Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Läs mer

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

Läs mer

Vårt behov av tröst är oändligt

Detta är en text utan syfte eller mål. Jag brukar inte skriva sådana. Jag brukar ha en tänkt målgrupp och något jag vill framföra när jag skriver. Men det som hände förra helgen är för svårt och för stort och det är alldeles för tidigt, för att skriva om på det sättet. Ändå måste jag skriva eftersom det är så jag förstår världen. Så efter mycket eftertanke och en hel del vånda. Här är min text om Utøya.

Förebud

Fredag kväll, än så länge är antalet bekräftade döda på Utøya endast av samma storleksordning som vid sprängattentatet inne i Oslo. Det är inte klart om dåden har ett samband och spekulationerna handlar om muslimsk eller islamitisk terror.

Jag säger till min vän att det är orimligt att en man som skjuter i en församling av hundratals ungdomar på en avgränsad plats, en ö, inte dödat många, många fler. Jag säger att dåden rimligen måste höra samman. Att jag inte kan se några andra rimliga motiv än någon form av högerextremism.

Sen bryter vi kontakten med facebook, twitter och alla andra flöden. Jag orkar inte följa hetsen, spekulationerna och frossandet mer.

förskräcklig, förstörelse, förödelse

Förtvivlan

Lördag morgon, bland det första jag ser innan morgonkaffet, medan jag promenerar till bilen är en Facebook-länk till en tidningsartikel. Jag ser inte ens rubriken – bara siffran 87 och ordet döda. Det finns inga ord. Jag är tyst – länge.

förkrossad, förgöra, försvarslösa

Företa sig

Lördag förmiddag, vi samlas, en grupp piratpartister av olika åldrar för att arbeta med att utveckla partiets sakpolitik. Denna ”parley” har varit planerad länge. Jag kände att det var ett bra sätt att använda en semesterhelg att träffa några av alla de underbara människor som jag delar parti med.

Det är till en början svårt att fokusera på mötet, på de andra människorna i rummet i konkurrensen från nyhetsflödet och de egna bilderna av en massaker. Avståndet mellan oss i rummet och offren på Utøya är så mycket kortare mänskligt än ideologiskt.

Men långsamt inser jag att ett partimöte med unga engagerade politiska aktivister var det bästa stället att vara på en dag som denna. Att ägna sig åt det terroristen/mördaren försökte stoppa.

förmörkad, föredragninsglista, förvalta, förtroende

Förfäran

Lördag vid lunch dyker länken till en ögonvittnesskildring upp i mitt Facebookflöde. Jag kan inte hindra mig själv. Mot bättre vetande läser jag – och gråter. Jag har fortfarande inte sett några bilder eller videoklipp. Jag undviker alltid sådana vid katastrofer och våldsdåd. Men min hjärna fyller i med egna bilder konstruerade av idylliska öar jag besökt, lägergårdar jag tillbringat sommardagar på och unga ansikten från mitt liv i ideella och politiska organisationer.

förblöda, förråad, förblekna, förintelse

Förstummad

Lördag kväll. Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva? Vad behöver jag skriva? Vad behöver folk läsa? Vad tjänar det till? Har jag något att säga? Har jag en skyldighet att skriva när jag har en penna och en röst?

förvirring, förlamad, förnekelse

Företrädare

Söndag, någon gång, hittar jag Jens Stoltenbergs tal på Youtube. (Någon TV hade jag inte tillgång till under hela helgen, men har man internet saknar man den inte längre.) Han står där i kyrkan och talar om det första offret för massakern: mor Utøya (Monica Bøsei). Han är på en gång statsminister, ledare för den arbetarrörelse vars barn blivit angripna och en sörjande närstående utan att förlora sin balans och sin värdighet:

Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det finare än AUF-jänta som blev intervjuad av CNN: Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

förlust, föreståndare, föregångsland, förebild

Föreställning

Söndag lunch: i traditionella medier och sociala medier växer en bild av mannen på Utøya fram. Vi ser bilder av honom och kan läsa eller höra om hans förebilder, vilka organisationer han identifierar sig med och varifrån han hämtar sin inspiration. Snart sprids hans manifest över nätet.

Men vad är sant och vad är falskt? Är inte allt vi får veta om denne man utvalt och tvättat för att ge den bild han eftersträvar? Är det inte så i någon mån när det gäller alla oss som manifesterar vår personlighet och våra idéer i de sociala medierna? Tack Emanuel för den insikten.

förhärliga, förbrytare, försåtlig, förakt

Förbarmande

Söndag eftermiddag läser jag någonstans om 11-åringen som räddade ett liv genom att vädja till attentatsmannen. ”Skjut mig inte, du har dödat min pappa.” Visar det på mänsklighet att han kunde hejda sig, att han valde andra offer, eller var det ödet, ett obegriplig resultat av impulserna i en irrationella hjärna?

