Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Desperationen är enorm

Så var vi där igen då, en ny razzia som är fullständigt obegriplig för vem som helst som har en gnutta känsla för proportioner, sans och balans.

Den här gången är det undertexter.se som fått servrar och datorer beslagtagna. Själva anger de Pontén som ansvarig för razzian, men hur som helst så handlar det om ytterligare en razzia av känt snitt, där polisen får agera handräckning åt privata intressenter som rör sig i de yttersta tassemarkerna för hur våra lagar bör tolkas.

Vad är det de angripit egentligen? På undertexter hittade man diverse textfiler där någon entusiast suttit och översatt och tidskodat dialog för en eller annan film. Försöker man skydda översättarskrået, eller menar man att översättningen av dialogen är ett intrång i manusförfattarnas prerogativ?

Tragikomiken är stor då det finns exempel på hur lagliga aktörer (läs prenumerationstjänster) ”lånat” översättningar från undertexter för att sedan ”tvätta dem” genom att ta bort fraser som ”översatt av XXXX via undertexter.se”. De har naturligtvis tagit bort dem illa kvickt när de blivit påkomna med handen i syltburken, men ändå.

Skall man vara lite cynisk, så handlar det om att när man inte får ner sajter som The Pirate Bay, så får man ge sig på det man kan få ner. Genom att försöka sabotera infrastrukturen, försöker man göra piratkopierandet mindre värt.

Not bloody likely.

Det som gör piratkopierandet mindre värt är när de legala tjänsterna blir så bra att det inte längre är något man ids bry sig om. Fast då får man nog sluta med självdestruktiva beteenden

Det är ett agerande som luktar enorm desperation.

Det skall bli intressant att se hur tillslaget motiveras och hur svensk rättsröta skall lyckas vrida till det på ett sätt som får de stackars översättningsentusiasterna att te sig som farliga kriminella. Jag menar när polisen inte ens ids skicka ut en patrull för att kontrollera en anmäld stöld av koppartråd på banvallen i Göteborg, vilket fick tågen att stå några timmar dagen därpå, så måste tillslag mot en översättningstjänst verkligen vara oerhört viktigt i jämförelse.

Om att dra alla över samma kam

En av reaktionerna på de senaste dagarnas Nordkorea-lulz av The Pirate Bay gjorde att vissa tyckare som vanligt inte kunde hålla isär Piratpartiet och The Pirate Bay. Om The Pirate Bay vill bo i Nordkorea blir automatiskt Piratpartiet rövclowner och odemokratiska as. Förstå den logiken den som kan.

Jag insåg när jag tänkte närmare på detta att det är ett vanligt problem i fildelningsdiskussionen. Man blandar ihop motivation och argument från helt olika aktörer med helt olika relation till frågan om fildelning. Det kan finnas anledning att fundera över vad för relation en person eller organisation har till fildelning och vad den har för argument för det innan man skärskådar och kanske förkastar både argument som åsikter.

Ett exempel är skillnaden mellan att vara en fildelningstjänst som arbetar för att fildelning ska vara helt fri och ofta med anarkistiska eller lulziga argument eller utspel (The Pirate Bay) å ena sidan. Å andra sidan ett politiskt parti som bland annat arbetar för ett samhälle där icke kommersiell fildelning inte bara är lagligt utan till och med uppmuntras (Piratpartiet).

Det är inte rimligt att pådyvla Piratpartiet ansvar för The Pirate Bays åsikter, argument eller aktiviteter. Visst stödjer partiet fildelningssajten på olika sätt. Till exempel de senaste åren genom att ge dem kontakt med internet. Det betyder inte att partiet står bakom varenda sak som någonsin sagts eller gjorts av någon i den oformliga svärm av aktivister som på olika sätt hjälper till att driva The Pirate Bay.

Jag funderade sedan på om det fanns något sätt att organisera det här problemet och insåg att det finns minst tre olika positiva förhållningsätt till fildelning och att en persons eller organisations argument i hög grad bestäms av vilket av dessa man har.

Att vilja fildela

Viljan att fildela kan ha många orsaker. För vissa fildelare är orsaken också ett argument som man kan använda för att förklara varför man fildelar eller för att övertyga andra om nyttan, tjusningen, glädjen i fildelning.

Det är vanligt att tala om generation gratis och beskriva fenomenet fildelning som att det bara handlar om att man inte vill betala. Jag har många gånger hävdat att detta stämmer dåligt med verkligheten eftersom det finns undersökningar som visar att fildelare också är stora konsumenter av betald kultur. Att det är gratis är ändå för många en faktor. Man tankar hem saker som man inte vet om man skulle vilja betala för. Om dessa låtar, filmer, böcker etc kostade pengar skulle man inte ladda ner dem.

Fast att det är gratis är knappast något man använder när man argumenterar för fildelning. Då kanske man istället talar om att det är praktiskt. Man kan få tag på det man vill fort och lätt. Man kan snabbt hitta översättningstexter till filmer. Man behöver inte registrera sig eller vara medlem någonstans och så vidare.

Ett annat viktigt argument som Jenny Strömstedt skrev om i expressen i helgen är att man har bråttom. (Anna Troberg har sedan svarat Jenny Strömstedt i ett öppet brev på Piratpartiets hemsida.) Jenny raljerar över vår tids behov av omedelbar behovstillfredsställelse och söker där svaret på varför människor söker sig till sajter som The Pirate Bay. Jag kan hålla med henne om att vi lever i en värld där ”sedan är lika ointressant som nyss”, men jag tror inte det förklarar fildelningen. Jag väntar ofta på att filer ska bli klara. Ibland är det inte så många som seedar, ibland är min lina lite skakig. Ville jag ha omedelbar behovstillfredsställelse skulle det vara bättre att streama från en fulsajt eller från en betalsajt.

