Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

• Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
• Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
• Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…

”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en förhållningsregel för de anställda på det företag jag arbetar på. Det kan handla om så enkla saker som att tydligt märka utrustning och kablar så att det blir självklart hur man ska koppla ihop dem. Eller hur komplicerade vi tillåter att våra olika system för rapporter och projektadministration att bli. Egentligen är det en självklar tanke; om det är svårt att göra fel och lätt att göra rätt, kommer vi oftare att göra rätt. Helt utan behov av kontrollsystem som belöningar och bestraffningar.

Ett litet tips till upphovsrättsindustrin: Gör det lätt att göra rätt. Det kan vara värt att pröva. För oss som gillar fri kultur men gärna betalar för oss, vore det en välsignelse.

Just nu är det nämligen så att det är svårt att göra rätt. Mina försök att se damfotboll från en pub i Edinburgh (som beskrivs i det länkade inlägget ovan) är bara ett av otaliga exempel på hur den som lever ett digitaliserat liv får allt svårare att tillfredsställa nyfikenhet, estetiska och kulturella behov utan att vara tvungen att göra fel.

För någon vecka sen greps jag av ett oförklarligt sug att se om Fight Club. Jag grävde fram min DVD som jag köpte när den släpptes för så där en tio år sedan och som sedan dess gett mig en ”Helena Bonham Carter”-fix, när jag behövt det. Skivan gick inte att spela i någon av den handfull av DVD-spelare som finns i hushållet. Inte i DVD:n vid TV:n, inte i den regionfria trucker-DVD som vi köpt för att spela svårspelade skivor, inte i någon av dataspelskonsollerna, inte i någon av datorerna i huset. Ni förstår. Skivan är tydligen kaputt finito, det är helt enkelt en X-DVD. Som rest för att möta sin skapare. Såvitt jag vet finns det ingen laglig tjänst som löser det problem jag härmed ställs inför. Jag har inte bara betalat för att ha Fight Club i bokhyllan, utan förväntar mig möjligheten att se den när andan faller på. Om jag inte vill köpa en ny DVD eller en coolare nyare utgåva på Blu-Ray eller lyckas hitta en legal nedtankningstjänst som fungerar och inte driver mig till vansinne med antipiratpropaganda – så återstår ett enklare mer praktiskt alternativ. The Pirate Bay.

Jag har en kompis som fick problem med sin Windows-installation. Av någon anledning har Microsofts servrar som håller rätt på att en installation av Windows har en laglig licens fått för sig att min kompis inte har köpt den licens som hon har köpt. Det skapar som ni förstår en hel del problem. Till exempel går det inte att installera nödvändiga uppgraderingar. Visst kan man i detta läge lägga ner den tid det tar att diskutera saken med Microsofts help desk. Det är till och med möjligt att de kan hjälpa till och lösa problemet. Ett snabbare och enklare sätt att få till en fungerande Windows-installation är nog ändå att ladda ner än piratkopia. Till exempel från The Pirate Bay.

Jag följer en hel del teveserier. En av mina favoriter är TopGear – bilprogrammet med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Det reprissänds ganska frekvent på BBC Knowledge och om man la ned en hel del tid med att försöka förstå tablån, programmera sin TiVo och sortera bland de inspelade programmen skulle man nog snart ha en samling av gamla säsonger att njuta av i väntan på nya avsnitt. Helt lagligt. För att undvika allt detta arbete skulle man ju förstås kunna tänka sig att betala för DVD:er eller streamning av tidigare säsonger. De finns också att köpa, men inte alla. För vissa av seriens säsonger har det bara getts ut någon slags ”best-of”-sammanställning på DVD. På Amazon Instant Video kan man hitta några säsonger. Men det enklaste sättet att lösa mitt problem är återigen The Pirate Bay.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel. De flesta jag känner kan fortsätta att rada upp självupplevda exempel på att det är svårt att göra rätt.

Upphovsrättsindustrin verkar inte riktigt förstå att om de har ett problem är det just detta. Att med DRM-skydd, med försök att låsa in kulturen i plastskivor, med fördröjda releasedatum i olika delar av världen, med undermåliga och onödigt krångliga betaltjänster, med obegripliga begränsningar i vad som erbjuds och hur länge … Med alla dessa inskränkningar som gör det svårt att göra rätt och lättare att få tag på det man vill ha eller behöver på illegitim väg gräver de sin egen grav.

