Svart katt vit katt, eller är det kanske en grå murre?

En helg för några veckor sedan kom jag lite väl tidigt ner på stan. Jag var så tidig att jag fick sätta mig på en parkbänk och vänta en stund innan affärerna ens öppnade. Det som sedan följde var som hämtad ur en dålig sketch.

Jag hann faktiskt inte ens sätta mig ner på bänken innan skådespelet började. En dam i medelåldern med eländet skrivet i ansiktet kom fram med lätt nerböjt huvud och en pappersmugg i handen.

–Please gentle sir, could you give me some money?

Något i den stilen sa hon. Det viktiga var inte de exakta orden, utan innebörden. Inom fem minuter kunde jag räkna inte mindre än tre som varit framme hos mig och tiggt om pengar. Innan jag reste mig efter tjugo minuter var jag uppe i fem och innan jag kom från stan en timme efter att jag kommit dit hade jag hunnit räkna till sju. Innan jag var hemma igen var jag uppe i ett jämt tiotal.

IMAG1828-1
Bilden hittades på http://fungoral.blogspot.se

Känslan när jag steg in genom min egen dörr var en blandning av irritation, sorg och en slags lättnad över att ha nått en slags fristad.

Det var för all del inte på långt när första gången jag kommit i kontakt med den nya tiggarvågen, det har varit ett ständigt inslag de senaste åren. Så varför reagerade jag så starkt den här gången?

Kanske är det så att jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om fenomenet. Jag tvivlar inte alls på att en och annan av de som tigger gör det organiserat. Man behöver inte ens se Zigenarnas tid, för att inse att det är ett förhållandevis självklart område för de mer skrupulösa att utnyttja.

Jag betvivlar också att någon skulle kunnat se en (väldigt mörkhyad) tidigare kollega till min sambo illustrera hur lätt det är att spela på svenskarnas naivitet och samtidigt påstå att så ser inte verkligheten ut. Hans illustration av den arme tiggaren som på darriga ben och vinglande på sin käpp sträcker ut en kopp mot åhöraren och ber om allmosor var oerhört dråplig. Problemet är väl att man sätter skrattet i halsen eftersom man inser hur svårt det är att skilja de svarta katterna från de vita.

Jag sätter också skrattet i halsen för att jag inser hur det ena inte motsäger det andra. Den som kommer och ber om en allmosa kan mycket väl vara organiserad. I det mest harmlösa fallet ”hyr” kanske tiggaren en madrass hos någon som har det bättre förspänt och som därför tar en (antagligen rätt rejäl) del av det man tiggt ihop. I mindre harmlösa fall kan det handla om människor som körs ut till sina positioner som någon slags daglönare och som kan förvänta sig ”omild behandling” om de inte når sin dagliga kvot, eller om de försöker gömma något av det de fått ihop.

Det är väl inte en verksamhet man skulle vilja stödja? Å andra sidan gör det ju inte att tiggarna är mindre utsatta, utan bara att det bakom dem finns människor man vill kräkas lite på.

De som minns mina tidiga alster här på bloggen, kanske kommer ihåg inlägget om att göra världen lite bättre, att ens resonera om vad som kan dölja sig bakom någons skriande behov gör faktiskt lite ont. Att inse att min egen vilja att hjälpa skulle innebära att det kostar en femtiolapp eller hundralapp i timmen att gå på stan innebär att jag, som så många andra, tittar åt ett annat håll och går förbi.

Jag vet som sagt inte hur jag skall hantera det här. Det bär mig emot att vara en av dem som skiter i hur dessa människor mår, men samtidigt blir det för mycket för mig.

Jag får ångest över situationen, dels för att jag inser hur avtrubbad jag blir och dels för att jag inser hur mycket ”vi och dom mentalitet” som skapas av människors oförmåga att hantera situationen.

Dessutom blir det hela inte lättare av hur aggressiva några av dessa människor är. Jag var på väg att be en av dem dra åt helvete när hon efter att jag förklarat att jag bara hade kort ville att jag skulle gå till bankomaten för att ge henne stålar. Yeah, right! Jag skall stå där med en fullständigt okänd människa som vill ha mina pengar till skänks och försöka dölja min kod, för att sedan ge henne ett minimum av hundra spänn. Som om hon var den enda som bett mig om pengar?

