Anders Mildner är en av mina favoritjournalister. Han är inte den som fegar med att säga vad han tycker och stå för principer även när han är kärringen mot strömmen. Den här gången pratar han smyglagstiftande, teledatalagring, fildelning, The Pirate Bay och faktafel från journalister.

Jag skall rikta in mig på dumheterna från Helena Giertta på tidningen ”Journalisten” — och då främst den ständiga missuppfattningen av hur verkligheten ser ut. Citat:

Domen för medhjälp till upphovsrättsbrott från tingsrätten, ett års fängelse samt skadestånd på 30 miljoner, var tydlig. Kanske hård. Men den var helt nödvändig för att visa att upphovsrättsbrott, eller medhjälp till upphovsrättsbrott, inte är en lek.

Peter Sunde kommenterar efter avslutningen i hovrätten att det vore skandal om han och de övriga bakom sajten inte frias. Om det inte sker, så kommer han att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Jag är övertygad om att fällningen kommer att stå sig från tingsrätten, något annat vore skandal. Kanske kommer skadeståndet att ändras, eller kanske straffsatsen, men att de gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott är för mig glasklart. Men jag skulle ändå önska en HD-prövning. Det vore ett sätt att ännu tydligare slå fast att det inte är okej att stjäla, eller tillgängliggöra material som någon annan skapat.

Så hon tycker domen och skadeståndet är lite hårt, men att fällandet är skitviktigt: För ”medhjälp till upphovsrättsbrott” är ju ingen lek ju. Sen kommer de vanliga harangerna om stöld och allt det där.

Men låt oss för all del ta en titt på verkligheten: scenen, de som lägger upp upphovsrättskyddat material, tjänsterna, svärmen och hur det hänger ihop. Den här gången skall jag försöka förklara som jag skulle göra det för min sju- och nioåring… Först en bild (klicka för större bild).

(bilden ovan är version två, omgjord för att blidka Henrik — för kontinuitetens skull lämnar jag en länk till den gamla bilden)

Vad jag försöker poängtera med bilden är att vi inte alls är – eller var – beroende av The Pirate Bay eller deras före detta tracker för att dela filer – lagliga eller olagliga – med varandra. Oavsett om det är frågan om en .torrent-fil, eller som numera en textsträng, så går det alldeles utmärkt att sprida länkarna på andra sätt och de kommer då indexeras via google. Det enda som behöver spridas för att få igång karusellen är 40 tecken (160 bitar). Jämför det med historien runt DeCSS, där man spred det förbjudna via haikus, midifiler, och t-shirts. Det finns hur många sätt som helst att sprida en kort textsnutt, och det är svårt att hålla för rimligt att en sådan textsnutt i sig skulle vara olaglig.

Det olagliga uppstår först när någon använder textsträngen för att dela med sig/ladda ner en fil/filer utan att ta hänsyn till upphovsrätt. Detta är huvudbrottet, om det är ett brott — men det går inte ens att konkretisera, eftersom man inte har någon dömd fildelare att tillgå i fallet The Pirate Bay.

Det är svårt att hålla för rimligt att det skulle vara olagligt att indexera textsträngar (oavsett om de är i ren text eller inbakade i metadata och krypterade) på det sätt sökmotorer som The Pirate Bay och andra – inkluderande Google, Bing, Yahoo med flera – gör. Vad är det söktjänsterna gör som är olagligt? Knappast något! Då återstår trackern, men sådana finns det hundratals, eller till och med tusentals och många av dem är intimt integrerade delar av kommersiella lagliga tjänster.

Eller så är det förbjudet att kombinera en söktjänst med en tracker, men det är det ju många ”lagliga” tjänster som gör, så det funkar inte heller.

Kontentan är nog snarare att det är förbjudet att skapa en söktjänst för sådana textsnuttar, kombinera dem med en tracker, kalla det för något innehållande ordet pirat och sen kaxigt be folk som gnäller att dra åt helvete. För det The Pirate Bay gjort, är att säga att: ”det är faktiskt användarnas ansvar vilka filer de delar ut.” Det olagliga är med andra ord att skapa ett forum där i sig lagliga saker (text) kunnat läggas ut anonymt utan vare sig censur eller kontroll.