Istället står de i startgroparna för att, med statsministerns ord, jaga en hel ungdomsgeneration. I dagarna väcker det knappt någon uppmärksamhet att en 15-åring är på väg att lagföras för att ha tillgängliggjort ett trettiotal filmer. GP skriver en kort notis. Några få bloggare kommenterar. Invid GP:s artikel kan man svara på frågan om man laddar hem olagligt på nätet. En förkrossande majoritet svarar ja. Upphovsrättsorganisationer drar 15-åringar inför rätta, samtidigt som en allt större del av deras kunder överger dem till förmån för modernare, effektivare men framförallt enklare distributionsvägar för kultur. Och ändå tycks lösningen vara så enkel.

Det ska vara lätt att göra rätt!

Jag läser Lawrence Lessigs Free Culture igen. Han skriver där att när vi talar om fri kultur är det inte att den ska vara fri som i fri öl, utan fri som i det fria ordet. På svenska är det lättare att göra denna distinktion genom att säga att vi inte eftersträvar gratis kultur – bara fri.

Fri kultur blir inte inlåst bakom kopieringsskydd, licenser eller regionkoder och nationsgränser. Fri kultur vill spridas för vinden, vill kopieras och vill utgöra inspirationen och utgångspunkten för nytt skapande. Det kan innebära att den i vissa uttrycksformer blir gratis eftersom försöken att upprätthålla betalningsmöjligheter skulle låsa in den. Men det betyder inte att kulturskaparen inte får betalt. Det betyder bara att betalningen tar andra former och vägar.

För den som skapar är det ofta viktigare att bli läst, hörd eller sedd än att maximera det ekonomiska utbytet av den kultur man skapar.

De som däremot är livrädda för en fri kultur är de som idag sitter på distributionsvägarna och därmed kontrollerar intäktsflödena för kulturen. De som idag lever gott på andras skapande. De som en gång i tiden var nödvändiga för att den kultur som skapades skulle kunna nå publiken, men som långsamt blir allt mer obsoleta.

Jag sitter på en pub i Edinburgh och ville se svenska fotbollslandslaget (damer) spöa Australien. Det var en av de saker jag verkligen ville göra på min födelsedag. När jag jagat rätt på en strömadapter till min dator, hittat en pub med wifi och strömuttag (Datorn var strömlös pga för mycket Edinburghresearch häromkvällen.) och tagit in en whisky och en pint, så gick jag in på TV4play. Jag möttes av en skylt: ”! Fel: Videon av rättighetsskäl bara tillgänglig i Sverige.”

Jag opponerar mig mot TV4:s språkbruk. Det har inte blivit fel. Det är med flit de inte släpper fram streamen till mig här i Edinburgh, att kalla det ett felmeddelande är mer än lovligt fånigt. Däremot är det enligt min mening fel av dem att göra begränsningen, men det är en politisk/filosofisk fråga och inte en fråga om ett det tekniska felmeddelande som de försöker få det att framstå som.

Jag försöker sedan hitta någon annan stream – flera har blivit nedplockade pga att de brutit mot upphovsrätt eller licenser, FIFA:s egen hemsida ger bara streamen till länder där ingen aktör köpt TV-rättigheterna. Naturligtvis har någon kanal i Storbrittanien köpt dem, det är bara att de inte sänder Sverige-Australien, åtminstone inte på någon pub. Spelsajterna jag är medlem på streamar inte ut utanför Sverige.

Jag ger upp. Jag följer matchen via Expressen Sports livekommentarer. Jag hoppas jag inte missade för mycket.

Jag kommer aldrig förstå de som säger att detta är en rimlig ordning. Att TV4 och de andra aktörerna när de betalt för detta programinnehåll inte bara ska ha rätt att tjäna pengar på det, utan också låsa in det i en otillgänglig, omodern och otillräcklig distributionsmodell. Jag är säker på att de som skapar denna kultur (ja, damfotboll är kultur) inget hellre vill än att alla som vill ska kunna se matchen.

De viktiga aktörerna här är inte TV-bolag, fotbollsförbund, sponsorer och annonsörer. Det finns två viktiga aktörer – kulturskaparna (fotbollspelarna i detta fallet) och kulturälskarna (i det här fallet fotbollsfansen). Ingen av dessa aktörer tjänar på nuvarande ordning – alltså är det på tiden att den går i graven.

De finns de som talar om att försvaret av upphovsrätten är starkt kopplat till det yttrandefriheten. Att det inte kan finnas yttrandefrihet utan en stark upphovsrätt. Jag förstår inte hur de tänker. Ordet är ju inte fritt när kulturen låses in bakom protektionistiska skyddsmurar. Upphovsrätten var en gång yttrandefrihetens bålverk idag har den blivit dess fängelse.

