Förförståelse, medhjälp och uppsåt

Nu har jag tragglat mig igenom hela The Pirate Bay-domen. Jag ville vara försiktig med att kommentera innan jag faktiskt gjort det. I det här inlägget lämnar jag straffsats och pengar därhän, det finns säkert anledning att komma tillbaka till det en annan gång.

När jag skrev mitt inlägg igår hade jag hunnit ta mig igenom halva domen ungefär, men det var först i andra halvan de riktigt intressanta sakerna dök upp. Mitt första och mest intressanta nedslag i domen är på sidan 63 mittenstycket sista delen i resonemanget om medverkansgärningarna:

> […] Vissa användare av webbplatsen kom att utnyttja den och nämnda funktioner på ett sätt som innebar att användarna begick brott mot upphovsrättslagen på det sätt som påstås i åtalet (huvudbrotten).
> I enlighet med vad som vidare kommer utvecklas nedan har samtliga tilltalade känt till att en hel del användare av webbplatsen ägnade sig åt olovliga förfoganden av upphovsrättsligt skyddat material. Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott (jfr Ds 2007:29, s. 323 och Rosén i NIR 2008 s. 101).

Resonemanget som sådant är faktiskt internt konsistent ur någon form av juridisk synvinkel. Samtidigt är det en av de intressantaste och viktigaste styckena i hela domen.

Det är å ena sidan helt korrekt att säga att den infrastruktur som TPB tillhandahållit underlättat huvudbrottet. Å andra sidan är det i sig näst intill oväsentligt ställt för sig självt. Det som leder hela resonemanget till ett medhjälpsbrott är att de tilltalade känt till att olagligheter pågått.

Det krävs dessutom att de har en position som innebär att de skulle kunna påverka verksamheten och att de haft uppsåt. Det resonemanget förs vidare på sidan 69, andra stycket:

> Det får anses klarlagt att de tilltalade har haft uppsåt till de faktiska omständigheter som utgjort främjandet. De tilltalade har emellertid uppgett att de inte ska dömas till ansvar eftersom de inte har haft kännedom om förekomsten av de rättigheter eller verk som anges i åtalet och därigenom inte har haft uppsåt till huvudbrotten. Det är inte visat att de tilltalade har haft kännedom om att just de i åtalet angivna alstren har tillgängliggjorts via The Pirate Bay. De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929). Det är, bl.a. genom förhören med de tilltalade samt de brev från rättighetshavarna som funnits publicerade på webbplatsen The Pirate Bay samt e-mailkorrespondens som talar om att verksamheten innebar piratkopiering, uppenbart att de tilltalade haft kännedom om att upphovsrättsligt skyddade alster fanns att tillgå via webbplatsen samt delades via den tracker som fanns inom ramen för The Pirate Bays verksamhet. Trots denna kännedom har de valt att inte vidta några åtgärder för att förhindra aktuella upphovsrättsintrång. I kraft av sina positioner för fildelningstjänsten The Pirate Bay har de tillsammans och i samförstånd, enligt tingsrätten, uppsåtligen medverkat till de enskilda användarnas brott mot upphovsrättslagen.

I praktiken har med andra ord domen att göra med deras attityd till fildelning och mot advokater och andra klagande. Minus några kaxiga brev och med en mening på förstasidan om att de vill att medlemmarna håller sig inom lagen skulle det blivit mycket svårare att påstå uppsåt.

Men är det verkligen uppsåt, eller är det bara ett utslag av en kultur och en något naivt kaxig attityd? Skulle de tilltalade vara det minsta missnöjda om all trafik på sajten var fullständigt lagligt utbyte av icke-skyddat material? Det är inte utan skäl som man pratar om Streissandeffekten, så valet att inte blanda sig i medlemmarnas olagligheter kan lika gärna sägas vara realistiskt som uppsåtligt.

Det som retar mig med hela domen är inte att den är slarvig, för det är den inte, utan att den redan från början utgår från skulden — som om den var uppenbar. Det är inte ens skulden för de verk som domen omfattade, utan hela verksamheten. Med en annan förutsättning skulle domen sett helt annorlunda ut och kunnat vara minst lika konsistent. De hade kunnat konstatera att infrastrukturen är moraliskt och juridiskt neutral, och att de tilltalade inte direkt uppmanat till brott. Var går egentligen gränsen för ansvar för de som tillhandahåller en tjänst?

Att de tilltalade behandlas i klump är inte heller något självklart juridiskt fel, även om det just här är lite stötande. Det som är mest stötande är att om man skall behandla i klump, så borde man inte ha nöjt sig med de här fyra — då borde ALLA inblandade ha behandlats i klump, inte bara de mest synliga. En del av den korrespondens som används för att visa syfte har ju trots allt författats av andra än de fyra nu tilltalade. En hel del av det jobb som görs, görs av andra än de tilltalade.

Om man däremot anser att det faktiskt finns grader i helvetet, och att alla inte är lika aktiva eller skyldiga — då bör man väl ändå i konsekvensens namn bedöma var och en för sig? Lundström sitter väl snarast där för att han är extremist och har fet plånbok? Och Sunde sitter väl snarast där för att han har för stor käft och synts i för många debatter?

Rätten har inte brytt sig om att försöka förstå svärmen, så de sätter likamed-tecken mellan dessa fyra och sajten.

Som någon slags reaktion totalt sett, så smyger sig en olust på mig. Får domen stå, så riskerar den att fungera som en våt filt på nätets framåtanda. Den kommer låsa fast positionerna ytterligare och cementera affärsmodeller. Den öppnar också för nästa våg av krav på kontroll och censur.