O no Bono! Nu gör jag slut!

Det finns ett antal artister som jag betecknar som husgudar. Det är sångare, sångerskor och band där jag har haft en strävan att äga alla skivor, höra alla låtar. (Jo, jag vet att detta är ett riktigt gammaldags sätt att se på musik – ett plastindustriellt sätt till och med, men jag försöker lära mig.) Artister som jag inte bara har velat se en gång utan så ofta det gått utifrån deras turnéplaner och min ekonomiska situation. Artister som jag har velat fortsätta följa när de experimenterat i olika nya konstellationer.

Den största skillnaden mellan min relation till dem och alla annan musik är att det inte gjort så mycket när de gjort bottennapp. Min relation till dem och deras musik har burit oss över gupp i vägen som dåliga karriärval, underliga samarbeten med andra musiker, konstiga genrebyten eller bara en lat mellanskiva.

Överst bland husgudarna hittar man artister som David Bowie, Björk, Pink Floyd, Olle Ljungström, och fram till igår U2.

Jag trodde faktiskt inte man kunde diskvalificera sig från den här listan.

Bono, The Edge, Larry Mullen Jr och Adam Clayton har dessutom haft en särskild plats i mitt hjärta. Jag har varit så imponerad av deras förmåga att fortsätta vara samma band som jag förälskade mig i för nästan 30 år sen, samma medlemmar, samma innovationslusta, samma energi.

Men oavsett min relation till musiken och till deras (och min gemensamma) historia, oavsett min oförändrade respekt för musikerna och låtskrivarna bakom Sunday Bloody Sunday, New Years Day, With or Without You, One, Vertigo och Beautiful Day.

Nu är det slut!

Jag köper inte skivor eller konsertbiljetter av kryptofacister, av miljonärer som av egennytta eller i okunskap vill offra våra medborgerliga rättigheter för att göda sina och sina vänners bankkonton.

Bono i NY-Times:

>A decade’s worth of music file-sharing and swiping has made clear that the people it hurts are the creators — in this case, the young, fledgling songwriters who can’t live off ticket and T-shirt sales like the least sympathetic among us — and the people this reverse Robin Hooding benefits are rich service providers, whose swollen profits perfectly mirror the lost receipts of the music business.
>
>We’re the post office, they tell us; who knows what’s in the brown-paper packages? But we know from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content. Perhaps movie moguls will succeed where musicians and their moguls have failed so far, and rally America to defend the most creative economy in the world, where music, film, TV and video games help to account for nearly 4 percent of gross domestic product. Note to self: Don’t get over-rewarded rock stars on this bully pulpit, or famous actors; find the next Cole Porter, if he/she hasn’t already left to write jingles.

Bono har varit en demokratikämpe och en försvarare av de svaga både i sin musikaliska gärning och med stigande kändisskap som politisk opinionsbildare. En världsförbättrare. Senast sjöng han för de hemlösa i julhelgen. Men nu är han bara okunnig och farlig.

Kort lista på fel i resonemanget:

  • Musikbranschen förlorar inte pengar – bara skivindustrin.
  • Internetoperatörerna intäkter står inte på något sätt i proportion till skivinköpens minskning.
  • De upphovsmän som förlorar på fildelningen är inte de nya talangerna – utan de gamla dinosaurierna med stark ”back-catalogue” som vägrar följa med sin tid.
  • Kina har inte lyckats censurera nätet bara tvingat dissidenterna att gömma sig.
  • USA har inte stoppat barnpornografispridningen bara tvingat den att gömma sig.

Att använda statens alla maktmedel och möjligheter att spåra och filtrera privat kommunikation är tveksamt redan när det gäller riktigt centrala statliga uppgifter: som att jaga terrorister eller grova sexualbrottslingar. Tveksamt eftersom vår frihet att kommunicera och vår rätt till en privat sfär är så centrala delar av det demokratiska samhället.

Att som Bono vill, använda denna statliga makt endast för att jaga ungdomar som byter musik med varandra, gränsar till det absurda. Han använder sin starka publika plattform för att understödja de som håller på att montera ned vår demokrati.

Techdirt har en belysande artikel för er som vill läsa vidare. C-net och BBC skriver också, liksom SVD som är enda svenska tidning att plocka upp nyheten hittills.

Anna Troberg, Emma, Rick har också reagerat, liksom flera andra bloggare.