Däremot är tidsaspekten på ett annat sätt en viktig del av fildelningskulturen. Vi lever idag i en värld av konstanta internationella kontakter i realtid. Jag vill inte se en film flera månader efter USA-premiären, jag vill inte se en TV-serie dagen efter eller med en veckas eller ett års eftersläp.

När inte de som äger distributionsrätten vill tillfredsställa vårt behov när vi vill så tar vissa av oss saken i egna händer. Vi vill ha möjligheten att uppleva kultur samtidigt oavsett om vi bor i Delsbo i Hälsingland eller i Dehli i Indien. Och varför inte? Varför ska vissa kulturkonsumenter få vänta i värsta fall i månader innan de får tillgång till en kulturyttring som har ett bäst före datum? När vi umgås globalt börjar kompisarna att prata om senaste avsnittet, filmen, plattan direkt – ska jag låta bli att umgås med dem då om jag råkar bo i Delsbo?

Ett annat exempel på samma problematik beskrev Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker på Svd Brännpunkt i helgen. I Sverige är det i stort sett distributionsmonopol för film. Detta innebär att de som inte bor i närheten av rätt biograf inte kan se vissa filmer någonsin om de inte åker till våra större städer och att de får vänta i evigheter på andra filmer. Väljer man att bo i obygden kanske man får räkna med sådant, men det Gunno Sandahl vänder sig emot är att SF utnyttjar sin ställning på marknaden till att släppa sina filmer till andra biografer än de som de har valt ut under premiärveckor. Tack Lake för tipset.

Att vilja att det ska vara lagligt att fildela

Det är inte alla som fildelar som tycker att det är viktigt att ändra lagen. I kampen mellan upphovsrättsförsvarare och upphovsrättsreformister väljer inte alla de miljoner människor som fildelar sida. Så länge de inte påverkas i sitt kulturkonsumerande så spelar det kanske inte så stor roll om de bryter lite mot en lag. Detta sätt att resonera är ganska vanligt bland människor. Den centrala frågan är inte om något är olagligt utan hur stor risk det är att åka fast.

Detta betyder också att man inte kan utgå ifrån att de som vill reformera upphovsrätten och tillåta icke kommersiell kopiering och spridning inte nödvändigtvis har samma bevekelsegrunder som de som bara vill få fildela i fred.

De jag har kontakt med och har diskuterat fildelningsproblematiken med har mer komplexa argument som handlar än att de vill ha saker gratis, enkelt och snabbt. Det handlar till exempel om resonemang kring att upphovsrätt och andra frågor används som svepskäl för att göra ingrepp i värdefulla strukturer för ett vitalt offentligt samtal och att fungerande åtgärder mot fildelningen med nödvändighet kommer att begränsa yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet på ett sätt som är ett orimligt pris för det man vill skydda.

För vissa är det också en ideologisk fråga, där delandet av information, kunskap och kultur är något nödvändigt gott och att alla inskränkningar i möjligheten att dela behöver ha starka argument.

Att de som har satt sig in i frågan och har argument av de typer som nämns ovan, bemöts som om de tillhör gruppen som bara vill ladda ner, är bekymmersamt för diskussionsklimatet och möjligheten att komma framåt i ett samtal om upphovsrätten. När ens egna analytiska resonemang bemöts med: du vill ju bara ha saker gratis, så blir det svårare och svårare att ta ett djupt andetag och börja om.

Att vilja stödja den olagliga fildelningen

Den sista gruppen jag tänkte tala om är de som inte bara vill ändra lagen utan också vill stödja den olagliga fildelningen på varje tänkbart sätt. Det är de som hjälper till att hålla igång sajter som Tankafetast och The Pirate Bay. Det är de som cammar filmer, rippar DVD:er och skapar orginaltorrenter. Utan dem skulle inte svärmen av fildelare utgöra ett hot mot Hollywood och underhållningsindustrin.

Varför de gör saker kan jag bara spekulera i. Naturligtvis finns det de som har ett vinstintresse här. Antingen har de hittat ett sätt att tjäna pengar på fildelningen t ex genom reklamfinansiering eller så vill de tjäna status, renomme och och berömmelse. Jag är däremot inte säker på att detta är huvudskälet. Jag tror att det snarare handlar om att testa gränser, ställa till oreda, lulza och om nyfikenhet kring vad som är möjligt att göra.

För vissa handlar det också om politiskt motiverade handlingar. Personer som tycker det är fel att begränsa kopiering och spridning och som vill ha sönder det gamla systemet genom att göra det tekniskt och socialt obsolet. Något som oftast visat sig vara en snabbare väg till samhällsutveckling än att ändra lagstiftning.

I det här sista avseendet kan jag känna igen mig. Jag ger inte mitt oreseverade stöd till olagliga fildelning. Jag är skeptiskt till den hantering som de första leden i kedjan ägnar sig åt när de filmar av eller rippar filmer, ibland innan de har offentliggjorts. Men delar av verksamheten stödjer jag av politiska skäl. Framförallt stödjer jag andras rätt att protestera mot lagstiftningen genom att bryta mot den. Varför skulle det inte vara legitimt att föra den här politiska kampen med sådana metoder om det var legitimt för medborgarrättsrörelsen i USA och miljörörelsen.

