Sen när blev Piratpartiet en förbaskad ISP?

Sara Lindbäck på ”rättighetsalliansen” var noga med att i radio påpeka att Piratpartiet är ISP som en bisyssla. Därmed skulle det inte vara politik att ge sig på Piratpartiet för att släcka ner The Pirate Bay.

Sara proklamerar RAs manifesto i radions P3:

– The Pirate Bay är världens största illegala fildelningstjänst. Tjänsten är fortfarande uppe och fortsätter skada kreatörer. Då får vi gå på nästa steg och det är deras internetleverantörer.

Och senare på sajten:

–Vi startar den här processen mot internetleverantörerna. I det här fallet har Piratpartiet en bisyssla som internetleverantör så det har överhuvudtaget inget med deras politik att göra. Det är ingen fribiljett att medverka till brottsliga handlingar bara för att man gör det under ett politiskt partis namn.

Men snälla Sara Lindbäck, självklart har det med politik att göra, vem tror du att du lurar?

For "Rättighetsalliansen" with "Love"

Varför tror du ett parti upplåter bandbredd till en omdiskuterad sajt utan att ta en krona betalt för besväret? Det är nämligen precis vad Piratpartiet gjort för å ena sidan The Pirate Bay och å andra sidan Wikileaks.

Det är faktiskt en ren symbolfråga, för om syftet bara är att dela filer, så finns det andra alternativ till en uppenbar måltavla som TPB. För Piratpartiet symboliserar båda dessa sajter informationsfrihet och kampen mot censur, mot inskränkningar i fair-use och mot sjuka distributionsregler. Det finns inget vinstintresse i det hela utan allt handlar om ideologi och politik.

Så det är glasklart att det du och Rättighetsalliansen gör, är att hota ett politiskt part för att få dem att gå emot sin egen ideologi i ett fall som egentligen är/borde vara allt annat än solklart rent juridiskt.

Det handlar inte om fribiljetter att begå olagligheter, det handlar om att lyfta frågor till en politisk nivå. Det är nödvändigt eftersom sådana som du, Sara inte behöver mer än två meningar för att underkänna all legal fildelning som pågår på The Pirate Bay och faktiskt endast en mening för att tjata om att hela sajten skulle vara olaglig.

Vi ser också att ni fortsätter göra samma fel gång på gång som Gottfrid Svartholm påpekar under domstolsförhandlingarna i TPB-rättegången. På frågan om varför rättighetskrav hånades, så sa han att de första kanske hundra gångerna så påpekade de att rättighetsinnehavaren borde ta upp frågan med den som lagt upp torrenten snarare än med TPB-gänget. Om man är mer precis och direkt går på de som missbrukar tjänsten snarare än tjänsten i sin helhet, så uppnår man större respekt. Problemet är att det i sin tur kräver att man visar respekt för att det skall funka. Det är något som sådana som du Sara inte är bekväma med: att faktiskt behöva prata med och resonera med de du anser gör fel, snarare än att tala ner till dem.

Du Sara och dina gelikar har i praktiken skrivit regelboken och historien genom att få domstolar att extrapolera att allting som heter Pirate Bay per definition måste vara olagligt eftersom grundarna av originaltjänsten dömdes till skadestånd och fängelse. Med ett par svepande formuleringar underkänns allt som inte passar er världsbild Sara, eller kanske den ni har fått betalt för att omfatta. Så det som kanske är det mest subversiva av allt kan sopas under mattan, trots att det är fullt lagligt…

Jag pratar om alternativ distribution och marknadsföring. För den som tjänar bra pengar på andras kreativitet, den vill nog helst inte att någon skall kunna runda honom/henne och få uppmärksamhet utan att vara beroende av hens väloljade marknadsföringsmaskin och kanaler… RA har i och för sig framför allt filmbolagen och deras mellanhänder i ryggen, så de andrahandsryser väl mest lite å musikförlagens vägnar när de ser initiativ som till exempel promo bay. Det här är det som är allra farligast med TPB, att det är en media- och marketingkanal utanför bolagens kontroll, att det är en informationskanal utanför staters och regeringars kontroll. Det är också det som är det viktigaste med TPB.

