Skola, datorer och binär alfabetism

Jag ska i denna bloggpost testa tanken om det kan finnas något man skulle kunna kalla för binär alfabetism, en slags grundläggande färdighet kombinerad med teoretisk insikt kring den moderna informationstekniken, som det skulle vara  skolans plikt att ge det uppväxande släktet. Som är mycket viktigare än träning i att hantera de olika datorprogram, som för tillfället används i arbetslivet. Och som kan vara något att begrunda när vi i Piratpartiet nu arbetar med att utveckla och fördjupa vår sakpolitik.

(1) Skolans viktigaste uppgift är att ge den uppväxande generationen de redskap den behöver för att bli fungerande samhällsmedborgare, för att kunna orientera sig i samhället, och delta i de demokratiska processerna.

Några kunskaper och förmågor har ansetts vara särskilt viktiga: att kunna läsa och skriva (svenska). Att kunna räkna och förstå samband, även när de uttrycks i formler (matematik). Att kunna förstå och uttrycka sig på de viktigaste främmande språken. Och att ha en grundläggande uppfattning om hur samhället fungerar, om vår och andra kulturers historia, och de religiösa föreställningar, som har en stor betydelse för många människors liv och livsval.

Men frågan är om det inte är dags att föra in ytterligare en förmåga bland dem: Att kunna förstå och orientera sig i det tekniska landskap som växer fram, och som gör det så mycket lättare för människor idag än när jag var liten att hitta information och bygga sociala relationer.

Men hur kan detta göras?

(2) Dessa tekniker har under de senaste tio åren utvecklats blixtsnabbt. Vi ser hur unga människor naturligt lär sig hantera de nya användningar som dyker upp, samtidigt som vi föräldrar med en fåraktig min tittar på skärmen och förläget frågar vår tonåring vilken knapp vi borde trycka på.

Då kan poängen och målet med det hela knappast vara att skolan ska lära eleverna använda de program och system för datorerna som är vanliga just idag. Ty är det något vi kan vara säkra på, så är det att dagens tolvåringar INTE när de blivit 35 år kommer att använda Excell för att göra en tabell eller WordPress för att tala om för resten av världen att de  fått en god idé.

Vad vi istället måste fundera över är hur den IT-undervisning ska se ut som kan göra att dagens elever inte ser ut som samma obegåvade fårskallar då de om 25 år möter sina tonåringars informationstekniker, som jag och många av mina jämnåriga gör idag.

Det hela påminner lite grand om situationen för drygt hundra år sedan, då det som varit viktigt att veta i generationer hade haft att göra med sådd och skörd, plogar och spadar, fölande och mjölkning. Och det plötsligt visade sig vara viktigt och nödvändigt att alla människor kunde läsa. Så de kunde förstå instruktioner och varningstexter till de allt mer komplicerade maskiner de skulle arbeta invid.

Så vad är den nya tidens motsvarighet till förmågan att läsa och skriva? Hur ser ”binär alfabetism” ut?

(3) Tittar vi på svenskämnet i skolan handlar det inte bara om läsförmåga och om att själv veta hur man fogar bokstäver till ord. (Det handlade det om före folkskolans tid, då syftet med det hela bara var att lära folket läsa Luthers katekes.)

Numera handlar svenskämnet också om att kunna reflektera över innehåll och form i det skrivna. Att själv kunna foga ihop olika slag av skrivna meddelanden. Att utnyttja olika knep och grepp för att göra dem effektivare.

Dessutom finns där kunskaper på metanivå: Som ordklasser, satslära, språkhistoria, litteraturhistoria, retorik. Kunskap, som anses viktig för att verkligen kunna förstå vad man gör när man använder det skrivna ordet. Kunskap, som man kanske inte är analfabet om man saknar. Men som hjälper en att kunna använda språket effektivare.

Låt oss göra tankeleken, att man på ett liknande sätt bygger upp ett ytterligare kärnämne för digital allmänbildning, som följer elever från första klass tills de slutar skolan. Vad skulle det innehålla?

Jag tror att där bland annat måste finnas:

(4a) Människan är herre över maskinen. För det allra första tror jag skolan måste förmedla att det är människan som är herre över maskinen. Att även om de informationstekniska redskapen kan utföra fantastiska saker bygger allt på att de mekaniskt lyder mycket enkla order. Hopsatta med varandra i komplicerade aggregat.