Jag förstår inte människor som till exempel Andreas Ekström som har ett sånt stort behov av att säga att vi gör oss löjliga:

Sluta för guds skull upp med att jämföra din illegala fildelning med stora frihets- och demokratirörelser i historien! Det ger uttryck för en fullständigt grotesk självbild. Att du bryter mot lagen om upphovsrätt gör dig inte lik Rosa Parks. Det gör dig lik en snattare.

Till dem vill jag säga: Det går inte att veta idag vad som kommer att framstå som en viktig kamp imorgon. Det gick inte att veta innan Rosa Parks blev en symbol för sin kamp att det hon gjorde var hjältemodigt och symbolladdat och inte bara en ogenomtänkt protest mot övermakten.

Till sist

Piratpartiet samlar alla tre grupperna bland sina anhängare. Det betyder som sagt inte att våra argument för upphovsrättsreform är lika ogenomtänkta som en genomsnittlig nedladdares. Och det betyder inte heller att vi har ansvar för allt vad den sista gruppen har för sig eller säger. The Pirate Bay och Piratpartiet må var två grenar av piratrörelsen. det gör inte att Piratpartiet skulle stödja Nordkorea för den osannolikt osannolika händelsen att The Pirate Bay skulle göra det. Läs Emma för mer om just detta perspektiv.

 

Varför inte klippa kablarna?

Nu diskuteras pirateri och fildelning igen som en följd av Rättighetsanalysens hotfulla brev till styrelseledamöterna i Piratpartiet.  Min upplevelse är att det vi får se är en trött repris på huvudmatchen för några år sen. Tonläget är högt men rösterna lite trötta, som om man inser att frågan borde vara löst för länge sen. Men det är den ju inte. Samtidigt är en sak sig lik. Förenklingarna, avsaknaden av nyanser och oförmågan att se motpartens perspektiv. Fildelning eller piratkopiering är och förblir en svartvit frågeställning med oanade förmåga att mobilisera affekt.

Jag tänkte därför försöka mig på lite pigg gråskala.

The Hydra Bay

En sak som man hör folk säga eller ser folk skriva är att politiska partier inte ska bryta mot lagen. Att ett lagbrott inte kan förklaras med politisk övertygelse. Att vi piratpartister alltså bara är ett gäng tjuvaktiga typer som inte står för vad vi gör. Men lagbrott kan vara synnerligen politiska. Lagen får inte sin auktoritet från Gud utan från vår gemensamma acceptans av den. Både att ignorera lagar man finner orättfärdiga och att begå flagrant högljudda brott mot dem är alltså att driva fram politisk förändring av lagarna. Kanske inte på en sån nivå av hjältemod som Mahatma Gandhi eller Plogbillsrörelsen, men i det lilla. De två miljoner svenskar som somlig statistik hävdar ska fildela ägnar sig åt denna typ av lagbrott. Om tillräckligt många struntar i lagen kanske de som bestämmer inser att den är irrelevant till slut. Som när det avkriminaliserades att gå mot röd gubbe. När en politisk rörelse deltar i detta lagbrytande så sker det naturligtvis inte i det tysta, utan med lite mer buller och bång eftersom avsikten är att bedriva politik.

Men vad är det då som är fel på lagen? Hur kan det vara så viktigt med gratis filmnedladdning? Felet är inte behovet av att betala de som satsat ekonomiska resurser, kreativitet eller arbete i att skapa kulturella verk. Tvärtom egentligen. De flesta av oss aktiva fildelare och övertygade pirater älskar när vi på ett tydligt sätt kan betala till kulturskapare. Problemet har inte att göra med skapande eller relationen mellan artist och kulturnjutare.

Problemet handlar om distributionen och diverse omoderna och skadliga inlåsningseffekter, monopoltendenser och tankemönster ärvda  från medeltidens skråsystem. Vår lagstiftning, vårt allmänna rättsmedvetande och vår kultursektor har inte hängt med när en våldsam teknikutveckling har lett till en genomgripande beteendeförändring som ställer krav på omvälvande förändringar i affärsmodeller och verksamhetsinriktningar.

Jag tror de flesta är överens om principen att vi  i ett mindre och privat sammanhang har rätt att dela med oss av kultur. Oavsett om det handlar om att spela in ett teveprogram och se det med några som missade det när det sändes, att göra ett blandband till en kompis, att låna ut en spelregelbok för kopiering, att klistra ihop ett collage av bilder och ge bort i födelsedagspresent. Denna privata kulturdelning är principiellt ett ingrepp i upphovsrätten i de flesta fall, eftersom upphovsrätten skyddar rätten att mångfaldiga och sprida skyddade verk. Men dessa undantag är något vi oftast är överens om. De är delvis reglerade i lag – vi har citaträtt eller på engelska fair use och vi har rätten att göra kopior för personligt bruk. Delvis är de inte reglerade utan följden av sedvana. I vissa fall är de fortfarande olagliga, men allmänt accepterade som kopiering av enstaka exemplar av delar av en bok.

Exakt vilka gränser juridiken drar för dessa inskränkningar i den absoluta upphovsrätten tänker jag inte ge mig in på. Delvis därför att det är svår juridik som jag inte känner att jag behärskar, delvis för att det är lite vid sidan av min poäng. Vi kan nöja oss med att det finns ett sådant område, där vi har rätten att sprida kultur.

