Det är svårt att låta sina ”älsklingar” dö

Det borde vara en kraft att lyssna på, när femtiotusen kreativa människor bildar förening och ger sig in i debatten om upphovsrätten. Föreningen Kulturskaparna säger sig själva ge en röst i debatten åt de människor som skapar en stor del av det material som sprids via internet. Tyvärr tillför deras första trevande försök absolut ingenting till debatten, en debatt de tycks ha missat hela omfattningen och utvecklingen av.

Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik, den alltmer utarmade kulturella allmänningen, fair use, alternativa licenser, drm och alla de lagar och regler som med mer eller mindre stort misslyckande försöker upprätthålla en upphovsrättsmodell som inte längre stämmer överens med sin samtid.

I den mån upphovsrätten som sådan ifrågasätts, har det så gott som alltid att göra med att den tillåts övertrumfa andra rättigheter som av många ses som långt mer grundläggande. Om det inte är ett spel för gallerierna tycks även Kulturskaparnas debattörer förstå något av detta dilemma:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

I och för sig är detta uttalande så fullt med förbehåll att väldigt lite substans lämnas kvar. Vad är en ”ensidig” satsning på kontroller till exempel? Och vad är enligt debattörerna skillnaden mellan något som kan ”uppfattas” vara integritetskränkande och något som faktiskt är det? Det är en språkdräkt som inte riktigt gör att man känner att debattörerna tar frågan på allvar. Mycket riktigt vänder man på klacken något senare i samma artikel:

Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att Kulturskaparnas debattörer vill att bredbandsleverantörerna skall övervaka innehållet i sina kunders kommunikation. Det är inte bara en åtgärd som kan uppfattas som integritetskränkande, det är en direkt, verkligt och konkret integritetsfientlig handling. Problemet ligger inte heller hos bredbandsleverantörerna, utan i den totala dövhet inför den nya marknaden som uppvisas gång på gång. Det visar dessutom på en rörighet som kan tolkas som antingen okunskap eller dimridåer beroende på hur snäll man är.

1984
WAR IS PEACE, FREEDOM IS SLAVERY, IGNORANCE IS STRENGTH

Skulle kulturskaparna acceptera att posten ålades att kontrollera att paketen som levereras inte innehåller kopierade böcker, kompendium, hembrända CD-skivor eller annat upphovsrättsskyddat material? Tror inte det, eller hur? Alla dessa kreativa människor förstår nog att i ett sådant klimat av kontroll, så kommer snart det fria ordet att tryckas ner dels av självcensur och dels av krafter som inte riktigt vill förstå var gränserna för den personliga integriteten egentligen bör gå. Det är inte ens en metafor eller liknelse, för jag menar att den enda skillnaden mellan situation ett och två är att den ena handlar om nollor och ettor — och den andra om fysiskt berörbara överföringar.

Det är bara att konstatera att de som lever på upphovsrätten tagits på sängen, trots att de haft tio år på sig att fundera över hur framtiden kan komma att se ut. Inte inom något annat område i samhället är de stora aktörerna så långt efter i utvecklingen jämfört med sina användare. Till och med de statliga myndigheterna, dessa underverk av byråkratisk fyrkantighet har idag bättre service i förhållande till sina behov än musik-, film- och bokförlag.

Jag menar att Föreningen Kulturskaparnas största problem är att de har ett par ”älsklingar” de inte kan med att låta dö. Jag refererar naturligtvis till det anglosaxiska: ”kill your darlings”, det vill säga att inte bli så förtjust i en eller flera idéer att man fortsätter hävda dem långt efter att de förlorat sin relevans. Den ena av dessa älsklingar är att upphovsrätten är bra som den är, man måste bara hitta ett sätt att skydda den på internet. Den andra älsklingen är att det är någon annans ”fel” att det inte fungerar.

Skall Kulturskaparna kunna tillföra något nytt till debatten, måste de vara beredda att söka nya vägar och sluta försöka få in en fyrkantig bult i ett runt hål med hjälp av slägga och kofot. Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.