Och det enklaste sättet att lära sig förstå detta är att göra det själv. Programmera! Lära sig att säga åt datorerna vad de ska göra. Och se att de lyder. Blint! Jag ser tydligt att de trettonåringar som sprungit i huset som haft föräldrar som kunnat låta dem leka med programmering hemma har en mycket hälsosammare respektlöshet mot maskinerna, än sina jämnåriga kompisar som bara spelat och surfat.

(4b) Teknikens grunder: För det andra tror jag att det inte skadar att få veta grunderna för hur de olika apparaterna fungerar. Ju tydligare man vet vad dagens saker egentligen är, desto lättare blir det att begripa hur morgondagens och övermorgondagens skiljer sig från dessa.

Dvs sådant som: Skillnaden mellan digitalt och analogt. Grunden för vad en transistor är. Hur information flödar genom ett kretskort, hur information kan lagras, och logiska operationer processas. Hur mer komplexa kommandon kan brytas ner till enkla logiska operationer. Hur informationen kan flöda genom trådar och luft, och växla mellan de två. Och vidare genom den skog av fenomen, som jag så gärna önskar att jag begrep mer än en bråkdel av: processor, internminne, hårddisk, server, nätverksnod …

(4c) Teknikens historia: För det tredje är det alltid nyttigt att få lära sig grunderna i fenomenets historia. Om inte annat för att få perspektiv på teknikernas oerhört snabba utveckling.

(5) Att använda program lär man sig bäst i andra ämnen! Att lära sig använda de olika program, som för tillfället är i bruk, gör man nog däremot betydligt naturligare i de ämnen, där man har nytta av dem. En blogg om böcker man läst skapar man naturligtvis i svenskämnet. Program för att göra tabeller och diagram har man nytta av i matematiken. Hitta ordlistor och översättningsprogram gör man i främmande språk, och lära sig leta och utvärdera information på nätet är en viktig del i moderna samhällsorienterande ämnen.

Jag är inte speciellt orolig för om morgondagens elever ska få lära sig tillräckligt mycket om hur man använder de program och tekniker, som är aktuella under deras skoltid. Men vi måste tänka till ordentligt om vi ska kunna forma en skola, som hjälper dem att senare i livet ta till sig och förstå de nya informationstekniker, som då dyker upp!

Tröskeln till vuxenvärlden

Jag kommenterade Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv igår utan att ha läst den. När jag skrev inlägget hade jag inte tillgång till rapporten, så jag stödde mig på nyhetsrapporteringen om den. Nu har jag skummat rapporten.

Jag är fortfarande lika kritisk till förslaget att differentiera tillgången till studiemedel baserat på studieval. Alla mina argument mot det kvarstår. Under det senaste dygnet har jag dessutom fått fler till skänks av slagfärdiga skribenter. Steve Jobs och kalligrafin, JK Rowlings ekonomiska betydelse med fler exempel.  I och för sig tycker jag nu när jag läst rapporten att diskussionen om detta förlorade proportionerna lite grann (inklusive mitt eget inlägg). Bidragsdelen är trots allt inte hela studiemedlet – lånedelen utgör ungefär sjuttio procent. Det betyder att såväl Svenskt Näringsliv som deras motståndare kanske överdriver betydelsen av det en smula.

Den grupp av ”slöstudenter” som inte hittar ett alternativt till studier för sin försörjning och därför läser lite för mållöst för Svenskt Näringslivs smak går kanske inte under utan bidragsdelen. Det kan mycket väl hända att heltidsstudier är deras bästa val även med det nya systemet. Frågan om deras bevekelsegrunder för studier är inte helt lätt att analysera. Men oavsett det så är förslaget enligt min mening ett exempel på en onödig statlig ekonomisk styrning. Jag tycker man ska ha goda skäl och vara ganska säker på vad det får för effekter innan staten genom ekonomiska sanktioner eller belöningar går in och styr en marknad.

Svenskt Näringsliv verkar själva ha insett att just denna del av rapporten var lite väl drastisk. Idag försäkrar Urban Bäckström att man inte varit ute efter att sänka stödet till humaniorastudenter. Det är bra. För jag tycker Konsten att strula till ett liv försöker angripa ett reellt och viktigt problem från en ny och intressant infallsvinkel. Det vore synd om rapportens hela genomslag beror på en proportionslös tolkning av en enda liten del av det som den innehåller.