Ur upphovsrättsinnehavarnas (och deras förvaltares inom upphovsrättsindustrin) perspektiv var denna privata spridning av kultur förhållandevis oproblematisk på den tiden det var dyrt eller till och med omöjligt att göra perfekta kopior. Visst ville de ha ersättning för privat kopiering på kassettband, men min barndoms blandband var inget hot mot LP-skivorna eftersom kvaliteten var för dålig.

I och med digitaliseringen kan vi idag, utan tillgång till särskilt avancerad utrustning, göra kopior som är lika bra som originalet och i och med internet sprida dem till stora grupper. Denna förändring är teknisk och svår att göra något åt. Den katten får vi inte tillbaka in i påsen ens om vi vill. Dessutom är nyttan med de möjligheter tekniken ger så stora att jag har svårt att se att någon egentligen vill stoppa vår möjlighet att digitalisera och dela information globalt människa till människa.

Frågan är alltså om man ska reglera detta digitaliserande, kopierande och spridande och i så fall hur. Jag tycker inte det privata användandet utan kommersiella intressen ska regleras eftersom det är så värdefullt för samhället, för mänskligheten och för kulturen att vi kan dela och sprida information på detta sätt. Alla sätt att försöka reglera den kopiering och spridning som inkräktar på upphovsrättsinnehavares rätt kommer också att betyda att vi reglerar människors möjlighet att yttra sig, att samlas och att sprida kultur, tankar och idéer. Det kommer innebära att vi reglerar sönder det bästa verktyget för demokratisk utveckling som världen skådat.

Om man vill reglera de fall där någon drar kommersiell vinning av någon annans upphovsrätt, då är jag helt med däremot. Reglera på!

Så vad har då detta med The Pirate Bay att göra? Jo, enligt min mening finns det ingen avgörande skillnad mellan vad vi småskaliga fildelare ägnar oss åt och den lagliga analoga kulturdelning jag beskrev ovan. Vi delar kulturella upplevelser med en begränsad krets. Det som får det att se så storskaligt ut är att vi är så många som gör det samtidigt på samma ställe. Lite som om alla som gjorde blandband i Europa på 80-talet hade samlats i en lokal och gjort blandband åt varandra.

När jag använder The Pirate Bay för att leta upp en torrent och sen delar ut den med min torrentklient så påbörjas inte mer än något tiotal nedladdningar från andra som delar ut den torrenten. När min dator börjar ha delar av det material torrenten pekar på så startas också bara något tiotal uppladdningar till andra som är intresserade av filen. Jag får alltså filen av en liten grupp människor som hjälps åt att ge den till mig och jag hjälper samtidigt till att ge filen till en liten grupp människor. Skillnaden är att vi inte delar så mycket mer än intresset för just denna kulturprodukt. Blandbanden och kopieringen av rollspelsregler på 80-talet skedde i kretsar där man inte var riktigt lika anonyma och där man hade starkare band än bara delandet av kultur. Men det kunde fortfarande handla om att jag fick saker av en mindre grupp människor och gav till en mindre grupp människor.

Att slå ner stenhårt på detta kulturdelande är alltså inte som många hävdar att återställa ordningen till som de var innan den hemska nya tekniken. Det handlar om att legalt minska våra möjligheter att dela kultur just när vi genomgår en revolution av möjligheterna att göra just det. Enligt mig är det fel väg att gå.

Men nu invänder kanske vän av ordning: ”The Pirate Bay då? Är inte det just ett exempel på att skapa kommersiell vinning med hjälp av upphovsskyddade verk? Är det inte dem vi borde sätta åt då?” Då måste vi titta på vad The Pirate Bay egentligen är idag 2013, inte vad människorna runt sajten och sajten i sig har kommit att bli symbol för. The Pirate Bay är idag en sökmotor. Den innehåller inga upphovsrättsligt skyddade verk för nedladdning. Den kopplar inte samman nedladdare med uppladdare. Den hjälper mig att hitta den torrentfil som jag behöver för att min dator ska kunna leta upp andra som vill dela kultur med mig. Att hitta sådana torrenter går utmärkt att göra med vilken sökmotor som helst. Prova att skriva ”Game of Thrones torrent” i din favoritsökmotor ska du få se.

Om du nyfiket klickade på länken till Game of Thrones ovan så fick du också läsa ett av många exempel på att de som skapar modern kultur ofta ser fildelningen som en hjälp att sprida sina alster och inte som en fiende. Tar man utöver det i beaktande att The Pirate Bay och andra liknande söktjänster hjälper oss att hitta kulturella alster som inte längre distribueras på kommersiell väg som gamla kultfilmer eller teveserier, böcker som är slut på förlaget eller musik som är för smal för att saluföras på CD så är frågan om The Pirate Bay skadar kulturlivet mer än den hjälper det. En annan sak som är viktig att komma ihåg är att mycket modern kommersiell och icke kommersiell kultur bejakar de nya informationsvägarna och använder fildelning och liknande som sin viktigaste distributionsplattform.

Att jaga The Pirate Bay och därmed hota politiskt aktiva med stämningar är mot denna bakgrund ett i allra högsta grad tveksamt beteende enligt min ringa mening. Men det sätter fingret på några viktiga politiska frågor för vår tid.

Vem ska bestämma vad vi får dela för information? Vilka principer är viktigare än fri information?

