Bakom lagen eller under den eller som ett hav som omsluter den finns de värderingar som vi förstår handlingar och händelser, rätt och fel genom. Att lagen skulle kunna tolkas och tillämpas värderingsfritt är en utopi. Värderingar och i dessa värderingar insprängd kunskap är ett filter som alla människor utan undantag upplever världen genom. Det gäller även jurister — rådmän och hovrättsråd.

Vi har en situation där rättssamhället håller på att bryta samman inom vissa områden. Det fattas beslut som inte bara strider mot det allmänna rättsmedvetna, utan som om vi försöker förstå dem inom ramen för det juridiska system det är tänkta att utgöra en del av är uppenbart orimliga.

Men jag vill inte kalla det rättsröta. Det är inte de beslutsfattande ämbetsmännens handel och vandel som är problemet. Problemet ligger dels i de orimliga lagar de är satta att tillämpa. Lagarnas orimlighet förstärks sen av att de inte tolkas i ett värderingsfritt vacuum.

En domare är inte jävig bara för att han har åsikter om de frågor som hamnas på hans bord. Rättssamhället kan hantera att domare med tonårsdöttrar får döma i mål om barnpornografi, att domare med villor får döma i mål om villainbrott. Till och med om domarna är engagerade i frågorna genom aktionsgrupper mot barnporr, eller en grannsamverkan mot inbrott så kan de fortfarande döma. Själva den moraliska rättsfrågan utgör ju här inget problem. Att en domare är engagerad i att lagen upprätthålls även utanför sin ämbetsutövning kan vi leva med. Annars vore det orimligt svårt både att rekrytera domare och att vara det.

Goda och milda domare?

Som son till en ”god och mild domare” (pappa läste gärna ur Olaus Petri domarregler) har jag från tidig ålder följt en domares gärning och de moraliska och känslomässiga problem som yrket innebär. Inte bara för pappa utan även bland hans vänner och kollegor. Det ger mig ett möjligen udda perspektiv visavi juridiken och dess utövare.

Värderingarna och kunskapen finns alltså där som ett filter inför den värld och det händelseförlopp som domaren har att förstå och tolka. Så långt är det precis som för oss andra. Men till skillnad från oss andra har domaren inte bara rätten utan uppgiften att avgöra hur händelseförloppet ska förstås och vad som rätt är.

Vi kan jämför med en fotbollsdomare. Alla vet att vissa spelare har en tendens att överdriva eller falla lätt i straffområdet. När en sådan spelare faller i en närkamp kommer alla som ser det nästan förutsätta att det inte är så allvarligt, även domaren, och han får därför mer sällan en straff med sig.

Det är inget konstigt med det, men medan vi i publiken kan bli upprörda om ett domslut går oss emot eller i hemlighet nöjda med att motståndarna missade än straff, så kommer domarens reaktion och beslut att recenseras med hjälp av slowmotionupptagningar. Detta fenomen gör domare (både fotbolls och den juridiska varianten) väldigt medvetna om sina egna värderingar. Det är en yrkesskada kan man säga och ett inte alltför ovanligt samtalsämne dem emellan.

Låt oss för resonemangets skull utgå ifrån att Tomas Nordström, Anders Eka, Henrik Rasmusson et al är hedervärda män. (Jag tror inte på konspirationsteorier om hemliga sällskap som vill nedmontera våra rättigheter.) Varför ser inte dessa pålästa och med all säkerhet skickliga yrkesmän att deras beslut är problematiska, att de utgör en del av en rättsapparat i sammanbrott? Jag är övertygad om att det är en följd av värderingar och kunskap. Tomas Nordström kan inte anses jävig för att han inhämtar kunskap om ett rättsområde, för att han har uppfattningar om det som i deras kretsar anses som de normala uppfattningarna. Han skulle inte anses jävig för att han ansåg att det var fel att stjäla.

Digital divide

Den genomgripande samhällsförändring som vi står mitt i delar befolkningen i en grupp vars dagliga liv delvis flyttat ut i de nya digitala sammanhangen och en grupp som ser på detta utifrån som ett nytt verktyg, en ny mediekanal, en ny distributionsväg. Med denna uppdelning följer att de två grupperna har olika mycket kunskaper om hur den nya teknologin fungerar och olika värderingar om vad som är dess förtjänster och brister.

Mycket av denna kunskap och dessa värderingar är osynliga och ogripbara för de flesta av oss. Vi umgås med människor som har ungefär samma kunskap och samma värderingar och att tala om dem eller analysera dem är oftast onödigt. Vi förutsätter helt enkelt en massa saker. Vi tar dem för självklara.

Åklagaren i fallet med den länkade hockeymatchen utgår ifrån det faktum att rättigheten att tillhandahålla en videoupptagning av denna tillkommer Canal+, att de har betalat för och försörjer sig på att göra just detta. Med den utgångspunkten och utan att analysera de tekniska och andra aspekterna runt hur spridningen gått till blir slutsatsen att länkningen är ett upphovsrättsligt intrång.

Andra bedömare med andra kunskaper och andra värderingar kan omöjligen se situationen på något annat sätt än att strömmen redan var tillgängliggjord av Canal+ själva.

Solna Tingsrätt har uppenbarligen väldigt lite kunskap om cloud computing, användning av ftp och säkerhetskopieringsbehov. När tingsrätten skriver (s 23 i domen) att det stora antalet ljudböcker på servern talar för att de också fanns en stor mängd ”kunder” som hade tillgång till den uppvisar det denna okunskap.