Jag ville inte ha gratis öl – jag ville bara vara fri att se på fotboll.

Jag tvivlar ibland på engagemanget, på om det är värt att lägga tid på att slåss med väderkvarnarna, på om det spelar någon roll att just jag tar diskussionen här på bloggen, på fikarasten eller familjemiddagen. Jag tvivlar på meningen i att försöka förklara hur fel upphovsrättsivrarna har oavsett om det handlar om branschens lobbyister, de tjänstemän i branschorganisationer som ser sig som språkrör för alla upphovsmän, de ljumma oinsatta upphovsrättsvännerna, de (enligt min mening) missriktat engagerade upphovsmännen som tror de slåss för sin överlevnad eller sina mänskliga rättigheter.

Men om man tvivlar ibland så ges man ny kraft av varje tydligt exempel på hur trasigt det gamla systemet är och hur stort behov vi är av ett nytt sätt att tänka kring rätten till tankar och idéer.

Jag är kanske inte alltid säker på att just jag och andra pirater sitter inne med sanningen och ljuset i de här frågorna. Att något måste göras – det är jag säker på.

Om du också tvivlar ibland så ger jag dig här ett litet guldkorn att mota tvivlen med. Men helst ser jag att du går och köper senaste numret av Magasinet Filter, så de begåvade upphovsmännen i redaktionen får den erkänsla och den belöning de så innerligt förtjänar.

Poängen med att länka till artikeln om misskötseln av SAMI (Sveriges Musikers och Artisters Intresseförening) är inte att säga att alla upphovsmannaorganisationer och dess företrädare är korrupta brottslingar. Poängen är mycket enklare än så.

Varför ska vi hålla fast vid ett system som för sitt upprätthållande och administrationen av rättigheterna skapar kolosser av SAMI:s typ som ansamlar fantastisk summor pengar, när dessa organisationer och pengasummor kan misskötas eller utsättas för bedrägeri, samtidigt som den tekniska utvecklingen har gett oss nya och bättre verktyg och metoder för att distribuera och ta betalt för konstnärliga verk?

Varför?

PS Jag tog bara Flattr och Creative Commons som exempel i länkarna ovan. Jag vet att det finns massor med andra smarta och spännande lösningar för licensiering, mikrobetalningar, distribution osv. DS

Jag fick en kommentar i mitt inlägg om hårddiskhamstrardagen som är lite utrymmeskrävande att svara på. Men frågorna och invändningarna i Bosses kommentar var intressanta, så jag besvarar dem här i ett eget inlägg. På så sätt når kommentaren och mina svar kanske lite fler läsare också.
Jag klistrar in de textavsnitt från mitt inlägg som citerades och sättet de kommenterades på som indragna citat nedan. Mina svar/tankar kring dem följer sedan som normaltext.

Jag hade skrivit:
Hittills finns ingen uppgörelse utan den nya avgiften och dess nivåer (< 80 GB: 1 kr/GB, 81–250 GB: 120 kr. > 250 GB: 160 kr) är ensidigt beslutad av Copyswede.

Bosse svarade:
Värt att komma ihåg i det sammanhanget är att Copyswede inte sätter nivåerna, lagstiftningen gör det. Det Copyswede gick ut med ska nog närmast tolkas som en kickoff till förhandling, eftersom förhandling ska till med alla nya lagringsmedier. Det var ju också först vid kravet som branschen valde att samla sig för förhandling (en förhandling som ju främst är till för deras skull).

Grundnivåerna sätts av lagen – 26 k-m §§ Upphovsrättslagen (1960:729) – men de föreslagna nivåerna är framtagna av Copyswede med stöd av lagen eftersom en uppskattning behöver göras av hur stor andel av lagringsmedia som används till annat än privatkopiering. Detta är ju en av anledningarna till att det behövs en förhandling. Det är alltså Copyswedes ensidiga bedömning att USB-minnen och externa hårddiskar används i så hög grad till privatkopiering att upphovsrättslagens reglering av ersättningsfrågan kommer i spel. Detta står nämligen inte i lagen – eller hur?
Jag vet inte hur du använder USB-minnen, men jag vet att jag och de flesta jag känner inte använder dem till att lagra saker – utan till att flytta dem – och att de grejer jag flyttar endast i undantagsfall är upphovsrättsligt skyddade verk av upphovsmän som får ersättning via Copyswede.
Copyswede och de som försvarar de nuvarande systemet verkar bortse från att Copyswede bara är en part i målet här utan rätten att själva pröva lagen. Om de inte kommer överens med branschen så kan frågan prövas i domstol, vilket kanske vore bra. Det jag och många med mig opponerar oss mot är att en partisk organisation ges så mycket inflytande – detta är en av anledningarna till att jag talar om skråväsende.