Tajmingen för RAs attack är väldigt intressant. Precis ikväll, samma dag som RA kräver svar på sina krav att klippa linan för TPB, så sänds filmen TPB:AFKSVT 1, det ser mer ut som en tanke än ett sammanträffande. För någonstans är alltihop uttryck för en enorm frustration över att alla miljoner som upphovsrättsindustring lagt ner på att diktera lagar, villkor, polisiära ageranden etcetera betyder mindre än inget i förhållande till några nördars vilja att hålla en specialiserad sökmotor vid liv. Den tekniska uppfinningsrikedomen är stor, liksom kunskaperna och den utmaning de antagit.

Med ett mesh-nätverk, där Piratpartiet endast står för en tråd till en ändpunkt, så är det inte troligt att TPB är nere mer än några timmar eller möjligen ett dygn även om PP skulle klippa uppkopplingen. Distribution och säkerhetstänkandet påminner starkt om originalorsakerna till Arpanet, det som blev internet, där noder skulle kunna slås ut i ett krig utan att nätverket mer än hostade till. Försvinner The Pirate Bay från nätet så är det troligen för att de som driver det nu ledsnar och blir för uttråkade, eller att det blir totalt irrelevant som sajt för att decentraliserade distribuerade nätverk tagit över alla funktioner, inklusive promotion.

Så Sara, vem vet, ni kanske ”vinner” den här  striden, om du med vinna menar att PP inte tar strid i domstol, men vad gäller kriget i sin helhet står ni i kvicksand. Du vet där varje rörelse förvärrar situationen snarare än förbättrar den…

Grattis till det liksom.

PS
Gissa vad… magnet:?xt=urn:btih:938802790a385c49307f34cca4c30f80b03df59c lägg till några trackers får ni se.
Fundera på vad det betyder för hela resonemanget att fyrtio tecken är allt som behövs för att skriva något potentiellt förbjudet…
Men trycker jag det på en t-shirt, ungefär som folk gjorde med PGP-algoritmen en gång i tiden, eller med DeCSS, så lär det vara omöjligt att komma åt.
DS

Varför inte hota ett politiskt parti om det fungerar?

Om någon av er trott att Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen Europa AB plötsligt skulle drabbats av ett anfall av klarsyn och balans, kan ni sluta hålla andan nu.

Idag den 19/2 trillade det ner ett brev till Piratpartiet och till den ideella föreningen Serious Tubes. Vem vet snart trillar väl ett ner hos Portlane också. För om man inte kan komma åt The Pirate Bay direkt, så kan man komma åt deras internetleverantör. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay, Serious Tubes levererar till Piratpartiet och Portlane slutligen levererar till Serious Tubes.

Börjar det här kännas långt bort från The Pirate Bay rättegången ännu? Det borde det.

Redan den rättegången blev smått absurd, när det killarna dömdes för i praktiken var medhjälp till möjligt upphovsrättsbrott. Det vill säga de hade tillhandahållit en tjänst som kan ha använts till upphovsrättsbrott. Inte av dem själva, utan av anonym tredje part. Att de överhuvudtaget kunde dömas var för att tjänsten hade tre delar: sökmotor, torrent och tracker. Skulle det som idag ha varit en ren sökmotor, skulle det blivit ännu mer absurt att försöka fälla dem. Till och med med dessa tre delar var domen i stort behov av skohorn för att gå igenom.

Så om de fyra dömdes för medhjälp till möjligt brott, så skulle då Piratpartiet vara skyldiga till medhjälp till medhjälp till möjligt brott – förutsatt att man med nuvarande utformning på The Pirate Bay ens skulle kunna fälla de som nu driver sajten på samma grunder som då. Går vi sedan till Serious Tubes, pratar vi medhjälp till medhjälp till medhjälp till möjligt brott.

Så hur tänker då Rättighetsalliansen när de ger sig på ett politiskt parti för medhjälp till medhjälp till….?

De tänker nog att: ”Det kan gå? Det gick ju förra gången, trots jävig domare, köpta poliser och absurd brottsbeteckning…”

Om man inte enbart hotar partiet som sådant, utan pekar direkt på de personer som har förtroendeposter i partiet. Om man sen tar till ett så kallat ”tvistemål”, det vill säga en civilprocess där partiet inte kan använda sig av några offentliga försvarare. Då uppnår man tre saker:

  1. Dels skapar man en så kallad ”chilling effect” hos de personer som har förtroendposter, eftersom det är deras personliga ekonomi och frihet som i förlängningen utsatt för hot.
  2. Dels kan man dra det till en domstolprocess där man själv kan satsa miljonbelopp på advokater och där man rent ekonomiskt till och med har råd att förlora.
  3. Dels tvingar man Piratpartiet, eller deras förtroendevalda, eller en kombination av dessa att betala dyrt för processen. Om de förlorar får de dessutom betala de totala rättegångskostnaderna.

