Det borde vara en kraft att lyssna på, när femtiotusen kreativa människor bildar förening och ger sig in i debatten om upphovsrätten. Föreningen Kulturskaparna säger sig själva ge en röst i debatten åt de människor som skapar en stor del av det material som sprids via internet. Tyvärr tillför deras första trevande försök absolut ingenting till debatten, en debatt de tycks ha missat hela omfattningen och utvecklingen av.

Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik, den alltmer utarmade kulturella allmänningen, fair use, alternativa licenser, drm och alla de lagar och regler som med mer eller mindre stort misslyckande försöker upprätthålla en upphovsrättsmodell som inte längre stämmer överens med sin samtid.

I den mån upphovsrätten som sådan ifrågasätts, har det så gott som alltid att göra med att den tillåts övertrumfa andra rättigheter som av många ses som långt mer grundläggande. Om det inte är ett spel för gallerierna tycks även Kulturskaparnas debattörer förstå något av detta dilemma:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

I och för sig är detta uttalande så fullt med förbehåll att väldigt lite substans lämnas kvar. Vad är en ”ensidig” satsning på kontroller till exempel? Och vad är enligt debattörerna skillnaden mellan något som kan ”uppfattas” vara integritetskränkande och något som faktiskt är det? Det är en språkdräkt som inte riktigt gör att man känner att debattörerna tar frågan på allvar. Mycket riktigt vänder man på klacken något senare i samma artikel:

Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att Kulturskaparnas debattörer vill att bredbandsleverantörerna skall övervaka innehållet i sina kunders kommunikation. Det är inte bara en åtgärd som kan uppfattas som integritetskränkande, det är en direkt, verkligt och konkret integritetsfientlig handling. Problemet ligger inte heller hos bredbandsleverantörerna, utan i den totala dövhet inför den nya marknaden som uppvisas gång på gång. Det visar dessutom på en rörighet som kan tolkas som antingen okunskap eller dimridåer beroende på hur snäll man är.

WAR IS PEACE, FREEDOM IS SLAVERY, IGNORANCE IS STRENGTH

Skulle kulturskaparna acceptera att posten ålades att kontrollera att paketen som levereras inte innehåller kopierade böcker, kompendium, hembrända CD-skivor eller annat upphovsrättsskyddat material? Tror inte det, eller hur? Alla dessa kreativa människor förstår nog att i ett sådant klimat av kontroll, så kommer snart det fria ordet att tryckas ner dels av självcensur och dels av krafter som inte riktigt vill förstå var gränserna för den personliga integriteten egentligen bör gå. Det är inte ens en metafor eller liknelse, för jag menar att den enda skillnaden mellan situation ett och två är att den ena handlar om nollor och ettor — och den andra om fysiskt berörbara överföringar.

Det är bara att konstatera att de som lever på upphovsrätten tagits på sängen, trots att de haft tio år på sig att fundera över hur framtiden kan komma att se ut. Inte inom något annat område i samhället är de stora aktörerna så långt efter i utvecklingen jämfört med sina användare. Till och med de statliga myndigheterna, dessa underverk av byråkratisk fyrkantighet har idag bättre service i förhållande till sina behov än musik-, film- och bokförlag.

Jag menar att Föreningen Kulturskaparnas största problem är att de har ett par ”älsklingar” de inte kan med att låta dö. Jag refererar naturligtvis till det anglosaxiska: ”kill your darlings”, det vill säga att inte bli så förtjust i en eller flera idéer att man fortsätter hävda dem långt efter att de förlorat sin relevans. Den ena av dessa älsklingar är att upphovsrätten är bra som den är, man måste bara hitta ett sätt att skydda den på internet. Den andra älsklingen är att det är någon annans ”fel” att det inte fungerar.

Skall Kulturskaparna kunna tillföra något nytt till debatten, måste de vara beredda att söka nya vägar och sluta försöka få in en fyrkantig bult i ett runt hål med hjälp av slägga och kofot. Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.

Det är lite talande hur lite artisterna får av det som tjänster som Spotify och iTunes kammar in. Det är också talande att Voddler mer eller mindre brutit mot licensavtalen i GPL när de använde XBMC och inte tillhandahöll den kod som krävdes för att fylla licenskraven. Det är väldigt talande att Voddler funnit det nödvändigt att ta bättre betalt än många videouthyrare för mer populära filmer. Där en uppsjö av nya lösningar borde spira, finns idag bara ett par stycken — och det beror inte på idétorka.

Så kära ”kulturskapare”, ni har flera seriösa problem — och folks laglydighet är det absolut minsta av dem. Ni har genom de senaste hundra till hundrafemtio åren låtit era företrädare gapa och tugga i sig allt större rättigheter på den kulturella allmänningens bekostnad — men när man är glupsk, så slutar folk vilja ge en det man vill ha. Vill ni att upphovsrätten skall respekteras i framtiden, så är det dags att fundera på skillnaden mellan hur ni vill att den skall se ut och hur verkligheten tillåter att den ser ut. Det är dags att fundera på era egna behov och modeller i förhållande till era lyssnares, läsares och åskådares behov. Feber.se uttrycker det bra:

Problemet är inte att bredbandsbolagen måste sluta ducka om fildelningen. Problemet är pris, tillgänglighet och kvalitét. Kulturskaparna borde istället titta närmare på distributionsfönsterproblematiken vilket är det absolut största hindret för riktigt bra filmtjänster på nätet.

