Doodle dag 7 – avslut: En svensk tiger inte!

Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” 🙂 ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Mellan ytterligheterna finns en viktig diskussion

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  — då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Även spekulativa konspirationsteorier får tryckas

Det är en av tryckfrihetens och pressfrihetens absoluta grunder att även de mest spåndumma och spekulativa konspirationsteorier omfattas av rätten att tryckas och distribueras. Vi har i och för sig en begränsning som går vid hets mot folkgrupp, men då krävs det rätt mycket mer än lösa spekulationer och sensationslystnad.

Därför var Israels reaktioner mot Sverige och UD rena dumheterna, det är helt enkelt inte den svenska regeringens sak att överhuvudtaget tycka något om vad svenska tidningar publicerar. Bildt får ha hedern av att ha hållit huvudet kallt, även om han kunde varit ännu tydligare.

Det är i så fall en klart bättre väg att försöka stämma tidningen för förtal för att markera missnöje. Inte för att jag tror att man lyckas med ett sådant åtal, men det strider i alla fall inte mot tryckfrihetens principer.

Därmed inte sagt att Aftonbladet kommer att gå till historien som ett under av grävande journalistik och vederhäftighet. Något mer tendentiöst, slemmigt och dåligt underbyggt än Donald Boströms artikel om påstådda israeliska organstölder är svårt att hitta. Det är ryktesspridning av svåraste slag från någon som tycks ha en egen yxa att slipa, någon som inte brytt sig om att kontrollera fakta eller ens avhålla sig från att slå blå dunster i ögonen på läsaren:

> Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
>
> Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
>
> ”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
>
> Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Jämför den texten med Boströms artikel:

> När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
> De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

Du är förlåten om du tror dig ha läst att familjen anklagade militären för organstöld. Läser man noga ser man att det är släktingar till andra palestinska pojkar: Khaled, Raed och Machmod som uttalar sig — men det stod ju klart ”för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”…, en obduktion tydligen. Med andra ord ljuger inte Boström direkt, men uttrycker sig tendentiöst missvisande. Det är sina egna spekulationer han sätter på pränt, som han ger eftertryck genom kommentarer angående situationer han själv *inte* bevittnat.

Att det är frågan om smått absurda spekulationer framgår om man har ens den mest grundläggande förståelse för medicin. Av de som dör en våldsam död är det bara några procent vars inre organ fortfarande går att använda. Detta är särskilt sant när det handlar om skador från handeldvapen eller splitterskador. Diverse skräp och bakterier sugs in i såren, och är det inte skräp utifrån så kan det vara tarminnehåll som kontaminerar organen. Dessutom är möjligheterna att hinna rädda organen innan de skadas av syrebrist väldigt liten, i så fall måste donatorns kropp mer eller mindre vara vid liv när organen tas ut. Det vill säga att hjärtat slår och organen får syre även om man är hjärndöd.

Jag har ingen lust att ge mig in i en debatt om IDFs metoder överlag, vem som har ”rätt” i konflikterna mellan israeler och palestinier, eller någon slags försvar eller fördömande av endera sidan. Vad jag däremot reagerar på är hur lite som skiljer Donald Boströms spekulationer från det historiska svallret om judar som förgiftar brunnar, bakar bröd på fiendens blod, äter barn i religiösa ritualer och andra liknande konspirationsteorier som genom ett och ett halvt årtusende fått judar lynchade i pogromer. Den slutgiltiga pogromens efterdyningar ledde till staten Israel, som sedan dess befunnit sig i konflikt med *alla* som vill se deras existens ”återkallad”.

Det är självklart att måste kunna kritisera Israel, och mer specifikt dess regering, deras bosättare, de ortodoxa sionisterna och IDF. Att skrika antisemit mot varje person som kommer med kritik är så andefattigt att det är direkt kontraproduktivt. Att däremot kräva att de som kommer med kritik i alla fall visar ett modikum av renhårighet, sannfärdighet och relevans tycker jag inte är för mycket begärt! Boström däremot har formulerat ett påstående som en fråga, vilket han kanske kan dölja sig bakom om det blir ett rättsfall eller om han anklagas för antisemitism. Men det är inte en fråga även om den är formulerad så, det är ett påstående — för på något annat sätt är det svårt att uppfatta hans artikel.

Vill man slippa stämpeln antisemit, så kanske man borde försöka låta bli att bete sig som en.

Uppdatering: I Italien har tydligen de regerande politikerna inte alla hästar hemma om det nu var någon som trodde det… Den italienske utrikesministern tänker på fullaste allvar propagera för att EU skall fördöma Aftonbladets artikel. Det är fel på så många nivåer att det är svårt att ens veta var man skall börja.

Jag lämnar ordet till Kjellberg som kort och koncist kommenterar frågan.