Vi kommer aldrig veta. Men jag hoppas att även en kallblodig mördare, en terrorist kan känna empati och medmänsklighet mitt i alltihop. Att han för ett ögonblick kan känna ånger. Att det finns en väg tillbaka.

förebrå, förvandling, försyn

Förklara

Söndag kväll på en vägkrog i Laxå. På vägen hem stannar jag för en kopp kaffe. Jag läser debattartiklar, bloggposter och krönikor.

Pressläggningstiderna från förr satte bromsar i nyhetsförmedlingen och åsiktsjournalistiken. Olika medier hade olika tempo och använde detta till att ta olika roller. Det fanns arenor för snabb nyhetsrapportering, för fördjupning och för debatt. Nu lever vi i en annan värld. En värld där snabbt och långsamt, grunt och djupt, faktarapportering och analys blandas i den smältdegel som blir av twitter, FB, stora mediehus internetportaler, bloggar etc.

Debatten om hur vi ska förstå det som händer startar därför redan medan det händer. När alla samtidigt försöker förstå och förklara. Det är något nytt som skapas här – mänsklighetens första kollektiva nervsystem. Oftast tycker jag det är vackert, men sådana här dagar visar vi oss i all vår svaghet och litenhet. Det är en otränad, fördomsfull och fördummad hjärna vi skapat tillsammans.

Det går för fort. Det blir för grunt. Förhastade slutsatser, överdrifter och onödig ideologisering tar större plats en klokhet, självinsikt och eftertanke.

Terrorist eller galning? Kanske både och. Vems fel är det? Kanske allas. Vad kan vi lära oss? För tidigt att säga. Någon gång kommer vi att förstå mer, kunna förklara mer och därför lära oss något av händelserna. Men just nu vill jag inte ha förklaringar. Sorg och vrede måste få gå före.

förhastad, förfelad, fördummad, förbanna, förbittring, fördomar

Förrädisk

Söndag kväll i bilen bestämmer jag att jag inte tänker skriva om detta. Det finns en förrädisk vilja att dra sitt strå till stacken. Att hjälpa till. Men jag undrar: Får man verkligen göra en poäng av en sån här händelse? Och samtidigt: var går gränsen? Vad är att göra en poäng av det här?

Jag anklagar ingen. Var och en har sitt samvete och gör sina gränsdragningar. Jag känner bara att jag inte vill ta risken att något jag skriver kan tolkas som att jag utnyttjar situationen.

förbehåll, förkunnelse, förgiftning, förnuft

Förenas

Söndag natt kommer jag hem. Jag omfamnar och dränker mig i min familj. Min fru och mina barn, som är trygga, friska och levande. På natten klamrar vi oss fast vid varandra, jag och Y. Det rörde inte oss. Inte den här gången.

Nästa morgon talar jag med barnen. Jag är nyfiken på vad de har sett och hört, vad de har förstått. Men framförallt vad de tänker. Jag inser att det nog är första gången jag har chansen att förklara mitt politiska engagemang för dem. De har blivit så stora. Den äldste kunde varit på Uøya.

förspänt, förgänglighet, förundran, försyn

Förträngning

Måndag 12.00. Jag åker in till Göteborgs centrum för att dela den tysta minuten med andra människor. En Västnytt-reporter kommer fram när jag just har skrivit min kondoleans hos socialdemokraterna. Jag säger bland annat:

Det är svårt att sätta ord på det jag tänker för det är så mycket känslor. Men jag är själv politiskt aktiv och har varit politiskt aktiv sen 14-15 års åldern. Och det betyder att när jag tänker på det som hände där så är det vänner till mig som jag ser. Det är bara ett enda kaos av känslor kring hur sånt här kan hända.
(…)
Man klarar ju inte av att tänka på det mer än en kort stund i taget på något sätt. Bara att komma hit och skriva gör ju att man tänker på det. Men mesta tiden tänker man ju inte på det just för att det är så overkligt och obegripligt.

Jag vet att det var vad jag sa, eftersom det senare på kvällen är med i Västnytt.

Jag tror att jag också sa något om vikten av att alla som har en demokratisk övertygelse samlas i en gemensam kamp i en stund som denna. När jag går därifrån undrar jag hur det ska gå till när det nästan är för outhärdligt att tänka på det som hänt.

förlägenhet, förpliktelse

Försvara

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

Det politiska våldet kan bemötas på två arenor. Det är vår rättsordnings uppgift att hantera våldsdåd. Polis, åklagare och domstolar har vårt uppdrag både att skydda oss mot våldet och att ta hand om våldsverkarna. Detta skydd är inte fullständigt, och vi lurar oss själva om vi tror att det skulle kunna vara det.