Jag är inte alls för någon slags lagstiftning mot tiggeri. Det är symtombehandling och inte värdigt ett land som säger sig stå för människovärde och välfärd. Vi måste se om det finns något sätt att komma åt roten till problemet. Dels på dessa tiggares hemmaplan, så att det inte blir lika attraktivt att resa på tiggarstråt till fjärran Sverige. Dels här hos oss, så att vi inte gör det lönsamt att vara organisatören bakom tiggeri, när det är organiserat. Kanske en plats där de som tigger kan få ett mål mat, lite kläder och lite råd och hjälp om bättre sätt att få ihop ett par kronor.

Som sagt, jag sitter inte inne med svaren.

 

Inbillad barnfattigdom

När jag och Marcus skrev inlägget Ingen skam att vara fattig häromdagen var vi ganska noggranna med att framförallt ta ställning mot tron att det Expressen skriver om i sin artikelserie är ett enkelt politiskt problem och mot de som ser det som en följd av liberala politiska beslut.

Vi kritiserade därför inte Expressen, Lotta Gröning eller Thomas Mattsson. Vi valde att inte kommentera de publicistiska valen och den journalistiska kvaliteten i denna sommarsatsning: Fattiga barn.

Men efter dagens artikel om Gustav som bara äger ett par jeans så inser jag att Expressen inte bara är budbärare här. De utgör en viktig del av problemet.

Vi har media som kan bestämma sig för att skapa ett problem ur tomma luften för att det gynnar deras försäljningssiffror. Vi har media som genom detta startar en fullständigt meningslös pseudodebatt om det orättfärdiga i att vissa barn inte har råd med märkeskläder. Var är dessa medias publicistiska ansvar? Ska vi ha en debatt om fattigdom i Sverige så får de som vill starta den i varje fall lägga sig vinn om att definiera fattigdom på ett sätt som ger en möjlighet att föra en meningsfull diskussion.

Fattigdom är ett av de största världsproblemen. Riktig fattigdom. Fattigdom som i mindre än en dollar per dag och det finns inte pengar till mat för dagen. Jag tänker inte påstå att vi inte har sådan fattigdom i Sverige. Men om det är den vi ska diskutera och dess orsaker så är Expressens journalistik inte bara otillräcklig som underlag den är direkt destruktiv.

Den diskussion vi får handlar istället om vem det är mest synd om, att det visst finns fattiga och käcka tips till hur man prioriterar bättre. Suck!

Läs också Motpol och Ingerö.

Ingen skam att vara fattig

Vissa saker kan lösas genom politik, vissa saker kan inte lösas genom politik. Det brukar inte vara fruktsamt att blanda ihop de två olika sakerna med varandra. I kölvattnet av Expressens artiklar om barnfattigdom, där Lotta Gröning gör just en sådan sammanblandning, har socialdemokratiska vänsterbloggare försökt slå politiska mynt ur de förväntade känslomässiga reaktionerna på Expressens sensationsjournalistik.

Veronica Palm till exempel:

> Vi genomgår just nu en mycket djup ekonomisk kris som i Sverige förvärras av en passiv regering som, mot alla experters inrådan, väljer att inte göra någonting. I kölvattnet av den ekonomiska krisen får nu kommunerna stora problem med ekonomin. Det drabbar redan nu skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Inget gör mig så upprörd som när barn får betala priset för dåliga politiska beslut.
>
> Barndomen går inte i repris. Det som händer under uppväxtåren följer med in i vuxen ålder och påverkar människor under hela livet. I Sverige på 2000-talet borde det vara självklart att alla barn ha något roligt att berätta när skolan startar igen.

Ingenstans i Veronicas drapa syns minsta försök till att göra en koppling mellan regeringens politik och den ”barnfattigdom” som Expressen beskriver. Monica Greens fråga ”Vad gör regeingen åt barnfattigdomen?” är ett annat exempel på samma retoriska metod.

Svensk fattigdom är inte en fördelningspolitisk fråga längre. Vi kan fördela om och fördela om, några barn kommer fortfarande att ha det sämst. Några barn kommer fortfarande leva i ett samhälle där de är utanför på grund av att andra har det bättre. Dessutom är vi oerhört tveksam till användandet av begreppet fattigdom. Det trivialiseras när det används om folk som inte har råd med en tillräckligt spännande semester för sina barn. Eller som Motpol skriver:

>Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig.