En film som kommer ut på marknaden ska ta till hänsyn till följande fönster: Bio, köp-DVD, hyr-DVD, TV, streaming (VOD) och nedladdning. Det är löjligt!

Jag tror att alla vill betala för film över internet om man kan få se den film man vill se, när man vill och i ett format som gör att man kan spela upp den var som helst. I dagsläget är det helt omöjligt.

Problemet är med andra ord inte era kunder, tekniken, piraterna eller bredbandsbolagen, problemet är faktiskt ni själva.

Om ni vågar släppa och låta nya modeller växa fram, om ni börjar erbjuda det folk förväntar sig till ett pris de tycker är rimligt, om ni slutar slå vakt om metoder att mjölka marknaden i flera steg, om ni slutar hindra folk från att använda den kultur de betalar för, om ni slutar göra er själva till offer och börjar se ert eget ansvar — då kommer problemen lösa sig själva. Eller för att föra tillbaka till tesen: genomskådar ni att upphovsrätten inte är bra som den är, och om ni slutar tro att det är någon annans fel, så kommer ni inse att bollen att hitta nya vägar ligger hos er själva.

Innan ni inser att det inte handlar om att få folk att ”förstå” upphovsrättens värde, utan att faktiskt leverera det värdet så är ni bara ytterligare en reaktionär röst som gör allt för att hindra ett positivt paradigmskifte. Sådana går det tyvärr fjorton på dussinet. Det vore mycket roligare att se er använda pengarna till att försöka skapa egna lösningar för kulturöverföring. Lösningar som ger kulturskaparna bra betalt i förhållande till de som existerar, samtidigt som de ger era kunder den frihet de förväntar sig och en prisbild som speglar förändringarna i distributionskostnader och folks betalningsvilja.

Borta skulle då vara sådant som Warner Brothers dumheter när de jagar musik på youtube, och inte sällan nonchalerar åtminstone andan i fair use. Borta skulle då vara behovet av en här av jurister som försöker samla bevis mot kreti och pleti för att dra dem till domstol. Borta skulle då vara de fantasistämningar på summor om tiotusentals, hundratusentals eller till och med miljontals kronor. Istället kanske vi alla skulle kunna omfamna utvecklingen och alla de möjligheter den ger.

En lag för filmens kungar under himmel blå
En lag mot nätets gynnare som delar ut sin fil
En lag för skivbolagen som döden väntar på
En för advokaten med bevisning så debil
I Sveriges land, där skuggorna ruva
En lag att styra dem
En lag att finna dem
En lag att in på bara skinnet stämma dem
I Sveriges land, där skuggorna ruva

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.

En vecka har nu gått i Rättegången. Jag vet inte hur många miljoner spaltpixlar som gått åt för att skildra, analysera eller reagera på den. Saken är klar – många ettor och nollor har fått tillryggalägga åtskilliga kabellängder i Spectrials namn.

Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.

Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.

Politisk rättegång?

För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.

Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.

Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.

I Pirate Bay-rättegången tycker inte jag det är olämpligt av åklagaren eller målsägandebiträden att efterforska eventuella politiska inslag i motivbilden. Inte för att det påverkar frågan om de tilltalade är skyldiga, men för att det är skillnad mellan medhjälp till upphovsrättsbrott för ekonomisk vinning, att man råkade begå brottet av slarv eller okunskap om var gränsen till den brottsliga handlingen går och att den brottsliga handlingen motiverats av civil olydnad. I alla tre fallen har man haft uppsåt att begå brott, men skillnaden i motiv kan i en svensk rätt med fri bevisprövning och straffmätning påverka hur allvarligt brottet anses vara.

Jag tycker det är bra att vi har en rättsordning där alla förhållanden som kan ha bäring på ett brott får beaktas. (Jag har faktiskt själv fått ett något kortare fängelsestraff för vapenvägran då mina motiv inte var renodlat politiska utan också hade med hur pliktverket skött just mitt enskilda fall att göra.)

Skuldfrågan

Till skillnad från Svensson tycker jag nog man kan uttala sig om åtalet och bevisläget utan att ha följt förhandlingarna i detalj. Jag anser inte de åtalade kan dömas till ansvar och tror inte heller att detta kommer att ske, åtminstone inte i högsta instans. Helt enkelt för att rättsväsendet kan inte låta medhjälpsbegreppet bli hur vitt som helst utan att göra oss alla till brottslingar. Människor gör handlingar (i synnerhet underlåtenhetsynder) som underlättar andras brottslighet hela tiden. Det som gör en sådan handling till medhjälp är uppsåtet att främja den brottsliga handlingen (se Brottsbalken 23 kap).

Jag kan inte se hur åklagarna ska kunna objektivt bevisa ett sådant uppsåt hos någon av de fyra åtalade bortom varje rimligt tvivel.