Det är en politisk uppgift för oss medborgare och våra representanter att upprätthålla rättsordningen. På den politiska arenan försvarar vi oss mot terrorn dels genom att försvara statens våldsmonopol och ett rättssäkerhet användande av det. Men framförallt kan vi använda den politiska arenan till något mycket viktigare. Vi måste visa att det är bättre att delta i samhället än att stå utanför.

Detta är en uppgift för alla politiskt engagerade (alla demokrater) i en stund som denna. Med Jens Stoltenbergs ord: ”mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”.

förberedelse, förtröstan, förbrödring, förbund

Förhindra

Nu. När något fruktansvärt händer, i synnerhet när det fruktansvärda händer våra barn, då vill vi säga: detta får aldrig hända igen. Vi vill lova oss själva, varandra och våra barn att världen inte är farlig, att det inte får hända igen.

Men det är inte sant. Världen kommer aldrig att sluta vara en farlig plats. Det kommer alltid att hända igen.

Vi kan försöka förbjuda allt farligt. Vi kan ge var och en en egen isoleringscell, där näringslösning och kommunikation distribueras i kontrollerade kanaler samtidigt som all produktion är överlämnad till robotar och datorer. Men inget mänskligt finns kvar i ett sådant samhälle.

När vi skyddar oss mot ondskan måste vi vara varsamma, så att vi inte monterar ned det som vi ville försvara.

förbud, försäkring, förfalskad

Försoning

Någon gång i framtiden kommer vi kunna känna att problemet har en lösning. Om vi inte är i krig, så kanske det är en sjukdom vi behandlar. Och i så fall har vi ett vaccin, eller i varje fall en bromsmedicin. Vi vet inte om den kan rädda oss men den är det bästa vi har.

Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

Jag tänker på Gitta Serenys författarskap. På hennes arbete med att förstå ondskan hos Albert Speer, Frank Stangl och andra. I Gittas Serenys författarskap hittade jag hoppet att ondskan inte är något främmande. Att den är en möjlighet i oss alla. För det innebär att godheten också är det.

Det är skönt att skjuta den vi inte förstår, den vi inte känner igen oss i, den som är för annorlunda, ifrån oss. Den hemska är inte en av oss. Han är abnorm. Galen eller ond.

Jag tror det är fel. Vi måste försöka förstå för att kunna förlåta. Även om vi tror att förlåtelse är omöjligt, så tror jag att vi måste försöka. Utan förlåtelse återstår hatet. Att möta hat med hat är att hälla bensin på elden.

När vi kan förstå och förlåta, så når vi försoning. Försoning som gör det möjligt att lämna det som skett bakom oss. Försoning som gör att vi kan gå vidare. Försoning är inte glömska. Det onda försvinner inte, men det blir till en del av oss som inte längre gör ont.

En del av oss som gör oss till starkare och bättre människor. Människor som kan ta upp kampen mot det onda på de enda arenor där man meningsfullt kan föra den: Inom sig och mellan oss. Människor som är redo att känna tolerans även för de intoleranta.

Mitt behov av tröst är oändligt!

förståelse, förlåtelse, förebyggande, förändring

Bäst är att i tid
lära sig förlåta
först de andra
sist sig själv

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

(Stig Dagerman)

Läs mer

Veckans bloggdebatt: Sverigedemokraterna

Kent Persson utlyser som vanligt veckans bloggdebatt. Denna vecka är det en frågeställning som vi här på Livbåten bryr oss mycket om. Om man är demokrat och motståndare till en främlingsfientlig eller i vart fall segregerande invandrarpolitik: Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna?

Vi beskrev för en vecka sen en modell för hur det politiska samtalet med och om Sverigedemokraterna borde skötas. Vad vi inte gjorde då, var att föregå med gott exempel. Vi föreslog en modell, men hade då inte tiden att tillämpa den. Naturligtvis kräver vår trovärdighet att vi själva kan agera efter listan nedan:

  • Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
  • Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
  • Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Det här inlägget blir av nödvändighet långt, det är svårt att göra frågan rättvisa utan att bre ut sig en aning…

Utveckling mot utanförskap

På sextiotalet invandrade sydeuropeér till Sverige för att det fanns arbete. Dåtidens integrationspolitik byggde i princip på assimilering. Inte genom ett övertänkt val utan som en följd av att de som kom hit behövdes och sattes i arbete så fort de kom över gränsen. Mitt ibland alla svenskar på arbetsplatsen blev de snabbt ”svenska” själva. Integration eller segregation fanns egenligen inte.

Men efter den första boomen hände något mindre roligt. Miljonprogrammet skapade bostadsområden som Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och Gottsunda — ocentrala och med sämre kommunikationer och service. Det var knappast områden dit folk ville flytta, men nyanlända ”svenskar” hade sällan något verkligt val. Snabbt fick dessa områden dåligt rykte, i Uppsala kallades till exempel bussen till Gottsunda för ”orientexpressen”, något liknande kallades spårvagnen ut till Biskopsgården.