Jag hade skrivit:
Hur mycket kommer vi att privatkopiera, när mediainnehållet finns ett knapptryck bort – på det internetz?

Bosse svarade:
Bra fråga – och svaret är ”självsanerande”. Om privatkopieringen går ner, så gör ersättningen det också. Det är precis vad som hänt med CD och DVD. Där får upphovsmännen som bekant inte längre in så mycket

Du har rätt i att ersättningsvolymen går ner om färre köper lagringsmedia. Men det är inte poängen. För kostnaden per lagringsmedia går inte ner genom automatik när färre av dem som fortfarande köper dem använder dem till privatkopiering. De beloppen är ju fortfarande något som Copyswede anser sig ha rätt att utkräva och där deras motpart branschen naturligtvis kan göra invändningar i en förhandling eller i domstol. Men vi användare av lagringsmedier är i sammanhanget maktlösa.

Jag hade skrivit:
Höga trösklar innan du kan kalla dig upphovsman, allmänna avgifter utan tydlig koppling till en nytta för den som betalar, insamlande av medel som bara går till de som redan är en del av systemet …

Bosse svarade:
Den första är svår att förstå … Vem som helst som medverkat i något som kopierats för privat bruk kan ju begära ersättning hos Copyswede. Ersättningen ska ju gå till dem som kopierats. Det gör den sista satsen svår att förstå också. Vem som helst kan ju bli del av systemet.
Vad gäller den tydliga kopplingen till nytta för den som betalar, är det viktigt att hålla i minnet vem som betalar vad. Branschen, som betalar ersättningen, gör det för att de tjänar pengar på att kopieringen sker. Konsumenten, som branschen lägger pålagor på för ersättningen, får fritt kopiera för privat bruk. Kopieringen görs laglig. Jag ser en nytta.

Det är möjligt att det är sant i teorin som du säger att vem som helst kan bli en del av systemet – men i realiteten fungerar Copyswedes insamling och utdelning av ersättningar som alla andra delar av det upphovsrättsliga systemet. Pengarna går till intresseorganisationer som inte är öppna för alla och fördelas efter modeller som tar fasta på en statisk syn på upphovsmannaskap och skapande.

För att ta ett exempel – avgörande för ersättningen från Copyswede för medverkande i TV-program är den ersättning man fått för sin orginalmedverkan. Detta betyder att den som varit med på TV gratis (t ex som en del i marknadsföringen av ett verk) får mindre ersättning än en person som varit med och uppburit gage (möjligen t o m noll). Det är på ytan ett rättvist system – men det gynnar de etablerade och missgynnar de som vill in. Branschutvecklingen går mot allt mindre behov av gatekeepers. Men de delar av branschen som tjänar pengar på sin funktion som gatekeepers försvarar sig med näbbar och klor.

Vad gäller kopplingen till nytta så tycker jag ärligt talat det är skitsnack. Lagregleringen om privatkopieringsersättning syftar till att upphovsmän ska få betalt för kopiering av deras verk till media som är särskilt ägnade för detta. Den nytta som avgiften alltså ska motsvara ska bestå i att branschen säljer och konsumenterna får tillgång till sådana. De media som nu ska avgiftsbeläggas är ägnade till en mängd olika saker och inte särskilt ägnade till någon av dem. Vi påtvingas en avgift för en användning av lagringsmedia som inte är huvudsyftet med dem och som dessutom i och med streamningstjänster blir alltmer perifer. Det må vara en avgift i rättslig mening, det må kallas för en avgift – men det luktar och ser ut som en schablonmässig skatt.

Jag hade skrivit:
… så har ingen avgift tagits ut på den som använder sitt lagringsutrymme till saker som inte omfattas av upphovsrätt

Bosse svarade:
Det du skriver här är fel. Eftersom branschen slänger över kostnaden på konsumenten som de vill, kan du visst vara med och betala även om du inte använder ditt lagringsutrymme för sådant som omfattas av upphovsrätt.
Det Copyswede skriver på länken du ger, är att ingen upphovsman får ersättning för annat än privatkopiering. Det är en helt annan sak. Upphovsmännen ska väl inte lastas för hur branschen väljer att fördela sina kostnader på sina kunder?
Handla gärna utomlands, men kom ihåg att du där betalar ersättning i det landet istället.