Och här tangerar vi återigen det här med att ställa frågor om deras åsikter om upphovsrätt. Vill man få dem fällda måste man få dem att försäga sig om uppsåtet få någon av dem att erkänna att The Pirate Bay byggdes för att underlätta illegal fildelning. Expressens Lars Lindström är inne på detta:

Självklart ska en rättegång följa de regler som finns, men det är inte för att de är paragrafryttare som Pirate Bay-advokaterna reagerar så starkt. Försvaret menar att fildelningssajten och dess funktioner är laglig, och att om några brott har begåtts mot upphovsrättslagen är det inte Pirate Bay-männens fel utan de miljoner användarna.

Det är därför Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och Peter Sunde inte vill svara på frågan hur de ser på upphovsrätten. Det är därför deras advokater måste förbereda dem på att så undvikande som möjligt ska svara på frågor om detta.

Ställföreträdande syndare

Lars Lindström kan också tjäna exempel på min tredje tanke:

Den som inbillar sig att männen bakom Pirate Bay stöddigt ska stå upp för någon sorts ideal eller hänvisa till behovet av ett Fritt Internet blir grymt besvikna på rättegångens fjärde dag.
Duon som beskrivs som grundarna och de drivande i fildelningsprojektet är inte ens säkra på vem som kom på namnet.

Fredrik Neij, klädd i svartvit huvjacka och med skägg och halvlångt hår med tveksam frisörinsats, börjar med att säga att för honom är Pirate Bay endast en teknisk utmaning. Han är totalt ointresserad av politiska och ideologiska ställningstaganden.

Gottfrid Svartholm Warg, i lite för stor skjorta och tröja och rent kriminellt stripig skepparkrans, ”tillhandahöll bara serverplats” till en början. På frågan om han står bakom värderingarna säger han ”nja, det är inte så att jag tänker på det på daglig basis”.

Med tanke på att alla är så övertygade om att det är något lagligt de håller på med är det förvånansvärt att höra hur mycket de försöker distansera sig, för att inte säga fly från Pirate Bay.

Detta påminner mig om hur kvällspressen gärna skriver och hur folk i gemen gärna talar om våldtäktsmän. Det finns ett stigma redan runt misstanken om brott. Den våldtäktsanklagade är moraliskt förkastlig endast genom anklagelsen. Detsamma gäller många andra moraliskt tvivelaktiga handlingar: rasister, torskar, skattesmitare.

Vi gömmer oss gärna bakom ”ingen rök utan eld”-resonemang för att kunna smutskasta eller i varje fall se ner på människor som ännu inte är dömda utan bara anklagade.

De som ogillar piratkopiering som fenomen har i Tiamo, Anakata och Brokep fått tre perfekta syndabockar. Att de inte är fällda för något än spelar ingen roll. De är pirater. De får stå som symboler för hela denna subkultur. Alltså är de deras skuld att stackars Björn Ulvaeus inte får betalt. Målsägarbiträden Monique Wadsted, Henrik Pontén och Peter Danowsky kan kräva dem på över hundra miljoner för det är ju deras fel och ingen annans att folk laddar ner filmer, musik och dataspel utan att betala för sig.

Men detta är ju inte sant. Vi människor vill gärna skapa syndabockar. Att förvandla människor till symboler eller seriefigurer är bekvämt. Vi slipper tänka på dem som människor av kött och blod. Vi slipper tänka på de mänskliga kostnaderna. Som i det här fallet att fyra människor har fått sina liv sönderslagna.

Till och med en så klok person som Svensson skriver:

Om de åtalade i TPB-målet blir fällda, vilket jag tror blir fallet, så anser jag också att det faktiskt inte betyder så mycket. Fildelningen kommer inte att upphöra, förmodligen stängs inte ens TPB ner. Så ur principiell synpunkt spelar faktiskt rättegången mindre roll.”

Det är klart att det för de åtalade betyder oerhört mycket om de blir fällda. De kommer till exempel aldrig få en normal ekonomi igen. Jag inser att Svensson är ute efter de principiella resonemanget, men det är på något sätt typiskt att han i detta principresonemang tycks glömma bort de mänskliga kostnaderna.

Kampen mellan upphovsrättskritikerna och upphovsrättsförsvararna är i dessa dagar aktuellare än någonsin. Världens ögon riktas mot lilla Sverige och en rättssal i Stockholm. Samtidigt är Medina-rapporten på väg att tas upp i EU, trots att utskottet för mänskliga rättigheter är kritiskt inställt till lagstiftning av IPRED-typ. Precis samma vecka tar näringsutskottet ställning för IPRED-lagen som tycks bli lag redan innan Pirate Bay-rättegången är över.

I tidningar och andra traditionella medier och framförallt i bloggosfären går diskussionens vågor höga. Men vad handlar konflikten egentligen om och varför har den blivit så oförsonlig.

Slag ett – juridiken

Som jag ser det är det tre slag som pågår parallellt. Vi har för det första den juridiska kampen mellan upphovsrättsinnehavarnas företrädare och fildelarna. Just nu ställs den kampen på sin spets genom åtalet mot The Pirate Bay. Formellt handlar det om huruvida männen bakom The Pirate Bay uppsåtligen har hjälpt folk att inkräkta på upphovsrätten hos ett antal namngivna musikaliska verk, filmer och dataspel. Efter att bara ha följt rättegången i två dagar är det tydligt att det inte är enkelt att visa på ett sådant brott. Åklagare Håkan Roswall tvingas redan andra dagen backa från sina ursprungliga åtalspunkter. Vilket fildelningsanhängarna kunde konstatera med illa dolda glädje. Om vi bortser från den rent rättsliga frågan så kan man som Lotta Gröning fundera över det moraliska i att angripa just The Pirate Bay. Man kan också som Mattias Ronge ställa den rättmätiga frågan vem som egentligen bär ansvaret för situationen.