Det är lite talande hur lite artisterna får av det som tjänster som Spotify och iTunes kammar in. Det är också talande att Voddler mer eller mindre brutit mot licensavtalen i GPL när de använde XBMC och inte tillhandahöll den kod som krävdes för att fylla licenskraven. Det är väldigt talande att Voddler funnit det nödvändigt att ta bättre betalt än många videouthyrare för mer populära filmer. Där en uppsjö av nya lösningar borde spira, finns idag bara ett par stycken — och det beror inte på idétorka.

Så kära ”kulturskapare”, ni har flera seriösa problem — och folks laglydighet är det absolut minsta av dem. Ni har genom de senaste hundra till hundrafemtio åren låtit era företrädare gapa och tugga i sig allt större rättigheter på den kulturella allmänningens bekostnad — men när man är glupsk, så slutar folk vilja ge en det man vill ha. Vill ni att upphovsrätten skall respekteras i framtiden, så är det dags att fundera på skillnaden mellan hur ni vill att den skall se ut och hur verkligheten tillåter att den ser ut. Det är dags att fundera på era egna behov och modeller i förhållande till era lyssnares, läsares och åskådares behov. Feber.se uttrycker det bra:

Problemet är inte att bredbandsbolagen måste sluta ducka om fildelningen. Problemet är pris, tillgänglighet och kvalitét. Kulturskaparna borde istället titta närmare på distributionsfönsterproblematiken vilket är det absolut största hindret för riktigt bra filmtjänster på nätet.

En film som kommer ut på marknaden ska ta till hänsyn till följande fönster: Bio, köp-DVD, hyr-DVD, TV, streaming (VOD) och nedladdning. Det är löjligt!

Jag tror att alla vill betala för film över internet om man kan få se den film man vill se, när man vill och i ett format som gör att man kan spela upp den var som helst. I dagsläget är det helt omöjligt.

Problemet är med andra ord inte era kunder, tekniken, piraterna eller bredbandsbolagen, problemet är faktiskt ni själva.

Om ni vågar släppa och låta nya modeller växa fram, om ni börjar erbjuda det folk förväntar sig till ett pris de tycker är rimligt, om ni slutar slå vakt om metoder att mjölka marknaden i flera steg, om ni slutar hindra folk från att använda den kultur de betalar för, om ni slutar göra er själva till offer och börjar se ert eget ansvar — då kommer problemen lösa sig själva. Eller för att föra tillbaka till tesen: genomskådar ni att upphovsrätten inte är bra som den är, och om ni slutar tro att det är någon annans fel, så kommer ni inse att bollen att hitta nya vägar ligger hos er själva.

Innan ni inser att det inte handlar om att få folk att ”förstå” upphovsrättens värde, utan att faktiskt leverera det värdet så är ni bara ytterligare en reaktionär röst som gör allt för att hindra ett positivt paradigmskifte. Sådana går det tyvärr fjorton på dussinet. Det vore mycket roligare att se er använda pengarna till att försöka skapa egna lösningar för kulturöverföring. Lösningar som ger kulturskaparna bra betalt i förhållande till de som existerar, samtidigt som de ger era kunder den frihet de förväntar sig och en prisbild som speglar förändringarna i distributionskostnader och folks betalningsvilja.

Borta skulle då vara sådant som Warner Brothers dumheter när de jagar musik på youtube, och inte sällan nonchalerar åtminstone andan i fair use. Borta skulle då vara behovet av en här av jurister som försöker samla bevis mot kreti och pleti för att dra dem till domstol. Borta skulle då vara de fantasistämningar på summor om tiotusentals, hundratusentals eller till och med miljontals kronor. Istället kanske vi alla skulle kunna omfamna utvecklingen och alla de möjligheter den ger.

I Mordors land…

En lag för filmens kungar under himmel blå
En lag mot nätets gynnare som delar ut sin fil
En lag för skivbolagen som döden väntar på
En för advokaten med bevisning så debil
I Sveriges land, där skuggorna ruva
En lag att styra dem
En lag att finna dem
En lag att in på bara skinnet stämma dem
I Sveriges land, där skuggorna ruva

Happy birthday to you???

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.