I dagens jävsdiskussioner kring TPB-domen. Blir en central frågeställningen hur man ser på Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU). Som här hos Marcus tidigare idag.

Vi har talat om att hyfsa debatten: vi på vår sida har en tendens att tala om lobbyn och utan att riktigt förklara bakgrunden ogiltigförklara vissa personers (såsom till exempel Jan Rosén) uttalanden för att de bara är förment opartiska.

Det kanske är dags att fördjupa hur vi tänker. Det det handlar om är att det har skapat en förment objektivitet runt status quo. Eller i vissa fall till och med en slags utvecklingsdeterminism där det ses som en naturlig och självklar utveckling med allt längre skyddstider och en bredare och bredare arena av skyddsvärda idéer.

Bärare av denna tankefigur är inte upphovsmännen utan olika upphovsrättsliga företag, organisationer och debattörer. IFPI, SFU, STIM, Svenska, Musikerförbundet, Svensk Filmindustri, Sveriges Radio, Sveriges Författarförbund… De som vi brukar bunta ihop i uttrycket lobbyn.

SFU:s uttalade agenda är att utveckla upphovsrätten:

Svenska Föreningen för Upphovsrätt (SFU) bildades den 27 april 1954. Enligt stadgarna ska föreningen genom föredrag, diskussioner, publikationsverksamhet m.m. främja kunskapen om upphovsrätten och bidra till detta rättsområdes fortsatta utveckling.

SFU har i över 50 år fungerat som en mötesplats för kvalificerade upphovsrättsliga diskussioner. Vid föreningens möten framträder t.ex. regelbundet internationella experter på upphovsrätt.

Föreningen tar inte själv ställning i rättspoltiska frågor och svara därför inte heller på remisser. Bland medlemmarna finns företrädare för olika rättighetshavargrupper, personer verksamma inom medie- och teknikbolag, akademiskt verksamma personer, advokater, företrädare för utbildnings- och bibliotekssektorn samt andra personer som rent allmänt är intresserade av upphovsrätt.

Eller som Tomas Norström uttrycker det idag

Jo, jag har tänkt på frågan. Men Föreningens svenska tonsättares roll är att främja upphovsrätten. Svenska föreningen för upphovsrätt ska sprida kunskap. Du får titta på hemsidan om du vill veta mer exakt vad vi gör. Men vi svarar inte på remisser och gör inga rättspolitiska uttalanden.

Här ser vi en klar diskrepans mellan uttalat syfte och faktisk praktik. I en organisation som talar om att utveckla upphovsrätten ser man inte röken av några upphovsmän. I en tid när det sker en intensiv teknisk och social utveckling runt skapande och distribution av alla sorters upphovsrättsligt skyddade verk så förs en diskussion i en gammal herrklubb där innovatörerna och nytänkarna inte är välkomna. Resultatet av denna herrklubbs pow-wow ses sedan som resultatet av en opartisk diskurs och kan läggas till grund för politiska beslut eller rättsliga prövningar som varande en objektiv analys.

Det finns riktiga opartiska initiativ. Och de finns en mängd initiativ och organisationer som fungerar som motkrafter i samhällets pågående strid om upphovsrätten.

Framtidens upphovsrätt borde grunda sig på ett i bästa fall lärande samtal (i värsta fall en förhandling) mellan dessa olika intressen. Inte som idag på en grupp upphovsrättskramares ”våta upphovsrättsdrömmar”.

Det börjar bli lite för mycket av ett mönster att allt som har med upphovsrätten kör i en egen fil i samhället. Nu senast har det krupit fram att Tomas Norström är engagerad i Svenska föreningen för upphovsrätt, en organisation som på pappret är neutral, men i realiteten är kända förespråkare för upphovsrätten i sin nuvarande eller till och med utvecklade form.

Det börjar också bli lite väl mycket av ett mönster att upphovsrättsföreträdare framställer sig själva som opartiska. De tycks se det som oväsentligt att de redan är engagerade på den ena sidan av en debatt som aldrig lyfter kanske just för att bara ena sidan får plats på podiet. Den andra sidan är hänvisad att ställa sig på sina tvållådor och försöka göra sig hörda bakvägen.

Misstanken att den hårda Pirate Bay domen kanske inte är fullt så svårförklarlig som den först verkade är obehaglig. Jag läste den och konstaterade att den var rätt välskriven, sånär som på några icke oväsentliga detaljer.

Det jag hängde upp mig på var att domen andas att skulden var självklar, som om skuldfrågan aldrig var i tvivelsmål. Den andas också att brottet lika självklart var allvarligt. Jag antog att det helt enkelt berodde på hur rättsväsendet inte uppfattar samhällsförändringar, hur lagarna är skrivna och den personliga förförståelse som är svår att undvika. Så var det också, men i den ”personliga förförståelsen” ingår lite mer än vad jag visste om…

SR » Rättegången kan tas om:

– Det kan bli aktuellt att ta om rättegången, säger Leif Silbersky. Men då måste advokaterna ta upp det här omedelbart.

Kritik från fler håll

Vi har pratat med flera experter som exempelvis professorer i processrätt, före detta domare i Högsta domstolen och lärare i juridik.

– Jag hade själv inte tagit målet i den situationen, säger förre justitieombudsmannen Rune Lavin.

– Det är väldigt tydligt att han aldrig borde ha tagit det målet, säger en professor i processrätt som inte vill bli namngiven.

Domare får inte ens misstänkas

Det finns olika sorters jäv. Det mest uppenbara är om en domare till exempel är släkt med någon av parterna i målet. Så är det inte här. Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Leif Silbersky kan vara lugn, för advokaterna har redan börjat agera.

Hela saken blir dessutom allvarligare eftersom en nämndeman fick stå över målet på grund av jäv, trots att det jävet inte var värst mycket allvarligare än det Tomas Norström nu anklagas för.

Tomas Norström delar sitt engagemang med personligheter som Jan Rosén, Henrik Pontén, Peter Danowsky och Monique Wadsted. Den förste var regeringens expert när IPRED diskuterades, vilket många reagerade på. De andra tre kräver knappast presentation för någon som ens på avstånd följt rättegången ifråga.

För mig förefaller det närmast obegripligt hur en person med sådant engagemang inte ser att han är jävig. Jag misstänker att varken han eller Rosén ser det så, utan bara ser sitt engagemang som en del av sin expertroll. För den som följt Roséns uttalanden och debattartiklar står det däremot klart att vi inte har att göra med en opartisk jurist, utan tvärtom en tvättäkta lobbyist i professorshatt. Nu skall vi alltså vara tvungna att misstänka att själva domaren i ett av de högst profilerade rättegångarna i mannaminne lider av samma problem?

Vår tilltro till rättsväsendet är grunden för att vi fungerar som nation, alternativet är som någon uttryckte saken Bananmonarki.

Ordleken refererar naturligtvis till fenomenet med forna kolonier som på ytan skapar den byråkrati och struktur som kännetecknar en republik, men som i realiteten är rena diktaturer. Kännetecknen är att allt som har med byråkrati, lagar och rättigheter att göra går att köpa för pengar, att alla skor sig själva, att den vanlige medborgarens rättigheter inte är värda pappret de står skrivna på, och att den som har råd kan göra sig av med vilka mänskliga eller andra misshagligheter som helst.

Det är något vi skrattat lite generat åt, och drivit med, men nu tydligen något som vi avser förvandla oss själva till. Allt för att tillfredsställa krafter som inte vill inse att världen förändras.

Jag undrar om politiker och tjänstemän i Sveriges Riksdag riktigt förstår vad de ställt till med?