Fler bloggar om ett möjligtvis kollapsande åtal:

• Oscar Swartz
• Hax
• Opassande
• Svensson
• Jinge

Högt tonläge

Men allt handlar inte om rättsfrågan, när man läser rapporteringen blir det tydligt att det gäller så mycket mer än så. Björn Ulvaeus griper in och förklarar att det handlar om lathet och snålhet.. Peter Kadhammar lyckas med konststycket att mäta brottets allvar genom att hänvisa till vad en part i målet påstår om hur stor omfattningen på skadan har varit. Samma skeende kan tolkas helt annorlunda, där Peter Kadhammar ser förslagna brottslingar ser Mymlan snorungar.

Samtidigt är filmindustrins advokat Monique Wadsted så övertygad om sin saks rättfärdighet att hon säger att lagstiftningen inte spelar någon roll för skuldfrågan.

Vi ser hur olika debattörer snart utan egen förskyllan gräver ner sig i skyttegravar på var sin sida om slagfältet. Till och med allvarligt menade försök att vara neutrala blir attackerade. Se till exempel detta replikskifte mellan SVD och Scaber Nestor. Emma på Opassande skriver som vanligt tänkvärt om de två ringhörnorna:

Blev deras uttalande enkelspårigt bara för att jag (och andra) tyckte att det de sa var träffsäkert, alldeles oavsett om det var redaktören eller bandets beslut att ta bort det? Och vad innebär det i så fall? Hur långt ner i kaninhålet befinner vi oss?

Lite halvkrångligt blir det ju dessutom att fundera över om jag ska lägga upp den här kommentaren. Kommer det att ses, tolkas eller användas till att trycka upp folk ännu längre upp i ringhörnorna av obändigt “för” eller “emot”?

Jag hoppas inte det i alla fall. Men det är värt att funderas över varför det är så känsligt. Varför kan det inte finnas överlapp mellan de två diametrala motsatserna i debatten? Hemska tanke — är det onyanserat att säga något bra om fildelning?

Som jag ser det blir det symptomatiskt, att man inte ska mötas för allt i världen. Det känns lite sorgligt.

Slag två – politiken

Varifrån kommer det höga tonläget och de djupa skyttegravarna? Jo, det fanns ju två slag till i kriget. Slag nummer två är en politisk strid. Den handlar om utvecklingen av vår upphovsrätt. Alla är nog eniga om att en ny tid, nya teknologier och nya beteenden gör att vi behöver nya spelregler. Men där vissa vill skärpa möjligheten att skydda de rättigheter som upphovsrättsinnehavare och deras ombud har idag genom att nagga på personlig integritet och utöka möjligheten till tvångsmedel så vill andra att vi ska förnya synen på upphovsrätten och förändra lagen för att öppna för den delning av information och arbete som den nya tekniken gjort möjlig.
Lagen siktar just nu in sig på värdet hos tillgängliggörande och exemplarframställning. Två processer som idag har blivit så enkla och billiga att de i praktiken blivit nästan omöjliga att ta betalt för.

Det senaste exemplet på denna politiska strid är nästa veckas beslut om införandet av IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare och deras företrädare polisiära befogenheter i jakten på fildelare. Det finns i och med att Socialdemokraterna bestämt sig för att stödja förslaget nu en så stor riksdagsmajoritet för den att den knappast kommer att rivas upp i första taget.

Bloggar om IPRED-beslutet:

• mina moderata karameller
• Frihet, fildelning, feminism
• Hax
• Opassande
• Scaber Nestor

Slag tre – opinionen

Det tredje slaget handlar om våra hjärtan och hjärnor. Vem kan få opinionen på sin sida? Sist och slutligen är det här det avgörs åtminstone i ett demokratiskt samhälle. Och här har vi antagligen förklaringen till det höga tonläget. Ska man vinna folkopinionen har man inte råd med nyanser. Sanningen är krigets första offer. Så demagogin får gå före pedagogiken. Det är lättare att ropa stöld än att förklara vari likheterna och skillnaderna mellan fildelning och stöld ligger.

Erik Lakomaa gästbloggar hos Christian Engström om upphovsrättsindustrins pr-problem:

Skall man ge några råd till målsägarsidan (med reservation att det är i sista
minuten) blir det följande:

Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem”> . Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.

Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.

Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

Men det är inte bara upphovsrättsindustrin som har PR-problem. Frågar man dem, så är många i den äldre generationen skeptiska mot piraterna och säkra på att ”stöld alltid är fel”. Men det blir inte bättre av att man anklagar motståndarna för att luras:

Men skivindustrin har lyckats lura i framför allt äldre människor att pirate bay rättegången handlar om möjligheten för artister och konstnärer att få betalt. Det är lögn.

Däremot är det alldeles uppenbart för många människor att skivindustrin idag lever i det förgångna och inte ska ha statens stöd för att fortsätta göra det. Industrin måste helt enkelt anpassa sig till verkligheten eller försvinna och då kommer nya företag fram som kan ta betalt på ett sätt som människor accepterar.

