolan är åk 4-9. Nu är det iofs så att de yngre årskursena där är musikklasser, vilket innebär att övergången från en F-3 skola till Nordhem inte är klockren.

Att skjuta sig själv i foten

När Anders Andersson, skolchefen, gått ut med att Hagaskolan skall bli en F-3 skola, så baserar han sin bedömning på några få saker.

  • Platsbrist
  • Storlekskrav
  • Andra skolor

Platsbristen han pratar om utgår från att Hagaskolan inte kan ta emot fler elever än vad den har idag, vilket skulle innebära att det inte går att plocka hem sjätteklassarna. Det är rent faktiskt inte korrekt, då en av föräldrarna som är arkitekt utan problem kan visa på hur skolornas lokaler kan fördelas om på ett enkelt sätt. Det går att göra i flera steg, beroende på behov, så att man kan plocka in ett femtiotal elever till jämfört med idag.

Storlekskravet Anders Andersson svängt sig med säger att skolorna måste ha minst trehundra elever. Det baserar han dels på hur många elever som ”behövs” för att skolhälsovården skall gå runt, dels på en kalkyl han gjort där en större skola får ut mer resurser för varje krona än en mindre. Det är ett ordentligt trubbigt sätt att räkna, som dessutom räknar kvalitet enbart i resurs per krona och helt bortser från den lilla skolans fördelar pedagogiskt och socialt. Hur som helst så kostar inte Hagaskolan mer per elev, så det är rena nyset.

Med andra skolor menas att Hagaskolan inte bedöms på egna meriter, utan blir sittande med svarte petter helt enkelt för att Anders är mer ovillig att peta i de andra skolornas årskurser. Främst då kanske Nordhemsskolans musikklasser. En matematisk logik, där antalet klasser i varje årskurs helt enkelt är begränsat.

Så om man slaktar Hagaskolan, så skulle man dels kunna få plats med fler F-3, vilket man lyft bort från andra skolor och dels få fler elever till andra skolors högre klasser — eller så är nog tanken. För Hagas föräldrar är nog kontentan snarare att orsaken att stanna försvinner. Eller så söker man sig direkt till friskola, då man i alla fall måste skjutsa eller promenera barnen till och från skolan — och genom friskola åtminstone bättre kan garanteras lugn och ro för barnen.

I Göteborg finns en princip om likabehandling, där kortfattat inte en verksamhet skall behandlas/vara sämre än andra av samma typ. Så om treor i Hagaskolan inte vill till musikklass, blir de tvungna att göra två skolbyten på vägen genom grundskolan istället för ett enda. Annedal har bara upp till sjätte klass, så en hagaelev kommer passera Hagaskolan, Annedalsskolan och Nordhemsskolan på sin väg genom grundskolan. Det är ett problem och borde i sig få förslaget att falla.

Förlusten av en profilskola och att uträtta sina behov på andra människors engagemang

Ett engagemang som Hagaskolans vänskoleverksamhet är inget man får gratis. Det tar år att bygga upp och kräver förtroligt samarbete med andra, eldsjälar och engagemang från alla parter. Som jag började artikeln med att påpeka, så är det en seger mot oddsen och har gett Hagaskolan utmärkelser. Det tas fram som exempel på pedagogiska utbildningar och föreläses om på riksdagsnivå. Det är ett fyrbråk som visar att kommunala skolor kan vara nog så goda, initiativrika och profilerade.

Allt detta är man nu beredd att slänga bort. Det som borde vara ren hårdvaluta som reklam för hela stadsdelen, kommer istället bli ett enda stort skäl att misstro tjänstemän och beslutsfattare om dumheterna får går igenom. På ett bräde kommer ett någonstans mellan femtio och hundrafemtio elever lämna den kommunala skolan under en treårsperiod. De kommer gå till stadens friskolor med sin berättelse om det kommunala sveket.

I Zimbabwe kommer Chiedzaskolan stå som levande frågetecken när deras samarbete med Hagaskolan devalveras till något som knappt kommer gå att upprätthålla. Samarbetspartners som studieförbundet Bilda och Frälsningarmén kommer bli minst sagt bekymrade. Frälsis har till och med internationellt visat intresse och gått i god för projektet. Det riskerar att försvåra framtida projekt av samma typ, då långsiktigheten saboteras av politiker — den viktiga långsiktighet som skapar förtroende i kulturer som inte haft skäl att känna något.

Det går fort att slå sönder, men om man ångrar sig så kommer man bli tvungen att hitta nya eldsjälar som är villiga att riskera politikens nyckfullhet. Även om man hittar en ny rektor som istället för att hoppa runt i karriärsspelet ägnar tjugo år åt en enda skolas väl och ve. Även om man hittar nya lärare som lägger ner sin själ även utanför skoltid. Även då, så får man räkna med att det tar ett decennium eller två att reparera skadorna.