Är det verkligen smart att göra en sådan sak olaglig, har man i så fall verkligen tänkt igenom konsekvenserna? Förstår man då att man tar första steget mot att göra så att vissa länkar kan bli olagliga? Förstår man att man tar ett gigantiskt kliv närmare censuren? Vilket pris är man beredd att betala?

Fundera en vända till innan ni påstår att det är ”uppenbart” att The Pirate Bay-grabbarna är skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott.

Att Stockholms tingsrätt anser att Tomas Norström inte är jävig är ungefär lika förvånande som att solen går upp varje morgon. Lagmannen Lena Berke som uttalar sig i DN är Tomas Norströms chef och ansvarig för lottningen av mål som ledde till att just Norström fick ta sig an TPB-rättegången.

Att hon tillbakavisar både jävsanklagelser och anklagelser om manipulerad lottning är alltså självklart. Allt annat vore att erkänna tjänstefel.

I blogosfären har reaktionerna varit onödigt starka enligt min mening. Spekulationer om varför nyheten släpptes måndagen efter valet istället för på fredagen känns futtiga. Det är en icke-nyhet. Att låta ett pressmeddelande om den ansvarige lagmannen sedan länge kända inställning till jävsanklagelsen störa valrörelsen hade varit klart olämpligt.

Somliga tycks tro att detta beskedet är ett beslut i frågan. Men det är endast ett yttrande av en part i målet – den tingsrätt som har anklagats för jävet och den manipulerande domarlottningen.

Enligt mig och andra mer sansade bedömare borde vi alla helt enkelt lugna oss till hovrätten är färdiga med sin bedömning. Först om de också anser att inga jäv eller andra olämpligheter föreligger är det dags att skrika rättsskandal.

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

– Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:

Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

Min bror skickade mig en rolig länk, till Niklas Strömstedts blogg dagen före TPB-rättegången. Strömstedt skriver kritiskt om de tilltalade:

Det talas dock väldigt tyst om att TPB drivs kommersiellt. Att annonserna liksom inte bara ger kaffepengar.
Ett av de bevis som åklagaren har åberopat tyder på att personerna bakom TPB har byggt upp verksamheten med syfte att generera betydande intäkter. Bevismaterialet innehåller bl.a. ett påskrivet avtal där de åtalade gör upp om uppdelningen av annonsintäkterna och material rörande bankkonton i skatteparadis.

Idealister? Knappt några tillgångar? Nördar?
Knappast!

Niklas gillar uppenbarligen inte människor som begår intrång på andras uppehovsrätt.

Vad man kan undra över är varför han har valt att illustrerar sitt inlägg med en teckning av Jan Lööf, utan att ens ha den goda smaken att attribuera den till upphovsmannen.

Vi får väl helt enkelt utgå från att Niklas bad Jan Lööf om tillstånd.

För att vara lite allvarlig. Till och med de mest hårdnackade upphovsrättskramarna finner det helt naturligt att man i olika sammanhang lånar eller använder konstnärliga verk utan tillstånd. Att Niklas Strömstedt gör det är inte ett dugg konstigt. Det är så vi gör nuförtiden allihopa. Men det som upphovsrättskramarna borde ta till sig är att i en värld där en iPod full med musik är en naturlig present från USA:s president till Storbrittaniens drottning, i den världen måste man inse att upphovsrätten och vår syn på den de facto har förändrats. Nu behöver vi bara se till att lagarna överensstämmer med vårt allmänna rättsmedvetna.

Det börjar bli lite för mycket av ett mönster att allt som har med upphovsrätten kör i en egen fil i samhället. Nu senast har det krupit fram att Tomas Norström är engagerad i Svenska föreningen för upphovsrätt, en organisation som på pappret är neutral, men i realiteten är kända förespråkare för upphovsrätten i sin nuvarande eller till och med utvecklade form.

Det börjar också bli lite väl mycket av ett mönster att upphovsrättsföreträdare framställer sig själva som opartiska. De tycks se det som oväsentligt att de redan är engagerade på den ena sidan av en debatt som aldrig lyfter kanske just för att bara ena sidan får plats på podiet. Den andra sidan är hänvisad att ställa sig på sina tvållådor och försöka göra sig hörda bakvägen.

Misstanken att den hårda Pirate Bay domen kanske inte är fullt så svårförklarlig som den först verkade är obehaglig. Jag läste den och konstaterade att den var rätt välskriven, sånär som på några icke oväsentliga detaljer.

