Regeringsoduglighet

Med ”enighet” utåt om FRA, så försöker partiledarna i alliansen visa sin regeringsduglighet. Istället visar de på totala motsatsen, regeringsoduglighet. För vem vill egentligen att landet skall styras av en liten klick som tidigt låser fast sig i ett beslut och sedan vägrar tänka om oavsett kritik?

FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra.

Den svåra avvägningen

Alla stater har behov av kunskap för att skydda sina intressen. Det är det helt enkelt inte mycket att säga om. Det är i grunden samma sak som att vi har en militär för att skydda vår nationalstat; att vi har en ordningsmakt med våldsmonopol och ett rättssystem med rättsligt monopol.

Mot det står individens rättigheter och demokratins förutsättningar. Mellan de ultimata individuella rättigheterna och den perfekt effektiva statsmakten råder ett ständigt balansförhållande.

I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord.

Man kan också definiera det i kontrast mot den organiska synen, där varje individ inte är mer än en kugge i det stora maskineriet. Man sätter sig inte upp mot maskineriet, och maskineriet har tolkningsföreträde framför de individuella kuggarnas önskningar. Det är en syn som omfattas av många reaktionärt konservativa element, såväl som av socialismens avarter. Det är också närmast en förutsättning för totalitarism, eftersom ett totalitärt system inte fungerar om individernas frihet värnas. Det är också tyvärr grunden för mycket av det moraliska dravel vi slarvigt kallar ”sunt förnuft”.

När landet befinner sig i krigstillstånd, görs oftast rejäla undantag i de personliga fri- och rättigheterna. Det har givit upphov till begreppet ”undantagstillstånd”, vilket naturligtvis bygger just på att det är ett undantag mot den normala ordningen. FRA innebär att vi gör undantaget till regel, att vi inför ett permanent undantagstillstånd.

Secure Beneath the Watchful Eyes
Är säkerhet alltid vad man är ute efter?

Den organiska synens seger

När det gäller FRA-lagen så har den organiska synen segrat i varje led. Vill du förstå hur det gått till, så skulle jag rekommendera läsning av fokusartikeln ”Spelet om FRA”, som på ett överskådligt sätt beskriver tidslinje och intriger kring processen. Där får man en inblick i hur falsk ”enigheten” egentligen är:

Fredrik Reinfeldt ville visa upp alliansens regeringsduglighet. Den dåliga stämningen märktes ännu inte utåt. Men HG Wessberg och Magnus G Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, rök ihop på ett statssekreterarmöte så till den milda grad att Ulrica Schenström läxade upp dem. De vägrade sluta tala om FRA.

– Gå ut och gör upp eller håll er till dagordningen, röt Schenström enligt en källa.

Ett år tidigare hade Göran Persson gett justitiedepartementet rätt. Nu var rollerna ombytta. Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visse att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet.

Artikeln är ett dystert vittnesmål om hur illa det gått till när en i grunden feltänkt idé baxats hela vägen in i lagboken. Det är dessutom otroligt märkligt att just moderaterna varit så drivande i en fråga som ligger så långt från moderata kärnvärden. De borgerliga kommer att få leva med det här länge. Det kommer inte bli roligt för de som skall ut i valrörelsen nästa år, eller för att citera HAX:

Jag undrar just hur kul det kommer att vara att vara moderat, folkpartistisk, centerpartistisk eller kristdemokratisk kandidat i riksdagsvalet 2010. Fattar de inte att varenda torgmöte, varenda skolpresentation och varenda debatt kommer att glida in på integritets- och övervakningsfrågorna?

En allians som systematiskt avideologiserat sin politik förtjänar inte de borgerliga väljarnas röster, låt dem inte glömma det.

Ägg i ansiktet...
Ägg i ansiktet...