Det skulle Anders Andersson vetat, om han rest sig från Excelarken, SALSA-rapporterna, NEI, NMI och så vidare och tagit reda på hur skolorna arbetar, vad som påverkar kvaliteten, vilka planer, förhoppningar och möjligheter de enskilda skolorna har. Han har besökt Annedal, men där stannar det. Förslaget är en skrivbordsprodukt utan koppling till någon vettig form av verklighet. Det är bara att hoppas att Statsdelsnämndens politiker fattar det och fattar att det inte är acceptabelt, men jag håller tyvärr inte andan. Beslut fattas tidigast den 14/6, först då får vi se om politikerna lyssnat.

Är politikerna normalt politikerdöva så blir det väl friskola nästa, vi lär i alla fall få gott sällskap från alla de andra familjerna som är less på stolligheter.

 

Undersökningar som ideologiska megafoner

En gång i tiden när jag slog dank på universitetet i Uppsala demonstrerade professor Jan Trost för oss hur usla vi var på att intervjua. Resultatet var både roande och oroande — och en rejäl ögonöppnare för oss som trodde att vi visste.

Vi genomförde intervjuer där uppgiften var att fråga oss fram till den intervjuades familjesituation. Intervjuoffren hade instruktioner om att bara svara på frågorna och inte självmant berätta om något de inte blivit direkt tillfrågade om. När intervjun var klar skulle vi redogöra för resultatet, vilket sedan utsattes för intervjuoffrets rättelser och självständiga beskrivning.

Ingen, som i verkligen ingen alls, kom ens i närheten av en korrekt analys. Varenda en hade lyckats måla upp en fantasibild med ingen eller mycket svag koppling till verkligheten. Vi fick sedan alltihop illustrerat av att se på videoinspelningen av intervjun medan professorn kyligt påpekade varje litet misstag vi gjort. Efter följde en föreläsning där svårigheterna med intervjuer gicks igenom. Kopplingar gjordes till terapeutiska sessioner, förhörssituationer, opinionsundersökningar, vetenskapliga arbeten och flera liknande situationer.

Vi fick klart för oss hur ytterligt få intervjuer som faktiskt speglar verkligheten. De påverkas negativt av den intervjuandes egna föreställningar och förförståelse, men också av att man som intervjuoffer påverkas starkt av begränsade, ensidiga eller ledande frågor och sällan uppfattar intervjuarens misstag och missuppfattningar. Båda parter kan tro att allt är glasklart trots att det egentligen är helt uppåt väggarna.

Felet man gör när man undersöker något är ofta att man redan tror sig veta resultatet och därför inte ställer de frågor som krävs eller lyssnar till det som motsäger den egna förståelsen. Den egna hjärnan fyller i den information som man inte själv förstår att man saknar. Varje försök att verkligen förstå verkligheten måste börja i insikten att man inte vet resultatet innan man genomfört undersökningen.

I annat fall kommer man genom att välja frågor, generalisera svar och passa in fakta i givna förklaringsmodeller få exakt det resultat man redan hade bestämt sig för. Det enda värde en sådan undersökning har, om något, är som ammunition för att hävda den syn man redan hade på det sammanhang som ”undersöktes”. Knappt ens det, eftersom en sådan undersökning ofta är mycket lätt att skjuta hål på.

Jag själv fann det därför ordentligt tragikomiskt att Anna Skarhed i sin utvärdering av sexköpslagen redan från början fått instruktioner om att lagen ej fick ifrågasättas. Skulle jag själv varit undersökare i det läget, skulle jag med buller och bång avsagt mig uppdraget. Att Anna Skarhed inte gjorde det säger nog mest något om hennes integritet och/eller agenda och är ordentligt oroande med tanke på att hon är Sveriges nuvarande justitiekansler.

Vad instruktionen som sådan säger om undersökningsresultatet är däremot att man helt kan bortse från det. En undersökning som gjorts utifrån de premisserna har ingen som helst vederhäftighet och eventuell relevans i någon del av resultatet är i princip omöjligt att utröna. Det är helt enkelt ett beställningsjobb vars uppgift är att fungera som ammunition för den politiska linje regeringen redan bestämt sig för att föra. Varje referens till resultatet som ett argument för den ena eller andra synen på prostitution eller sexköpslag bör inte bemötas med mycket mer än hånskratt.

Tvärtom anser jag att undersökningen genom sina förutsättningar och genomförande om något faktiskt skadar de som anser att lagen behövs genom att dra ett löjets skimmer över lagens tillskyndare. Resultatet är precis det som beställdes, vare sig mer eller mindre.

Själv skulle jag vilja se en verkligt opartisk utvärdering. Dels av prostitutionen som sådan i svensk verklighet, dels av lagens effekter på sexsäljare, sexköpare och på samhällets attityder. Dessutom skulle jag vilja ha en diskussion om rimligheten i en sådan lag, dels på rent principiella grunder och dels utifrån ett undersökningsresultat som åtminstone har en tolerabel bekantskap med objektivitet och förutsättningslöshet. Istället bidrar justitiekanslern med en ideologisk megafon som tutar på beställning.

Det inger inte respekt.