Många förvarar idag sina högst privata dokument bakom lösenordsskydd på en från internet tillgänglig server för att kunna nå dem inom en begränsad krets eller själva från flera olika datorer. Mängden data har oftast ingenting med antalet användare att göra.

Hovrättens bedömning av om Tomas Norström är jävig är också att resultat av liknande värderings- och kunskapsbaserade glasögon. De som tolkar TPB-målet springande punkt som en fråga om upphovsrättsintrång har skett eller inte kan ju inte se det som problematiskt att domaren är anhängare av vår upphovsrätt. Men för oss som ser att målet också handlar om det lagliga i att en viss teknologi används och hur den används så är det av stort intresse om domaren tillhör grupper som pga okunskap om tekniken eller egenintresse inte anser den frågan relevant för rättsfrågan.

De förutfattade meningar som genomsyrar tingsrättens dom och gör det möjligt för dem att klumpa ihop de fyra gärningsmännen till en liga som prövas kollektivt baserar sig på en okunskap om hur internet och svärmarbete fungerar. Denna okunskap gör domaren partisk eftersom han inte förmår se fallet ur de synvinklar som jag och många med mig ser det — vårt förtroende för rättssystemet är rubbat, alltså anser jag att Tomas Norström var jävig!

Men jag tänker inte anklaga hovrättens bedömning av jävet för att vara felaktig. Med deras utgångspunkter och i juridisk mening föreligger nog inte något jäv. Vi har som dessa tre exempel visar inte problem med vårt rättsystem av juridiska orsaker. Det är i lagarnas utfomning och i ideologi- och kunskapshänseende som det brister.

Pirater behövs

Vad som behövs är helt enkelt en politisk kraft som kan arbeta dels för ändrade lagar, men framförallt för kunskapsspridning och värderingsförändringar. Piratpartiet behövs inte bara i EU-parlamentet, inte bara i Sveriges Riksdag utan i det svenska samhället. Vi behövs för att sprida kunskaper om det nya digitala samhället och för att förklara att den samhällsförändring som nu sker skapar nya värderingar som vårt samhälles rättsvårdande instanser måste ta hänsyn till om det inte ska förlora kontakten med det allmänna rättsmedvetna.

Ett rättsmedvetna som t ex anser att:

• Canal+ får ta ansvar för sina egna streamar utan rättsapparatens hjälp.
• Antipiratbyrån ska hålla sig borta från mina lagringsmedia även om de tekniskt sett är tillgängliga från internet.
• En domare som bara fortbildar sig om den ena partens uppfattning i en rättslig tvist är partisk.

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

– Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:

Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

Jävsanklagelserna är långsökta skriver Claes Sandgren på Brännpunkt i Svd. Jag skulle vilja tro honom. Han är ju trots allt professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet mot mutor. Men när det gäller Tomas Nordström verkar han tyvärr inte ens ha fattat vad som är problemet.

Det har brutit ut en livlig debatt om en av de domare som dömde i Pirate Bay-målet, Tomas Norström. Skall han vara att anse som jävig på den grunden att han är medlem av två immaterialrättsliga föreningar och även medlem i styrelsen av den ena av dessa? Det är en vitt spridd uppfattning att målet måste tas om på grund av jäv.

Claes Sandgren refererar sedan ett jävsavgörande i Regeringsrätten. En tjänstledig skatteverkstjänsteman ansågs inte jävig när hon dömde i ett mål där hennes arbetsgivare Skatteverket var part. Han fortsätter sedan:

Hur är det möjligt att komma till en sådan slutsats? Regeringsrätten menar att frågan om jäv ska bedömas med hänsyn tagen till det aktuella målets individuella karaktär. Den hävdar att det kan vara skäl att ställa lägre krav på en kollegial domstol än en ensamdomare – Regeringsrätten är själv en kollegial domstol som brukar ha fem ledamöter – och att det kan ha betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet av ett mål.

Tre skäl till bedömningen således: målets individuella karaktär, lägre krav på en kollegial domstol samt viss betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet. Av dessa tre är det bara det sista som jag kan inse hur Claes Sandgren kan anse att det har bäring på TPB-fallet. TPB-domen fälldes ju i första instans.

Den fälldes däremot inte av kollegial domstol. Tomas Nordström var enda juristdomare. Och hur man skulle kunna överföra argumentet att varje mål ska bedömas efter sin individuella karaktär till ett annat mål övergår faktiskt mitt förstånd. Vad menar han?

Så när Sandgren fortsätter sitt resonemang och anser att regeringsrättens synsätt i detta andra fall skulle sprida ljus över det aktuella fallet, så pratar han enligt min mening i nattmössan, eller i vilket fall i domarperuken.

Att redan Norströms medlemskap i två föreningar, som främst är mötesplatser för information och utbildning i immaterialrättsliga ämnen, skulle göra honom jävig framstår som långsökt i ljuset av Regeringsrättens synsätt.

I avslutningen kommer så till sist denne rättslärde man in på sina ”riktiga argument”:

Enligt min mening har Norström, som har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar, misstänkliggjorts på lösa grunder. Att domare som är medlemmar i de två föreningarna har avkunnat hundratals domar i immaterialrättsliga mål pekar i samma riktning. Skall också dessa mål tas om?

Vi ska alltså inse att Tomas Nordström inte är jävig för att han har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar och för att alla andra domare också är jäviga. Fantastiskt bra jobbat Claes Sandgren! Du har övertygat mig!

Eller, nä förresten. För det handlar ju faktiskt inte om två obetydliga diskussionsklubbar. Det är ju faktiskt så att det är just Tomas Nordströms goda anseende i immaterialrättsliga kretsar som är problemet.