I det läget kan två saker hända, antingen går det till process där man har fördelen av sin plånbok, eller så kapar någon av de utpekade linan. Win-win liksom.

Fast det förstås, det kan få en lite ”oväntad” effekt också. De ger sig trots allt på ett politiskt parti.

Inte för att jag tror att något av allianspartierna skulle inse faran i en sådan utveckling, knappast sossarna heller. Mp och V fattar redan, men de i sig räcker inte. Vad Sd anser lär inte påverka i någon större grad, det har trots allt inte med invandring att göra.

Pressen kommer kanske att notera och någon kommer kanske att pliktskyldigt kommentera, men det finns inget brett partipolitiskt eller medialt intresse av att stå upp för Piratpartiet och särskilt inte om det gäller The Pirate Bay.

Vad det däremot innebär är rena valkrutet inför EU- och riksdagsval. Jag tänker inte sia i några siffror, men inte lär det sänka PPs chanser – förutsatt naturligtvis att man väljer att ta strid.

Å andra sidan skulle jag knappast skälla på partiets förtroendevalda om de vek sig, inte för att det är rätt, utan för att jag förstår att de är människor och att de personliga riskerna är något att ta på allvar. Det ligger i hela begreppet ”chilling effect”.

Jag hoppas på strid. Det skulle vara nyttigt.

Nobody expects the spanish inquisition

Inkvisitionen i 15- och 16-hundratalets Europa drevs inte bara av religiös glöd, bortom bekännelsen fanns som så ofta gemen makthunger och ekonomisk vinning. Tyvärr har vi inte lärt oss mycket sedan dess, tycks det, för samma egennyttiga drivkrafter får skipa ”rättvisa” nu och vi står mest handfallna och ser på.

Inkvisitionen fick oftast det erkännande de behövde för att bränna kättarna på bål. Inte sällan innebar det att de fick binda den anklagade till pålen inte så mycket för att personen skulle hindras fly lågorna, utan för att hålla upprätt en medvetslös eller till och med död kropp. Man brände till och med liken, eftersom bålet var en nödvändighet för nästa steg. Det lilla obehagliga faktum att inkvisitionen fick rätt till den avrättades tillgångar.

De inblandade tyckte sig nog göra ett guds hantverk och såg knappast några problem med situationen. För däri ligger problemet: egenintresse kommer för alltid förblinda en person för vad som är rätt och vad som är rätt för dem själva. Ju längre det tillåts pågå, desto mäktigare blir de krafter som vill se det fortsätta och desto svårare blir det att stoppa.

Det här tycks vi ha glömt.

Vi bränner inte folk på bål numera, inte heller lägger vi dem i sträckbänken eller sätter på dem den spanska stöveln för att ”klarlägga sanningen”. Men vi tillåter privata intressen agera myndighet eller leda myndigheters arbete, vilket innebär att det som hittas är vad de privata intressena vill hitta och att normala principer för bevisinsamling kommer i kläm. Det är ett slags korporatism som innebär ”rättvisa” för den som kan betala för den.

I Storbrittanien hittar vi ett aktuellt exempel i organisationen FACT, Federation Against Copyright Theft, i själva verket mer eller mindre den brittiska utlöparen av MPAA. På många sätt påminner FACTs sätt att arbeta om Svenska Antipiratbyrån, både i mål och metodik.

En av egenheterna med FACT är att de direkt finansierar/har partnerskap med polisiära enheter som The Bedfordshire Trading Standards Financial Investigations Unit (BTSFIU). De kom till när The Bedfordshire Trading Standards Service fick påhälsning av FACT och en finansiering/ett samarbete inleddes. Storbrittanien har en lite annan tradition än Sverige och sådant kan ske öppet. BTSFIU skall på pappret utreda och frysa tillgångar för kriminell verksamhet, men till och med i deras egna papper står att de prioriterar upphovsrättsfrågor framför annan kriminalitet. I realiteten har FACT köpt sig en polisstyrka.

