Som jag nämnde häromdagen så var jag på Dreamhack i Jönköping i måndags. Jag hängde med piratpartister och gick runt och tittade och fotade inne på Elmiamässan.

Elmiamässan, Jönköping

Det var fantastiskt väder och utanför mässans entré hängde besökarna i solen. Jag slogs av vilken blandad skara det var. Alla möjliga åldrar och stilar.

Utanför entrén till Dreamhack

Därinne var det mörkt, musiken pumpade och det kändes och sågs ut precis som man tänker sig ett stort LAN. Skärmar som flimmrade och rad på rad av människor framför dem, djupt försjunkna i dataspel och andra aktiviteter.

Dataentusiaster på rad

Om datorerna strular finns det hjälp. Konstigt vore det väl annars. Datakunskap finns det så det blir över.

Dataservice

Det är inte bara dataskärmarna som lyser upp mörkret. Lite varstans finner man ljusslingor och andra liknande dekorationer.

Ljus i mörkret

Men Dreamhack är mer än dataentusiaster, fildelning, dataspel och hackers. Mycket mer!

Informationskarta

Besökarna lever inte längre på en diet av Joltcola och medskickad frukt. Här finns Dafgårds-takeout med microsvågsugnar, men också en uppsjö av fast food och andra energigivare.

Äta bör man...

Om man känner sig långhårig så kan det åtgärdas.

Klippa sig och skaffa ett jobb kanske

Behöver man motionera så finns det bordtennisbord, paintballbana, innebandyplan och man kan t o m prova på…

Bordtennisbord

…sumobrottning.

Sumobrottning

Hjärnan kanske också behöver motion. Det är inte bara dataspel som gäller. Schack är en klassiker.

Schackmatch

Man blir aldrig för stor för lego, eller hur?

Legobygge

Den lyckosamma behöver inte sova under databordet. Istället kan man slappa på en saccosäck.

Slappa och mysa

Utanför i solen igen träffade jag på några piratsympatisörer som deltog i demonstrationen när Pontén var på besök. De gillade sina ballonger och flaggor

I solen

Jag kan rekommendera alla som har förutfattade meningar om ungdomar och datorer att åka till nästa Dreamhack i Stockholm i augusti. Föräldrar, politiker och andra beslutsfattare, varför inte ta reda på vad det är som händer mellan ungdomarna och deras datorer lite närmare källan istället för att uttala er utifrån era fördomar.

Jag tycker jag har kontakt med den här världen, men blev ändå helt överraskad, inte av vad Dreamhack i grunden visade sig vara, utan vad det också visade sig vara…

För någon vecka sen skrev jag om en studie om våldtäkter finansierad av EU-fonden Daphne II. De lades fram i Stockholm och fick stort genomslag i svenska medier och bloggar.

De flesta rapporter och debattinlägg fokuserade på rapportens påstådda slutsats att Sverige är det land i Europa med flest våldtäkter. En extrapolering från statistik i rapporten som visade på en avsevärt högre anmälningsfrekvens i Sverige än i övriga 25 europeiska länder i studien. Min reaktion då riktade jag mot den slarviga rapporteringen samtidigt som jag efterlyste referenser till originalkällan.

Sluta våldta den vetenskapliga metoden!

Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgäves försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.

Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliga något ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.

Vet vi nu mer? Är vi klokare?

Tack vare Magnus i vårt kommentarsfält fick jag tag på den för ett par dagar sen:

På Juridicums hemsida hittade jag två pdf’er, en som är en sammanfattning av den svenska delen och en som är en sammanfattning av hela studien. Jag har inte hunnit ladda ner och läsa igenom, hoppas göra det imorgon. Troligtvis ger den nog inte mer än vad media rapporterat, de har säkert klippt och klistrat från den

Här är länken http://www.juridicum.su.se/jurweb/aktuellt/visa.asp?lang=swe&newsid=660

Jag har nu läst båda rapporterna; dels den om den europeiska helheten del den om det svenska resultaten. Vad skriver då utredarna? För det första är syftet med rapporten att studera något som kallas ”attrition rate”. Ett begrepp som refererar till hur många av våldtäktsfallen som aldrig når en domstol. Studien vill jämföra hur de olika rättsliga förhållningsätten i Europa påverkar ett våldtäktsfalls chanser att få en rättslig prövning.