Förlåt om jag raljerade lite. Min sarkasm kanske inte riktigt gick fram. Jag vet att Copyswede bara skrev att ingen upphovsman får ersättning för något annat än privatkopiering och att de bara i sättet de resonerar försöker få det att se ut som att de inte tar några pengar av den som inte privatkopierar, eftersom de ju bara avgiftsbelägger försäljningsledet av kedjan och inte slutkunderna. Men i realiteten kommer ju en del av de pengar jag betalar för ett USB-minne eller en hårddisk att gå till att betala Copyswede och sedan vidare till artister och upphovsmän, eller?

Du skriver att upphovsmännen inte ska lastas för hur branschen fördelar sina kostnader. Jag håller fullständigt med dig. Jag har inget emot upphovsmän. Jag är själv upphovsman. Många av mina vänner är upphovsmän. Jag hyser den yttersta respekt för upphovsmän.

Jag klandrar lagstiftarna och de branschorganisationer som driver frågan om upphovsmännens ersättning på ett så utvecklingsfientligt och protektionistiskt sätt. Upphovsmän har genom teknologisk och samhällelig utveckling getts möjligheten att nå direkt ut till sina fans. De har getts möjligheten att själva kontrollera och styra över sitt verk och rättigheterna kring det.

Många yngre artister i alla konstnärliga genrer griper idag den möjligheten. Många av dem är framgångsrika – ekonomiskt, medialt och konstnärligt framgångsrika. De kan vara detta utan att göra sig beroende av en överbyggnad av rådgivare, marknadsförare, managers, branschorganisationer och gatekeepers. Det är en fantastisk utveckling!

Den riktiga konflikten står inte mellan upphovsmännen och konsumenter som är ovilliga att betala. Vi är nämligen å så villiga att betala – i synnerhet om inte de mesta av pengarna stannar hos mellanhänder längs vägen. Den riktiga konflikten står med oss upphovsmän och konsumenter, artister och fans, skapare och brukare som bejakat det nya sättet att skapa och konsumera kultur enade på den ena sidan mot en oförstående och konserverande bransch som i sin iver att bevaka inarbetade rättigheter för etablerade artister och sina egna positioner i värdekedjan offrar den nya generationens upphovsmäns möjlighet att bryta sig fri från det skråväsende som man tidigare varit tvungen att bli en del av för att räknas som en riktig upphovsman.

Mina ord räcker inte så jag lånar från en av dessa ”upphovsmän”:

Mollgan, Middlesex
Jag Är pirat eller
Snarare kapten men han
Han Är upphovsman!

Towelday har just passerat när jag börjar förbereda mig för nästa stora bemärkelsedag. Jag surfar prisjakt, pricerunner och studerar prislistor hos de stora ehandlarna inom dataområdet. På tisdag smäller det – hårddiskköpardagen.

Orsaken, undrar ni? På onsdag blir en 1 TB hårddisk ungefär 20% dyrare över en natt. Det förefaller alltså rimligt att vi som har stora lagringsbehov gör som man gör inför en bensin- eller tobaksskattehöjning – hamstrar. Lagring har ju trots allt antagit karaktären av lättrörlig konsumtionsvara de senaste åren. En ny USB-sticka köper man ju mest hela tiden, för att man inte orkar leta efter de man redan har utspridda i sina jackfickor. Det är för jobbigt att hålla ordning på sina filer, så man köper en ny hårddisk istället för att städa på den gamla. Känner ni igen er?

I så fall rekommenderar jag ett besök hos valfri elektronikhandlare på tisdag för att bunkra upp för de närmaste åren av lagringskapacitetfixar – ni vill väl inte riskera abstinens?

Det var i december förra året som Copyswede – den organisation som har hand om den så kallade privatkopieringsersättningen – bestämde sig för att börja ta ut avgift även på externa hårddiskar och USB-minnen. Från början var det meningen att man skulle börja ta ut de nya avgifterna den 1 april, men datumet sköts fram till den 1 juni. Fördröjningen har att göra med att man förhandlar med branschen om de nya avgifterna. Hittills finns ingen uppgörelse utan den nya avgiften och dess nivåer (< 80 GB: 1 kr/GB, 81–250 GB: 120 kr. > 250 GB: 160 kr) är ensidigt beslutad av Copyswede.

Ännu finns ingen uppgörelse, så det kan naturligtvis bli ytterligare ett uppskjutande av startdatumet. (Om det skulle hända får jag väl leva med en lite för stor samling flyttbara lagringsmedia kringflytande här hemma.) Det är väl till och med möjligt att Copyswede tvingas inse att idén är dålig i grunden. Rasmus på Copyriot funderade kring det perspektivet redan i januari.