Det jag hängde upp mig på var att domen andas att skulden var självklar, som om skuldfrågan aldrig var i tvivelsmål. Den andas också att brottet lika självklart var allvarligt. Jag antog att det helt enkelt berodde på hur rättsväsendet inte uppfattar samhällsförändringar, hur lagarna är skrivna och den personliga förförståelse som är svår att undvika. Så var det också, men i den ”personliga förförståelsen” ingår lite mer än vad jag visste om…

SR » Rättegången kan tas om:

– Det kan bli aktuellt att ta om rättegången, säger Leif Silbersky. Men då måste advokaterna ta upp det här omedelbart.

Kritik från fler håll

Vi har pratat med flera experter som exempelvis professorer i processrätt, före detta domare i Högsta domstolen och lärare i juridik.

– Jag hade själv inte tagit målet i den situationen, säger förre justitieombudsmannen Rune Lavin.

– Det är väldigt tydligt att han aldrig borde ha tagit det målet, säger en professor i processrätt som inte vill bli namngiven.

Domare får inte ens misstänkas

Det finns olika sorters jäv. Det mest uppenbara är om en domare till exempel är släkt med någon av parterna i målet. Så är det inte här. Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Leif Silbersky kan vara lugn, för advokaterna har redan börjat agera.

Hela saken blir dessutom allvarligare eftersom en nämndeman fick stå över målet på grund av jäv, trots att det jävet inte var värst mycket allvarligare än det Tomas Norström nu anklagas för.

Tomas Norström delar sitt engagemang med personligheter som Jan Rosén, Henrik Pontén, Peter Danowsky och Monique Wadsted. Den förste var regeringens expert när IPRED diskuterades, vilket många reagerade på. De andra tre kräver knappast presentation för någon som ens på avstånd följt rättegången ifråga.

För mig förefaller det närmast obegripligt hur en person med sådant engagemang inte ser att han är jävig. Jag misstänker att varken han eller Rosén ser det så, utan bara ser sitt engagemang som en del av sin expertroll. För den som följt Roséns uttalanden och debattartiklar står det däremot klart att vi inte har att göra med en opartisk jurist, utan tvärtom en tvättäkta lobbyist i professorshatt. Nu skall vi alltså vara tvungna att misstänka att själva domaren i ett av de högst profilerade rättegångarna i mannaminne lider av samma problem?

Vår tilltro till rättsväsendet är grunden för att vi fungerar som nation, alternativet är som någon uttryckte saken Bananmonarki.

Ordleken refererar naturligtvis till fenomenet med forna kolonier som på ytan skapar den byråkrati och struktur som kännetecknar en republik, men som i realiteten är rena diktaturer. Kännetecknen är att allt som har med byråkrati, lagar och rättigheter att göra går att köpa för pengar, att alla skor sig själva, att den vanlige medborgarens rättigheter inte är värda pappret de står skrivna på, och att den som har råd kan göra sig av med vilka mänskliga eller andra misshagligheter som helst.

Det är något vi skrattat lite generat åt, och drivit med, men nu tydligen något som vi avser förvandla oss själva till. Allt för att tillfredsställa krafter som inte vill inse att världen förändras.

Jag undrar om politiker och tjänstemän i Sveriges Riksdag riktigt förstår vad de ställt till med?

Nu har jag använt ett dygn drygt till att smälta gårdagens händelser och domen som jag läste under dagen igår. Jag har talat med kompisar och familjen för att försöka förstå min egen splittrade reaktion. Jag är arg, jättearg på ett samhälle som vill slänga sina innovatörer i fängelse, som slåss med näbbar och klor för att skydda halvsenila mångmiljoners och multinationella företagsjättars rättigheter bland annat genom att sälja ut det egna folkets integritet och privatliv.

Samtidigt hyser jag den högsta respekt för rättssamhället och dess grundläggande principer och ogillar när förenklad demagogi får ersätta välinformerad analys. Vill vi ha ett rättssamhälle måste vi vårda rättsstaten och dess principer: domar ska träda i laga kraft innan de anses gälla, överklaganden ska respekteras, ingen är skyldig förrän den är dömd. Alla ska vara lika inför lagen. Men vi måste också visa respekt för de rättsvårdande instanserna, åtminstone tills de bevisligen är korrumperade eller folkfientliga.