Studien har alltså vare sig som syfte eller en metodologisk möjlighet att svara på hur vanliga våldtäkter är i olika länder. När man läser texten blir det också tydligt att man inte försöker det heller. Detta är det enda som skrivs i själva rapporten om våldtäktsfrekvensen i Sverige:

Sweden has the highest reporting rate for rape in Europe. Currently, at 46.5 per 100,000 population based on 2006 figures, this is almost twice the rate found in England & Wales, where rape reporting is also considered high, and four times higher than the rate in Germany. Reporting has increased dramatically over the last two decades – by 426% between 1977 and 2006, though there have been some minor fluctuations year on year, with a slight decline in the mid-1990s following a spike in 1993. Reporting for the last two years where data are available (2005-2006) increased particularly sharply – up 60%1 from 2004.

Among the high reporting rates there is also a marked range between the 12 for Finland and
the 46.5 for Sweden. Whilst there is the possibility that there are different prevalence rates for
rape across Europe (but as noted above we currently lack the research evidence to explore
this), there are also other potential influences at work. These would include: widening the
definition of rape in law; procedural rules which require police to record all reports, even those
which are eventually ‘no crimed’; the creation of better responses to victims which increase
their confidence in the criminal justice system. It is also worth noting that the vast majority of
the high report countries are in northern Europe and have extensive histories of addressing
violence against women. At the same time there are also countries with such histories, and
where legal and procedural reform has taken place, which are in the mid-range group, notably
Austria and Germany.

Rapporten lägger sig alltså vinn om att påtala att en mängd saker kan förklara skillnaden i anmälningsfrekvens utan att ta någon som helst ställning till troliga förklaringar. Så här långt verkar allt vara som det ska i en forskningsrapport betalad av offentliga EU-medel. Men det är här det börjar bli konstigt. Det finns nämligen en svensk sammanfattning under rubriken Sammanfattning på svenska.

Vem som skrivit denna och på vems uppdrag framgår inte, inte heller framgår det vad den stödjer sig på utöver den studie man just läst. Men det mesta som står i denna svenska sammanfattning har mycket lite med den övriga studien att göra. Vad gäller den svenska anmälningsfrekvensen skriver man t ex följande:

Man kan anta att i länder med låg anmälningsfrekvens är det i princip bara grova våldtäkter med skador som anmäls (överfallsvåldtäkter eller grova övergrepp inom relation) – så var det i Sverige för 40 år sedan – medan anmälningströskeln är betydligt lägre i Sverige. Undersökningen ger också
visst stöd för en sådan slutsats: Sverige har låg andel fysiska skador i sina anmälningar, 25%, och även låg andel okända förövare, 20%. Däremot är andelen anmälda våldtäkter inom relation inte högre än i andra länder. I stället är det kategorin ”bekanta” som svarar för en större andel av de anmälda våldtäkterna än på andra håll; 53%, (varav 21% är ”nya bekanta”, som offret träffat inom 24 timmar från övergreppet). Lägger man sedan till att våldtäktsoffrens medelålder (för brott mot personer över 15 år är lägre i Sverige än i andra länder – 42% är under 21 år – och att 56% av offren var berusade vid tillfället (bara Irland har högre siffra), måste slutsatsen bli att de höga anmälningstalen i Sverige inte enbart beror på hög anmälningsbenägenhet.