Uppfriskande miljö

Att koncentrera hopplöshet på en plats, en plats där de boende också kan samlas kring ett utanförskap, riskerar skapa en krutdurk. Bland betongen och asfalten samlades människor som hade kommit till Sverige fyllda av hopp, men som inte fick jobb som motsvarade deras utbildning eller kompetens. De fick aldrig den möjlighet att på allvar bli en del av Sverige som sina föregångare på 60-talet. I ghettofieringen av de invandrartäta delarna av miljonprogrammet ser man den svenska invandringspolitikens ultimata misslyckande.

Utanförskapets barn har inte Sverige att tacka för så mycket. De är inte sällan barn till driftiga människor och akademiker som i flykten från sina hemländer förlorat sin status och sin plats i samhället. Med föräldrar som inte uppskattas i det nya hemlandet, uppstår tvivlet på de egna möjligheterna (såvida man inte heter Zlatan och kan kicka boll). Och varför ska den som inte släpps in uppskatta Sverige och svensk kultur?

Berättelsen ovan är oerhört generaliserande och inte helt renhårig, men den beskriver ett problem som många anser vara en av våra stora utmaningar.

Detta misslyckande att ta emot dem vi välkomnat till Sverige på ett rimligt sätt blandas med rädslan att skillnaden mellan ”oss” och ”dom” skall vara ”för stor” för verklig förståelse. I en situation där många upplever att vi redan tagit oss vatten över huvudet, blir oron och ilskan desto större när vi fortsätter ta emot fler flyktingar och slussa in dem i samma dysfunktionella system.

Här är det lätt att säga: nog nu! Eller med Expressens berömda löpsedelsformulering: ”Kör ut dom!” Det är inget fel på den slutsatsen om roten till problemen verkligen står att finna i främmande religion eller kultur. För då är visionen om det multikulturella samhället ett hot mot vårt Sverige som vi känner det.

Vad säger en sverigedemokrat?

När man läser på Sverigedemokratiska bloggar får man uppleva en rejäl blandning av högt och lågt både i textkvalitet, analytisk nivå och grad av propaganda. Det är inte helt otroligt att det är ganska likt vad den nyfikne som surfar igenom en bunt piratbloggar kan tänkas uppleva.

Många inlägg är interna länkningar, korta kommentarer av opinionsundersökningar eller bild- och videomaterial från manifestationer av olika slag. Det finns också ett stort antal inlägg om muslimer, om Lars Vilks och om den internationella diskussionen kring kopplingen mellan Islam och politiskt våld.

Mest intressanta för oss är inlägg som handlar om bilden av Sverige, problembeskrivningen och partiets idéer om hur Sverige ska bli ett bättre land. Vi läste ett stort antal inlägg medan vi funderade över det här inlägget. Det kändes viktigt att undersöka om vår bild av hur Sverigedemokraterna talar om sig själva, om Sverige och om sin politik stämde. När vi valde ut några länkar försökte vi både få en spännvidd men också undvika nidbilder.

Markus Ketolainen frågar i ett inlägg vad som är viktigt och konstaterar att det är barnen. För barnens skull är man beredd att göra vad som helst. Och det är för dem och för deras säkerhet han blivit Sverigedemokrat:

Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila  eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Hos Kent Ekeroth hittar vi bland annat ”politiskt inkorrekta” nyheter som de flesta SD:anhängare är övertygade om får för lite plats i vanliga media. (Som piratpartister kan vi känna igen oss i tankar kring att vara osynliggjord.)

Ett exempel från Thoralf Alfsson är en våldtäktsanklagad i Kalmar som slipper åtal på grund av oklart bevisläge. Hos Thoralf hittar man också ett intressant resonemang om riksdagspartierna: eftersom Sverigedemokraterna och därmed invandringspolitiken är det enda som skulle kunna få dem att bryta upp blockpolitiken enligt deras egen utsago, så finns det inget viktigare för de sju systrarna än att bibehålla nuvarande invandrings- och flyktingpolitik, menar han.

Robsten i sin tur funderar över palats och tiggare och en misslyckad integrationspolitik.

Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.

Hos Mopsen kan man läsa en nykter analys av skillanden mellan utopi och verklighet. Vart han får siffran 80 000 (som han använder i inlägget under länken) ifrån vet jag inte, men i kommentarsfältet erkänner han att det inte är helt lätt att sortera ut hur många av invandrarna som utgörs av människor från det så kallade MENA-området. (MENA= Middel East and North Africa.)