Piratpartister är inte alla blint religiösa informationsfrihetsivrare – vi delar uppfattningen att det behövs diskussion kring vilka principer som ska gälla. Vår åsikt är att den diskussionen bör leda till en förändring av vissa av de rådande principerna. Men långtifrån alla piratpartister är fundamentalister i fråga om hur denna förändring bör se ut.

Vi delar övertygelsen att internet är för viktigt för att förstöras av människor som inte förstår det, som försvarar lagar och rättsprinciper som inte passar det, och som går ärenden åt en industri som har allt att vinna på att det blir förstört.

  • Ett sätt är att bedriva politisk opinionsbildning med målet att ta plats i folkvalda församlingar.
  • Ett annat sätt är att övertyga andra politiska rörelser om vår syn på saken så att de kan påverka lagstiftningen från sina mandat.
  • Ett tredje sätt är att med ett amerikanskt uttryck ”put your money where your mouth is” genom att försvara rätten att dela information där den hotas – som till exempel på The Pirate Bay.

Piratpartiet gör som miljörörelsen gjorde när den växte fram, det vill säga alla tre sakerna. Därför var det helt rätt av det svenska Piratpartiet att förse The Pirate Bay med internetkoppling och jag är stolt att vara del av en politisk rörelse som fortsätter att säkra The Pirate Bays överlevnad via våra norska och katalanska kamrater.

Och det inte det allra minsta för att jag vill ha tillgång till gratis Hollywoodfilmer.

Varmt i byxan

Netflix och HBO värmer just brallorna med hjälp av blåsan, ni vet enligt den gamla klyschan om vad som är varmt och skönt först och mindre mysigt efter en stund.

HBO läckte först en skvätt tillsammans med Fox och Warner Brothers genom att köpa exklusiva rättigheter till deras filmer. Det värmde gott att stå där med kiss i byxorna samtidigt som Netflix stod bredvid och frös.

Netflix ville naturligtvis inte vara sämre, men kunde först inte klämma fram mer än en liten skvätt när de såg till att i alla fall få visa serier från Warner. Men sen lyckades de komma över potträningen och lät det forsa ordentligt tillsammans med Disney när de köpte exklusiva rättigheter till Disneys filmer, inklusive nya Pixar-produktioner. De stod nu där med byxorna rykande i kylan och log i mjugg åt HBO som precis började känna kylan krypa på.

HBO tog nu i så att det nästan svartnade för ögonen och pinkade till slut tillsammans med Universal ur sig en ordentlig fors som rann varmt utmed insidan av låren, kylan var ett minne blott.

HBO och Netflix står nu där och tänker att det nog finns lite kvar i blåsan om de klämmer ordentligt, för ingen av dem har ju lyckats köpa upp SONYs filmer än. Det börjar bli lite småkyligt och de står båda och klämmer så de blir smått blåaktiga i ansiktet. Sony korsar benen och väntar på vem som ska bli först att göra dem sällskap när de pissar ner sig de också.

Någon av dem, eller kanske båda två kommer nog få ur sig en skvätt till, men sen börjar det bli lika tomt i blåsorna som det är blött i byxorna. Kylan finns kvar runt dem och snart nog slutar det ryka av värme. Då står de där med den våta kylan, med klådan och med tårna kippande i de våta skorna. De har pissat bort möjligheterna att hålla värmen någon längre stund och riskerar att mer eller mindre frysa till isstoder.

Ingen av dem fattar tydligen att de i sin tävlan pissat bort sina möjligheter, det enda som återstår är att med blåa läppar hjälpas åt att torka kläderna så fort som möjligt. Det kommer fortfarande lukta rätt surt, men då kanske de i alla fall inte fryser till is.

Eller för att lämna de blöta liknelserna och gå på den snuskiga verkligheten. HBO och Netflix tävlar om att köpa upp exklusiva rättigheter från filmbolagen, så att de blir ensamma om deras filmer. Resultatet blir att ingen av dem kan visa alla filmer användarna vill se, vilket sänker värdet på båda tjänsterna. Filmbolagen tjänar en rejäl hacka till en början, men om tjänsterna dör är det verkligen makalöst korkat.

Men upphovsrättslogiken i kombination med kortsiktig marknadslogik felar aldrig. För vem säger nej till tvåhundra miljoner dollar per år nu, istället för kanske hundra, för att de där hundra kanske kan återkomma varje år i ett decennium istället för bara ett par år? Ett slag vunnet samtidigt som man förlorar kriget.

Jag undrar verkligen hur studiorna tänker? För det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att den uppstyckningen av marknaden med rättigheternas pizzaskärare, är ett tvärsäkert sätt att se till att piratkopieringen av filmer överlever många år till.

Så in i helvete spåndumt.

Länkar är nätets syre

En gång i tiden läste barnet Marcus Fridholm en serie, där en galen seriefigur som fått all makt i sin hand berättade att han skulle ta ut skatt på luft. Vi skulle betala per andetag, gäspning, nysning och så vidare.

Jag minns inte, men det skulle inte förvåna mig om det var Kalle Anka och att han blev stoppad av knattarna… För någon gång ibland hittade man sådana guldkorn.

I samband med rättegången mot The Pirate Bay slogs jag av hur upphovsrättsförespråkarna mer eller mindre ville ta livet av det fria länkandet. Det som är nätets syre. Att länka till något du inte äger själv, eller djuplänka till andras material har varit på tapeten mer än en gång och det finns fortfarande alldeles för många som har alldeles för bråttom in på det spåret.