Kulturbloggen tror att Bono i och med detta faller från sin piedestal:

>Bono själv tillhör ju knappast den fattiga skaran. Visst, han kan föra talan för andra mindre ekonomiskt framgångsrika artister. Men att i det läget hyllas Kinas metoder är ett övertramp utan like.
>
>Att sia att Bono kommer att falla från sin piedestal är nog ingen vågad gissning. Han kommer inte att vara trovärdig i sitt samhällsengagemang när han inte inser faran med alltmer ökande övervakning.

Rasmus Fleischer kopplar Bonos uttalande till Acta-förhandlingarna:

>Det är naivt att tro att Bono bara sitter och tycker saker på egen hand. Givetvis är hans formuleringar synkroniserade med höjdarna i den amerikanska film- och skivbolagslobbyn som har full insyn i vad som sker bakom Actas ridåer. Bonos försök att skymma detta bakom pompösa fraser är nästan rörande. Han försöker bokstavligen beskriva Actas planerade omstöpning av nätet som en “Robin Hood”-åtgärd, som ska ta från de “uppsvullna profiterna” hos “rika tjänsteleverantörer” och ge till “unga, spirande låtskrivare”.

Avslutningsvis: Walter Naeslund förklarar precis varför Bono är en idiot.


Marcus hade inte tid att hjälpa till att skriva men ställer sig bakom varje ord i inlägget.

U2 — Stay and the night would be enough

>Faraway, so close
>Up with the static and the radio
>With satelite television
>You can go anywhere
>Miami, new orleans, london, belfast and Gothenburg
>
>If I could stay… then the night would give you up
>Stay then the day would keep it’s trust
>Stay with the demons you drowned
>Stay with the spirit I found
>Stay and the night would be enough

U2 på Ullevi
U2 på Ullevi

Jag tänker inte ens försöka skriva en recension av lördagkvällens konsert på Ullevi. Det finns för många intryck huller om buller i huvudet — från gränslös beundran av den smarta scenlösningen via fullständighet mållöshet inför tekniken, ljudet, ljuset men framförallt skärmen till djupaste respekt över den glöd bandet spelar med.

Jag trodde inte det. Jag fastnade för U2 för över 25 år sen första låten jag minns är en avspelning från radion av singeln Celebration. Jag dyrkade dem när de släppte The Joshua Tree, den enda av deras skivor jag fortfarande lyssnar på med lika stor behållning som när jag provlyssnade på Riff-Raff i Karlstad samma dag som den släpptes. Det är förövrigt den enda gången i mitt liv som jag köat för att köpa en skiva på utgivningsdagen. Jag såg dem flera gånger i slutet på 80- och början på 90-talet. När biljetterna släpptes för årets konserter på Ullevi var jag måttligt intresserad, men efter att ha läst recensionerna av premiären i Barcelona och efter att ha blivit erbjuden biljetter av en vän som inte kunde gå, så tänkte jag att det kunde vara kul att se dem igen.

Tack och lov för det!

Det är beundransvärt redan att de fortfarande spelar ihop i originalsättning efter mer än 30 år, att de dessutom fortfarande får till ett sånt ös är smått otroligt.

###Ett stickspår

Jag vet inte vad U2 har för inställning till hela upphovsrättsdebatten. Jag har hört att deras manager är en riktig hök. Jag noterade under konserten att alla möjligheter att nå internet via mobiltelefonen plötsligt slutade fungera strax innan U2 gick på scen och att det omedelbart började fungera igen när sista tonen klingade ut. Det skulle ju kunna vara en slump, men jag var inte ensam om problemet. Det skulle kunna vara överbelastning i nätet, fast då skulle det rimligen ha fortsatt en stund efter konserten när alla var på väg ut.

Jag tror att arrangören på något sett fått mobiloperatörerna att spärra nätet under tiden U2 spelar för att förhindra direktrapportering och ”direktsändning” via olika former av webcast.

Om detta kan man ha mycket åsikter antar jag. Jag nöjer mig med tre observationer:
Trist för mig som tänkte microbildblogga från konserten.
Jag ser inte poängen — direktbuzz från konserten borde vara mer värt som PR än vad det rimligen kan kosta i uteblivna intäkter.
Om Blackberry loves U2 så borde man väl få använda sin Blackberry på deras konserter.