Vi har ett val

Oavsett kampen om problembeskrivning, oavsett om det överhuvudtaget finns ett ”invandrarproblem”, ”ett muslimskt problem” eller ett segregationsmisslyckande i Sverige. Oavsett siffrorna – om det är några, många eller massor av invandrare och flyktingar det handlar om. Oavsett allt detta, så finns det en handfast politisk fråga att ta ställning till.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har förbundit oss att ta emot flyktingar upp till vissa kvoter. Vi har redan tagit emot människor på flykt och deras familjer. Vi fortsätter att släppa in de med familjeanknytning till de som redan bor här.

Vi har ett val: Antingen fortsätter vi att hålla gränserna ungefär så öppna som nu samtidigt som vi försöker hitta nya och bättre lösningar på hur de som har kommit och de som kommer ska komma in i samhället. Eller så stryper vi inflödet och försöker få så många som möjligt att vända ”hem” igen.

Vi har enligt vår mening inte valet att hävda att det inte finns ett problem, att vi kan fortsätta med business as usual. För väljer vi det så kommer situationen förr eller senare bli ohållbar, och det gäller oavsett om man ställer upp på problembeskrivningen eller inte. Det räcker med att tillräckligt många upplever ett problem för att frågan måste tas på allvar.

Enligt oss är det första vi måste göra när vi letar lösningar att gå till vår människosyn. Vår egen människosyn säger oss att man har samma värde om man heter Omar, Taki, Tsega, Feng, Sasha, José, Bledar eller Anders. Det betyder att vi med vår rikedom inte kan vända de behövande i världen ryggen. Vi har ett ansvar för att få det hela att fungera.

Precis så lätt och så svårt är det.

När vi nu funderar över hur vi skall få saker att fungera så måste vi lära oss skilja på äpplen och päron. Det finns saker vi verkligen måste slå vakt om, och  det finns saker vi helt enkel måste lära oss leva med.

Vissa värderingar får anses vara centrala för vårt samhälle. Det handlar om saker vi använt hundratals år för att kämpa oss fram till och som vi inte kan eller vill ge upp.

  • Det gäller till exempel separationen mellan religionen och samhällets styre, religionsfriheten och därmed i förlängningen att sekulära lagar alltid bräcker religiösa påbud.
  • Det gäller människors lika värde oavsett ras, ursprung, kön, religion, kultur eller socioekonomisk bakgrund.
  • Det gäller synen på eget val i sexualitet och relationer — oavsett om det gäller påtvingad sexualitet, påtvingad abstinens, ”balkongflickor”, tvångsgifte eller hot mot sexuella minoriteter.
  • Det gäller alla former av hot, tvång och våld som medel att kontrollera andra människor, oavsett om det handlar om religiös renlärighet, levnadssätt eller något annat.

Att vi däremot hör främmande språk på bussen, i spårvagnen, tunnelbanan eller på tåget är en sak vi får lära oss leva med. Det kanske stör vissa av oss, men det är verkligen inte ett samhällsproblem. Inte heller är det ett samhällsproblem att personen som äger affären vi handlar i talar lite knagglig svenska, eller att läkaren som behandlar oss bryter på persiska, att någon luktar vitlök, klär sig annorlunda, eller har annorlunda familjeförhållanden. Vi har naturligtvis  rätt att reagera mot sådant vi inte gillar, men vi kan inte på allvar bygga en politik och lagstiftning på personlig smak och aversioner.

Alla människor har något att ge

Alla människor kan vara såväl bördor som tillgångar på samhällskroppen. Det har inte med kultur, religion eller ursprung att göra. Istället handlar det om att skapa livschanser. Den som inte har en chans kommer inte heller att vara en tillgång, medan den som får chansen sällan blir en börda.

Det finns gott om exempel på handikappade människor som man skulle kunna tro skulle skulle utgöra kostsamma bördor för samhället, som genom sin energi och sina talanger visat sig tillföra mer än någon kunde ana. Gustav Dahlén blev blind, men det hindrade honom inte från att fortsätta bygga upp ett av Sveriges största företag – AGA. Stephen Hawking må vara fast i en rullstol och till och med  sakna talförmåga utan tekniska hjälpmedel, men han är en briljant fysiker med talang för att popularisera svåra fysiska sammanhang och göra dem tillgängliga för oss alla.

stephen hawking
Guldkorn kommer i alla former och färger

Alla resonemang om bördor och tillgångar måste bottna i den enkla men svårtillgängliga insikten att alla vill leva ett gott och bra liv. Däremot finns det ibland saker som står i vägen. Det kan vara språkbarriärer, lagliga barriärer, misstro, bristande hälsa, sociala problem, brister i utbildning eller ren och skär uppgivenhet. Plockar man ner barriärerna ger man också möjligheterna tillbaka.

Släpper man in någon i landet, så måste man också ge personen möjlighet att skapa sig ett liv här. Gör man inte det, så har man istället skapat ett problem. Det finns många aspekter på det dilemmat.