Idén att sammanföra det arbetsmarknadspolitiska problemet att unga är utestängda från arbetsmarknaden och det utbildningspolitiska problemet att svenska studenter tar längre tid på sig att ta examen än studenter i andra länder är det inget fel på. Det låter logiskt att de är en del av samma struktur. Det är inte heller fel att sätta fingret på den grupp universitetsstuderande som egentligen snarare är arbetslösa som fördriver tiden med kurser de egentligen inte vet om det kommer ha nytta kanske bara för att de saknar en annan försörjningsväg än studiemedel. Att fundera på hur vi bäst hjälper dem ur den situationen är lovvärt.

I rapporten föreslår rapportförfattarna åtgärder från två håll – det arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska. Det låter också rimligt. En serie åtgärder är för att se till att högskolor inte används som arbetsmarknadspolitiska åtgärder, genom att göra det lättare för ungdomar att hitta arbete. (Vi känner igen dem från andra rapporter och förslag från Svenskt Näringsliv.)

  • Förbättra företagsklimatet lokalt och nationellt för att minska ungdomsarbetslösheten.
  • Lägre ingångslöner.
  • Modernare anställningsskydd.
  • En skola där fler än 75 procent får fullständiga slutbetyg.

En serie åtgärder är till för att ge incitament till rätt utbildningsval, så att ungdomar inte hamnar på lågproduktiva utbildningar (Det är den första av dessa jag är kritisk mot):

  • Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
  • Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktig nytta för framtiden.
  • Förbättra tillgängligheten till samhällsekonomiskt värdefulla utbildningar, t.ex. läkarutbildningen.

En tredje grupp åtgärder handlar om att öka den avkastning utbildningssatsningar ger (också typiska Svenskt Näringslivs förslag):

  • Sänk progressiviteten i skattesystemet, för det första genom avskaffad värnskatt.
  • Öka lönespridningen för större möjligheter till lönekarriär. Av samma skäl bör den offentliga sektorn reformeras.

Som ni vet är jag anhängare av marknadsekonomi och tror att det svenska samhället skulle må bra av avregleringar och en liberalisering. Alltså tror jag Svenskt Näringsliv har rätt i att om vi ska minska tröskeln in i vuxenvärlden, om vi ska göra det möjligt för unga människor att snabbare etablera sig som självförsörjande, skattebetalande och produktiva medborgare, så är det genom att göra ekonomin och arbetsmarknaden mer flexibel och incitamentstrukturerna tydligare.

Jag tror det är viktigt för en människa att nå den sjävständighet och det oberoende det innebär att inte vara beroende av andra eller av samhället för sin försörjning. Därför hoppas jag verkligen att rapporten Konsten att strula till ett liv får det genomslag den förtjänar. Synd bara att de stora delar av den som jag håller med om och understöder skyms av titeln, lanseringen och sättet den mottogs. Tyvärr tror jag att det delvis beror på att Svenskt Näringsliv och författarna kanske inte riktigt förstår att det inte finns en knivskarp och självklar gräns mellan det som i dagens dementier kallas ”hobbystudier” och det som i gårdagens intervjuer kallades ”gruppen konst och humaniora”.

Blir du lönsam lille vän

När jag läser i SvD och DN om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv och förslaget att ge mindre studiebidrag till studenter som inte studerar ”samhällsnyttiga” ämnen (s k slöstudier) så kommer jag att tänka på Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän.

Jag stödjer på många sätt Svenskt Näringsliv i deras strävan att försvara marknadsliberalismen och villkoren för företagande i Sverige. Deras tendenser till korporativistism som slår över i direkt marknadsfientliga förslag har jag däremot svårt för.

Att staten subventionerar all utbildning på en viss nivå är inte ett särskilt stort ingripande i den fria marknaden, att däremot subventionera bara vissa ”godkända” eller ”nyttiga” utbildningsinriktningar är ett typiskt exempel på klåfingrig kommandoekonomi som det är svårt att förstå att Svenskt Näringsliv skulle understödja.