På senare tid har FACT mest gjort sig kända för att ha tvingat bort Tv-links.co.uk och surfthechannel.com (STC), rena länksajter där medlemmar la upp länkar till TV-avsnitt, filmer och dylikt. Det mesta var fullt legitima länkar ungefär som att länka till ett YT-klipp eller till något på SVT-play, men en del (några tusental av ett par miljoner) var naturligtvis länkar till prylar som lagts upp online någonstans utan rättighetsinnehavarnas vetskap eller goda minne. Det tillhör spelets regler när man har medlemsdrivna sajter, du hittar samma sak på valfri videosajt, sökmotor, forum eller länksamling.

På TV-links kunde man till och med hitta denna text längst ner på sidorna:

TV Links is not responsible for any content linked to or referred to from these pages. TV Links does not host any content on our Servers. All video links point to content hosted on third party websites. Users who upload to these websites agree not to upload illegal content when creating their user accounts. TV Links does not accept responsibility for content hosted on third party websites.

Trots detta arresterades centralfigurerna för TV-links den artonde oktober 2007 av polis i samarbete med FACT. De släpptes senare ”i väntan på ytterligare utredning”, men då fanns inte längre några formella anklagelser mot dem. FACT uppnådde dock sitt mål och sajten är borta. Damoklessvärdet hänger vad jag förstår fortfarande över deras huvud.

Så i Augusti 2009 var det dags igen, den här gången stormade polisen in i paret Anton och Kelly Vickermans hem:

On August 18, 2008, Northumbria police raided the Vickermans’ home. Vickerman says that FACT agents participated in the raid and that they were ”clearly directing the police.” A FACT spokesman declined to comment to us on this allegation, but court documents do indicate that FACT was heavily involved in planning the raid. FACT, for instance, hired the forensic investigator used in the case.

Det som hände är något man kan kalla piggybacking på polisen, det vill säga när polisens verkliga roll är att vara de legala dörröppnarna, men den privata intressenten är den som i själva verket gör/styr räden. Paret samarbetade trots detta med polisen och lät såväl polisen som FACTs representanter undersöka datorerna utan protester. De släpptes rätt snart mot borgen.

I början av september så fick de sedan besök av……. BTSFIU som lät meddela att alla deras tillgångar frysts och att de nu bara hade rätt till £ 125 per person och vecka för att täcka löpande kostnader. Ni kommer ihåg BTSFIU, polisorganisationen som i princip är FACT i föklädnad? De såg effektivt till att paret var tvungna att låna pengar för att kunna skaffa sig en advokat.

Frysningen höll bara i en månad innan parets advokat lyckades få den hävd. Det visade sig att BTS alls inte fick agera utanför Bedforshire County, så de hade agerat direkt olagligt när de överträdde sina befogenheter.

Saker började se ljusare ut för paret efter det att fallet lades ner i brist på bevis. The Crown Prosecution Service skrev om fallet:

I understand that the investigation into the suspects was prompted by FACT and in effect this is an enquiry that has been undertaken almost entirely by FACT although with the assistance of the Northumbria Police, I understand from [Northumbria Detective Constable] Watkin that there have been no other successful prosecutions that he is aware of where we could point to this type of website being classified as amounting to ”making available… by electronic transmission,” the legal standard needed to find Vickerman guilty of copyright infringement. At present it appears uncertain if in fact what the suspect has done does infringe this particular legislation. Certainly on the evidence thus far provided it is impossible for me to determine if this is the case and therefore I cannot advise any prosecution on the evidence presented.

De ifrågasatte också varför man gett sig på Vickerman, snarare än de sajter där de olagliga filmerna/tv-avsnitten etcetera fanns? Och därmed borde sagan varit all, utom möjligen för att FACT borde fått en rejäl smäll på fingrarna.

De borde fått en smäll på fingrarna, eftersom de (genom MPAA) pressat legitima samarbetspartners som A&E och Discovery att säga upp överenskommelser med STC, de borde fått det för att de agerat privatdetektiver, försökt sig på entrapment, skaffat sig information om paret Vickerman på otillbörligt sätt och till och med haft med sig ett USB minne till razzian i tron att servrarna stod i parets hem och i syfte att byta ut hemsidan mot ett FACT-meddelande om pågående undersökning, utan någon som helst lagprövning…

Istället lyckades FACT se till att CPS brev inte delgavs Vickerman och bestämde sig för att om inte allmän åklagare tänkte väcka talan, så fick de göra det på Eget bevåg.

Eget bevåg!

