Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?

Det är lätt att en debatt som debatten om IPRED förvirrar sig in i andra frågor, som ”problematiken” med illegal fildelning och upphovsrätt. Det är i sig relevanta frågor att diskutera, och frågor som intresserar mig väldigt mycket.

Men problemen med IPRED har inte med upphovsrätt och fildelning att göra, istället handlar det om övertramp gentemot de egna medborgarna.

Frihet är kanske det mest positiva begrepp som finns. Frihet kräver åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, utöver den självklara åsiktsfriheten. För att dessa friheter inte skall bli helt urholkade krävs integritet, rättssäkerhet och förutsägbarhet.

De politiker som inte förstår och försvarar detta är livsfarliga för vår frihet, och därmed också vår demokrati. Det måste finnas en inbyggd ideologisk och moralisk kompass, en ryggradsreflex som automatiskt strävar bort från övergrepp och endemisk övervakning.

De starkaste och mest genomtänkta invändningarna mot IPRED, är att staten ger upp en del av sitt våldsmonopol. Man tillåter ett särintresse att utföra uppgifter som är av polisiär karaktär, och öppnar upp för ”rättsskipning” utanför de traditionella rättssystemen.

Tanken med civilrätt är att ge folk möjlighet att lösa svåra tvister utan att ta lagen i egna händer. Därför fungerar inte civilrätt på samma sätt som straffrätt.

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Bevisningen kommer inte vara insamlad av neutrala rättsvårdande myndigheter, utan av samma organisationer som drar målet till domstol. De kommer naturligtvis att ha ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa sina bevis som mer konklusiva och starkare än de nödvändigtvis är. Det är upp till domstolen att väga in det i bedömningen, men eftersom det är ett civilmål så gäller inte att man automatiskt utgår från oskuld.

Förlorar David, så drabbas han inte bara av det skadestånd käranden kräver, utan får dessutom betala deras dyra advokater och andra rättsliga kostnader. Det är få privatekonomier som klarar en sådan belastning utan att gå permanent bankrutt.

Det öppnar upp för en utpressningssituation innan målet når domstol, eftersom båda sidor är lika medvetna om ojämlikheten inför lagen. Den starkare parten kan med enkelhet ge den svagare ett erbjudande som är svårt att säga nej till. Det spelar helt plötsligt ingen roll om du är oskyldig eller inte, du har inte råd att ta risken att du döms mot ditt nekande. En simpel riskkalkyl säger dig snabbt att det är bättre att svälja förtreten och betala ”beskyddarpengarna”, än att mötas i domstol och riskera att bli ruinerad för all framtid.

En sådan situation är en skam för ett rättssamhälle.

Anta att jag är Jamie Oliver, den nakne kocken. Jag har ägnat åratal åt att bli en duktig kock, rest runt i hela världen för att lära mig mer om matkultur — och överlag spenderat enorma mängder tid och pengar på att bli en mästare i mitt yrke.

Jag är älskad för det jag gör, en verklig stjärna på kockhimlen, och folk vill väldigt gärna prova min mat. Det är mer än en som sitter och njuter framför teven när jag lagar mat och presenterar det ena fantastiska receptet efter det andra. Det ser förledande lätt ut när jag gör det, men det vattnas likväl i munnen på tusentals tittare.

Exakt vad skiljer nu min situation från kulturarbetarens? Är inte jag en slags kulturarbetare som är artist inom matkultur?

Nå, det kanske är tillåtet att skriva ner vad jag gör i mina program, eller till och med spela in dem på video så att man inte glömmer hur man skall göra när man skall prova själv. Anta att du sen vill ha fler recept. Du googlar på ”Jamie Oliver recipe” och hittar den ena länken efter den andra — du skriver ut säkert femtio av mina recept på din skrivare och sparar ytterligare lika många som dokument i datorn, så att du kan skapa ett litet bibliotek av rätter att ta till när du är sugen på något nytt. Du hittar dessutom ungefär lika många till, fast av andra kockar än mig, och tar hem dem också.

Allt är frid och fröjd till den dag då det dimper ner ett brev från ”Jason & Jason, Attorneys at Law”. I brevet konstateras det att du laddat ner cirka tvåhundra recept från kända receptdelarsajter. Som företrädare för EuroChef, en paraplyorganisation för matkonstnärer, kräver nu J&J dig på ”skälig” ersättning för ditt intrång i min, och andra stjärnkockars upphovsrätt.

Schablonmässigt räknar man ut priset till tjugo kronor per recept. Dessutom har man gjort en ”standarduppskattning” där du antas ha delat med dig av dina recept till åtminstone en annan person. Den totala ersättningen uppgår då till åttatusen kronor. Utöver det vill man ha ett skadestånd på lika mycket till, eftersom det inte skall löna sig att ”stjäla recept”.