Jag har kommit fram till att min förvirrade reaktion beror på att vad som händer går att se ur tre perspektiv. Tre perspektiv som är väldigt olika.

1. Ett politiskt/ideologiskt perspektiv, där frågan gäller om fildelning borde vara lagligt, när och hur ersättning ska utgå till upphovsmän.
2. Ett moraliskt perspektiv som handlar om vems fel det är att det inte finns fungerande affärsmodeller och vem som ska lida för det konsumenterna, upphovsmännen eller branschen.
3. Ett juridiskt perspektiv som berör om vissa utpekade personers handlande är olagligt. Har Pelle, Kalle och Pia handlat på ett visst sätt och har de haft ett uppsåt?

Det blir aldrig bra om dessa blandas! Därför ska jag försöka bena isär dem.

Är tingsrätten ute och reser

Först det juridiska. Jag tycker inte domen är dålig. Jag är lite bekymrad över hur många som är beredda att fördöma tingsrätten som partisk, domen som politisk och domarna som gamla och okunniga.

Tingsrätten är inte per definition okunnig och korkad för att rådmannen är över 30.
Domen är inte baserad på en politisk vilja utan på ett ärligt försök att bedöma den bevisning och de argument som lagts fram. Jag var kritisk mot åklagaren. Men jag är inte kritisk mot tingsrätten.

Jag håller med Stefan Stenudd: Domen är inte galen men lagarna:

Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

De ca 30 sidorna av domen som inrymmer domskälen är en noggrann genomgång av tre begrepp som är centrala för att påvisa TPB-männens eventuella skuld: har det förekommit tillgängligörande av de 33 utpekade verken, medhjälp – har de tilltalade varit behjälpliga med detta och om det har funnits ett uppsåt.

Vid sidan av detta har tingsrätten också kommit fram till att de fyra tilltalade har agerat gemensamt och i samråd, vilket innebär att man kan döma dem allihopa för allas gemensamma handlande som ett brott. Detta betyder inte att man dömer The Pirate Bay, det betyder bara att man dömer dessa fyra personer som grupp. Något som är möjligt i svensk rätt och som nog de flesta ansåg vara rimligt när det gällde Malexandermorden.

Mina invändningar mot juridiken har därför mer med perspektivet att göra vid prövningen av rekvisiten. Jag håller i mycket med Marcus i hans tidigare inlägg idag, det handlar om förförståelse en förväntan om skuld.

Till ytan kan det se ut som ett beställningsverk. Vi har en mångmiljonär som tycks haft mycket lite med saken att göra men som är praktisk att ha med i ”ligan” för då finns det någon att klå på skadeståndet. Vi har ett resonemng som kollektiviserar skulden så att just Carl Lundströms specifika brottslighet inte blir prövad. Detta leder också till att alla ges samma straff. Vi har ett i sammanhanget fantastiskt högt straff som kan ses som en ren signal till andra brottslingar. Och vi har ett med svenska mått mätt fantasiskadestånd om 30 miljoner.

Men jag tror inte på beställningsverk. Det må vara att min far var rådman större delen av sitt yrkesliv, men en svensk tingsrätt är inte så korrupt. Det handlar som alltid i juridiken om hur man läser lagen, hur man analyserar händelseförloppet och vilka ens värderingar är. Jag tror tingsrätten läst rätt och gjort en bra analys, men att de hamnat snett pga sina värderingar. Vi får se i HD om några år.

Om jag ska skjuta in min egen kritik mot domen på något så är det två saker i resonemanget om jag reagerar över.

För det första den kollektiva skulden. Om tingsrätten förstått vad en svärm är och hur en organisation som TPB fungerar så skulle de inse att det inte går att peka ut de fyra tilltalade som en liga. Antingen måste man se dem som individer, eller som en del av n mycket större helhet – svärmen kring TPB. Vill man föra resonemang om att några gemensamt och i samråd har gjort någonting borde man haft mycket fler medåtalade, förmodligen flera hundra.

För det andra uppsåtet. Vi vill inte leva i ett samhälle där subjektiva rekvisit och bedömningar avgör i våra domstolar. Det ska inte spela någon roll vid uppsåtsbedömningen vilken sorts person man är och vilka ens åsikter är. Jag har svårt att tro att en tekniskt identisk tjänst som TPB med företrädare som med jämna mellanrum hade beklagat sig över allt upphovskyddat som fanns bland deras torrents och omöjligheten i att hålla rent från dem (Streisandeffekten) skulle kunna dömas. Om jag har rätt så har Sunde, Svartholm Warg, Lundström och Neij dömts för sin attityd, sina åsikter och sin klädsel mer eller mindre.