En av aspekterna är tiden mellan att man passerar gränsen och att man är etablerad. I nuläget tar processen inte sällan flera år och inte sällan skulle det kunna ta mindre än hälften av tiden. För femton år sedan gällde det problemet även till exempel polska läkare, tandläkare och andra kvalificerade yrkesgrupper. Idag ligger de innanför schengenområdet, går en snabbkurs i yrkessvenska på runt halvåret, varefter de direktrekryteras till Sverige där vi skriker efter välutbildat folk.

Det finns inget som säger att en iransk läkare eller tandläkare skulle behöva längre tid, men för iraniern tar samma process fyra år eller mer. Så medan den polska läkaren köper hus, sitter den iranska läkaren på en kurs i svenska för analfabeter. (Marcus: min läkare är från Bosnien, min tandläkare är från Iran — de är båda de bästa jag haft… någonsin.)

En annan aspekt är vår tendens att sätta vagnen framför hästen ifråga om språk. Vi tror att man måste kunna språket för att kunna jobba, istället för att inse att det är när man kommer ut och blir en del av samhället som man lär sig språket. Så vi hindrar aktivt de som vill ut för att istället tvinga ner dem i skolbänken, när kvällskurser parallellt med arbete skulle kunna innebära omedelbar delaktighet och motivation.

Ytterligare en aspekt är att regelverket för egenföretagande och småföretagande i Sverige och de skattesatser som tas ut innebär också att det är oerhört svårt för den som är lite driftig att dra igång något och få det att växa utan att tumma lite på lagen.

Så vi måste göra det lättare att etablera sig i Sverige. Det måste gå fortare och vår byråkrati skall inte vara de spräckta drömmarnas skapare.

Vi kan gott bli tydligare med vad som är acceptabelt och inte i det svenska samhället. Är vi tydliga även inför oss själva, så inser vi att vi inte rimligen kan lägga oss i hur folk klär sig. Det gäller även när vi anser att kläderna symboliserar förtryck. Däremot kan vi vända oss mot alla former av hot, tvång och våld som kontrollmedel, eller i andra sammanhang. Så var och en får leva som de vill, så länge de inte försöker tvinga någon annan att leva efter samma regler. Det tycker vi på många sätt är kärnan i det vi uppskattar med Sverige.

Tolerans eller intolerans

Här vilar också grundvalen för vårt engagemang i Piratpartiet. Vi är optimister. Vi tror att vi kommer närmare varandra genom alla möjligheter att kommunicera och dela upplevelser. Därför tror vi på en tolerantare och öppnare värld i spåren efter bredbandskablarna, wifi-bubblorna och 3G-masterna.

Men optimism i sig är aldrig tillräckligt för att bygga den goda framtiden. Den behöver paras med ett gemensamt fattat beslut om vilken riktning man vill gå mot. Ska vi bygga en tolerantare värld internetuppkoppling för internetuppkoppling, samtal för samtal så går det bara om vi först enas om att det är en öppen och tolerant värld vi vill ha.

Little Red House on Pine Planet
Isolation

Det finns nämligen ett alternativt sätt att anpassa sig till den nya världen och att använda den nya teknologin. Man kan sluta sig i allt mindre kretsar av pålitliga och godkända medlemmar. Man kan sätta gränser och låsa ute det icke önskvärda — det kan gälla människor, nationaliteter, religion, kunskap eller information. Detta är intoleransens väg. Det är ”gated communities” på global nivå, där man låter den egna rädslan och intoleransen segra.

Det är den vägen man anträder när man vill hålla koll på en befolkning i syfte att kunna styra den. Det är den vägen man anträder när man upphöjer de styrandes moral till lag. Det är den vägen man anträder när man delar in människor i önskvärda eller icke önskvärda medlemmar av ett kollektiv som t ex en nation.

Vi ser att det finns systemfel, vi ser att det finns strukturella problem, vi ser att det finns skäl att diskutera vilken sorts samhälle och vilka sorters beteenden vi kan acceptera. Men vi ser också att människor inte kan delas in i dåliga eller goda medborgare beroende på sitt ursprung eller sin kultur. Alla kan vara goda medborgare i ett öppet och tolerant samhälle som slår vakt om sina värderingar och sitt människovärde. Det som krävs är att vi tar itu med systemfelen, de strukturella hindren och de återvändsgränder som gör potentiella tillgångar till belastningar.

Vi ser gärna en agenda som går ut på att slå vakt om demokratiska och sekulära samhällsvärden. Vi ser gärna en agenda som går ut på att komma åt hot, tvång och våld — oavsett om det handlar om att försöka kontrollera din nästa, eller om det handlar om planlös destruktivitet. Vi ser gärna en agenda som handlar om att sänka trösklarna för att ta sig in i det svenska samhället. Däremot kan vi inte ställa upp på en agenda som handlar om att stänga ute behövande människor och undfly ansvaret för våra medmänniskor och vår omvärld.