Svensson visar förtjänstfullt att gränsen för stöld bestäms genom normbildningen i ett samhälle, men dessa kloka ord hjälper inte mot PR-problemet. Samtidigt blåses siffrorna för hur mycket alltihopa kostar artisterna (upphovsrättsinnehavarna) upp och vän av ordning undrar hur då kommer sig att man fortfarande tjänar pengar på t ex musik.

En pirat är i många ögon fortfarande en pirat och Björn Ulvaeus undrar fortfarande varför en hel generation är lata och snåla. Samtidigt som många inget hellre vill än att erbjudas ett rimligt sätt att göra rätt för sig, men inte på bekostnad av sin personliga integritet.

Tonläget i debatten hjälps inte av hisnande exempel på konsekvenserna av upphovsrättsindustrins idéer eller att poliser redan utbildar lärare för att skrämma barn med IPRED. Om ryktet stämmer eller inte spelar ingen roll i båda fallen visar det på hur infekterad situationen är.

Och när Oscar Swartz förklarar att människor är byggda för att kopiera – kopiering ergo sum – så är det inte säkert att de som skulle behöva förstå vad han menar verkligen gör det. SVD:s ledarredaktion förstår i varje fall inte vad piraterna vill trots att de försöker igen. Men då lyckas övertolka Artikel 27 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

punkt 2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Den säger ju inte med nödvändighet att just nuvarande lagstiftning är det bästa sättet att skydda ideella och materiella rättigheter åt upphovsmännen.

Vilka är de som bråkar?

Ett komplicerande faktum är att det inte är självklart vilka som egentligen bråkar. De två sidorna i kampen är diffusa och en sak som diskussionen ofta fastnar i är en kamp om att definiera vem fienden är.

En piraternas kamp mot etablissemanget har ett romantiskt skimmer över sig som kanske tilltalar vissa, men i grunden gynnas upphovsrättsindustrin om den ges etablissemanget legitimitet, åtminstone om piraterna vill övertyga den äldre generationen om sin sak. Generationsklyftan är ett annat sätt att se på konflikten – det är de unga mot de gamla – de som fattar mot de som inte fattar, eller kanske de teknikvänliga mot de teknikfientliga.

Om piraterna vill övertyga om att konfliktlinjen går mellan framtiden och det som redan är historia och därmed göra troligt att det som sker är nödvändigt, så vill upphovsrättsindustrins talesmän gärna framställa det som att det är nedladdarna mot resten. Een liten del av publiken gör revolt mot artisterna och konstnärerna, men jag tror knappast att skaparna av film, musik och dataspel vill ha en konflikt med sin egen publik. Om vi frågar dem och inte deras företrädare.

Att vinna kriget

För att gå hem med segern är självklart slaget om opinionen viktigast. Juridik och politik är i västvärldens demokratier sist och slutligen ett resultat av vad folket vill. Så den sida som får folket på sin sida kommer i slutändan att vinna kriget.

Slaget om opinionen vinns alltid på en tillräckligt lång tidshorisont av de som har tiden på sin sida. Om fildelarna har rätt i att framtiden tillhör dem, så tillhör också framtiden dem. Så frågan är kanske egentligen hur mycket kriget ska få kosta. Hur mycket skada ska vi acceptera längs vägen fram till ett samhälle med en ny och bättre upphovsrätt.

Nätverkssamhället möjligör ett socialare liv än någonsin. Digital teknik möjliggör imitation och kopiering på ett intensivare sätt än någonsin. Det är alltså djupt mänskliga egenskaper som FRIGÖRS av tekniken. ÄNTLIGEN!

Några måste helt enkelt överbrygga ingemanslandet mellan skyttegravarna. Om vi isolerar de tokigaste piraterna som bara vill ha allt gratis utan att fundera över konsekvenserna och de galnaste upphovsrättsförsvararna (advokater som inte bryr sig om vad lagen säger, eftersom de vet att de har rätt) så finns det en bred mittfåra som alla inser att vi behöver en ny, bättre och modernare upphovsrätt. Och att den för att bli långsiktigt hållbar måste byggas på folks värderingar. Den måste vara anpassad efter nya affärsmodeller i ett nytt samhälle. Ett samhälle där saker kan vara värda något samtidigt som priset är noll. Den måste ge utrymme för nätverkande i ett omfattande creative commons.

Jag har ingen aning om hur en sådan upphovsrätt skulle se ut, men det finns kloka människor med kloka idéer på den punkten.

Diskussionen kan ta sin utgångspunkt i syftet med att ha en upphovsrätt som Blogge Bloggelito fångar bra med sitt fotografiexempel eller så kan den ta sin utgångspunkt i en socialdemokratisk vilja att skapa ett tredje alternativ:

Vi bör gå en tredje väg. Vi bör varken acceptera skivindustrins konserverande beteende eller en total gratisdistribution. Istället bör vi sträva efter att branschen själv kommer fram med affärsmodeller som gör att dom kan tjäna pengar och så att artisterna kan få betalt.

