Myndigheterna och rättslösheten

Svenska myndigheter har väldigt mycket makt över individerna som borde vara deras arbetsgivare och klienter. Det är ganska uppenbart att möjligheterna att få rätt mot en myndighet är begränsade, kräver oerhörda ansträngingar och ett enormt tålamod.

Detta hästjobb förutsätts du dessutom utsätta dig för när du är som allra svagast och mest utsatt: du kanske är sjuk och kraftlös, eller så är din ekonomi redan på fallrepet och du riskerar att hela ditt liv rasar ihop, inte sällan båda samtidigt.

Det här är inte något nytt. Samhällets makt över individen har genom modern tid alltid varit stort i Sverige. Möjligheten att sätta sig upp mot maktpersoner och institutioner har alltid varit begränsat. Ändå har saker förändrats till det sämre de senaste decennierna.

Alla skälen till försämringarna är svåra att reda ut, för det är en rätt komplex historia. I grund och botten handlar det dock om ett felslut i vår syn på samhällets relation till oss som individer. Vi litar och har historiskt alltid litat på att samhällets funktionärer har vårt bästa för ögonen. Vi visar inte speciellt mycket skepsis och vi behandlar de som trots allt protesterar mot felbehandling som något slags galningar och parias.

Det går igen i så oerhört många aspekter av hur vi reagerar på myndighetsbeslut, rättsfall, folkvaldas beslut med mera, med mera. Vi förutsätter helt enkelt att de är korrekta och att misstag hör till de verkliga undantagen. För många är det en rejäl kalldusch när de första gången blir illa behandlade eller inser att ett beslut som fattats är fel, farligt och idiotiskt. Först då inser de flesta av oss att allt inte står rätt till:

Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut kom man i varje fall fram till att min mors kroniska tillstånd var en följd av felbehandling i vården, och framförallt läkaren som inte tog det där blodprovet. Min mor fick därför rätt till ersättning från Patientskadeförsäkringen. Detta innebär att hon får en ersättning varje månad för att täcka upp för de ekonomiska förluster detta har inneburit för henne. Dessutom har min mamma varit klok nog att teckna en egen liv-/pensionsförsäkring från vilken det också utbetalas en summa varje månad. Dessa pengar, tillsammans med den sjukersättning min mor fått från Försäkringskassan har låtit henne leva ett drägligt liv, rent ekonomiskt.

Men så var det det här med Alliansens goda idé om arbetslinjen, ja. Utförsäkringarna. Arbete skapar frihet osv. Det var ett himla ståhej om detta kring årsskiftet 2009/2010 när de första sjukskrivna skulle börja utförsäkras. Men nu är det rätt tyst.

Om du träffar min mor kommer du att fråga dig vem sjukersättningen är till för om inte för henne. Men du kommer att ha fel. För hon har blivit utförsäkrad. Men vi kan ju backa bandet en aning. Entré Försäkringskassan!

Politisk feghet

Politiker vägrar kommentera enskilda fall av myndighetsbeslut, hänvisande till att vi i det här landet har lagar mot ministerstyre. Ytligt sett är det utmärkt, för ministerstyre är inget vi vill ha. Det som däremot inte är lika utmärkt är när politiker gömmer sig bakom reglerna för att slippa visa vad de tycker eller ta ansvaret för följderna av egna beslut.

De kan mycket väl diskutera fallet utifrån de förutsättningar som ligger på bordet utan att för den skull lägga sig i själva beslutsprocessen. Det är faktiskt fullständigt möjligt för farbror Reinfeldt att säga att det han läst är skrämmande och att han verkligen hoppas att det finns aspekter i det hela som inte kommit med i beskrivningen.

Det är också fullständigt möjligt för honom att säga att man kommer begära information från försäkringskassan om fallet — inte för departementsbeslut, utan som underlag för utvärdering av de regler man genomfört. Det är fullständigt möjligt för honom att säga att man kommer att begära en utvärdering från försäkringskassa om hur vanligt det är med den här sortens tveksamma fall. Det kräver lite ryggrad, modet att erkänna att allt man gör inte är fläckfritt och lite genuin känsla för politikens och maktens gränser, men det är alls inte omöjligt.

Det som istället händer är att Reinfeldt avhänder sig ansvaret för det som händer genom att säga att det är f-kassans business. Sen kan Hägglund, Husmark eller någon annan stå i TV och säga att det inte alls är de egna reglerna som fått sådana följder, utan att man på allvar egentligen tagit reda på om det är sant eller inte.

När det gäller försäkringskassan är det svårt att se var myndighetens interna kultur slutar och politiken börjar. De hänger ihop som siamesiska tvillingar.

Det är glasklart att kraven på ökad kontroll är långt äldre än alliansregeringen. Det är glasklart att missbruket av ”förtroendeläkare” vid det här laget är en rätt gammal historia. Det är inte precis en nyhet att försäkringskassan fattar beslut med långgående konsekvenser för individerna de beslutar om utan att bemöda sig om att träffa individerna, prata direkt med deras läkare eller på något annat sätt försäkra sig om att de faktiskt beter sig vettigt. Istället har de gjort sig kända för att rida paragrafer till sin ytterlighet. Detta är inte nytt!