Det här är något så udda som möjligheten i Storbrittanien för en privat intressent att väcka åtal i kriminalfall, förutsatt att man är beredd att själv stå för fiolerna.

FACT företräder precis som så många andra sådana här organisationer penningstarka intressen, hollywood, så de hade inte några problem att betala notan och var villiga att gå vidare oavsett vad. De skaffade sig en egen åklagare, precis som de tidigare kört eget race med såväl förundersökning, razzia, frysning av tillgångar och så vidare.

Scopelight, Anton Vickermans företag, begärde att få tillbaka datorer och utrustning, men FACT vägrade. Saken gick till domstol och de konstaterade att FACT agerat utanför lagen och att utrustningen skulle återbördats i samma ögonblick som allmän åklagare beslutat att fallet inte skulle gå till åtal. FACT lämnade inte tillbaka utrustningen, istället överklagade de beslutet att utrustningen skulle lämnas tillbaka och fick hör och häpna rätt.

Fallet gick vidare till privat ”rättsskipning”, hela konceptet är som termen ”friendly fire” — it just isn’t.

De lyckades få en domare som antingen på grund av dumhet, okunskap eller andra skäl redan från början var fientlig mot Vickerman och valde att bortse från gapande hål av galaktiska proportioner i bevis och dokumentation, såväl som rena felaktigheter och uppenbara lögner. I praktiken blev domaren ytterligare en åklagare, vilket är något man brukar förknippa med skenrättegångar. Vi har vant oss vid att sådana här fall drivs av vanliga åklagare, men med organisationer som IFPI, APB, MPAA, RIAA, FACT med flera lite ljusskyggt i bakgrunden. De kommer ofta med ”bevisen”, de har gjort mycket av ”förundersökningarna”, men i det här fallet kom de till och med ut i ljuset. Medan det hela pågick ägnade sig Aiplex åt att lägga till någon miljon länkar av tvivelaktigt slag, vilket till slut tvingade Vickerman att stänga sajten. Han kunde helt enkelt inte hålla den öppen och försvara sig samtidigt. Bevis för allt det här skulle varit lätt att plocka fram om domaren varit intresserad, men det var han absolut inte.

I slutänden dömdes Anton Vickerman till fyra års fängelse för ”konspiration att bedra filmindustrin genom att underlätta upphovsrättsintrång”, inte längre ett direkt upphovsrättsbrott utan nu snarare någon form av svindel. Domaren gav juryn felaktiga instruktioner, såg till att de bortsåg från centrala delar av fallet och kläckte till och med ur sig att om han tolkade lagen fel så skulle högre instans rätta till det…

FACT jublade naturligtvis och de vanliga pressreleaserna gick ut till journalister som inte sällan copy-pastade pressreleaserna med minimala förändringar. Nu kunde de peka på Vickerman och säga att han blivit dömd av en Jury och därmed bevisat var en otäck kriminell och att hans dom skulle skicka ett kraftfullt meddelande till alla andra ”kriminella”. Det gick så långt att Vickerman själv kände sig nödgad att försvara sig mot förtalet och skrev en inlaga på STC, vilken tyvärr bara finns kvar i google cache och vem vet hur länge man kan hitta den där… Det är långt och kräver tid att läsa igenom, men jag rekommenderar en genomläsning. Försvinner det, så får jag väl ordna en kopia.

Så lyckas man skapa en travesti på rättvisa. En mans liv är sönderslaget, till och med om han får rätt i högre instans. Så varför? Var han verkligen kriminell, eller lurar något annat bakom fallet?

Vi är tillbaka till inkvisitionen, för orsakerna till att Vickerman dömts till fängelse skall inte sökas i hans påstådda kriminalitet, utan vilka han retade upp och vad de hade att vinna på att han försvann.

Som exempel kan nämnas att en av hans främsta konkurrenter innan han blev arresterad var sajten blinkx.com. De hade i princip exakt samma länkar han själv hade, de indexerade till och med hans länkar med hjälp av en spindel, men hade trots det inte fått FACT på sig. Lustigt nog har de en bunt kommersiella partnerskap där motparterna är hela FACTs direktion. Fram till strax innan domslut då de rensade upp, så hade de lika många och i många fall samma ”illegala” länkar som STC.