Om det nu går att förena med ett liberalt perspektiv som hos SVD som trots allt har fattat även om det kanske inte förstår:

Vi säger inte att upphovsrätten bör vara exakt som den är. Vi har redan tidigare påpekat vansinnet i tex de försök att förlänga den som pågår inom EU. Vidare skulle vi gärna se en reformerad och/eller avsevärt förkortad upphovsrätt. Att skadeståndskraven i den aktuella rättegången är huvudlösa är så uppenbart att det knappt behöver påpekas, men nu gör vi även det. 

Alldeles självklart behövs en mindre nödig upphovsrättsindustri som slutar upp med att jaga mammor som lägger ut Youtube-klipp på sina söner.
 
Alldeles självklart finns det utrymme för mer, mycket mer, citaträtt och ”fair use”! 

Men ingen upphovsrätt alls? Där är vi inte övertygade. För närvarande pågår en parallell diskussion om en nyligen avlämnad kulturutredning. I denna diskuteras konstnärers möjlighet att försörja sig. Bland annat att de ska kunna driva sina företag bättre och ta betalt för det de gör.

Från mitt lilla hörn av världen är det i alla fall uppenbart att det är dags att sluta kriga och börja bygga på den nya ordningen.

Dagens inlägg för min del är Erik Lakomaas gästspel hos Christian Engström. Han säger det jag tänker, men utifrån positionen som PR-människa snarare än politisk toktyckare…

Eller vad säger man om sånt här:

Problemet för upphovsrättsindustrin är att fildelarna samtidigt är deras kunder. Att ge sig på kunderna med lagboken i handen är en beprövat usel affärsmodell eftersom kunderna då riskerar att gå någon annanstans. Om missnöje med fildelarjakten får kunderna att vardera köpa ett album mindre per år uppväger det lätt alla eventuella förluster från utebliven försäljning genom fildelning. Den som ser sina kunder som fiender blir sällan långlivad på marknaden (om man inte har staten som ägare som SJ eller SAS).

Det är helt enkelt klockrent, för det är ju deras problem. Analysen om varför är precis lika strålande:

En förklaring till man från film- och musikindustrin försatt sig i denna situation är att man låtit frågan hanteras av piratjägarorganisationer Anti-Piratbyrån, och IFPI. För dem spelar det ingen roll om Time Warner eller BMG säljer färre skivor pga. negativ publicitet. Dessa organisationer har dessutom bara ett verktyg – stämningar – i sin verktygslåda, och då angriper man alla problem med stämningar.

Just så! Är det enda verktyg man har en luftvärnskanon, så appliceras den på allt: spikar som skall slås in, småfåglar som skiter på verandan, mygg som stör sommarfriden…. ja allt!

Konsekvenserna då?

En domstolsprocess är inte bara ett juridiskt utan också ett kommunikativt projekt, och det kommunikativa utfallet kan vara viktigare än det juridiska. Hur många kommer exempelvis ihåg att den kvittoklippande landshövdingen Sigvard Marjasin faktiskt friades av rätten?

Slutligen så är listan med råd en femetta:

Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem). Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.

Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.

Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

Rättssalen är märkligt befriat från upphovsmän. Det närmaste man kommer är väl TPB-killarna, som faktiskt skapat något själva vilket många tycks glömma.

Jag blir så förbannat trött på hur akademiker presenteras som oberoende experter när de inte är det. Oberoende alltså. Problemet liknar det Göran tog upp häromsistens angående darwinskeptiker som inte är ärliga nog att erkänna att de har en religiös agenda.

Jan Rosén har suttit i frågestund i riksdagen som expert, där han kläckte ur sig den ena idiotin efter den andra. Nu senast figurerar han i SvD, Nyheter24, och Computer Sweden där han försöker mena att en friande dom i The Pirate Bay-målet skulle vara katastrofal för svenskt deltagande i internationella handelsorganisationer och överenskommelser. Det han tycks vara noga med att inte nämna, med benägen hjälp av slöa redaktörer, är att han är engagerad i Föreningen För Upphovsrätt. Titeln ”professor i civilrätt” är bra mycket mer neutral, men det är knappast i egenskap av professor han agerar i den här frågan.

Det påverkar naturligtvis trovärdigheten om man är part i målet eller inte när man kommer med drapor som:

Han säger till Computer Sweden att rättegången mot Pirate bay kan komma att slå tillbaka mot Sverige om domen blir friande.

–Om Pirate bay inte skulle anses otillåten skulle Sverige bryta mot sina internationella förpliktelser och jag tror att det skulle ställas internationella krav på Sverige att leva upp till dem, säger Jan Rosén till Computer Sweden till SvD.se.

Han fortsätter på samma linje:

Detta kan komma att påverka Sveriges status i exempelvis Världshandelsorganisationen, WTO och EU. Om Pirate bay frias och domen vinner laga kraft i högre instans kommer det bli fritt fram för andra fildelningssajter som enligt Jan Rosén strider mot EG-rätten.

Som om han inte dragit till tillräckligt, så ställer han resonemanget på sin spets:

Därmed hotas också Sveriges medlemskap, anser Rosén.

–Det kan man säga. Om vi inte efterlever ingångna överenskommelser eller följer beslut i Geneve kan vi inte vara kvar. Då måste vi dra oss ur, vilket naturligtvis är otänkbart.