För att göra det lite enklare för alla som anser att fildelning är stöld och TPB och alla dess besökare är finniga, smutsiga och förslagna tjuvar så tar jag ett exempel.

Tänk er ett mål om markanvändning där en företagare har använt marken på ett sätt som till synes strider mot svensk miljölagstiftning. Tänk er att det är ett nytt innovativt sätt att använda marken och att olika experter tvistar om huruvida det är skadligt för miljön eller kanske till och med bra. Tänk er att företagaren åtalas för brott mot miljöbalken och att bevisläget är osäkert. Han kan bli friad. Han kan bli fälld.

Miljörörelsen är dock övertygade och ställer upp mangrannt på åklagarsidan. Några lokala föreningar med anknytning till miljörörelsen kommer till och med in med skadeståndsyrkanden baserade på förlust av friluftsliv och viktiga naturvärden. Miljörörelsens bästa advokater engageras för att understödja åklagarens talan.

Tänk er nu att domaren är medlem i Sveriges Naturskyddsförening och Föreningen svenska jurister för en bra miljölagstiftning. Tänk er att miljörörelsens advokater också är det. Betänk att dessa föreningar talar om och funderar kring dels det självklara att svensk miljörätt bör följas av alla och envar men dessutom radikala skärpningar av densamma.

Jäv? Eller inte?

Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum – förklarar förtjänstfullt vad jäv är. HAX tycker att det är svensk logik att många tidigare misstag gör det senaste misstaget OK, eftersom man inte orkar ta tag i eländet. Svensk myndighetskontroll anser att professorn är ute och cyklar. Svensson och Scaber Nestor är överens: Ta om hundratals mål! Scaber Nestor pekar dessutom vidare till Damon som reder ut Claes Sandgrens egna kopplingar till upphovsrättsindustrin. Brokep fnissar åt eländet.

Idag har vi ett internet där det enda som begränsar en persons användning av det är den bandbredd han eller hon har köpt. Vad denna bandbredd används till, vilken trafik som skickas och tas emot, vem eller vilka datorer man kommunicerar med och vilka tjänster man därigenom kan använda är upptill den resande själv.

Men detta är inte ett naturtillstånd. Det är fullkomligt möjligt att det förändras. De finns starka aktörer som gärna såg att de kunde spärra in användare i deras mjukvaror, deras tjänster, deras standards. Det enklaste exemplet är telekombolaget som inte vill tillåta att deras bredbandskunder ringer via tjänster såsom Skype.

En oreglerad marknadsekonomi strävar naturligt mot monopol eller oligopol. En välfungerande marknad kräver konkurrensskydd för att förhindra kartellbildning och monopolisering. I sammanhang som är beroende av nätverksekonomiska effekter som värdet i en stora installerad användarbas eller eller en de facto standard blir dessa tendenser ännu tydligare. Det kan därför tyckas som en bra idé att bekämpa oligopolen på nätet.

Men faktum är att vi kan inte se på internet och det därtill anknutna tjänsterna ur ett konkurrensperspektiv. De handlar inte om att upprätthåla en fri konkurrenssituation, att skydda konsumenter från kartellbildningar. Det handlar om att skydda den grundläggande infrastrukturen från missbruk av någon aktör. Vi behöver en långtgående standardisering, vi behöver samverkan mellan nyckelaktörer för att hålla ihop internets infrastruktur. Men internet är inte en vara eller en tjänst. Det är en basal struktur för sociala, ekonomiska och samhälleliga processer att utspela sig på.

Den enda reglering vi behöver är samma som de naturrättsliga regleringarna kring annan samvaro mellan människor. Allas lika tillgång, allas yttrandefrihet, allas skydd mot inkräktande på den privata sfären.

Jag har förstått att många ser den oro som jag och andra ger uttryck för som ren alarmism. Men om man vill ha kvar ett fritt internet med lika rättigheter och möjligheter för alla borde det vara lätt att känna av hotet. Det är bara att lägga pusslet.

• Vi har fått IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att kontrollera vem om stått för vilken trafik på nätet.
• Vi har fått TPB-domen som fastslår att man inte bara har ansvar för den trafik man själv står för utan kan ha ett låntgående ansvar för datatrafik mellan andra personer om man stått för kopplingen mellan dem. Det vill säga att det inte bara är den ansvarige för att illegalt material gjorts publikt och den som accessar det som gör fel, utan även den som lägger en länk till den plats där det finns genom att han sammanfört de två andra.
• Vi har upphovsrättsorganisationer som IFPI, APB, den amerikanska skivindustrin, förläggarföreningen m fl som försöker pressa maximal nytta ur tolkningen av dessa lagar. Nu försöker IFPI framtvinga att en internetleverantör stänger av en av sina kunder. Monique Wadsted har varit ute i samma ärenden för den amerikanska filmindustrin som hon representerar.
• Samtidigt pågår debatten om Telekompaketet för fullt i Strasbourg och i morgon fälls avgörandet av vilka medborgarrättsliga skrivningar som inte blir bortmanipulerade, bortkompromissade eller borttappade. Just nu verkar tillägg 138 vara räddat, vi kommer i alla fall ha rätt till due process, men tillägg 166 som hade till syfte att säkerställa nätneutraliteten verkar räddningslöst förlorat. Alltså EU:s lagstiftning på området kommer inte förhindra vare sig lagstiftarna i medlemsländerna eller andra aktörer att kräva av internetleverantörer att de särbehandlar viss trafik.
• Vi ser redan hur man i Frankrike vill stifta lagar som inskränker den enskildes rätt till internetanslutning.
• Inom kort ska den svenska regeringen implementera datalagringsdirektivet. EU har redan bestämt att medlemsländerna måste lagstifta om tvingande regler för lagring av trafikdata hos teleoperatörer och internetoperatörer. Frågan hur den svenska regeringen och riksdagen avser att implementera det är fortfarande öppen. Men diskussionen om FRA-lagen för ett år och Telekompaketet den senaste tiden sen visar att de medborgarrättsliga reflexerna hos våra politiker och tjänstemän är dåligt utvecklade.
• I England är de kan hända ännu sämre. Idag nås vi av nyheten om hur långt de är beredda att gå i ivern att övervaka den egna befolkningen. Svarta boxar som övervakar all internettrafik i realtid.
• Mitt i denna soppa sitter operatörerna. Visst de kan som Bahnhof och andra försöka gå sina kunders ärenden och konkurrera med integritetsskydd. Men deras möjligheter att göra detta inskränks alltmer för varje ny lag. Samtidigt är många av de större aktörerna lierade med telekomindustrin eller upphovsrättsindustrin och sitter således på flera stolar. Dessutom är det väl som medborgare inte som kunder vi behöver få våra rättigheter skyddade.