Hur som helst förefaller det egendomligt kanske rent av galet att öka avgifterna i ett system som när alltmer mediainnehåll streamas kommer att bli allt mindre betydelsefullt. Hur mycket kommer vi att privatkopiera, när mediainnehållet finns ett knapptryck bort – på det internetz?

En alternativ metod till att hamstra lagringskapacitet på tisdag är att se till att få en dispens. Som professionell användare av lagringsmedia kan man slippa undan. Tyvärr kan bara företag registrera sig i Copyswedes databas. Ni som inte är företagare får väl gå till chefen och be snällt.

Vill du veta mer om privatkopiering och Copyswede? Enligt min mening är lagen så egen att det nästan blir roligt att läsa rättfärdigandet av den och av Copyswedes roll som uppbördsman åt upphovsmännen. Fast jag tycker det börjar bli dags att några i ansvarig ställning inser att man återskapat skråsystemet i modern skepnad. Höga trösklar innan du kan kalla dig upphovsman, allmänna avgifter utan tydlig koppling till en nytta för den som betalar, insamlande av medel som bara går till de som redan är en del av systemet …

Elektronikhandeln kommer att betala en stor summa till Copyswede för hårddiskar och USB-minnen, att fördela mellan upphovsmän. Men Copyswede hävdar att konsumenten som köpt en hårddisk bara är med och betalar detta om han använder den till privatkopiering. Eftersom avgiften är riktat mot handlarna och bara gäller privatkopieringsanvändningen av hårddiskar (all annan användning inklusive olaglig piratkopiering är nämligen borträknad) så har ingen avgift tagits ut på den som använder sitt lagringsutrymme till saker som inte omfattas av upphovsrätt. Förstod ni?

Tycker ni hela resonemanget känns 1500-tal, orimligt eller bara korkat men inte har lust eller råd att hamstra lagringskapacitet på tisdag – gå med i Facebookgruppen. Det kostar bara ett musklick.

EDIT
Märkligt – samma dag som jag drar igång det här evenemanget tycks frågan ha blivit uppskjuten igen till den 1 september. Kan det vara en slump? Eller den stora konspirationen? Får jag det bekräftat av en till källa, så får jag väl skjuta fram Hard Drive Buying Day.

EDIT 2

Det står nu klart att branschen och Copyswede är överens om att skjuta upp datumet till den 1 september. I linje med det flyttar jag fram datumet på Facebooksevenemanget – hårddiskhamstrardagen, som Nickelin valde att kalla den i sin livestream äger alltså rum den 31 augusti i stället.

Hur skall jag förklara för mina barn att deras favorittjänst tycks besatt av att begå rituellt självmord? Den frågan har jag brottats med några dagar nu, senast idag var min åttaåring förtvivlad när han läste över axeln på mig att Spotify kommer dö…

För egen del har jag ett slags hatkärleksförhållande till Spotify. Som teknisk lösning är den briljant, åtminstone för mig som windowsanvändare (jo, jag är en av syndarna), men den tycks funka lika klockrent på Mac och telefon. Hur det är i *nix vet jag inte, men misstänker att det är lite si och så. Det som står mot min beundran för själva idén är dels att man vänt upp ändan för att få en kall strumpa gröt uppkörd av de stora bolagen, hur skall man annars tolka att de fick absurt rabatterade andelar i bolaget? Eller för den delen: hur skall man tolka att det inte från Spotifys sida ställs några krav på hur stor del av den ersättning som betalas som skall gå till upphovsmännen? Dels består min skepsis av att var och varannan artist tycks representerade av ”best of”-album, snarare än någon mer komplett diskografi. ”Best of” har en tendens att inte vara de låtar jag söker efter, utan bara de som spelades på radion.

Visst jag svär dessutom varje gång reklamen vrålar i högtalaren, inte så mycket för att den finns där, utan för att den precis som TV-reklamen är askomprimerad och överstyrd så att man får skrämselhicka och riskerar spräcka trumhinnorna. Att skaffa ett premiumkonto på en tjänst där hälften av låtarna saknas helt, och hälften av de kvarvarande är otillgängliga av en eller annan anledning har liksom inte känts aktuellt det heller. Framför allt känns det rätt B att slänga en hundring per månad på en tjänst som skapar så mycket frustration.

Kanske blir jag nu tvungen, för skivor köper vi inte längre – skulle aldrig komma på tanken – så Spotify är barnens sätt att få tillgång till den musik de gillar (och som av någon automagisk anledning alltid tycks tillgänglig). Själv skulle jag gott kunna trava vidare till alternativen, men ungarna är inte lika ”indie” som jag är.

