Korruption och arrogans

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Capitol Hill - Washington, DC

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

Super(un)due process

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

I am Troy Davis

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

I am Troy Davis

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

I am Troy Davis

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

We are Troy Davis

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

I am Troy Davis

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

We are Troy Davis

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Protest utanför Vita Huset mot att ingen lyssnar på den oerhörda kritiken mot fallet

 

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

De som väntade utanför fängelset tröstade varandra

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.

Vem vann egentligen?

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt.

9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. Det har satt agendan för det offentliga samtalet och påverkat politiken som få andra saker. Kriget mot terrorn har varit allestädes närvarande i tio års tid och det känns ibland som om hela världen befunnit sig i någon slags undantagstillstånd.

Så här på tioårsdagen av ett av modern tids mest symboliska och omfattande terrordåd, så inställer sig frågan vem som vann och varför?

Till att börja med kan det då vara på sin plats att fundera över vad den som planerar och utför ett sådant dåd är ute efter, vilka våra reaktioner blev och om våra reaktioner varit situationen mogen.

wtcoutline

Clausewitz skrev en gång för ett par hundra år sedan att kriget är politikens naturliga förlängning, diplomatins yttersta medel. På samma sätt har terror i princip alltid ett mål, även om enskilda terrordåd kan framstå som fullständigt kaotiskt slumpmässiga.

Så vad var målet med att flyga flygplan in i Twin Tower och Pentagon? Var det bara ett angrepp på vår fria livsstil? Var det bara en hämnd för föreställda eller verkliga oförrätter, eller fanns det något mer?

Svaret är nog som så ofta när det gäller terror övertygelsen om den egna gruppens, ideologins, agendans, religionens och/eller rasens överlägsenhet i kombination med en frustration över att någon annan är så mycket starkare politiskt och militärt att föreställningarna och verkligheten kolliderar.

Det man skulle kunna uppnå med sådan terror är då att tvinga motståndaren att reagera och därmed kompromissa sin egen valda politik och livsstil — ja till och med sin egen moral. Om det är fiendens fria livsstil som sticker i ögonen, så slår man två flugor med en smäll: fienden blir mer lik en själv och splittras.

Så vem vann?

Nå Usama bin Laden är död, liksom ett antal av hans hantlangare och meningsfränder. Ett par så kallade skurkstater har dessutom gått kaputt, så då borde väl vi ha vunnit eller?

Kostnaden är att vi fortfarande har ett Guantanamo, där det sitter en mängd folk som kan vara skyldiga eller oskyldiga, vilket ingen egentligen rett ut i någon rättsprocess.

Kostnaden är att kriget mot terrorn har skapat legitimitet för ett kontrollsamhälle. Vi har kringskurit våra personliga friheter och våra rättigheter att fritt kommunicera med varandra utan att myndigheter lägger sig i våra göranden och låtanden. Våra säkerhetstjänster är mäktigare än på länge. Åtgärder som tidigare skulle fått oss att skrika i högan sky är nu normaliserade. Våra attityder till frihetens grundstenar har spätts ut, så att vi utan att förstå det själva låter själva kärnan i vår frihet förtvina.

Kostnaden är att vi satt oskuldspresumtionen på undantag och accepterat saker som att bankkonton fryses och/eller bevakas, för att någon utan tydliga bevis pekar ut någon som terrorist eller åtminstone potentiell terrorist. Kanske värre ändå är att det lett till en accepterande attityd gentemot intrång i vår integritet. Polisen har numera i det närmaste oinskränkt rätt att gräva i våra datorer och därmed i vårt privatliv vid minsta anklagelse om brott och nästan oavsett brottets art.

Vi har direkt eller indirekt genom direkt eller tyst medgivande återinfört tortyr som en acceptabel metod att tvinga fram information som vi anser tillräckligt viktig.

Vi har ökat djupet i schismen mellan Kristendomen och Islam, vilket innebär att vi kan vara rätt säkra på att någon tar terroristledarnas plats när de går hädan.

Och konsekvenserna tar inte slut där… Den allvarligaste konsekvensen är kanske att vi förlorat en stor del av vårt moraliska övertag.

Vi kunde tidigare säga att skillnaden mellan oss var att vi var fria och att vår frihet garanterades av våra samhällen. Vi kunde peka på att vi inte kunde kastas i fängelse utan att vårt fall prövades och vi överbevisades om vår skuld. Vi kunde peka på att i våra fängelser satt man inte bara för sin åsikt. Vi kunde peka på att vi hade rätt att behandlas värdigt av våra myndigheter, att misshandel, tortyr och dylika dumheter inte var accepterade som fenomen. Vi hade fri åsiktsbildning, religiös frihet, rätten att behålla såväl vår tro som våra övertygelser för oss själva.

Det är inte längre lika självskrivet. Visst finns den frihetliga traditionen och strukturen kvar, men på område efter område är den faktiska friheten kompromissad och undantagen är legio. Vår loja attityd får långtgående konsekvenser. I våra parlament, lokalt såväl som ”federalt”, sitter våra parlamentsmedlemmar, ministrar och kommisionärer och dagtingar med våra friheter — allt ”för vårt eget bästa”.

Samtidigt har de mage att kalla sig demokrater och prata om hur viktigt det är med den västerländska friheten.

Om det är en seger, så är det en pyrrhusseger utan all like. Inte är världen ett dyft säkrare idag än den var för tio år sedan. Inte heller är västvärlden friare.

Denna dag sörjer jag. Jag sörjer alla de som pekades ut som symboliska offerlamm för någons hat. Jag sörjer med de familjer som förlorade nära och kära där för tio år sedan. Men mest av allt sörjer jag att vi är så omogna att vi inte förstår att värdera det vi har och slå vakt om våra egna kärnvärden.

Om inte vi slår vakt om vår frihet, så förtjänar vi den inte.