Har ni lagt pusslet?

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte med vilka krafter vi behöver liera oss och var vi ska finna vår styrka. Jag vet bara att det internet som vi netrosexuella älskar är hotat. Att det snart är försent. Att det är dags att agera. Och överst på min prioriteringslista står att få fler att förstå vad som är på väg att hända.

Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh skriver i dagens AB om hoten som drabbat henne och hennes sambo. Om det är ett utslag av att Dick blivit rädd och gömmer sig i hennes kjolar eller om det är ett utslag av en nära anhörigs vrede över kränkningar mot den de älskar låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket kritisk till att hennes inlägg drar ner något som är en samhällsdebatt till en nivå från vilken det är svårt att hämta upp den utan att framstå som ett svin.

Hon avslutar debattartikeln sålunda:

Jag och alla andra måste värna yttrandefrihetens grundtankar. Vi skall inte anonymt sprida osanningar, hot och förtal om varandra, för det har ganska litet med frihet att göra. Vi skall våga stå för våra ord, offentligt på alla arenor som finns. Vi skall bemöta våra motståndares åsikter med argument, men inte kränka dem som människor. Om det finns människor som vill argumentera för att det skall vara okej att sno andras grejer, visst sätt igång att slipa argumenten, för ni har ett tufft jobb framför er.

Katarina hur kan du i samma stycke du hävdar att man inte ska kränka människor återigen göra det. Har du inte förstått någonting? Orsaken till ilskan mot din sambo är inte att folk vill ladda ner hans böcker gratis. Inte att de vill ladda ner något annat heller. Ilskan kommer sig av att han står i teverutan och förolämpar 100 000-tals människor. De är kränkande att bli kallad tjuv, det kan du väl ändå hålla med om.

Det är tråkigt att det finns människor som inte förstår att det går en gräns vid förföljelse och hot, nästan lika tråkigt är det att det finns människor som tycker att man bara för att man anser sig ha rätt får anklaga folk lite hur man vill för brott. Jag säger inte att Dick Harrison, Katarina Lindbergh och andra drabbade får skylla sig själva, men jag tycker att det är på sin plats att de synar sitt eget beteende också.

Dessutom är det ju sällan bara den ena sidan i en debatt som gör överlöpningar. Detta gör det till ett dåligt argument som släpar ner debatten i smutsen. Anna Troberg berättar i dag att inte nog med att hon också fått känn på förföljelse, dessutom tycker inte Dick Harrison att den är lika allvarlig som den han utsätts för.

Efter programmet talade jag om för Dick att jag också får en hel del mer eller mindre hotfulla mejl från meningsmotståndare, alltså från folk som står i Dicks ringhörna. Jag har blivit hackad i bröstet med ett hetsigt pekfinger tillhörande en full förläggare som ropade “tjuv” efter mig på en annars mycket trevlig fest. Främlingar har meddelat mig att sådana som jag “borde spärras in” alternativt “skjutas”, att jag är en “lallande idiot” och nu senast att jag tydligen är “ett tjuvaluder”. Det där sista var ju ganska kreativt, men det är ändå inte så kul att få sådana mejl.

Men, vad tyckte då Dick om att jag också får hot av olika slag? Han tyckte att det inte alls var samma sak som att han får hot. Han drabbas tydligen hårdare av hot än vad jag gör. Jag får tydligen skylla mig själv. Jag är ju trots allt en del av den “kriminella pöbeln”. Sådana som jag får helt enkelt tåla lite stryk för det är vårt eget fel.

Så nu ska debatten handla om vem det är mest synd om och vem som i så fall förtjänar det. Bra jobbat Katarina Lindbergh!

Polymeriska tankar funderar också över hur meningsfullt det är att pådyvla motståndaresidan åsikter. Daniel Schyte slår fast den viktiga principen att man har rätt att ha fel och Emma Opassande och Niclas Strandh på Deepedition håller med.

Det bästa vore naturligtvis om vi kunde ta detta till intäkt för hur destruktivt för lösningen av själva sakfrågan ett hätskt debattklimat är. Det är tragiskt att debattörer på båda sidor drabbas av hot. Jag har själv erfarenhet av hur otroligt otäckt det är när det kommer läskiga brev i brevlådan. Jag beklagar därför såväl Anna Troberg, Dick Harrison med familj som alla andra drabbade av det hårda debattklimatet.

