Varför inte hota ett politiskt parti om det fungerar?

Om någon av er trott att Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen Europa AB plötsligt skulle drabbats av ett anfall av klarsyn och balans, kan ni sluta hålla andan nu.

Idag den 19/2 trillade det ner ett brev till Piratpartiet och till den ideella föreningen Serious Tubes. Vem vet snart trillar väl ett ner hos Portlane också. För om man inte kan komma åt The Pirate Bay direkt, så kan man komma åt deras internetleverantör. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay, Serious Tubes levererar till Piratpartiet och Portlane slutligen levererar till Serious Tubes.

Börjar det här kännas långt bort från The Pirate Bay rättegången ännu? Det borde det.

Redan den rättegången blev smått absurd, när det killarna dömdes för i praktiken var medhjälp till möjligt upphovsrättsbrott. Det vill säga de hade tillhandahållit en tjänst som kan ha använts till upphovsrättsbrott. Inte av dem själva, utan av anonym tredje part. Att de överhuvudtaget kunde dömas var för att tjänsten hade tre delar: sökmotor, torrent och tracker. Skulle det som idag ha varit en ren sökmotor, skulle det blivit ännu mer absurt att försöka fälla dem. Till och med med dessa tre delar var domen i stort behov av skohorn för att gå igenom.

Så om de fyra dömdes för medhjälp till möjligt brott, så skulle då Piratpartiet vara skyldiga till medhjälp till medhjälp till möjligt brott – förutsatt att man med nuvarande utformning på The Pirate Bay ens skulle kunna fälla de som nu driver sajten på samma grunder som då. Går vi sedan till Serious Tubes, pratar vi medhjälp till medhjälp till medhjälp till möjligt brott.

Så hur tänker då Rättighetsalliansen när de ger sig på ett politiskt parti för medhjälp till medhjälp till….?

De tänker nog att: ”Det kan gå? Det gick ju förra gången, trots jävig domare, köpta poliser och absurd brottsbeteckning…”

Om man inte enbart hotar partiet som sådant, utan pekar direkt på de personer som har förtroendeposter i partiet. Om man sen tar till ett så kallat ”tvistemål”, det vill säga en civilprocess där partiet inte kan använda sig av några offentliga försvarare. Då uppnår man tre saker:

  1. Dels skapar man en så kallad ”chilling effect” hos de personer som har förtroendposter, eftersom det är deras personliga ekonomi och frihet som i förlängningen utsatt för hot.
  2. Dels kan man dra det till en domstolprocess där man själv kan satsa miljonbelopp på advokater och där man rent ekonomiskt till och med har råd att förlora.
  3. Dels tvingar man Piratpartiet, eller deras förtroendevalda, eller en kombination av dessa att betala dyrt för processen. Om de förlorar får de dessutom betala de totala rättegångskostnaderna.

I det läget kan två saker hända, antingen går det till process där man har fördelen av sin plånbok, eller så kapar någon av de utpekade linan. Win-win liksom.

Fast det förstås, det kan få en lite ”oväntad” effekt också. De ger sig trots allt på ett politiskt parti.

Inte för att jag tror att något av allianspartierna skulle inse faran i en sådan utveckling, knappast sossarna heller. Mp och V fattar redan, men de i sig räcker inte. Vad Sd anser lär inte påverka i någon större grad, det har trots allt inte med invandring att göra.

Pressen kommer kanske att notera och någon kommer kanske att pliktskyldigt kommentera, men det finns inget brett partipolitiskt eller medialt intresse av att stå upp för Piratpartiet och särskilt inte om det gäller The Pirate Bay.

Vad det däremot innebär är rena valkrutet inför EU- och riksdagsval. Jag tänker inte sia i några siffror, men inte lär det sänka PPs chanser – förutsatt naturligtvis att man väljer att ta strid.

Å andra sidan skulle jag knappast skälla på partiets förtroendevalda om de vek sig, inte för att det är rätt, utan för att jag förstår att de är människor och att de personliga riskerna är något att ta på allvar. Det ligger i hela begreppet ”chilling effect”.

Jag hoppas på strid. Det skulle vara nyttigt.

IPREN, IPREDator – en sammanfattning

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?

IPRED, tillbaka till kärnan av kritiken

Det är lätt att en debatt som debatten om IPRED förvirrar sig in i andra frågor, som ”problematiken” med illegal fildelning och upphovsrätt. Det är i sig relevanta frågor att diskutera, och frågor som intresserar mig väldigt mycket.

Men problemen med IPRED har inte med upphovsrätt och fildelning att göra, istället handlar det om övertramp gentemot de egna medborgarna.

Frihet är kanske det mest positiva begrepp som finns. Frihet kräver åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, utöver den självklara åsiktsfriheten. För att dessa friheter inte skall bli helt urholkade krävs integritet, rättssäkerhet och förutsägbarhet.

De politiker som inte förstår och försvarar detta är livsfarliga för vår frihet, och därmed också vår demokrati. Det måste finnas en inbyggd ideologisk och moralisk kompass, en ryggradsreflex som automatiskt strävar bort från övergrepp och endemisk övervakning.

De starkaste och mest genomtänkta invändningarna mot IPRED, är att staten ger upp en del av sitt våldsmonopol. Man tillåter ett särintresse att utföra uppgifter som är av polisiär karaktär, och öppnar upp för ”rättsskipning” utanför de traditionella rättssystemen.

Tanken med civilrätt är att ge folk möjlighet att lösa svåra tvister utan att ta lagen i egna händer. Därför fungerar inte civilrätt på samma sätt som straffrätt.

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Bevisningen kommer inte vara insamlad av neutrala rättsvårdande myndigheter, utan av samma organisationer som drar målet till domstol. De kommer naturligtvis att ha ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa sina bevis som mer konklusiva och starkare än de nödvändigtvis är. Det är upp till domstolen att väga in det i bedömningen, men eftersom det är ett civilmål så gäller inte att man automatiskt utgår från oskuld.

Förlorar David, så drabbas han inte bara av det skadestånd käranden kräver, utan får dessutom betala deras dyra advokater och andra rättsliga kostnader. Det är få privatekonomier som klarar en sådan belastning utan att gå permanent bankrutt.

Det öppnar upp för en utpressningssituation innan målet når domstol, eftersom båda sidor är lika medvetna om ojämlikheten inför lagen. Den starkare parten kan med enkelhet ge den svagare ett erbjudande som är svårt att säga nej till. Det spelar helt plötsligt ingen roll om du är oskyldig eller inte, du har inte råd att ta risken att du döms mot ditt nekande. En simpel riskkalkyl säger dig snabbt att det är bättre att svälja förtreten och betala ”beskyddarpengarna”, än att mötas i domstol och riskera att bli ruinerad för all framtid.

En sådan situation är en skam för ett rättssamhälle.