Två avslutande noteringar om juridiken:

I kommentarerna igår och idag har många jämfört de 30 miljonerna i skadestånd med skadestånden vid andra allvarligare brott – våldtäkter, mord etc. Detta är en olycklig jämförelse eftersom skadeståndsbeloppet storlek juridiskt inte har med brottets allvar att gör i Sverige. Vi är i normala fall stolta över att vi till skillnad från t ex USA inte har sk punitiva skadestånd, dvs skadestånd som bara är till för att straffa människor. Våra skadestånd baserar sig istället på den uppkomna ekonomiska skadan (i sällsynta fall värderas även en ideell skada). För att mördare skulle kunna tilldömas så här stora skadestånd skulle det vara nödvändigt att införa straffskadestånd i Sverige och det tror jag nog inte de flesta vill om de tänker efter.

Tingsrättens dom har inte trätt i laga kraft än. De tilltalade är alltså inte slutgiltigt dömda än eftersom de måste få chansen att överklaga. Alltså är alla resonemang som bygger på deras uttalade skuld eller deras gärningars bevisade kriminalitet helt uppåt väggarna.

Är det rimligt att sätta fyra personer i fängelse för miljontals människors brottslighet

Det moraliska perspektivet är enklare att reda ut. I grunden handlar de om frågan: när får man stjäla? Stjäla i utökad mening alltså. Moralen hjälper oss att gemensamt definiera när någon har mer rätt till något en någon annan. Vi har varit överens länge om att jag har en okränkbar rätt till min egen kropp, ännu längre har vi hyst övertygelsen att jag och min familj har rätt att skydda våra egendomar mot andra. För att slippa en massa våldsamma uppgörelser om vem som äger vad, så skyddas denna rätt sen länge av staten och statliga maktmedel.

En betydligt modernare ensamrätt – med bara några hundra år på nacken – är rätten till idéer, texter, melodier och bilder.

Jag tror helt enkelt inte vi är överens om denna rätt som moraliskt absolut. Den har mer varit en praktisk metod för att hantera det faktum att idéskaparna bör få betalt för sin idéer. Metoden är knappast den enda och troligen inte ens den bästa. Om den varit den bästa metoden så har detta bara gällt under en historisk parentes pga en teknologiskt och finansiellt betingad monopol/oligopolsituation.

Nu är detta tankarnas och idéernas monopol brutet. Det går inte längre att låsa in idéer. Det flesta uppfattar detta som en bra sak. Det är moralsikt rätt att dela med sig. Om jag hittar något fint eller något bra så vill jag visa det för andra. Alltså har vi alla (nästan) blivit fildelande brottslingar.

Och nu ska några kastas i fängelse för våra synder.

Älskade internet

Till sist ideologin och mina (våra) känslor. Vi är stolta över Sverige som IT-föregångsland. Vi har i många år varit långt framme vad gäller bredbandsutbyggnad, spridning av datorer med mera. Detta har gjort att vi haft många framgångsrika innovatörer och entreprenörer inom IT-området. Detta har av många setts som framtiden för svenskt näringsliv.

Vid sidan av detta har vi fenomen som The Pirate Bay och en hel ungdomsgeneration som flyttar ut stora delar av sitt liv på nätet. Hundratusentals människor umgås, blir kära, lär sig, skapar och sprider sina värderingar på nätet. De som förr tillhörde en smal klick behöver inte längre vara ensamma. De kan tillhöra en gemenskap.

På nätet växer ett nytt kunskapssamhälle fram i svärmarna genom det nya sättet att få och sprida kunskap och information. Det nya sättet att skapa. Som Rick Falkvinge skriver:

Det är fantastiskt. Det är en större samhällsomvälvning än den som tryckpressen åstadkom under 1500-talet.

En moderat pirat

De tre perpektiven möts nu. De möts i symboliken hos ett historiskt rättsfall. De möts i känslostormarna hos tusentals människor som tycker att nu är det nog. FRA-lagen, IPRED-lagen, ACTA och telekomdirektiv och nu 30 miljoner i skadestånd för The Pirate Bay.