Kan det vara så enkelt som att Vickerman och Rock med sitt TV-links, helt enkelt var ”oanständiga” nog att konkurrera med penningstarka intressen? Att det egentligen inte spelade någon roll om det han gjorde var lagligt eller inte, så länge hans sajt var större än den Hollywood premierade? I så fall fungerar det hela precis som det gjorde med inkvisitionen, där vem man var vän med betydde långt mycket mer än vad man gjort för ont för hur stor risk man löpte att få ställa sig på bålet.

Och exakt vilket tydligt och starkt budskap menar FACT att den här domen skall ge alla ”kriminella”? Att benämningen ”kriminell” är liktydig med entreprenör om dina idéer konkurrerar med fel intressen?

För det budskap brittiska idésprutor och entreprenörer på webben nu får är att de för allt i världen inte skall sticka upp och att det är säkrare att se till att en ny idé inte befinner sig i Storbritannien, inte administreras från Storbritannien och helst inte ägs av britter. Undrar om det är det budskap den brittiska regeringen helst av allt ser att framtidens ekonomiska generatorer tar till sig?

Bliv vid din läst och stick inte upp är inte ett budskap som skapar framgång. Men det är precis så folk beter sig om de inte längre kan lita på sina egna lagar och myndigheter.

Det är så dumt att man får migrän.

 

Uppdatering: Brevet har nu fascinerande nog försvunnit ur cache och kan inte hittas i vare sig google cache eller wayback-machine, men det finns fortfarande online… Till exempel här, komplett med filer här, eller som torrent. Läs också på torrentfreak.

När ungarnas favvotjänst begår seppuku…

Hur skall jag förklara för mina barn att deras favorittjänst tycks besatt av att begå rituellt självmord? Den frågan har jag brottats med några dagar nu, senast idag var min åttaåring förtvivlad när han läste över axeln på mig att Spotify kommer dö…

För egen del har jag ett slags hatkärleksförhållande till Spotify. Som teknisk lösning är den briljant, åtminstone för mig som windowsanvändare (jo, jag är en av syndarna), men den tycks funka lika klockrent på Mac och telefon. Hur det är i *nix vet jag inte, men misstänker att det är lite si och så. Det som står mot min beundran för själva idén är dels att man vänt upp ändan för att få en kall strumpa gröt uppkörd av de stora bolagen, hur skall man annars tolka att de fick absurt rabatterade andelar i bolaget? Eller för den delen: hur skall man tolka att det inte från Spotifys sida ställs några krav på hur stor del av den ersättning som betalas som skall gå till upphovsmännen? Dels består min skepsis av att var och varannan artist tycks representerade av ”best of”-album, snarare än någon mer komplett diskografi. ”Best of” har en tendens att inte vara de låtar jag söker efter, utan bara de som spelades på radion.

Artistekonomi i upphovsrättssamhället...Visst jag svär dessutom varje gång reklamen vrålar i högtalaren, inte så mycket för att den finns där, utan för att den precis som TV-reklamen är askomprimerad och överstyrd så att man får skrämselhicka och riskerar spräcka trumhinnorna. Att skaffa ett premiumkonto på en tjänst där hälften av låtarna saknas helt, och hälften av de kvarvarande är otillgängliga av en eller annan anledning har liksom inte känts aktuellt det heller. Framför allt känns det rätt B att slänga en hundring per månad på en tjänst som skapar så mycket frustration.

Kanske blir jag nu tvungen, för skivor köper vi inte längre – skulle aldrig komma på tanken – så Spotify är barnens sätt att få tillgång till den musik de gillar (och som av någon automagisk anledning alltid tycks tillgänglig). Själv skulle jag gott kunna trava vidare till alternativen, men ungarna är inte lika ”indie” som jag är.

Nåja, det lär bli en rätt kort historia av betald tjänst, för chansen att Spotify skall överleva som annat än en ren marginalföreteelse gick just ner med ett antal tiopotenser. En sådan tjänst är beroende av volym och den volymen får man genom att erbjuda tjänsten gratis. Det är först när man har volymen och erbjuder ett betalt mervärde som man har möjlighet att få några större mängder betalande prenumeranter.

Det säger egentligen sig självt. Eftersom musik är ett så socialt fenomen, så har spotify-länkar, spellistor mm bidragit till tjänstens popularitet på ett sätt som nästan inte går att överskatta. En bred användarbas innebär också ett brett rekryteringsunderlag för den betalda tjänsten. En liten användarbas å andra sidan tar bort en hel del av den sociala aspekten samtidigt som rekrytering till betaltjänsten skall ske med mycket mindre underlag.