Content Aggregation infographic
Aggregering är precis det som alla försöker göra för att öka värdet på sina sajter. Google är skickligare än de flesta, eftersom webbens innehåll är deras levebröd... Bild av Chris Heiler

Vill man måla fan på väggen, skulle man kunna spekulera i att detta är en helt medvetet strategi. Att helt enkelt göra sig dummare än vad man är, i förhoppning om att inte någon med makten att stifta lagar genomskådar och synar ens argument.

Tyvärr är jag cynisk nog att tro att det är en fullt framkomlig väg, eftersom min erfarenhet gör att jag undrar om det inte finns något ”högskoleprov” för politiker, där man kan sålla bort de som är förmögna till kritiskt tänkande.

Om det vore så, skulle man gott kunna skriva under på Copyriots tes att det handlar om tre fronter:

  1. Att sänka kraven på vad som utgör verkshöjd, för att därigenom undergräva citaträtten.
  2. Att införa en ”närstående” rättighet, som innebär att själva nyheten som sådan inte bara dess form blir skyddad.
  3. Att vidga definitionen av vad som utgör tillgängliggörande.

Den första punkten inskränker i så fall våra möjligheter att i bild och text ”låna” bitar av det vi länkar till för att tydliggöra det vi skriver om, det vill säga citera källan. Det har gått så långt som till att det finns ett europeiskt domstolsutslag som begränsar citaträtten till tio ord, eller mindre (Infopaq International A/S v Danske Dagblades Forening (Case C-5/08))… I och för sig handlar det då om en firma som gjort till sin modell att aggregera nyheter för att skicka till sina kunder via mail, vilket gör att det inte handlar om normala citat per se. Ändå innebär ett sådant beslut att alla former av fri aggregering ligger risigt till.

Den andra punkten handlar om att hindra ”rewrites”, det vill säga den journalistiska motsvarigheten till ”me too”. Det fenomen där en nyhet sprider sig genom medierna utan att något nytt tillförs, utan bara med olika formuleringar av samma sak. Faran är naturligtvis att om man skyddar substansen i en nyhet från att återges utan licens, så kan man också i förlängningen hindra debatt om nyheten.

Den tredje punkten angriper länkandet och innebär att den du länkar till i princip skulle kunna kräva dig på en licenskostnad för rätten att länka till dem, alternativ förbjuda länkningar. Det är den naturliga konsekvensen av fall som till exempel The Pirate Bay, eller som den man som hamnade i rätten för att ha samlat och publicerat länkar till ”skyddade” sportutsändningar, som inte alls var värst väl skyddade.

Det är ena sidan av saken.

Den andra sidan av saken är det ambivalenta förhållandet nyhetsmedia har till Google och liknande tjänster.

För ett mediahus är det viktigt att bli indexerade. Inte så att alla, eller ens en majoritet av deras besökare kommer genom sökmotorerna, men det är ändå en viktig motor för nya besökare, positionering och genomslag. Avigsidan är att samtidigt som det innebär ett mervärde, så innebär det också att man blir aggregerad av tjänster som Google News. Det är på gott och ont, då det å ena sidan kan innebära att man får besökare man annars inte skulle ha fått, å andra sidan kan man förlora besökare som nöjer sig med att läsa Google News sammanfattning och inte går vidare till källan. Skulle det bara vara frågan om att man inte vill bli länkad/indexerad, skulle det kräva trettio sekunder med en textredigerare för att ändra i robotfilen på en tidnings sajt.

Det är strängt taget inte det minsta konstigt att det finns ett hatkärleksförhållande här, för samtidigt som man vill så högt upp som möjligt i sökmotorerna, så vill man för bövelen inte att läsarna skall läsa färdigt innan de kommer till den egna sajten. Besökare är pengar och man vill ha pengarna själv, inte ge dem till Google…

Så långt inget att förvånas över. Men för att utnyttja min citaträtt, så:

Man måste ju också förstå positioneringseffekten i det här – det är som att tjata om lördagsgodis när man egentligen bara vill ha en kaka – för tänk om allt det här snacket om att upphovsrättsskydda länken leder fram till en förändring av citaträtten och fair use-reglerna, då är det nog mission accomplished. För då betyder det att man kan inleda kommersiella diskussioner kring användande av innehåll. Men å andra sidan – det är ju inte lika kul att ranta om man faktiskt får titta lite i taktikpärmen. Tröttsam jävla diskussion.
(Från Fredrik Strömberg)

Jag tror Fredrik har helt rätt, att det handlar om att begära hela armen, för att kanske få ett lillfinger. Det vill säga det jag började med att säga: Att göra sig dummare än vad man är, i förhoppningen att inte bli synad och samtidigt positionera sig för en ”kompromiss”.

Personligen tycker jag taktiken i så fall kan liknas vid att rikta hagelbössan mot tårna och fingra på avtryckaren utan att vara säker på om den är laddad eller inte. Jag hade i tonåren en bekants bekant med ”vissa” impulskontrollsproblem som gjorde en sådan dumhet, hon har numera en halv fot.

Dels är det farligt för mediehusen eftersom de själva är så beroende av andras material för sin överlevnad. Dels är det farligt för den fria debatten, vilket är en slags förutsättning för det fria medias överlevnad. Dels är det farligt för att det krävs två för att dansa tango.