Tvärtom tycks det vara så att våldtäkter är ett mer frekvent brott här, i vart fall om man jämför med länderna på kontinenten. Vad som talar för detta är dels att de anmälda våldtäkterna ökar stadigt i Sverige medan de står nästan stilla i resten av Europa – och rentav minskar i Östeuropa – dels att våldtäktsoffren i Sverige i så hög grad är unga och ofta berusade, att 72% av offren är singlar och att förövarna i så hög grad är ”nya bekanta”. Den stora ökningen av våldtäkterna i Sverige är alltså i högsta grad kopplad till nöjeslivet eller mer konkret till s.k. ”efterfester”; ca två tredjedelar av våldtäkterna sker i någons hem (men bara 6% i hem som delas med partner). Ökningen av våldtäkterna i Sverige handlar alltså i hög grad om ungdomskultur, alkoholkultur och sexualkultur. Tidig sexualdebut, hög alkoholkonsumtion, ”fri sexualitet” och ”rätten till ett sent nej” ger helt enkelt fler våldtäkter.

Det kan vara så att dessa rader är skrivna av professorerna Christian Diesen & Eva Diesen som står upptagna som project partners i rapportens huvud. Vem det än är som skrivit dem, så har denna person tillåtit sig att använda data från undersökningen till att fritt koka i hop en egen tolkning av vad studien säger om anmälningfrekvensen i olika länder visavi hur vanligt brottet kan tänkas vara. Tots att detta legat utanför ramen för vad undersökningen och datat skulle och kan svara på.

Denna person har dessutom valt att rubricera detta underdokument riktad till svenska läsare Sammanfattning på svenska. Det är det inte. Det är ett förtäckt inlägg i den svenska sexualpolitiska debatten med förment stöd av EU. Dålig stil helt enkelt, på vanlig svenska. Jag tänker inte ens gå in på hur tendensiösa och utan grund i datat resonemangen ovan är.

Ett stöd för min tes att Diesens har varit involverade i denna text är ett refererat av vad Christian Diesen sa på seminariet där rapporten lades fram. Han försvarar där slutsatserna som inte är några slutsatser i sammanfattningen som inte är en sammanfattning.

Christian Diesen svarade att den stora skillnaden i anmälningsfrekvensen mellan till exempel Grekland och Sverige, 200 mot 5 000, måste bero på en faktisk skillnad i antal brott och inte bara i anmälningsbenägenhet. Anmälningarnas karaktär, med unga berusade offer för nya bekantskaper, talar för detta.

Låt oss gå vidare och titta på något av det som fanns i studien som har bäring på vår fråga. Vi har Sverige de senaste åren haft en mycket snabb ökning av antalet anmälningar för våldtäkt. En fyradubbling på 20 år de senaste 8 åren en ökning med 2 och en halv gång. Utan denna branta ökning av anmälnings-frekvensen hade vi varit i paritet med Finland, Tyskland och Irland på runt 5 plats i studien.

Till skillnad från Diesen så tror jag inte att skillnader i anmälningsfrekvens med nödvändighet beror på skillnader i antalet fall. I så fall skulle vi vara tvungna att acceptera att vi haft en dramatisk ökning av mängden våldtäkter i Sverige under de senaste tjugo åren. Mycket tyder ju på att den förklaring vi kan tänkas behöva söka till att Sverige har fyra gånger så många våldtäktsanmälningar som vissa jämförbara länder står att finna i den förda politiken under dessa år då ökningen skett främst på 90-talet och 00-talet.

Men allvarligt talat var det inte just det här som gjorde att vi tyckte oss behöva reformera våldtäktslagstiftning, bredda våldtäktsbegrepp och sänka beviskrav. Var det inte för att det skulle bli färre våldtäkter som dolde sig bland mörkertalen och på sikt fler fällda våldtäktsmän.

Är detta inte något vi kanske till och med borde vara lite stolta över!

Hur ska vi kunna få en rimlig diskussion om sexualpolitik och våldtäktslagstiftningen i det här landet när den saboteras av självutnämnda experter som falsifierar eller i alla fall skruvar till forskningsresultat för sina egna syften? Vad ska vi göra åt att gammelmedia sedan glatt basunerar ut deras fynd som vetenskapliga sanningar och gör sensationsjournalitik av dem?

En blogg som skrivit bra om ämnet idag är POLARITET, POLITIK OCH RELIGION.