Om båda sidor kunde sluta med förolämpningar, halmgubbar och andra destruktiva metoder så kanske vi kunde komma någonstans. Just nu står vi bara på var sin sida av ett slagfält och skriker förolämpningar. Kan vi då förvånas över att vissa element på bägge sidor gör överlöpningar.

Det börjar bli lite för mycket av ett mönster att allt som har med upphovsrätten kör i en egen fil i samhället. Nu senast har det krupit fram att Tomas Norström är engagerad i Svenska föreningen för upphovsrätt, en organisation som på pappret är neutral, men i realiteten är kända förespråkare för upphovsrätten i sin nuvarande eller till och med utvecklade form.

Det börjar också bli lite väl mycket av ett mönster att upphovsrättsföreträdare framställer sig själva som opartiska. De tycks se det som oväsentligt att de redan är engagerade på den ena sidan av en debatt som aldrig lyfter kanske just för att bara ena sidan får plats på podiet. Den andra sidan är hänvisad att ställa sig på sina tvållådor och försöka göra sig hörda bakvägen.

Misstanken att den hårda Pirate Bay domen kanske inte är fullt så svårförklarlig som den först verkade är obehaglig. Jag läste den och konstaterade att den var rätt välskriven, sånär som på några icke oväsentliga detaljer.

Det jag hängde upp mig på var att domen andas att skulden var självklar, som om skuldfrågan aldrig var i tvivelsmål. Den andas också att brottet lika självklart var allvarligt. Jag antog att det helt enkelt berodde på hur rättsväsendet inte uppfattar samhällsförändringar, hur lagarna är skrivna och den personliga förförståelse som är svår att undvika. Så var det också, men i den ”personliga förförståelsen” ingår lite mer än vad jag visste om…

SR » Rättegången kan tas om:

– Det kan bli aktuellt att ta om rättegången, säger Leif Silbersky. Men då måste advokaterna ta upp det här omedelbart.

Kritik från fler håll

Vi har pratat med flera experter som exempelvis professorer i processrätt, före detta domare i Högsta domstolen och lärare i juridik.

– Jag hade själv inte tagit målet i den situationen, säger förre justitieombudsmannen Rune Lavin.

– Det är väldigt tydligt att han aldrig borde ha tagit det målet, säger en professor i processrätt som inte vill bli namngiven.

Domare får inte ens misstänkas

Det finns olika sorters jäv. Det mest uppenbara är om en domare till exempel är släkt med någon av parterna i målet. Så är det inte här. Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Leif Silbersky kan vara lugn, för advokaterna har redan börjat agera.

Hela saken blir dessutom allvarligare eftersom en nämndeman fick stå över målet på grund av jäv, trots att det jävet inte var värst mycket allvarligare än det Tomas Norström nu anklagas för.

Tomas Norström delar sitt engagemang med personligheter som Jan Rosén, Henrik Pontén, Peter Danowsky och Monique Wadsted. Den förste var regeringens expert när IPRED diskuterades, vilket många reagerade på. De andra tre kräver knappast presentation för någon som ens på avstånd följt rättegången ifråga.

För mig förefaller det närmast obegripligt hur en person med sådant engagemang inte ser att han är jävig. Jag misstänker att varken han eller Rosén ser det så, utan bara ser sitt engagemang som en del av sin expertroll. För den som följt Roséns uttalanden och debattartiklar står det däremot klart att vi inte har att göra med en opartisk jurist, utan tvärtom en tvättäkta lobbyist i professorshatt. Nu skall vi alltså vara tvungna att misstänka att själva domaren i ett av de högst profilerade rättegångarna i mannaminne lider av samma problem?

Vår tilltro till rättsväsendet är grunden för att vi fungerar som nation, alternativet är som någon uttryckte saken Bananmonarki.

Ordleken refererar naturligtvis till fenomenet med forna kolonier som på ytan skapar den byråkrati och struktur som kännetecknar en republik, men som i realiteten är rena diktaturer. Kännetecknen är att allt som har med byråkrati, lagar och rättigheter att göra går att köpa för pengar, att alla skor sig själva, att den vanlige medborgarens rättigheter inte är värda pappret de står skrivna på, och att den som har råd kan göra sig av med vilka mänskliga eller andra misshagligheter som helst.

Det är något vi skrattat lite generat åt, och drivit med, men nu tydligen något som vi avser förvandla oss själva till. Allt för att tillfredsställa krafter som inte vill inse att världen förändras.

Jag undrar om politiker och tjänstemän i Sveriges Riksdag riktigt förstår vad de ställt till med?

Dick Harrison och Magnum Coltrane Price debatterade mot Christian Engström i Agenda på söndagskvällen. Debatten var ännu ett prov på hur alla kan tala svenska men utan att prata samma språk för den sakens skull.

Dick sa att domen mot TPB nu gjort att upphovsrättsbrott (stöld i hans mun) äntligen blev olagligt. Nu skulle till och med fattiga författare våga ta striden för sitt arbete. MCP i sin tur pratade om hur det var otrevligt med frihetsberövande, men att man kunde gett dem näringsförbud eller något (sååå mycket bättre, eller?).

Christian försökte visa hur det är omöjligt att i praktiken stoppa fildelning, hur det inte ens egentligen är önskvärt. Att det enda sättet är att införa ett STASI-samhälle, vilket inte borde vara ett alternativ. Som vanligt började och slutade diskussionen där, eftersom det var precis så långt man kom. Snacket fortsatte några minuter till, men det gav inte mer för den sakens skull.