Politikens uppgift är inte att individuellt hjälpa Sirpa och andra i hennes situation. Politikens uppgift är att skapa ett samhälle där deras situation är så ovanlig som möjligt och med spelregler som gör att så många som möjligt får det så bra som möjligt. Ett politiskt beslut om att ta pengar någon annanstans ifrån och ge dem till Sirpa eller någon/några andra av Sveriges ensamstående mammor som dragit nitlotten i det socioekonomiska lotteriet skulle inte lösa problemet.

Tyvärr domineras det politiska samtalet runt fördelningspolitiska frågor av att det går en skiljelinje mellan dem som ser samhället som ett nollsummespel och de som inser att politik är att skapa rimliga och rationella spelregler och incitamentsstrukturer. Mellan de som anser att politik är att välja om statens pengar används till att sänka skatten för de rika eller till att ge pengar till fattiga barn och de som anser att alla sådana val är illusioner.

Det är ingen som tagit pengar från dessa fattiga familjer. Tvärtom är de i de flesta fall så att de får pengar, men kanske inte tillräckligt mycket för att betala för det de vill eller behöver. Det är helt enkelt fel att göra frågan om fattigdom till en moralisk fråga.

Vänstern gör det t ex genom att göra billig politisk retorik av folks liv. Somliga liberaler gör det genom att få det att framstå som att det finns ett samband mellan den personliga moralen och ekonomisk framgång, den fattige får skylla sig själv.

Fattigdom i ett land med en fördelningspolitisk struktur som den svenska har oftast konkreta orsaker i livsval, livstil, tur och otur. Bland de med sämst ställt finns framförallt ensamstående, familjer med många barn och folk som hamnat utanför arbetsmarknaden. För att förenkla det hela för resonemangets skull kan vi jämföra så kallade DINKies (Double Income No Kids) med familjer med många barn och i extremfallet en ensamstående förälder med svag kontakt med arbetsmarknaden. Som en följd av livsval eller tillfälligheter har Dinkies blivit mycket ekonomiskt rikare än en sådan familj. På många andra sätt än i ekonomiska termer är den familjen rikare. Eftersom vi tror att vårt samhälle mår bra av mindre klyftor, av rättviseskäl och för att folk ska våga skaffa barn så transfererar vi ekonomiska resurser från Dinkies till t ex ensamstående mödrar med många barn.

Om det tas beslut om förändringar i dessa transfereringar så att Dinkies får behålla mer av sina ekonomiska resurser så är det fel att tala om det som att vi tar pengar från de fattiga barnen. Återigen, det är inte en fråga om moral, det är en fråga om spelregler.

I ett samhälle med fasta spelregler kan individen till och med vara fattig på grund av eget val. Detta bör inte föranleda förändrade spelregler. Det är inget omoraliskt, fult eller fel med att värdesätta annat en rikedom i livet. Som Caught in the Act skriver:

>Måste man verkligen ha alla bekvämligheter som vi tar som självklara för att livet ska ses som fungerande? Måste man ha tv, mikro, flera rum och kök, hyllmeter med filmer, tv-spel, en blå studsmatta, leksaker i överflöd, 538 gosedjur, eget badrum, mobiltelefoner, 100-mbit, 84 kanaler med barnprogram och fem datorer för att ha en dräglig tillvaro?
>
>I think not.
>
>En majoritet av världens befolkning klarar sig faktiskt utan det mesta av detta. Det är inte så förvånande att det finns tv-program som SuperNanny och annan skit. Desperata liv kräver desperata åtgärder. Och var annars ska de skildras om inte i vår tids opium för folket, televisionen?
>
>Jag tar hellre en dräglig tillvaro med tid över för att ta aktiv del i mina barns liv, än en tillvaro i lyx där jag måste leja bort umgänget till en au pair. Jag har kunnat få båda, men vad är det värt i slutändan?

Vi ska vara glada att vi lever i ett land där den fattige är så rik. Vi ska vara stolta över och rädda om ett system som gör att de socioekonomiskt svaga fortfarande kan vara stolta samhällsmedborgare. Eller om vi slutar med att låta Sirpa själv komma till tals:

>Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)
>
>Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?