För att förklara varför jag anser att den organiska synen vunnit, så måste man förstå hur det idealt borde gått till. För den processen hade sett något annorlunda ut oavsett vilket faktiskt resultat vi fått:

FRA borde ha rapporterat problem och önskemål. Dessa borde utretts utifrån en balanserad syn mellan underrättelsebehov och integritet av någon som inte direkt efteråt blir generaldirektör för FRA.

Ett förslag från utredningen borde diskuterats internt inom och mellan departementen innan ens en remiss går ut.

En remiss borde gått ut med sådan framförhållning att alla hade tid att komma med bra svar, och att svaren kunde sammanställas och bearbetas innan beslut ens kom ifråga.

Debatt borde förts innan regeringen på något sätt låser sig i ett beslut. Samtal över parti- och blockgränserna borde varit självklart för att förankra ett beslut av sådan dignitet.

Tveksamheter ifråga om lagen och dess förankring kan väl sägas ha rådit när beslutet initialt blockerades genom bordläggning, i det läget borde en bred parlamentarisk utredning tillsatts.

När beslut väl skulle fattas, borde det varit självklart att alla riksdagsmän äger sin egen röst — det ingår i själva definitionen av att vara förtroendevald.

Istället har FRA i praktiken skrivit sin egen lag. Den är skriven utifrån deras önskemål, och integritetsaspekterna har halkat inett bananskal först i elfte timmen. Dessutom har den demokratiska processen kortslutits när beslutet i praktiken föregripit debatten. En bordläggning i Riksdagen nonchalerades och tegs ihjäl totalt. Slutligen har alliansledamöterna i riksdagen fått sig en rejäl lektion i hur det känns att vara en liten kugge i ett stort maskineri, och precis hur en partipiska smakar. Hela processen är ovärdig en modern demokrati, vilket i sig borde vara tillräckligt för att backa och börja om.

Parked
Lite lack så blir allt bra...

Genom diverse tillägg har regeringen betett sig som en försäljare av begagnade bilar som lackar om en bil för att den skall glänsa trots att den faktiskt är rostig. Det är osmakligt att se hur man försöker polera ytan, utan att fundera på om grunden egentligen är rimlig.

Mikael på MiNimaliteter har i en serie skrapat lacken från den rostiga bilen, och visar hur svag en sådan polish i verkligheten är. Han sågar itu frågorna om: teknikneutraliteten, kontrollfunktionerna,  domstolen, ”trafikstråken”, trafikdata, om privilegierad information, integritetsskydden, och om partipiskorna.

Det ursprungliga förslaget borde snarare ha utgått från vad som överhuvudtaget är acceptabelt att göra utifrån integritets- och demokratiaspekter. Vi befinner oss inte i krig, alldeles oavsett vilka hotbilder man med god vilja skulle kunna måla upp.

Vaga, allmänna och förhållandevis stabila hot är i sig inte skäl att kasta de demokratiska principerna om fredad kommunikation överbord.

Effektivitet ursäktar inte vilka åtgärder som helst — med ett sådant felslut skulle vi kunna argumentera för tortyr, återinförande av dödsstraff, tvångssterilisering och diverse annat vi som samhälle tagit avstånd ifrån. Utgångspunkten kan inte enbart vara effektivitet, utan måste vara en helhetssyn där effektiviteten endast är en del. Inte ens om hoten varit långt mer konkreta och omedelbara vore det självklart att varje åtgärd enbart bedömdes utifrån effektivitet. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta om FRAs kabelspaning ens är effektiv, men det är egentligen inte ens intressant.

Det är först när man har en sådan helhetssyn som utgångspunkt som man kan diskutera vad som kan göras, varför man gör det och hur man kan gå tillväga för att medicinen inte skall vara farligare än sjukdomen.

Men det förstås. I vårt ideala svenska samhälle, skulle ju aldrig någon komma på tanken att missbruka lagen. Alla svenska auktoriteter har ju allmänhetens bästa för ögonen…

Den som ser samhället organiskt maskinellt, ser nog inte ens problemet med den utsagan.