Jag har liksom många andra känslan av att Spotifygänget vet allt det här och mer eller mindre släpats sparkande och skrikande till schavotten. De har hört klingan till giljotinen slipas och hissas upp, men kan inte göra så mycket åt saken med händerna bakbundna och stora starka vakter som är beredda att bära dem om det krävs. Det luktar skivbolag lång väg om hela prylen, bolag som inte är nöjda med det de får betalt för varje spelad låt och som därför ser fler betalande prenumeranter som enda alternativ. Bolag som dessutom de senaste femton åren om och om igen bevisat de misstankar om savantism som många av oss hade. Det vill säga att de är överbegåvade på en enda sak: att blåsa artister och musikälskare på en marknad där de fullständigt kontrollerar distributionsledet. Konsten att omsätta potentiella kunder med friheten att ge dem fingret till villiga betalande kunder är de däremot inte fullt lika skickliga på — to say the least.

Jag fattig syndig människa kanske av ren lättja kommer vara en av dem som öser den sjunkande båten trots att jag vet att det är lönlöst. Sen får jag hitta ett annat alternativ till hur ungarna skall få sina muzakbehov tillfredsställda. Det bär mig emot, särskilt med tanke på de fullkomligt larviga summor som kommer artisterna till del i vårt kära upphovsrättssamhälle i förhållande till hur mycket som trillar ner i bolagens portmonnä (kolla bilden får ni se, den hittade jag hos Johanna).

Jag antar att Chaplin vänder sig i sin grav

Via Techdirt hittar jag till en nyhet på MSNBC som sammanfattar problemet med mer än livslånga upphovsrättsskydd som förvaltas av idioter i upphovsrättsmaffian på ett strålande sätt, om inte hela historien vore så sorglig.

10-åriga skådespelerskan Bethany ville göra en insats. Hon specialstuderade Charlie Chaplin i några dagar och spelade med hjälp av pengar hon tjänat på att vara med i såpoperan Emmerdales en tribut till honom. Hennes pappa fick filma henne när hon utklädd till Chaplin härmade hans gester och rörelser. Alltihopa till hennes egen inspelning av Charlie Chaplins vackra sång Smile.

Den lilla filmen lades upp på välgörenhetssajten JustGiving. Där den samlat inöver £4.000.

De insamlade pengarna har nått sina mottagare  trots upphovsrättsmaffiosorna på musikförlaget Bourne Music Publishing. De tyckte nämligen att Bethany skulle betala licens för att använda den 74 år gamla sången Smile – £2.000 för ett års nätpublicering och £250 per liveframträdande skulle det kosta.

Så nu kan man bara se Bethanys film utan ljud.

Så här beskrivs saken på sajten där filmen ligger:

DUE TO UNFORSEEN PROBLEMS REGARDING BETHANY’S USE OF THE MUSIC AND LYRICS OF THE SONG ‘SMILE’, WE ARE AFRAID THAT ON WEDNESDAY 2 DECEMBER, WE RECEIVED AN EMAIL FROM BOURNE MUSIC CO. IN NEW YORK, ASKING US TO REMOVE THE SOUND FROM BETHANY’S FILM UNTIL LEGAL DOCUMENTATION IS COMPLETED AND COPYRIGHT FEES ARE PAID!! UNFORTUNATELY, WE WERE BLISSFULLY UNAWARE ABOUT THE NEED FOR A LICENCE OF ANY KIND”.

BETHANY HAS NO SAVINGS LEFT AND WILL THEREFORE NOT BE ABLE TO AFFORD ANY FEES – WE HOPE YOU WILL NOW APPRECIATE A SILENT MOVIE INSTEAD. (you could always sing ‘Smile’ to yourself as you watch the film – which is a lovely song and one which we are positive you will all know – in order to help you achieve the desired effect!). THANK YOU FOR YOUR SUPPORT”

Jag förelår att vi alla sänder en tanke till stackars Chaplin i hans grav och gnolar på den underbara melodin:

Smile though your heart is aching
Smile even though it’s breaking
When there are clouds in the sky, you’ll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You’ll see the sun come shining through for you

Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
That’s the time you must keep on trying
Smile, what’s the use of crying?
You’ll find that life is still worthwhile
If you just smile

För åt upphovsindustrins vansinne återstår det snart inte mycket mer än att le sorgset.