Google har mig veterligen alltid visat sig villiga att diskutera villkor, men de har å andra sidan musklerna att bränna både ett eller ett par stora mediahus utan att det rör dem själva i ryggen. Vad skulle Bonniers eller Schibstedts göra om Google bestämde sig för att helt utesluta dem inte bara ur Google News, men ur hela sin indexering? Det skulle knappast vara positivt i alla fall…

Att få något tillbaka trasigt

Någonstans läste jag att den ultimata grymheten inte är att bli berövad på något man älskar, utan att först förlora det och sedan få tillbaka det trasigt.

Jag kommer faktiskt inte på rak arm ihåg var jag såg det, men det gjorde intryck på mig. Jag har för mig att det handlade om ett barn som blivit bortrövat och sedan kom tillrätta långt efter det att alla gett upp. När barnet kom tillbaka till sina föräldrar så var de skrämmande främlingar för barnet, vilket efter åratal av längtan och sorg var den ultimata grymheten.

För mig har det sedan jag läste det varit en slags visdomsord, en påminnelse om att händelser inte går att ta om eller backa.
Det räcker inte alltid med ursäkter, pudlar eller försök att ställa till rätta, ofta måste man faktiskt göra rätt redan från början.

Jag har hittills låtit bli att skriva något om Saltkråkan AB, helt enkelt för att andra skrivit det som behöver sägas. Det är helt uppenbart för den som har mer än två hjärnceller att slå ihop, att Saltkråkans ”höga principer” om Astrids vilja och arv bara gäller så länge det inte finns pengar att tjäna. Det är med andra ord skenhelighet på hög nivå. Det finns inte en chans att någon skall tro på deras floskler så länge bolaget gör feta pengar på merchandise av diverse slag, utan i själva verket handlar det som vanligt om att behålla kontrollen över varumärket Astrid Lindgren och hennes figurer.

Man kan spekulera hur man vill om vad damen själv skulle sagt, det tycker jag inte ens är intressant för själva spörsmålet. Det som är intressant är den fullständiga lomhördheten för den mänskliga längtan och saknad som det handlade om. Något som dessutom rimmar oerhört illa med den mänsklighet som man hittar i många av Astrid Lindgrens verk.

Mycket riktigt kom den väntade pudeln så småningom, när Saltkråkan AB till slut insåg vilket getingbo de stuckit fingrarna i. Sent skall syndaren vakna heter det och i fallet Saltkråkan AB vaknade man lagom till dess att det inte längre spelade någon roll för de efterlevande till den döda pojke som älskade Pippi och herr Nilsson.

Tåget har redan kommit och gått kära Saltkräken AB, annonsen har redan tryckts och ni har genom era handlingar visat precis var ni står i förhållande till frågor om mänsklighet och varumärken. Om ni verkligen vill göra en pudel som betyder något, så föreslår jag att ni själva sätter in en annons (med de efterlevandes tillstånd naturligtvis), där ni har med herr Nilsson och beklagar att han inte gjorde entré förrän nu. Be barnet om ursäkt och be föräldrarna och de andra efterlevande om ursäkt på ett sätt som visar att det inte bara är ord.

Men det är väl knappast troligt med tanke på att ett barn som ville ha Pippi på sin födelsedagstårta fick nej…

Malin Billing på Saltkråkan AB förklarade tidigare i Aftonbladet att Pippibilder festmuggar och tallrikar är okej, eftersom det handlar om kalas. Hon hänvisar till Astrid Lindgrens önskemål som var att bilderna ska användas i Pippi-sammanhang. Och kalas ser Malin Billing som ett Pippi-sammanhang eftersom ”det finns i Pippi-böckerna”.

Tårtan är ju till ett barnkalas?

– Jaa, det är möjligt, men det är inte tillåtet. Så är det bara, säger Nils Nyman.

Ursäkta om jag inte håller andan i väntan på ett uppriktigt bevis för att ni inte resonerar med plånboken kära Saltkräken AB…

När upphovsrätten blir samhällets fiende

I det stora landet i väster finns begreppet ”ambulance chasers” för att namnge en väldigt specifik typ av parasit som livnär sig på andras olycka. Det är jurister som närmar sig sjuka och skadade, gärna direkt på olycksplatsen, i hopp om att kunna stämma någon för deras skador.

För att det skall fungera så arbetar man på ”ackord”, det vill säga man tillämpar ett sätt att få betalt som består i en närmast nominell grundavgift, men i gengäld en desto större del av det eventuella skadestånd man lyckas klämma ut. Det har gått så långt att ”see you in court” är i det närmaste ett kulturellt begrepp som är näst intill obegripligt utanför USA.

Ändå kan man hitta tendenser till att fenomenet är på väg att migrera hit. Det är inte helt nytt, begreppet brännvinsadvokat har funnits länge. Nu senast fick vi se exempel på hur det kan te sig, när en jur. kand. lejdes att agera torped mot en kritisk artikel på nätet. Politisk kritik fick en prislapp då faksimiler – som av någon outgrundlig anledning bara får existera i tryck – ansågs vara brott mot upphovsrätten och ett krav på skadestånd skickades ut i form av en ordentligt saltad faktura.

Avsändare var en herr Staffan Teste, som så målande kallar sitt företag Bildombudsmannen AB

Ombudsmän i min värld är personer som anställts till en form av förtroendeuppdrag och vars uppgift är att tillvarata den lilla människans intressen gentemot övermakten. Det kan vara offentligt, som med JO, JämO, KO, BO etcetera, eller det kan handla om ombudsmän i fackföreningar, elevorganisationer, studentorganisationer med flera. Vad det inte är, i min värld, är ett företag.