Det som sticker i ögonen under den senaste mandatperioden är hur man satt vagnen framför hästen. Med det menar jag att man sagt att folk skall rehabiliteras, för att sedan ändra i sjukersättningsreglerna. Men man började med sjukskrivningsreglerna och försöker sen hinna ikapp med rehabiliteringssystemen. Men det behövs någon slags absolut villkor att det skall finnas en fungerande rehabilitering att tillgå innan man fattar beslut. Så när personen skall rehabiliteras förstår de som skall rehabilitera inte flaska eftersom personen inte alls passar in i de förutsättningar som krävs för lyckosam rehabilitering. Personen hamnar då i limbo, ett moment 22 där det inte går att komma vare sig bakåt eller framåt.

Vi är rättslösa

Vi har en historia av rättslöshet, där man får hoppas att myndigheterna behandlar en väl, eftersom de som har i uppgift att överpröva fallen nästan slentrianmässigt ger myndigheterna rätt. Inte bara det, utan även då du till slut får rätt innebär det nästan ingenting utom att du fick rätt just i det enskilda fallet: Ingen kommer att få någon reprimand. Ingen kommer kräva att myndigheten ser över sina arbetsformer. Du kommer inte få ett saftigt skadestånd, ersättning för merkostnader, strykning av dina betalningsanmärkningar eller någon annan form av kompensation eller stöd. Du kan inte ens självklart räkna med ränta på pengar du borde haft rätt till långt tidigare.

Har du blivit tvungen att sälja din bil, så otur. Har du varit tvungen att gå från gods och grund, otur. Har du hamnat hos kronofogden, fått dina lån uppsagda och din kreditvärdighet skjuten i sank, så otur — skit händer. Det du inte kan förvänta dig är att en myndighet på allvar skall ta ansvar för att du blivit illa behandlad. Vi har helt enkelt byggt upp ett system där myndigheternas makt är näst intill absolut inom sitt eget område och där verkligt ansvar inte kan utkrävas.

Det här är inget vi löser genom att byta regering, det är något som bara kan lösas genom att ändra maktförhållandet mellan individ och myndigheter.

Vi har faktiskt gjort precis tvärtom, och det är nu några decennier sedan tjänstemannaansvaret i praktiken försvann. Det är nu i princip riskfritt för en byråkrat att till och med medvetet göra fel. Chansen att det skall få några konsekvenser överhuvudtaget är minimala, chansen att eventuella konsekvenser skall bli mer än en smäll på fingrarna är ännu mindre.

Individens rätt måste återupprättas. Kraven på ett rättssäkert handläggande måste vara absoluta. Den nuvarande glidningen mot rättsröta måste stoppas. Det kommer inte någon av nuvarande block mäkta med efter som de varit delaktiga i att bygga upp ett i grunden korrupt system, eller sjanghajats av detta system. Den som tror på fagra löften om solidaritet bara vi byter block kommer bli grundlurade. Problemet ligger djupare än så.

Som det nuvarande maktförhållandet är så agerar myndigheter utredande, beslutande och exekverande makt. Möjligheterna till insyn från tredje part har förvandlats till en gummistämpel. Problemen det skapar är ett egenmäktigt byråkratiskt maskineri som inte behöver svara för sina egna handlingar.

Media som enda forum för att få rätt

Det finns en liknöjdhet bland både befolkning och beslutsfattare, där man helt enkelt inte ser problemet annat än när det tar sig extrema former i ett enskilt fall. Pressen blir den enda domstol där någon som blivit illa behandlad kan få rätt, eftersom det enda myndiheterna och politikerna verkligen är rädda för är när någon ropar att kejsaren är naken:

En kurator fick till slut Försäkringskassan att skjuta upp beslutet om sjukersättning.

Dottern Emilie Holmquist, som även har bloggat om sin mammas kamp, ringde på fredagen till myndigheten och fick då veta att hennes mamma inte får ersättning i framtiden.

Annica Holmquist berättelse har fått många att reagera. På fredagseftermiddagen hade över 1.500 personer kommenterat dotterns blogginlägg om mamman.

— När man tar del av Annicas fall känner man bara förtvivlan. Det här är en bild av det nya kalla Sverige, säger Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna.

Uppmärksamheten har fått Försäkringskassan att se över hur beslutet fattades.

Enligt Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkringskassan, kommer de att träffa Annica Holmquist på måndag för att diskutera alternativa lösningar.

— Jag är ganska hoppfull att vi ska kunna lösa hennes ekonomiska situation utifrån de förutsättningar som finns, säger han.

Emelie Holmquist glädjer sig nu åt beskedet men är upprörd.

— Jag tycker att det är jävla orättvist att man ska behöva ha en dotter som är verbal för att man ska få uppmärksamhet, säger hon.

I det aktuella fallet, så som det beskrivits, borde det egentligen vara självklart att någon får ett grått papper. Beslutet går emot den egna myndighetens utredningar och hakar fast vid en i sammanhanget oväsentlig detalj. Ett resonemang värdigt en brännvinsadvokat.

Så länge vi inte har ett verkligt tjänstemannaansvar och så länge det inte finns verkliga fristående system vars uttalade syfte är att överpröva och värna individens lagliga rättigheter, så kommer eländet fortsätta.

Jag är rätt nöjd med att rösta på Piratpartiet, trots att vi inte har en agenda för f-kassan. Skälet till att jag är nöjd är att vårt hjärta ligger hos den lilla individen. Vi ser kritiskt på verkningslösa kontrollsystem och osynlig korruption. Det är mer än något parti i riksdagen i realiteten kan göra anspråk på.

Vill du inte bara byta administratörer för ett trasigt system, så är det värt att tänka på.

Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.

Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.