Vi har försökt undvika att diskutera siffror och enskilda fall eftersom de olika världsbilderna gör att debatten snart blir omöjlig när man gör det. Det är inte meningsfullt att ägna en massa energi åt att försöka pådyvla varandra sin tolkning av Migrationsverket årsredovisning. Därför nöjer vi oss med att säga att vi inte ser ett numeriskt problem med vår nuvarande invandring. Den andel av invandringen som inte är inomeuropeisk och åstadkommits av EU-samarbetet eller baserar sig på att svenskar tar med sig människor hem för att bli en del av deras familj (fruar eller adoptivbarn) är inte större än att vi med vår levnadsstandard och glesa befolkning ska kunna härbärgera dem, om vi bara behandlar dem förnuftigare.

En ny värld byggd på samtal

I den nya värld vi tror på blir nationer, nationaliteter och nationalism mindre viktiga. De ersätts av nya mer löst sammanhållna kollektiv. När alla människor i världen kommer närmare varandra så finns det ingen anledning längre att sluta oss samman efter strikt geografiska parametrar. Detta kommer enligt vår mening på sikt göra alla nationalistiska företeelser från nationalistiska partier via skurkstater till samverkan av nationer för ekonomisk vinning omoderna. Sverigedemokraternas idéer om olika kulturers oförmåga till samexistens och om värdet av ”det svenska” kommer helt enkelt inte vara relevanta i den värld vi ser växa fram i framtiden. Det kanske tar en stund att ta sig dit, men titta i backspegeln och fundera på vad som hänt bara under det senaste decenniet eller två?

Det vi behöver slå vakt om när vi tillsammans bygger en ny gemenskap över nationsgränser, generationsgränser och kulturella skillnader är att den byggs på goda värderingar. Det tål att diskuteras vilka dessa är: den gamla världens dödsryckningar kommer garanterat skakas av konflikter när vi försöker reda ut vems värderingar som ska gälla för goda.

Men i det fria demokratiska samtal där alla har en jämnbördig röst som internet har gett oss kommer bra idéer att övertrumfa dåliga. På sikt kommer vi att hitta spelregler som vi alla kan leva med. Detta är vår övertygelse.

Samtalet är det nya. Det kan låta vansinnigt, eftersom mänskligheten samtalat sen sin vagga i Östafrika, men nu har vi för första gången möjligheten att inkludera alla i detta samtal. Utan filter, utan överhet, utan våld eller tvång.

Vi tror det är svårt att överblicka vad det kommer innebära. Vi vet att kunskap om det främmande minskar rädslan. Vi vet att samtal skapar förståelse och för människor närmare varandra. Vad vi inte vet, det är hur en samtalande värld ser ut, men vi är övertygade om att den är en fredligare, tolerantare och vackrare plats än den vi hittills fått nöja oss med. Inte ett utopia, men något bättre än det som varit.

Det är eftersom vi tror på samtalets styrka att skapa möten mellan människor som vi driver den här bloggen och det är också därför som vi uppmanar alla att delta i ett samtal om och med Sverigedemokraterna istället för att ägna sig åt debattricks, förminskande och smutskastning.

Fortsätt samtala!

Läs mer

Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.

Läs mer

Andalusien

Ted Ekeroth gillar inte Islam, det är rätt övertydligt. Det är han inte skyldig att göra. Men samtidigt kommer han med en massa argument i sin Newsmill-artikel ”Islam är farligt! Var är era motargument?”, som inte bör få stå oemotsagda. Han refererar också till ett eget blogginlägg: ”Myten om islams tolerans och ”guldålder”, där han sågar Andalusien som exempel på muslimsk tolerans.

Jag tänker ta fasta på just Andalusien. Ted visar nämligen prov på den form av utvalda fakta och historielöshet som visar att han studerat Al-Andalus endast för att bekräfta sin egen förförståelse.

Själv kom jag först i kontakt med historien om Al-Andalus i samband med att jag läste om korstågen. Jag har alltid varit intresserad av historia, framför allt efter att jag slapp ur skolans våld och själv började försöka pussla ihop hur saker hängde ihop historiskt. Andalusien var i samband med detta ett enigma. Liksom senare det Ottomanska riket var Andalusien det stora muslimska inslaget i det medeltida Europa, det figurerar i diverse historisk litteratur och skönlitteratur och beskrivs som allt ifrån ett intellektuellt paradis till ett centrum för slavhandel och morisk grymhet.

Svaret är nog att det var både och, och olika mycket av det ena eller det andra under olika perioder.

Upprinnelsen till Andalusien var den muslimska expansionen som började efter Profeten Muhammads död. Rashidun, Umayyad och Abbasid var de tre kalifaten som alla utgick från den arabiska halvön (alla härstammade från Mecca, även om de inte alltid styrde därifrån) från år 632 till 1258.

