Behöver ni hjälp att lägga pusslet?

Idag har vi ett internet där det enda som begränsar en persons användning av det är den bandbredd han eller hon har köpt. Vad denna bandbredd används till, vilken trafik som skickas och tas emot, vem eller vilka datorer man kommunicerar med och vilka tjänster man därigenom kan använda är upptill den resande själv.

Men detta är inte ett naturtillstånd. Det är fullkomligt möjligt att det förändras. De finns starka aktörer som gärna såg att de kunde spärra in användare i deras mjukvaror, deras tjänster, deras standards. Det enklaste exemplet är telekombolaget som inte vill tillåta att deras bredbandskunder ringer via tjänster såsom Skype.

En oreglerad marknadsekonomi strävar naturligt mot monopol eller oligopol. En välfungerande marknad kräver konkurrensskydd för att förhindra kartellbildning och monopolisering. I sammanhang som är beroende av nätverksekonomiska effekter som värdet i en stora installerad användarbas eller eller en de facto standard blir dessa tendenser ännu tydligare. Det kan därför tyckas som en bra idé att bekämpa oligopolen på nätet.

Men faktum är att vi kan inte se på internet och det därtill anknutna tjänsterna ur ett konkurrensperspektiv. De handlar inte om att upprätthåla en fri konkurrenssituation, att skydda konsumenter från kartellbildningar. Det handlar om att skydda den grundläggande infrastrukturen från missbruk av någon aktör. Vi behöver en långtgående standardisering, vi behöver samverkan mellan nyckelaktörer för att hålla ihop internets infrastruktur. Men internet är inte en vara eller en tjänst. Det är en basal struktur för sociala, ekonomiska och samhälleliga processer att utspela sig på.

Den enda reglering vi behöver är samma som de naturrättsliga regleringarna kring annan samvaro mellan människor. Allas lika tillgång, allas yttrandefrihet, allas skydd mot inkräktande på den privata sfären.

Jag har förstått att många ser den oro som jag och andra ger uttryck för som ren alarmism. Men om man vill ha kvar ett fritt internet med lika rättigheter och möjligheter för alla borde det vara lätt att känna av hotet. Det är bara att lägga pusslet.

  • Vi har fått IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att kontrollera vem om stått för vilken trafik på nätet.
  • Vi har fått TPB-domen som fastslår att man inte bara har ansvar för den trafik man själv står för utan kan ha ett låntgående ansvar för datatrafik mellan andra personer om man stått för kopplingen mellan dem. Det vill säga att det inte bara är den ansvarige för att illegalt material gjorts publikt och den som accessar det som gör fel, utan även den som lägger en länk till den plats där det finns genom att han sammanfört de två andra.
  • Vi har upphovsrättsorganisationer som IFPI, APB, den amerikanska skivindustrin, förläggarföreningen m fl som försöker pressa maximal nytta ur tolkningen av dessa lagar. Nu försöker IFPI framtvinga att en internetleverantör stänger av en av sina kunder. Monique Wadsted har varit ute i samma ärenden för den amerikanska filmindustrin som hon representerar.
  • Samtidigt pågår debatten om Telekompaketet för fullt i Strasbourg och i morgon fälls avgörandet av vilka medborgarrättsliga skrivningar som inte blir bortmanipulerade, bortkompromissade eller borttappade. Just nu verkar tillägg 138 vara räddat, vi kommer i alla fall ha rätt till due process, men tillägg 166 som hade till syfte att säkerställa nätneutraliteten verkar räddningslöst förlorat. Alltså EU:s lagstiftning på området kommer inte förhindra vare sig lagstiftarna i medlemsländerna eller andra aktörer att kräva av internetleverantörer att de särbehandlar viss trafik.
  • Vi ser redan hur man i Frankrike vill stifta lagar som inskränker den enskildes rätt till internetanslutning.
  • Inom kort ska den svenska regeringen implementera datalagringsdirektivet. EU har redan bestämt att medlemsländerna måste lagstifta om tvingande regler för lagring av trafikdata hos teleoperatörer och internetoperatörer. Frågan hur den svenska regeringen och riksdagen avser att implementera det är fortfarande öppen. Men diskussionen om FRA-lagen för ett år och Telekompaketet den senaste tiden sen visar att de medborgarrättsliga reflexerna hos våra politiker och tjänstemän är dåligt utvecklade.
  • I England är de kan hända ännu sämre. Idag nås vi av nyheten om hur långt de är beredda att gå i ivern att övervaka den egna befolkningen. Svarta boxar som övervakar all internettrafik i realtid.
  • Mitt i denna soppa sitter operatörerna. Visst de kan som Bahnhof och andra försöka gå sina kunders ärenden och konkurrera med integritetsskydd. Men deras möjligheter att göra detta inskränks alltmer för varje ny lag. Samtidigt är många av de större aktörerna lierade med telekomindustrin eller upphovsrättsindustrin och sitter således på flera stolar. Dessutom är det väl som medborgare inte som kunder vi behöver få våra rättigheter skyddade.