Det är inte att låta marknadskrafterna tala att ”bestraffa” den som gör ett annorlunda eller eget utbildningsval med högre studielån. Att låta marknaden styra människors utbildningsval innebär att låta dåliga val ge upphov till ett sämre utfall på arbetsmarknaden, något som sker naturligt på en välfungerande arbetsmarknad. Det  svenska utbildningsväsendet och den svenska arbetsmarknaden är redan tillräckligt saboterade av social ingenjörskonst. När den fria marknadens försvarare i Sverige anlägger sitt snäva ekonomistiska nyttoperspektiv och vill använda hela statens stora plånbok för att kommendera fram rätt utbildningsval, då kan man inte bli annat än beklämd.

Dessutom är det ju ett sanslöst dåligt förslag även om man är anhängare av den här sortens interventioner i den fria marknaden, av en mängd skäl.

1. Vi vet inte om det skulle fungera. Kunskapsproduktion och utbildning är komplexa system. Det innebär att det är svårt att förutsäga enskilda utfall eller ens utfallstendenser på enskilda variabler. Utbildningsväsendet har inga knappar och reglage att trycka på, som ger förutsägbara utfall. Vi vet helt enkelt inte vilka faktorer – vilka ämnesval, fördjupningar, studenturval – som ger upphov till de bästa utfallen.

2. Det är grymt orättvist. Hur man än särskiljer vilka utbildningar som ska ge bidrag (vilket rapportförfattarna valt att inte göra) så kommer det bli gränsdragningsproblem och godtycke. Vi kan få studenter i samma lärosal som läser samma kurs, men inom ramen för olika utbildningsprogram, där vissa får bidrag och andra inte.

3. Hur ska man göra gränsdragningarna? Vilka ämnen är tillräckligt samhällsnyttiga och ger upphov till tillräckligt bra utfall på arbetsmarknaden? Vem ska bestämma det och enligt vilka kriterier? Det kommer bli en festival av lobbyister och branschorgan som slåss om att få sin del av den statliga utbildningsbidragskakan. Har det historiskt visat sig vara en bra metod för att bestämma fördelning av resurser?

4. Humaniora är oerhört värdefullt! Min gamla morfar civilingenjören, väg och vattenbyggaren, inblandad i det svenska kärnkraftsbyggandet och VD för ett av de största byggkonsultföretagen i Sverige på den tiden brukade ofta tala om hur viktigt det var med humanistisk bildning. Vi vet aldrig var, när och hur det mänskliga perspektivet visar sig nyttigt. Men vi vet att det alltid gör det! Själv har jag ägnat mycket konstruktivt, nyttigt och lönsamt arbete åt att med min humanistiska och beteendevetenskapliga kompetens hjälpa tekniker att kommunicera nyttan eller värdet av teknik. Och det är bara ett av oändligt många exempel.

Jag hoppas att detta är ett dåligt skämt eller ett misslyckat PR-stunt. Om Svenskt Näringsliv menar allvar med detta så hoppas jag att ingen i beslutande ställning lyssnar på dem.

Visst finns det problem med att ta sig in på arbetsmarknaden för unga människor. Visst kan man tala om irrvägar mellan skola och arbete för ungdomar som rapportförfattarna gör. Visst stämmer det som nationalekonomen Malin Sahlén säger:

– Vi har en verklighet där arbetslösa ungdomar studerar för att de inte vill jobba. Det driver in folk i akademiska studier som egentligen inte vill studera.

Men jag baxnar över rubriken Konsten att strula till ett liv och hela inställningen att det är de unga människornas fel att samhället misslyckas med att ordna en rimlig möjlighet att komma in i vuxenlivet. Det tyder på en otäckt deterministisk och lönsamhetsbaserad människosyn. Att det är de som strular till det, inte möjligheterna som är för avgränsade och svåråtkomliga. Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte. Vi har för få instegsjobb, för lite rörlighet och sjukt stora flaskhalsar. Det är inte ungdomarnas fel. De behöver inte en moralkaka och mindre handlingsfrihet. De behöver stöd så att de vågar satsa på det som de tycker om och är duktiga på. De behöver förtroende – att någon av alla dessa ingenjörer som Svenskt Näringsliv hyllar – vågar anställa smarta människor även om de inte är kopior av dem själva.

De behöver drömmar. De behöver att vi frågar dem ”Vad vill du bli när du blir stor?” inte ”Blir du lönsam lille vän?”

Kanske kan den nybakade antropologen i framtiden hjälpa oss att förstå våra robotar.