Det låter ju otroligt otäckt, och skulle vara en katastrof för svensk handel och internationella relationer. Men nog kommer uttalandet i ett annat ljus när man inser att det inte är en opartisk bedömare man har att göra med? Jan Rosén vill inget hellre än se en fällande dom, så det är ren argumentation i målet han håller på med. Han tror säkert på det själv, men det betyder inte att det är sant.

Second opinion

SvD frågar en annan expert, Ulf Bernitz, och det verkar ju OK — second opinion och allt det där:

Ulf Bernitz är professor i europeisk integrationsrätt vid Stockholms universitet och är även knuten till University of Oxford. Han tycker det är lite förhastat att säga att Sveriges medlemskap i världshandelsorganisationer skulle hotas i en friande dom.

–Det var lite skarpt sagt naturligtvis, men i botten ligger det att det finns EU-direktiv som Sverige inte orkat med att genomföra, vi ligger långt efter, säger han till SvD.se.

Han säger också att det inte fungerar i praktiken att Sverige handskas med fildelningsfrågan på ett sätt som skiljer sig från övriga länder.

–Man betalar ingenting för musiken här, det är inte rätt.

Detta kan leda till att Sverige straffas av EU.

Det lånar ju frågan mer tyngd onekligen, som professor i europeisk integrationsrätt borde han ju veta vad han pratar om. Det nämns dock inte att han också är ordförande i NIR – Nordiskt Immateriellt Rättsskydd.

Medlemslistan i tidskriften NIR ser ut som följer:

• Dansk Forening for Industriel Retsbeskyttelse
• Dansk Selskab for Ophavsret
• Suomen Teollisoikeudellinen Yhdistys r.y. – Finska Föreningen för Industriellt Rättsskydd r.f.
• Suomen Tekijänoikeudellinen Yhdistys r.y. – Upphovsrättsliga Föreningen i Finland r.f.
• Norsk Forening for Industriell Rettsbeskyttelse
• Norsk Forening for Opphavsrett
• Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd
• Svenska Föreningen för Upphovsrätt

Så Jan Rosén är ordförande i en förening som är medlem i NIR… Dessutom sitter han i redaktionsrådet. Jag måtte vara väldigt paranoid av mig, men vore det inte bra att saker och ting låg öppet på bordet när experter kommenterar varandra?

Men trots att båda experter är svenska jurister, så tycks en sak falla i glömska: i Sverige skall svensk lag gälla!

Något mer komplicerat än WTO och EU

Det så många politiker och jurister inte tycks förstå, är att den internationella aspekten inte bara handlar om upphovsrättslobbyn.

Det rättegången skall döma om, kommer vara överspelat innan hela processen av överklaganden är över. Vid det laget har industrin antingen fattat poängen, eller så kommer The Pirate Bay vara det minsta av deras problem — förutsatt att industrin överlevt. BitTorrent, det som TPB bygger på, är på många sätt obsolet. Det är en briljant idé, men man diskuterar redan vad som kommer sen. Ska jag hålla upp fingret i vinden, så kommer nästa generation fildelningsprotokoll inte kommer exponera deltagarna i samma grad, inte ha samma behov av en central nod och kommer utnyttja deltagarsvärmen effektivare. Redan som det är, så är det ett smärre helsike – ipred eller inte – att nagla fast en enskild användare som kan beslås med att ha laddat ner mer än ett enstaka verk. Lägg till en generation säkerhetstänk och det blir en tiopotens svårare.

I sak kommer industrin bara att kunna vinna om våra politiker kontrollerar allt vi gör hela tiden utan undantag – det totala avskaffandet av privatlivet – för att skapa tillräcklig rädsla. Tyvärr tycks politikerna stå i kö för att göra just det, frågan är när de inser att de är lurade?

Läs MinaModerataKarameller, långt men förbaskat bra och insiktsfullt.

Uppdatering: Noterar lite roat att artikeln på SvD har fått ett tillägg i första stycket. Jan Roséns ordförandeskap i Föreningen för Upphovsrätt redovisas nu. Det uppskattas.
Tyvärr missar ni fortfarande Ulf Bernitz ordförandeskap i NIR, och vad det kan innebära…

Det borde vara en omöjlighet att killarna bakom The Pirate Bay blev fällda i svensk rätt utifrån gällande lagstiftning. Jag är cynisk nog att förutsätta att de blir fällda ändå.

Det politiska trycket är enormt. Inte bara den svenska regeringen och för den delen stora delar av oppositionen står och knuffar, utan ovanpå står halva EUs politikerkår och stirrar menande. Tunga företrädare för upphovsrättsbranschen, alla ledare för multimiljon- eller till och med multimiljardverksamheter kommer att sitta i rättssalen och gråta över att The Pirate Bay kommer ställa dem själva och deras kreatörer på gatan. Deras case är svagt, det mycket väl kan vara tvärtom.

Vem kan hoppas på en rättvis rättegång under såna förutsättningar?

Att sen varenda sökmotor har mer upphovsrättsskyddat material i sina index än TPB kommer inte betyda något. Att syftet med TPB inte är olagligheter per se, utan fildelning — fast utan att acceptera några begränsningar, kommer räcka för att påstå att syftet ”egentligen” bara är att underlätta brott. TPB är en del av den så kallade deltagarkulturen, men det fenomenet förstår inte så många över trettio, tyvärr.