Har ni lagt pusslet?

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte med vilka krafter vi behöver liera oss och var vi ska finna vår styrka. Jag vet bara att det internet som vi netrosexuella älskar är hotat. Att det snart är försent. Att det är dags att agera. Och överst på min prioriteringslista står att få fler att förstå vad som är på väg att hända.

Att mäta tårfloder leder ingenstans

Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh skriver i dagens AB om hoten som drabbat henne och hennes sambo. Om det är ett utslag av att Dick blivit rädd och gömmer sig i hennes kjolar eller om det är ett utslag av en nära anhörigs vrede över kränkningar mot den de älskar låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket kritisk till att hennes inlägg drar ner något som är en samhällsdebatt till en nivå från vilken det är svårt att hämta upp den utan att framstå som ett svin.

Hon avslutar debattartikeln sålunda:

>Jag och alla andra måste värna yttrandefrihetens grundtankar. Vi skall inte anonymt sprida osanningar, hot och förtal om varandra, för det har ganska litet med frihet att göra. Vi skall våga stå för våra ord, offentligt på alla arenor som finns. Vi skall bemöta våra motståndares åsikter med argument, men inte kränka dem som människor. Om det finns människor som vill argumentera för att det skall vara okej att sno andras grejer, visst sätt igång att slipa argumenten, för ni har ett tufft jobb framför er.

Katarina hur kan du i samma stycke du hävdar att man inte ska kränka människor återigen göra det. Har du inte förstått någonting? Orsaken till ilskan mot din sambo är inte att folk vill ladda ner hans böcker gratis. Inte att de vill ladda ner något annat heller. Ilskan kommer sig av att han står i teverutan och förolämpar 100 000-tals människor. De är kränkande att bli kallad tjuv, det kan du väl ändå hålla med om.

Det är tråkigt att det finns människor som inte förstår att det går en gräns vid förföljelse och hot, nästan lika tråkigt är det att det finns människor som tycker att man bara för att man anser sig ha rätt får anklaga folk lite hur man vill för brott. Jag säger inte att Dick Harrison, Katarina Lindbergh och andra drabbade får skylla sig själva, men jag tycker att det är på sin plats att de synar sitt eget beteende också.

Dessutom är det ju sällan bara den ena sidan i en debatt som gör överlöpningar. Detta gör det till ett dåligt argument som släpar ner debatten i smutsen. Anna Troberg berättar i dag att inte nog med att hon också fått känn på förföljelse, dessutom tycker inte Dick Harrison att den är lika allvarlig som den han utsätts för.

>Efter programmet talade jag om för Dick att jag också får en hel del mer eller mindre hotfulla mejl från meningsmotståndare, alltså från folk som står i Dicks ringhörna. Jag har blivit hackad i bröstet med ett hetsigt pekfinger tillhörande en full förläggare som ropade “tjuv” efter mig på en annars mycket trevlig fest. Främlingar har meddelat mig att sådana som jag “borde spärras in” alternativt “skjutas”, att jag är en “lallande idiot” och nu senast att jag tydligen är “ett tjuvaluder”. Det där sista var ju ganska kreativt, men det är ändå inte så kul att få sådana mejl.
>
>Men, vad tyckte då Dick om att jag också får hot av olika slag? Han tyckte att det inte alls var samma sak som att han får hot. Han drabbas tydligen hårdare av hot än vad jag gör. Jag får tydligen skylla mig själv. Jag är ju trots allt en del av den “kriminella pöbeln”. Sådana som jag får helt enkelt tåla lite stryk för det är vårt eget fel.

Så nu ska debatten handla om vem det är mest synd om och vem som i så fall förtjänar det. Bra jobbat Katarina Lindbergh!

Polymeriska tankar funderar också över hur meningsfullt det är att pådyvla motståndaresidan åsikter. Daniel Schyte slår fast den viktiga principen att man har rätt att ha fel och Emma Opassande och Niclas Strandh på Deepedition håller med.

Det bästa vore naturligtvis om vi kunde ta detta till intäkt för hur destruktivt för lösningen av själva sakfrågan ett hätskt debattklimat är. Det är tragiskt att debattörer på båda sidor drabbas av hot. Jag har själv erfarenhet av hur otroligt otäckt det är när det kommer läskiga brev i brevlådan. Jag beklagar därför såväl Anna Troberg, Dick Harrison med familj som alla andra drabbade av det hårda debattklimatet.

Om båda sidor kunde sluta med förolämpningar, halmgubbar och andra destruktiva metoder så kanske vi kunde komma någonstans. Just nu står vi bara på var sin sida av ett slagfält och skriker förolämpningar. Kan vi då förvånas över att vissa element på bägge sidor gör överlöpningar.