Christian försökte verkligen, men det finns ett mönster i den här sortens debatter som är svårt att knäcka. Det grundläggande problemet är att utgångspunkterna är på så olika nivåer att språket må vara svenska men lika gärna kunde vara ryska och swahili.

Författaren pratar bara utifrån upptäckten att hans royalties på en bok inte motsvarat hans förväntningar: enligt honom själv noll kronor trots att han vet att boken läses.

Musikern pratar bara utifrån att skivförsäljningen inte motsvarar vad han hoppats på.

Piratpartisten pratar utifrån det omöjliga att kombinera effektiv kontroll av upphovsrätten med grundläggande friheter och rätt till personlig integritet.

Där tar det stopp, och man kommer inte vidare. Den som kan knäcka den nöten kommer bli dagens hjälte.

Nu har jag använt ett dygn drygt till att smälta gårdagens händelser och domen som jag läste under dagen igår. Jag har talat med kompisar och familjen för att försöka förstå min egen splittrade reaktion. Jag är arg, jättearg på ett samhälle som vill slänga sina innovatörer i fängelse, som slåss med näbbar och klor för att skydda halvsenila mångmiljoners och multinationella företagsjättars rättigheter bland annat genom att sälja ut det egna folkets integritet och privatliv.

Samtidigt hyser jag den högsta respekt för rättssamhället och dess grundläggande principer och ogillar när förenklad demagogi får ersätta välinformerad analys. Vill vi ha ett rättssamhälle måste vi vårda rättsstaten och dess principer: domar ska träda i laga kraft innan de anses gälla, överklaganden ska respekteras, ingen är skyldig förrän den är dömd. Alla ska vara lika inför lagen. Men vi måste också visa respekt för de rättsvårdande instanserna, åtminstone tills de bevisligen är korrumperade eller folkfientliga.

Jag har kommit fram till att min förvirrade reaktion beror på att vad som händer går att se ur tre perspektiv. Tre perspektiv som är väldigt olika.

1. Ett politiskt/ideologiskt perspektiv, där frågan gäller om fildelning borde vara lagligt, när och hur ersättning ska utgå till upphovsmän.
2. Ett moraliskt perspektiv som handlar om vems fel det är att det inte finns fungerande affärsmodeller och vem som ska lida för det konsumenterna, upphovsmännen eller branschen.
3. Ett juridiskt perspektiv som berör om vissa utpekade personers handlande är olagligt. Har Pelle, Kalle och Pia handlat på ett visst sätt och har de haft ett uppsåt?

Det blir aldrig bra om dessa blandas! Därför ska jag försöka bena isär dem.

Är tingsrätten ute och reser

Först det juridiska. Jag tycker inte domen är dålig. Jag är lite bekymrad över hur många som är beredda att fördöma tingsrätten som partisk, domen som politisk och domarna som gamla och okunniga.

Tingsrätten är inte per definition okunnig och korkad för att rådmannen är över 30.
Domen är inte baserad på en politisk vilja utan på ett ärligt försök att bedöma den bevisning och de argument som lagts fram. Jag var kritisk mot åklagaren. Men jag är inte kritisk mot tingsrätten.

Jag håller med Stefan Stenudd: Domen är inte galen men lagarna:

Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

De ca 30 sidorna av domen som inrymmer domskälen är en noggrann genomgång av tre begrepp som är centrala för att påvisa TPB-männens eventuella skuld: har det förekommit tillgängligörande av de 33 utpekade verken, medhjälp – har de tilltalade varit behjälpliga med detta och om det har funnits ett uppsåt.

Vid sidan av detta har tingsrätten också kommit fram till att de fyra tilltalade har agerat gemensamt och i samråd, vilket innebär att man kan döma dem allihopa för allas gemensamma handlande som ett brott. Detta betyder inte att man dömer The Pirate Bay, det betyder bara att man dömer dessa fyra personer som grupp. Något som är möjligt i svensk rätt och som nog de flesta ansåg vara rimligt när det gällde Malexandermorden.

Mina invändningar mot juridiken har därför mer med perspektivet att göra vid prövningen av rekvisiten. Jag håller i mycket med Marcus i hans tidigare inlägg idag, det handlar om förförståelse en förväntan om skuld.

Till ytan kan det se ut som ett beställningsverk. Vi har en mångmiljonär som tycks haft mycket lite med saken att göra men som är praktisk att ha med i ”ligan” för då finns det någon att klå på skadeståndet. Vi har ett resonemng som kollektiviserar skulden så att just Carl Lundströms specifika brottslighet inte blir prövad. Detta leder också till att alla ges samma straff. Vi har ett i sammanhanget fantastiskt högt straff som kan ses som en ren signal till andra brottslingar. Och vi har ett med svenska mått mätt fantasiskadestånd om 30 miljoner.

Men jag tror inte på beställningsverk. Det må vara att min far var rådman större delen av sitt yrkesliv, men en svensk tingsrätt är inte så korrupt. Det handlar som alltid i juridiken om hur man läser lagen, hur man analyserar händelseförloppet och vilka ens värderingar är. Jag tror tingsrätten läst rätt och gjort en bra analys, men att de hamnat snett pga sina värderingar. Vi får se i HD om några år.

Om jag ska skjuta in min egen kritik mot domen på något så är det två saker i resonemanget om jag reagerar över.