Du får ytterligare en summa i påslag, eftersom ett tjugotal av recepten var ämnade för en känd restaurang och ännu inte serverats offentligt, varvid skadeståndet beräknas högre. Dessutom vill jag att du bekostar en offentlig ursäkt i en större brittisk tidning, en annons som kostar femtusen. Jag anser att genom ditt agerande skadat mitt arbete och anseende som kock, så det är inte mer än rätt.

Den totala summan du krävs på är nu uppe i tjugofemtusen, och du har tio dagar på dig att betala den summan. I annat fall kommer du att dras inför domstol, varvid du kan räkna med ett femfaldigt högre belopp plus kostnaderna för såväl din egen advokat som för EuroChefs representation.

Tycks det absurt?

Varför det, tror du att det är gratis att lära till kock? Skall inte jag ha rätt till ersättning för mina idéer? Att skapa ett nytt recept är en komplicerad process som innefattar talang, kunskap, inspiration och en massa experimenterande. Det är mitt yrke, och du har åkt snålskjuts.

Du invänder att du bara laddat ner recept för att kunna prova själv och bjuda familj och vänner. Du har knappast någon restaurang där du tänkt sälja min mat som din egen, eller mena på att du har min tillåtelse att servera min mat. Men dina protester yttras för döva öron, du får dina tio dagar att bestämma dig för förlikning eller stämning.

Smaka på den du!

Läs även: Badlandhyenas roliga satir ”Antiprivatkakbyrån”, Blogge Bloggelitos uppgörelse med att man ”måste” få betalt för det man gör, Bergatorparen konstaterar att artister visst får betalt, trots fildelning, och Anders Mildner sörjer upphovsrättsinnehavarnas fantasilöshet i en artikel i Sydsvenskan.

Eftersom Mildner främst raljerar över bokbranschens misslyckande, så vill jag dessutom tipsa om BAEN Free Library. En amerikansk förläggare av fantasy och sci-fi, som insett att man inte förlorar ett smack på att tillhandahålla e-böcker gratis, eller för en spottstyver. I deras stall hittar man några av de mest framgångsrika i genren — folk som inte har de minsta problem med att försörja sig på sitt skrivande.

I debatten med Mona Sahlin blev Reinfeldt tillfrågad om piratjägarlagen.

Hans svar var:

-Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det gäller att hitta den balansen.

Herr Reinfeldt har sagt samma sak förut, så jag skulle vilja ställa en följdfråga:

Vad är det du vill värna Reinfeldt?

Är det:

• Disneylagstiftandet? Varje gång Musse Piggs upphovsrätt befinner sig nära att övergå i public domain, så förlängs den amerikanska upphovsrätten automagiskt, sen är det bara en tidsfråga innan Europa följer efter. Var går gränsen? Är det vid 90 år efter artistens död? 120 år? 150? 500? Eller det kanske skulle vara helt OK om någon kom och hävdade att de företrädde apostlarna, och krävde royalties på Bibeln?

• Separationen mellan upphovsman och praktiskt upphovsrätt? Så att vi får fler fascinerande fall som Sir Paul McCartney, som faktiskt betalade dyra pengar för att köpa tillbaka rätten till många av Beatles verk — bland annat från Michael Jackson.

• Spela och släng försäljningen? Där mediebolag säljer på oss material som vi inte kan använda på det sätt vi vill. Köp en CD, upptäck att du bara kan spela den i datorn genom att installera ett malware, upptäck också att du inte lagligt kan kopiera låtarna från din köpta skiva till din MP3-spelare, din bilstereo, eller din andra dator. Köp samma skiva digitalt online, och upptäck att dina möjligheter att använda den kan förändras över tid, beroende på förlagets nycker — eller till och med att dina låtar plötsligt inte går att spela alls. Vilket leder över till…

• DRM? Det system som föder spela och slängfenomenet. Skall du kunna köpa skivan, eller måste du prenumerera på att få lyssna på den? Skall varje datorsystem du köper framöver slöas ner av DRM-system som kollar varje manöver du gör och stoppar dig om du gör något som kan tänkas bryta mot upphovsrätten?

• Terrortaktik? Det bestående intrycket av de senaste fem årens upphovsrättsskydd, framförallt i USA, är hur bolagen försöker skrämma sina kunder. Helt arbiträrt väljs personer ut, som i någon mån kan misstänkas ha brutit mot upphovsrätten – bevisning överflödig – och antingen hotas till ockeruppgörelser, eller stäms på sina livsbesparingar.

Exakt VAD, käre Reinfeldt, är det du vill värna? Personligen, skulle jag vilja se att ni prioriterar ett reformerande av upphovsrätten till något mer rimligt, INNAN ni börjar stifta lagar för att köra ner den i halsen på befolkningen.