Vi ser de upprörda stämningarna bland tusentals unga internetanvändare vars världsbild ställs på ända. Men vi hör också indignationen hos en äldre generation som fått lära sig att det är fult att stjäla och att man minsann betalar för sig.

Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.

Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!

Men jag är fortfarande moderat. Jag ser det därför som min uppgift att hjälpa till att bevisa att vi inte är ett parti bara för dem som tycker gratis är gott. Det handlar inte om att stjäla – det handlar om något mycket finare. Att dela med sig.

Nu har jag tragglat mig igenom hela The Pirate Bay-domen. Jag ville vara försiktig med att kommentera innan jag faktiskt gjort det. I det här inlägget lämnar jag straffsats och pengar därhän, det finns säkert anledning att komma tillbaka till det en annan gång.

När jag skrev mitt inlägg igår hade jag hunnit ta mig igenom halva domen ungefär, men det var först i andra halvan de riktigt intressanta sakerna dök upp. Mitt första och mest intressanta nedslag i domen är på sidan 63 mittenstycket sista delen i resonemanget om medverkansgärningarna:

[...] Vissa användare av webbplatsen kom att utnyttja den och nämnda funktioner på ett sätt som innebar att användarna begick brott mot upphovsrättslagen på det sätt som påstås i åtalet (huvudbrotten).
I enlighet med vad som vidare kommer utvecklas nedan har samtliga tilltalade känt till att en hel del användare av webbplatsen ägnade sig åt olovliga förfoganden av upphovsrättsligt skyddat material. Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott (jfr Ds 2007:29, s. 323 och Rosén i NIR 2008 s. 101).

Resonemanget som sådant är faktiskt internt konsistent ur någon form av juridisk synvinkel. Samtidigt är det en av de intressantaste och viktigaste styckena i hela domen.

Det är å ena sidan helt korrekt att säga att den infrastruktur som TPB tillhandahållit underlättat huvudbrottet. Å andra sidan är det i sig näst intill oväsentligt ställt för sig självt. Det som leder hela resonemanget till ett medhjälpsbrott är att de tilltalade känt till att olagligheter pågått.

Det krävs dessutom att de har en position som innebär att de skulle kunna påverka verksamheten och att de haft uppsåt. Det resonemanget förs vidare på sidan 69, andra stycket:

Det får anses klarlagt att de tilltalade har haft uppsåt till de faktiska omständigheter som utgjort främjandet. De tilltalade har emellertid uppgett att de inte ska dömas till ansvar eftersom de inte har haft kännedom om förekomsten av de rättigheter eller verk som anges i åtalet och därigenom inte har haft uppsåt till huvudbrotten. Det är inte visat att de tilltalade har haft kännedom om att just de i åtalet angivna alstren har tillgängliggjorts via The Pirate Bay. De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929). Det är, bl.a. genom förhören med de tilltalade samt de brev från rättighetshavarna som funnits publicerade på webbplatsen The Pirate Bay samt e-mailkorrespondens som talar om att verksamheten innebar piratkopiering, uppenbart att de tilltalade haft kännedom om att upphovsrättsligt skyddade alster fanns att tillgå via webbplatsen samt delades via den tracker som fanns inom ramen för The Pirate Bays verksamhet. Trots denna kännedom har de valt att inte vidta några åtgärder för att förhindra aktuella upphovsrättsintrång. I kraft av sina positioner för fildelningstjänsten The Pirate Bay har de tillsammans och i samförstånd, enligt tingsrätten, uppsåtligen medverkat till de enskilda användarnas brott mot upphovsrättslagen.

I praktiken har med andra ord domen att göra med deras attityd till fildelning och mot advokater och andra klagande. Minus några kaxiga brev och med en mening på förstasidan om att de vill att medlemmarna håller sig inom lagen skulle det blivit mycket svårare att påstå uppsåt.

Men är det verkligen uppsåt, eller är det bara ett utslag av en kultur och en något naivt kaxig attityd? Skulle de tilltalade vara det minsta missnöjda om all trafik på sajten var fullständigt lagligt utbyte av icke-skyddat material? Det är inte utan skäl som man pratar om Streissandeffekten, så valet att inte blanda sig i medlemmarnas olagligheter kan lika gärna sägas vara realistiskt som uppsåtligt.