För det första den kollektiva skulden. Om tingsrätten förstått vad en svärm är och hur en organisation som TPB fungerar så skulle de inse att det inte går att peka ut de fyra tilltalade som en liga. Antingen måste man se dem som individer, eller som en del av n mycket större helhet – svärmen kring TPB. Vill man föra resonemang om att några gemensamt och i samråd har gjort någonting borde man haft mycket fler medåtalade, förmodligen flera hundra.

För det andra uppsåtet. Vi vill inte leva i ett samhälle där subjektiva rekvisit och bedömningar avgör i våra domstolar. Det ska inte spela någon roll vid uppsåtsbedömningen vilken sorts person man är och vilka ens åsikter är. Jag har svårt att tro att en tekniskt identisk tjänst som TPB med företrädare som med jämna mellanrum hade beklagat sig över allt upphovskyddat som fanns bland deras torrents och omöjligheten i att hålla rent från dem (Streisandeffekten) skulle kunna dömas. Om jag har rätt så har Sunde, Svartholm Warg, Lundström och Neij dömts för sin attityd, sina åsikter och sin klädsel mer eller mindre.

Två avslutande noteringar om juridiken:

I kommentarerna igår och idag har många jämfört de 30 miljonerna i skadestånd med skadestånden vid andra allvarligare brott – våldtäkter, mord etc. Detta är en olycklig jämförelse eftersom skadeståndsbeloppet storlek juridiskt inte har med brottets allvar att gör i Sverige. Vi är i normala fall stolta över att vi till skillnad från t ex USA inte har sk punitiva skadestånd, dvs skadestånd som bara är till för att straffa människor. Våra skadestånd baserar sig istället på den uppkomna ekonomiska skadan (i sällsynta fall värderas även en ideell skada). För att mördare skulle kunna tilldömas så här stora skadestånd skulle det vara nödvändigt att införa straffskadestånd i Sverige och det tror jag nog inte de flesta vill om de tänker efter.

Tingsrättens dom har inte trätt i laga kraft än. De tilltalade är alltså inte slutgiltigt dömda än eftersom de måste få chansen att överklaga. Alltså är alla resonemang som bygger på deras uttalade skuld eller deras gärningars bevisade kriminalitet helt uppåt väggarna.

Är det rimligt att sätta fyra personer i fängelse för miljontals människors brottslighet

Det moraliska perspektivet är enklare att reda ut. I grunden handlar de om frågan: när får man stjäla? Stjäla i utökad mening alltså. Moralen hjälper oss att gemensamt definiera när någon har mer rätt till något en någon annan. Vi har varit överens länge om att jag har en okränkbar rätt till min egen kropp, ännu längre har vi hyst övertygelsen att jag och min familj har rätt att skydda våra egendomar mot andra. För att slippa en massa våldsamma uppgörelser om vem som äger vad, så skyddas denna rätt sen länge av staten och statliga maktmedel.

En betydligt modernare ensamrätt – med bara några hundra år på nacken – är rätten till idéer, texter, melodier och bilder.

Jag tror helt enkelt inte vi är överens om denna rätt som moraliskt absolut. Den har mer varit en praktisk metod för att hantera det faktum att idéskaparna bör få betalt för sin idéer. Metoden är knappast den enda och troligen inte ens den bästa. Om den varit den bästa metoden så har detta bara gällt under en historisk parentes pga en teknologiskt och finansiellt betingad monopol/oligopolsituation.

Nu är detta tankarnas och idéernas monopol brutet. Det går inte längre att låsa in idéer. Det flesta uppfattar detta som en bra sak. Det är moralsikt rätt att dela med sig. Om jag hittar något fint eller något bra så vill jag visa det för andra. Alltså har vi alla (nästan) blivit fildelande brottslingar.

Och nu ska några kastas i fängelse för våra synder.

Älskade internet

Till sist ideologin och mina (våra) känslor. Vi är stolta över Sverige som IT-föregångsland. Vi har i många år varit långt framme vad gäller bredbandsutbyggnad, spridning av datorer med mera. Detta har gjort att vi haft många framgångsrika innovatörer och entreprenörer inom IT-området. Detta har av många setts som framtiden för svenskt näringsliv.

Vid sidan av detta har vi fenomen som The Pirate Bay och en hel ungdomsgeneration som flyttar ut stora delar av sitt liv på nätet. Hundratusentals människor umgås, blir kära, lär sig, skapar och sprider sina värderingar på nätet. De som förr tillhörde en smal klick behöver inte längre vara ensamma. De kan tillhöra en gemenskap.

På nätet växer ett nytt kunskapssamhälle fram i svärmarna genom det nya sättet att få och sprida kunskap och information. Det nya sättet att skapa. Som Rick Falkvinge skriver:

Det är fantastiskt. Det är en större samhällsomvälvning än den som tryckpressen åstadkom under 1500-talet.

En moderat pirat

De tre perpektiven möts nu. De möts i symboliken hos ett historiskt rättsfall. De möts i känslostormarna hos tusentals människor som tycker att nu är det nog. FRA-lagen, IPRED-lagen, ACTA och telekomdirektiv och nu 30 miljoner i skadestånd för The Pirate Bay.

Vi ser de upprörda stämningarna bland tusentals unga internetanvändare vars världsbild ställs på ända. Men vi hör också indignationen hos en äldre generation som fått lära sig att det är fult att stjäla och att man minsann betalar för sig.

Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.

Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!

Men jag är fortfarande moderat. Jag ser det därför som min uppgift att hjälpa till att bevisa att vi inte är ett parti bara för dem som tycker gratis är gott. Det handlar inte om att stjäla – det handlar om något mycket finare. Att dela med sig.