Får jag ett brev från någon som kallar sig ”någonting”-ombudsmannen, så förutsätter jag att jag har att göra med en offentlig funktion av någon form. Jag finner det direkt osmakligt att hitta ett aktiebolag bakom titeln (Polisen AB ?!). För mig har Bildombudsmannen därmed bara genom sitt namn likställt sig själv med gynnare som Domain Registry of America och dylika skojare som skickar ut räkningar till folk för förnyande av domäner, när det i själva verket handlar om att försöka få dig att byta leverantör och betala tio gånger så mycket som är rimligt.

Jag anser att Staffan Teste är en skojare, en brännvinsadvokat som hittat ett hål i lagen som han använder för att pressa folk på pengar. Han slår sig för bröstet och pratar om hur svårt det är för upphovsmannen att hävda sin rätt, samtidigt som han driver uppenbart idiotiska fall vars konsekvenser är orimliga och direkt skadliga för samhälle, debatt, ekonomi och demokrati. Han skickar ut sina krav utan att ens kolla att han verkligen har på fötterna.

Kanske tror han på myten om sin egen förträfflighet. Men om han inte har mer samvete än att han ger sig på kritiker som använt faksimiler på webben eller webbdesigners som använt tumnaglar på jobb de gjort för att göra reklam för sitt värv, då är han helt klart ute på hal is. Det är upphovsrätt på samma nivå som när skivbolag tvingar youtube plocka bort en bebis som dansar till en upphovsrättsskyddad låt som spelas på en bergssprängare.

Det finns fyra entiteter som gör eller gjort fel här:

  • Det är politiker som pratar om teknikneutralitet, men samtidigt tillåter att regler för tryck och digital publicering dras isär. Som fortfarande inte sett till att det finns regler för ”fair use” i Sverige.
  • Det är domare som inte omedelbart avfärdar rena dumheter som just dumheter och inte ser till att lagen skyddar den demokratiska debatten och ”fair use”.
  • Det är jurister som Staffan Teste som använder orimligheter i lagen för att pumpa folk på pengar. Eller som mer eller mindre framställer sig själva i falsk dager genom att använda namn som för tankarna till offentliga funktioner.
  • Det är företag som använder vilka medel som helst för att tysta kritiker.

Jag förväntar mig att inom kort se lagförslag som skapar teknikneutralitet på ett område som verkligen behöver det. Att bara prata teknikneutralitet när det passar den egna agendan är oklädsamt, teknikneutraliteten är inte bara något att slå oss i huvudet med, det är något som även bör skydda oss när vi deltar i det offentliga samtalet, på nätet såväl som på papper.

Jag hoppas också på att någon form av regelverk skyddar ombudsmannatiteln från att shanghajas av företag.

Vi behöver inte sånt skit här, vi behöver bli av med det.

Sluta se oss som användare och se oss som fans

Rovio Mobile, mjukvaruföretaget som gett oss Angry Birds, har en VD vid namn Mikael Hed, som fattat poängen.

I slutet av januari talade han på musikkonferensen Midem i Cannes, där han konstaterade att alla pirater inte är ”grisar”.

Mina översättningar:

”Vi har en del problem med pirater, inte bara vad gäller appar, men också i synnerhet ifråga om konsumentprodukter. Speciellt i Asien finns det tonvis och åter tonvis med olicensierad merchandise.”

Hed förklarade hur meningslöst Rovio ser det att försöka komma åt det hela i domstol, annat än i de fall där produkterna det är fråga om är av så usel kvalitet att det skadar Angry Birds som varumärke. I slutänden handlar det då snarast om att skydda sina fans från lurendrejeri. När det inte är fallet, så väljer Rovio hellre att se det hela som ett sätt att få fler fans, även om man inte gör pengar direkt på produkterna som säljs.

”Piratandet behöver inte vara något dåligt, i slutsummeringen betyder det mer affärer för oss.”

”Vi kan lära oss en hel del från musikindustrin och kanske mest från de rätt usla sätt som de försökt komma tillrätta med piratkopiering.”

”Vi tog lärdom och slutade se våra kunder som användare och börja se dem som fans. Vi gör det nu: pratar om hur många fans vi har.”

”Förlorar vi våra fans, så är våra affärsmöjligheter döda, men kan vi få skaran att växa, kommer våra affärer att växa med dem.”

Det finns en fantastisk klarsyn i resonemanget. En klarsyn som visar på något jag gått och väntat på.

Det är i mångt och mycket fråga om ett generationsskifte, där de som nu kommer in i matchen inte släpar med sig tankegods och affärsmodeller som tillhör ett annat sekel. Mikael Hed inser det som många skiv- och filmbolagsmoguler inte varit förmögna att göra, att det viktigaste är fansen, har man dem med sig så vinner man.

Det är faktiskt så enkelt, har ni era fans med er så vinner ni. Möter ni fansen i domstolen, är den enda segern ni kan vinna en pyrrhusseger – de enda som vinner på riktigt, är advokaterna.

Det blir extra fascinerande att se sådan insikt, när man parallellt kan betrakta korporatismens föga fagra nuna som insmilande smyger runt som en vampyr bland beslutsfattare. Där hittar vi inga framsynta krafter, inga insikter om att vi vinner tillsammans, där hittar vi bara de som är alltför villiga att offra allt som är värt något i det fria samhället på upphovsrättens altare.

 Tänk så enkelt allting är när man inte sitter fast.