Nåja, det lär bli en rätt kort historia av betald tjänst, för chansen att Spotify skall överleva som annat än en ren marginalföreteelse gick just ner med ett antal tiopotenser. En sådan tjänst är beroende av volym och den volymen får man genom att erbjuda tjänsten gratis. Det är först när man har volymen och erbjuder ett betalt mervärde som man har möjlighet att få några större mängder betalande prenumeranter.

Det säger egentligen sig självt. Eftersom musik är ett så socialt fenomen, så har spotify-länkar, spellistor mm bidragit till tjänstens popularitet på ett sätt som nästan inte går att överskatta. En bred användarbas innebär också ett brett rekryteringsunderlag för den betalda tjänsten. En liten användarbas å andra sidan tar bort en hel del av den sociala aspekten samtidigt som rekrytering till betaltjänsten skall ske med mycket mindre underlag.

Jag har liksom många andra känslan av att Spotifygänget vet allt det här och mer eller mindre släpats sparkande och skrikande till schavotten. De har hört klingan till giljotinen slipas och hissas upp, men kan inte göra så mycket åt saken med händerna bakbundna och stora starka vakter som är beredda att bära dem om det krävs. Det luktar skivbolag lång väg om hela prylen, bolag som inte är nöjda med det de får betalt för varje spelad låt och som därför ser fler betalande prenumeranter som enda alternativ. Bolag som dessutom de senaste femton åren om och om igen bevisat de misstankar om savantism som många av oss hade. Det vill säga att de är överbegåvade på en enda sak: att blåsa artister och musikälskare på en marknad där de fullständigt kontrollerar distributionsledet. Konsten att omsätta potentiella kunder med friheten att ge dem fingret till villiga betalande kunder är de däremot inte fullt lika skickliga på — to say the least.

Jag fattig syndig människa kanske av ren lättja kommer vara en av dem som öser den sjunkande båten trots att jag vet att det är lönlöst. Sen får jag hitta ett annat alternativ till hur ungarna skall få sina muzakbehov tillfredsställda. Det bär mig emot, särskilt med tanke på de fullkomligt larviga summor som kommer artisterna till del i vårt kära upphovsrättssamhälle i förhållande till hur mycket som trillar ner i bolagens portmonnä (kolla bilden får ni se, den hittade jag hos Johanna).

När jag för någon vecka sedan tog steget att lämna socialdemokratin för att bli pirat spelade naturligtvis frågan om integritet en huvudroll. Men nästan lika viktig var min övertygelse om att tankar och idéer utvecklas av att spridas och delas, medan de förtvinar av att stängas inne.

Jag ser detta så tydligt i den forskning, jag befunnit mig nära i nästan hela mitt liv. I framgångsrika forskningsmiljöer pratar alla, unga som gamla, hela tiden med varandra om sina senaste resultat, tankar och idéer. Gäster från hela världen kommer och går, och visas alla de nyaste metoderna. Miljöer där forskare däremot avundsjukt håller på sina idéer för att inte få dem stulna, de miljöerna åstadkommer nästan aldrig viktiga upptäckter!

Ja, det är helt enkelt så att när jag ser mig omkring i forskarvärlden idag, då ser jag att Piratpartiets grundläggande informations-ideologi är riktig. Och inte bara ideologin: Även i sakpolitiken ser jag att sådant Piratpartiet vill och kräver, och som etablerade partier gäspar över eller stretar emot, sådant håller forskarvärlden entusiastiskt på att bygga upp åt sig själv:

Open access: Allt mer av de vetenskapliga artiklarna publiceras till exempel idag med open access. Man ska helt enkelt inte behöva vara ansluten till något universitetsbibliotek som betalar höga prenumerationsavgifter för att komma åt artiklarna. Forskarna ska istället betala tidskriften direkt, för att få bli publicerad.  Bortåt en femtedel av den framstående forskningen i biovetenskap publiceras nu på detta sätt, och andelen växer för varje år! Och de nya open accessade nättidskrifter som skapats har generösa cc-licenser på allt material! Till glädje för den allmänhet, som faktiskt betalar forskarna. För fristående vetenskapkommunikatörer, som inte är uppkopplade till universitet. Och inte minst till glädje för alla forskare i de länder, som inte har råd med prenumerationsavgifterna!