Det som retar mig med hela domen är inte att den är slarvig, för det är den inte, utan att den redan från början utgår från skulden — som om den var uppenbar. Det är inte ens skulden för de verk som domen omfattade, utan hela verksamheten. Med en annan förutsättning skulle domen sett helt annorlunda ut och kunnat vara minst lika konsistent. De hade kunnat konstatera att infrastrukturen är moraliskt och juridiskt neutral, och att de tilltalade inte direkt uppmanat till brott. Var går egentligen gränsen för ansvar för de som tillhandahåller en tjänst?

Att de tilltalade behandlas i klump är inte heller något självklart juridiskt fel, även om det just här är lite stötande. Det som är mest stötande är att om man skall behandla i klump, så borde man inte ha nöjt sig med de här fyra — då borde ALLA inblandade ha behandlats i klump, inte bara de mest synliga. En del av den korrespondens som används för att visa syfte har ju trots allt författats av andra än de fyra nu tilltalade. En hel del av det jobb som görs, görs av andra än de tilltalade.

Om man däremot anser att det faktiskt finns grader i helvetet, och att alla inte är lika aktiva eller skyldiga — då bör man väl ändå i konsekvensens namn bedöma var och en för sig? Lundström sitter väl snarast där för att han är extremist och har fet plånbok? Och Sunde sitter väl snarast där för att han har för stor käft och synts i för många debatter?

Rätten har inte brytt sig om att försöka förstå svärmen, så de sätter likamed-tecken mellan dessa fyra och sajten.

Som någon slags reaktion totalt sett, så smyger sig en olust på mig. Får domen stå, så riskerar den att fungera som en våt filt på nätets framåtanda. Den kommer låsa fast positionerna ytterligare och cementera affärsmodeller. Den öppnar också för nästa våg av krav på kontroll och censur.

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.

• EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.

• Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.

• Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna på ”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?

Jag lyssnade på Peter Althins slutplädering med ett halvt öra idag och favoritsekvensen var när han angrep målsägande/åklagarsidan för deras behandling av professor Roger Wallis. Han sa något i stil med att man kan inte vara 30% professor. Det är som att säga att någon är 30% människa eller 30% elefant.

Det slog mig att det gäller ju för många yrkestitlar.
En journalist som går ner i arbetstid är bara en halv journalist.
En mammaledig präst som är helt ledig är inte präst längre.
Och målsägandebiträdena, arbetar de verkligen heltid som advokater, för annars är de ju inte riktiga advokater, eller hur?

Själv är jag pga diskbråck bara en halv kommunikationskonsult just nu! Hoppas mina kunder inte blir besvikna.

PS En sak som jag som kommunikationskonsult kanske skulle ha tipsat advokat Althin om, för jag saknade det i hans framförande: Att sätta upp en tracker är inte som att hålla någons rock, det är mer som att ansvara för garderoben. Det är svårt att veta vilken av gästerna vars rockar man tagit om hand som tänker misshandla någon stackare. DS

Åklagarsidan, och än mer målsägarrepresentanterna försöker påstå att det går att döma för medhjälp trots att huvudgärningsmannen är okänd. Det kanske går men det är farligt, till och med väldigt farligt.

Utan att för den skull vilja anklaga målsägarna, så vill jag visa på ett möjligt scenario som visar precis HUR farlig en sådan dom skulle kunna vara:

Om jag ville sätta dit The Pirate Bay och var anställd av en upphovsrättsinnehavare – ett bolag – så finns en djupt omoralisk men given väg jag kan gå för att samla bevis.

Jag lägger då själv upp en torrent som pekar mot upphovsrättsskyddat material, med hög kvalitet, och låter folk ladda ner. Jag kallar mig själv King_Kong eller något annat liknande anonymt. Sen laddar jag själv ner medan jag dokumenterar vad jag gör, för att visa att verket är tillgängligt. Det är så klart tillgängligt eftersom jag GJORT det tillgängligt.

Nu har jag ”bevisning” som jag kan använda för att försöka visa medhjälp från The Pirate Bays sida…

Problemet är naturligtvis att det är jag som gjort/instigerat brottet, men så länge som inte rätten vet detta så är min ”bevisning” giltig.

Med andra ord: så länge vi inte vet vem huvudgärningsmannen är, så är det fullkomligt absurt att döma någon för medhjälp.