Rent krasst är det som att begära att innehavaren av en väg skall förvägra fortkörare tillträde. Det ägaren inser är att även om han motar bort en, som om han skulle ha något intresse av att jaga fortkörare, så kommer han inte kunna mota bort alla. Det enda som skulle hända är att den lokala ”bilburna ungdomen” skulle se det som en utmaning att köra för fort på hans väg. Dessutom spelar det knappast någon roll om han lyckas, eftersom hans inte är den enda vägen att åka. Det kanske till och med är så att han inte alls håller med om att det är ett problem, och att det inte är hans sak att upprätthålla lagar han inte håller med om. Det skulle dessutom kosta honom pengar, som han knappast kommer få ersatta från vägverket.

Är hans syfte då att bryta mot lagen? Eller är det bara så att han inte anser att lagen kräver av honom att han skall behöva välja mellan att vara polis eller stänga sin väg? Han kanske till och med kallar vägen Nürburgring 2, bara för att vara kaxig och för att han själv gillar snabba bilar. Så han kollar vad lagen säger, och konstaterar att hans väg är privat och att det skulle bli svårt att fälla honom, så han ber varenda jävel som gnäller att dra åt helvete. Gör det honom mer skyldig?

Det är en ny tid men politiker, lobbyister och alltför många kreatörer behandlar situationen som om vi fortfarande skriver 1800 någonting. Lagen är skriven för en annan tid med andra förutsättningar, och oavsett vad vi gör nu så kommer den aldrig att överleva. Så alla de som gnuggar händerna och hoppas att TPB-killarna blir fällda och sedan stämda in på bara skelettet, kommer ändå att tvingas anpassa sig eller dö.

Är det inte bättre att anpassa sig, än att göra rättssamhället och vår demokrati till rena travestierna?

Att inte ha en känsla för demokratiska principer, rättsstatens funktion och politikers och byråkraters roll i samhället verkar vara den främsta av möjliga meriter om man vill få en funktion inom EU-maskineriet. Eller också är maskineriet i sig själv så genomruttet att den bryter ner nästan alla som kommer i kontakt med det. För nog är det märkligt att personer som kommer med hårresande demokratifrämmande förslag tycks svärma inom EU som flugor svärmar runt skit.

Den senaste ”stjärnan” på demokratihimlen heter Manuel Medina Ortega, som skrivit medina-rapporten, vilken innehåller följande som är planerat att klubbas den 19/2:

30) Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31) Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32) Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

Punkt 30 ovan vill man försöka tolka så att mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje part för att ladda ner piratkopierat material skall anses ha begått olagligheter. Om man bortser från att skrivningen tycks skräddarsydd för att komma åt The Pirate Bay, så får en sådan princip absurda konsekvenser om det dras till sin spets. Inte bara TPB, utan alla nedladdningstjänster som inte aktivt filtrerar varje nedladdning innan den godkänns kommer i ett slag att bli olagliga. Till och med de stora sökmotorerna är i farozonen. Det är en gummiskrivning som kan leda vart som helst.

Punkt 31 tycks försöka underminera det nej till avstängning av abbonemang som än så länge gäller.

Hur allvarliga dessa två punkter än är, så är de inte så frapperande som punkt 32.

I punkt 32 försöker man på förhand förklara The Pirate Bay som skyldiga! För hur skall man annars kunna tolka en skrivning som berömmer det svenska rättsväsendet för sina åtgärder mot The Pirate Bay, INNAN FÖRHANDLINGARNA I MÅLET ENS ÄR ÖVER — för som av en händelse börjar rättegången den 16/2, medan voteringen i nuläget är satt till den 19/2. Jag kan inte annat än tolka det som ett tämligen klumpit försök att föregripa rättssak och ”påpeka” för de inblandade juristerna att det är bäst att de lyckas fälla TPB.

Det skulle nog bli rätt pinsamt för såväl de kulturministrar som skall ta ställning till förslaget den 16/2, för Europaparlamentet som beräknas klubba det den 19/2 och för den svenska regeringen och rättsväsendet om TPB frias efter att något sådant klubbats igenom.

Jag hoppas Kulturministrarna är sunda nog att inse att de är väl tidigt ute och att principerna om hur man beter sig i rättsfrågor går helt på tvärs med sådana dumheter. Om de är så korkade som jag fruktar och lallar igenom förslaget ändå, så får man hoppas parlamentets ledamöter är kloka nog att sänka det. Tyvärr tror jag varken på det ena eller andra, vilket gör att jag helt krasst förutsätter att EU kommer att göra sig skyldiga till brott mot grundläggande rättsprinciper.

Jag hoppas jag har fel, men jag håller knappast andan.

Nu pågår i Sverige och i EU något som påminner om ”döden genom tusen nålstick”. Varje förslag, illa nog var för sig, är bara en droppe i en flod. Vi kan inte fokusera på vart och ett tillräckligt snabbt och tillräckligt ihärdigt för att påverka annat än marginellt, och vart och ett går att motivera som ett nödvändigt ont — om än bara av den som är villig att ställa sig på det sluttande planet och skrota sina principer om de hade några. Sedda tillsammans vittnar de om en ny tid, där mina barn riskerar bli nästa generations sovjeter.