Bermuda-principen: Och titta på mina vänner som forskar i biomedicinska ämnen: Deras experiment ger numera ofta en massa data förutom dem forskarna ursprungligen var på jakt efter. Idag lägger de därför experimentresultaten i öppna databaser, där vi alla kan hälsa på och kika. (Här kan du ta en guidad tur i några av dem.) Principen om att dela med sig av rådata knäsattes med det uttalade syftet att förhindra att ännu mer av människans genom låstes in i patent,  på ett möte i Bermuda år 1996.

Open biotech: Många forskare och företag har slutat ta patent på de gener de hittar och genkonstruktioner de skapar. Istället ansluter de sig till en rörelse som kallas ”open biotech”, som vill arbeta med biotekniska innovationer på samma sätt som informationstekniken använder öppen källkod. (Inte minst gäller det ingenjörer och forskare som utvecklar genmodifierade bakterier och svampar, som kan tillverka önskade kemikalier, eller bryta ner gifter.)

Till och med de stora läkemedelsföretagen är nu på väg att inse att de har allt att vinna på att dela med sig till varandra av mycket av sina kunskaper och resultat, istället för att stänga dem inne och tjuvhålla på dem. De har redan börjat dela mycket av resultaten från den tidiga forskningen, innan de kommer fram till tänkbara läkemedel. Och de diskuterar samarbete även kring resultaten från varandras tester på försöksdjur och patienter.

På sikt är det helt enkelt en fri spridning av kunskap och information som får tankar, idéer och innovationer att utvecklas. Både patent och upphovsrätt må under en speciell historisk epok kunnat fungera och tjäna väl i ett specifikt teknologiskt system. Men i valet mellan politiska ingrepp för att stänga inne kunskap och information, och en politik som ska göra det lättare för den att spridas, finns ingen tvekan om vilken jag tror i längden är bäst för vårt samhälle. Både för dess intellektuella och teknologiska utveckling.

Tama fåglar sjunger om frihet. Fria fåglar flyger!

Eller kanske ”sent skall syndaren vakna”?

Hur som helst gör moderaterna ett utspel i Dagens Nyheter, ett utspel som är ett lamt försök att få tillbaka internetgenerationens förtroende. Utspelet innehåller egentligen inte något nytt, utan repeterar en idé som funnits i spel tidigare. Idén är dels att föräldralösa verk skall kunna användas på ett säkrare sätt genom att staten skapar ett system för rättighetsklarering. Dels skall ett sådant system också tillåta upphovsmän att på ett tydligare sätt placera ett verk i den intellektuella allmänningen.

Men inte är föräldralösa verk det största problemet, eller?

Utspelet adresserar två problem, varav ett är ett problem i realiteten. Att upphovsmän inte kan avsäga sig den ideella upphovsrätten kan bara innebära problem om de dör knall fall och inte klargjort för omvärlden hur de ser på den saken. Innan dess kan de helt glatt säga att deras verk får användas via CC-licens, GPL eller någon annan licensform som är tillåtande och inkluderande — no problem…

Så en hel Dagens Nyheter artikel för att adressera föräldralösa verk?

Jo visst.

Gott så.

Men kunde de inte bättre?

Det är ett retoriskt skott i foten som helt missar så gott som alla de frågor som får internetgenerationen att se rött. Kanske är det så att den inte alls riktar sig till internetgenerationen, utan till dess föräldrar som å sina barns vägnar oroat sig för samhällets utveckling?

Jag vet inte, men jag är inte alls imponerad. Det jag däremot noterar är att Piratpartiet redan tjänat ett av sina syften: att få upp frågorna på bordet. Liksom miljöpartiets framväxt på åttiotalet gjorde miljöfrågan het, het, het, så har PPs framväxt gjort integritets och upphovsrättsfrågorna till något som är svårt att sopa ner från bordet.

Kommer vi in i riksdagen kommer frågorna en gång för alla vara något alla partier måste ta ställning och hänsyn till.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Idag skriver jag på Piratpartiets kampanjblogg om framtiden 2022.nu, om kreatörsrollen för reklam- och kulturskapare i framtiden under rubriken: En gång i tiden såldes alla idéer som om de vore varor…

Ett smakprov:

Verkligheten hade kommit ikapp den förlegade synen på ett upphöjt kreativt skrå vars rättigheter behövde skyddas. Kulturskapande och annan kreativitet, spridning av idéer, tankar och annat som människor skapat, utmärktes numera av samverkan, remixande och öppenhet. De som försökte stänga in sina idéer för att lättare kunna behålla ensamrätten till dem förlorade numera på det eftersom sådana idéer inte spred sig vitt och brett. Generösa och öppna kreatörer kunde däremot se sina verk få vingar.

Nyfiken? Läs resten här.