Nu har jag tragglat mig igenom hela The Pirate Bay-domen. Jag ville vara försiktig med att kommentera innan jag faktiskt gjort det. I det här inlägget lämnar jag straffsats och pengar därhän, det finns säkert anledning att komma tillbaka till det en annan gång.

När jag skrev mitt inlägg igår hade jag hunnit ta mig igenom halva domen ungefär, men det var först i andra halvan de riktigt intressanta sakerna dök upp. Mitt första och mest intressanta nedslag i domen är på sidan 63 mittenstycket sista delen i resonemanget om medverkansgärningarna:

[...] Vissa användare av webbplatsen kom att utnyttja den och nämnda funktioner på ett sätt som innebar att användarna begick brott mot upphovsrättslagen på det sätt som påstås i åtalet (huvudbrotten).
I enlighet med vad som vidare kommer utvecklas nedan har samtliga tilltalade känt till att en hel del användare av webbplatsen ägnade sig åt olovliga förfoganden av upphovsrättsligt skyddat material. Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott (jfr Ds 2007:29, s. 323 och Rosén i NIR 2008 s. 101).

Resonemanget som sådant är faktiskt internt konsistent ur någon form av juridisk synvinkel. Samtidigt är det en av de intressantaste och viktigaste styckena i hela domen.

Det är å ena sidan helt korrekt att säga att den infrastruktur som TPB tillhandahållit underlättat huvudbrottet. Å andra sidan är det i sig näst intill oväsentligt ställt för sig självt. Det som leder hela resonemanget till ett medhjälpsbrott är att de tilltalade känt till att olagligheter pågått.

Det krävs dessutom att de har en position som innebär att de skulle kunna påverka verksamheten och att de haft uppsåt. Det resonemanget förs vidare på sidan 69, andra stycket:

Det får anses klarlagt att de tilltalade har haft uppsåt till de faktiska omständigheter som utgjort främjandet. De tilltalade har emellertid uppgett att de inte ska dömas till ansvar eftersom de inte har haft kännedom om förekomsten av de rättigheter eller verk som anges i åtalet och därigenom inte har haft uppsåt till huvudbrotten. Det är inte visat att de tilltalade har haft kännedom om att just de i åtalet angivna alstren har tillgängliggjorts via The Pirate Bay. De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929). Det är, bl.a. genom förhören med de tilltalade samt de brev från rättighetshavarna som funnits publicerade på webbplatsen The Pirate Bay samt e-mailkorrespondens som talar om att verksamheten innebar piratkopiering, uppenbart att de tilltalade haft kännedom om att upphovsrättsligt skyddade alster fanns att tillgå via webbplatsen samt delades via den tracker som fanns inom ramen för The Pirate Bays verksamhet. Trots denna kännedom har de valt att inte vidta några åtgärder för att förhindra aktuella upphovsrättsintrång. I kraft av sina positioner för fildelningstjänsten The Pirate Bay har de tillsammans och i samförstånd, enligt tingsrätten, uppsåtligen medverkat till de enskilda användarnas brott mot upphovsrättslagen.

I praktiken har med andra ord domen att göra med deras attityd till fildelning och mot advokater och andra klagande. Minus några kaxiga brev och med en mening på förstasidan om att de vill att medlemmarna håller sig inom lagen skulle det blivit mycket svårare att påstå uppsåt.

Men är det verkligen uppsåt, eller är det bara ett utslag av en kultur och en något naivt kaxig attityd? Skulle de tilltalade vara det minsta missnöjda om all trafik på sajten var fullständigt lagligt utbyte av icke-skyddat material? Det är inte utan skäl som man pratar om Streissandeffekten, så valet att inte blanda sig i medlemmarnas olagligheter kan lika gärna sägas vara realistiskt som uppsåtligt.

Det som retar mig med hela domen är inte att den är slarvig, för det är den inte, utan att den redan från början utgår från skulden — som om den var uppenbar. Det är inte ens skulden för de verk som domen omfattade, utan hela verksamheten. Med en annan förutsättning skulle domen sett helt annorlunda ut och kunnat vara minst lika konsistent. De hade kunnat konstatera att infrastrukturen är moraliskt och juridiskt neutral, och att de tilltalade inte direkt uppmanat till brott. Var går egentligen gränsen för ansvar för de som tillhandahåller en tjänst?

Att de tilltalade behandlas i klump är inte heller något självklart juridiskt fel, även om det just här är lite stötande. Det som är mest stötande är att om man skall behandla i klump, så borde man inte ha nöjt sig med de här fyra — då borde ALLA inblandade ha behandlats i klump, inte bara de mest synliga. En del av den korrespondens som används för att visa syfte har ju trots allt författats av andra än de fyra nu tilltalade. En hel del av det jobb som görs, görs av andra än de tilltalade.

Om man däremot anser att det faktiskt finns grader i helvetet, och att alla inte är lika aktiva eller skyldiga — då bör man väl ändå i konsekvensens namn bedöma var och en för sig? Lundström sitter väl snarast där för att han är extremist och har fet plånbok? Och Sunde sitter väl snarast där för att han har för stor käft och synts i för många debatter?

Rätten har inte brytt sig om att försöka förstå svärmen, så de sätter likamed-tecken mellan dessa fyra och sajten.

Som någon slags reaktion totalt sett, så smyger sig en olust på mig. Får domen stå, så riskerar den att fungera som en våt filt på nätets framåtanda. Den kommer låsa fast positionerna ytterligare och cementera affärsmodeller. Den öppnar också för nästa våg av krav på kontroll och censur.