Den statliga myndigheten Datainspektionen beskriver sitt uppdrag så här:

Datainspektionen arbetar för att säkra den enskilda individens rätt till integritet i samhället.

Datainspektionen är en myndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte leder till otillbörliga intrång i enskilda individers personliga integritet.

Nu har de startat en informationssajt – www.kränkt.se – för att hjälpa den som blivit kränkt på nätet. Eller kränkt och kränkt? Så här skriver de själva:

Har du blivit oschysst behandlad på nätet? Är det någon som har skrivit något nedsättande om dig på ett forum eller kanske lagt upp en bild på dig som du inte vill att andra ska se? Eller är du förälder till ett barn som råkat ut för något liknande?

Jag ska inte diskutera vad skattepengar borde användas till och vilka sorters kränkningar av den personliga integriteten jag tycker att Datainspektionen borde fokusera på. Istället tänkte jag bara påpeka att det inte alltid är nödvändigt eller ens önskvärt med offentliga alternativ på områden där solidaritet, empati och människokärlek redan gör att spontana civila initiativ tas. När allvarliga kränkningar sker på nätet och dessa blir kända så reagerar nätinvånarna. Det startas stödgrupper, folk sänder sitt personliga stöd och visar att de bryr sig, det skrivs om det i gamla medier och i nya.

Privata initiativ startas och politiska partier föreslår t o m cyberpoliser.

Jag tror på det civila samhället. Jag tror att mobbing i skolan eller arbetsplatsen bekämpas i första hand med civilkurage. Att folk blir kränkta är något vi inte kan undvika, men stödet för dem måste komma där och då, från de som är närvarande oavsett om det är en digital eller en verklig närvaro.

För allvarliga kränkningar har vi rättsvårdande myndigheter. Det går att polisanmäla och det går att få de som beter sig som svin fällda. På många sätt är det nog till och med lättare att bevisa digitala kränkningar. De lämnar tydliga spår, till skillnad från när man blir upptryckt mot en vägg bakom skolan, eller tafsad på på krogen.

Så jag förstår ärligt inte talat behovet eller motiven för Datainspektionens satsning. Jag tror att den riskerar få samma effekt som i andra sammanhang när det offentliga tar sig an en uppgift. Människor tror att nu ordnar farbror staten detta. Det gör den inte alls. Det är vi som måste ordna det. Tillsammans.

Jag hade min svarta kavaj och svarta slokhatt på mig när jag snubblade ut från krogen. Vi var ett uppslupet gäng misfits i svartfärgat hår och udda kläder. Vi var lyckliga i vårt utanförskap. Många av oss hade alltid varit utanför – mobbade genom skolåren. Men nu gamla nog att hitta styrkan i att välja det själva.

Det är skillnad nämligen. Ett självvalt utanförskap i grupp är att vara en av Dom Andra, till skillnad från att inte vara som andra. De kunde spotta på oss och ropa okvädingsord, men det gjorde oss bara starkare. Trodde vi.

– Öh, du, bögen!

Jag vänder mig om som man gör när man fattar att man är tilltalad utan att egentligen veta varför. Min hatt flyger all världens väg och avtäcker min för dagen slokande stripiga mohikanfrisyr. Man orkar inte alla dagar.

– Ful jävla hatt bögjävel!

Grabben som säger detta är lite kortare än mig, men hans kropp är mycket kraftigare än min taniga rockasketsliknande lekamen. Det spelar ingen roll. Jag slåss inte. Detta är bara några dagar innan jag slutgiltigt ska bli hemförlovad för min olydnad, vägran att bära vapen. Punkare och soldat? Ett tag till, men inte så länge.

Jag tittar därför oförstående på honom. Jag är inte som andra. Jag fattar inte att det nu är mitt drag. Han blir frustrerad och knuffar till mig. Jag håller demonstrativt händerna efter sidorna, lätt öppnade.

– Förvara dig då bögjävel!

Jag förklarar lågmält att han om han vill slåss får sköta det själv. Att jag som pacifist inte vill bli inblandad. Då smäller det.

– Krack! säger det i näsbenet. I smärtdimmorna fattar jag först inte vad som hänt. Jag knäar, ruskar på huvudet och inser att han gett mig en dansk skalle. Mina öron bränner, inte av skam utan av minnet av hans hårda nypor.

Jag lyfter till slut blicken. Han står och tittar nedlåtande på mig. Väntar på min kapitulation. Jag rättar på ryggen och spottar en blodig spottloska mot hans fötter. Dags att gå hem tänker jag, när jag känner hans händer suga tag i mina öron igen. Den här gången hinner jag med. Jag ser hans huvud när det närmar sig mitt eller om det är tvärtom. Jag hör krasandet. Jag känner när näsbenet går av.

När han släpper mina öron blir hela synfältet blodrött och suddigt. Jag förstår inte var jag fick viljestyrkan ifrån att stå kvar på benen. Jag svajar medan jag väntar på att synfältet ska klarna nog mycket för att möta hans blick.

– Är du klar? frågar jag, för jag går nu. Jag vänder på klacken och vandrar hemåt i natten. Mina kompisar som missat hela händelseförloppet syns framför mig under gatlyktorna ett kvarter bort. Så kort stund tog hela händelseförloppet.

Då var jag en av Dom andra.

Brunchrapporten i P3 uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken “Då var jag en av Dom andra”.

Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.

Har du varit en av dom andra?

Mymlan, Julia Skott, Fredric Kjellberg , Trollhare, Smulan jj.n och Messerschmidt har också bloggat.