Kalifatens utbredningar
Kalifatens utbredningar

Under tidigt 700-tal bredde muslimerna ut sig över Spanien som införlivades i Umayyad-kalifatet. Den muslimska närvaron skulle sedan fortsätta i större eller mindre utsträckning fram till slutet av 1400-talet.

Högkultur och tolerans

Al-Andalus var under långa perioder ett av Europas verkliga kulturella centrum. Där fanns bibliotek, där fanns vetenskapsakademier, filosofer och läkare. Där fanns också Europas då mest avancerade jordbruk. Andalusien var också under långa perioder en fristad för såväl judar, som för de kristna inriktningar som i resten av Europa betecknades som kättare.

Ekeroth skriver:

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

Det Ekeroth då inte förstår är att statusen som dhimmi, inklusive särbeskattning med jizyah, var den kanske mest toleranta behandling man överhuvudtaget kunde hitta någonstans i Europa under den perioden. Dhimmi innebar en form av acceptans, om än inte på lika villkor, så ändå med en garanti bättre än någon annanstans. En dhimmi hade rätt till skydd för sin person, sin egendom och sin religiösa frihet. Motkravet var lojalitet mot imperiet. Dhimmistatusen kan också spåras eller ses som en parallell till hur det bysantinska kristna imperiet behandlade sina judar, det har till och med argumenterats att detta fungerade som något av ett prejudikat och vissa skrivningar överlevde nästan oförändrade.

Ett tydligt tecken på framsyntheten och toleransen var den stora invandringen till Andalusien från övriga Europa. Så mycket som fem procent av innevånarna var judar, och Andalusien var en av de absolut viktigaste stabila judiska enklaverna i Europa under tidig medeltid.

Umayyad behåller kontrollen över den Iberiska halvön

Från niohundratalet ungefär, så bröt sig Andalusien loss från kalifatet. Abbasid hade besegrad Umayyad, men dessa behöll kontrollen över Andalusien. Det ledde först till Emiratet Córdoba och så småningom till ett fristående Kalifatet Córdoba, och räknas av många som Al-Andalus verkliga glansperiod med ett större mått av tolerans och framsynthet.

Samtidigt pågick större och mindre konflikter med de kristna kungadömena i norr från 700-talet och ända fram till slutet av 1400-talet med några uppehåll. Under långa perioder var det en rätt ojämn konflikt, med en högkultur på ena sidan och inbördes oeniga trashanksfurstar av tidigt feodalt medeltidssnitt på den andra. Det förekom även diplomati, så allt var inte ständig kamp, men kristendomen hade svårt att acceptera en muslimsk enklav så att säga innanför tröskeln till den egna ytterdörren. Spanjorerna var heller inte inblandade annat än perifert i korstågen i Palestina, utan ägnade sina korståg till att försöka vräka Andalusierna. Från tusentalet när inbördes stridigheter söndrat det enade kalifatet, så ändrades maktbalansen drastiskt. Taifan hade uppstått, Andalusien hade splittrats upp i mindre furstendömen.

Taifa och Almoravid

Taifa, de separata småstaterna i Kalifatets spår, var inte starka nog var för sig hävda sig mot de kristna kungadömena. Dessa hade nu utkristalliserats till större och starkare stater: NavarraLeónPortugalKastillenAragon och Grevskapet Barcelona. Dessa krävde tribut och eftergifter, och konflikten ställdes mer på sin spets.

I slutet av 1000-talet bjöds den ”moriska” Almoravid-dynastin in för att försvara Taifa mot Alfonso VI, kungen av Kastillen och León. Tyvärr var det lite som att bjuda in räven att vakta hönsen, och Almoravid besegrade inte bara de kristna furstarna, utan la också under sig stora delar av Taifa-staterna. Det förändrade såväl spelfältet som den tidigare toleransen, och läget blev sämre för icke-muslimer. I mångt och mycket berodde det naturligtvis på konflikterna, men även på skillnaden i grad av religiös fundamentalism.

Ändå verkar inte läget blivit riktigt illa förrän på mitten av 1100-talet när Almohad, ytterligare en morisk furstedynasti, började göra sig gällande. Icke-muslimer och till och med muslimer började flytta på sig till mer toleranta muslimska områden eller till förhållandevis toleranta kristna områden, många filosofer och vetenskapsmän flyttade på sig till Toledo som var kristet men långt mer tolerant än de nya fundamentalistiska muslimska furstarna. Slavräder hade alltid förekommit men blev nu allt mer prominenta. Överhuvudtaget hade situationen hårdnat.

Även Almohad tappade så småningom kontrollen efter några rejäla militära bakslag, och sitationen återgick till Taifa-staterna. Dessa kunde inte stå emot de allt mäktigare kristna furstarna, och flera föll till kungarna av Portugal, Kastillien och Aragon. Till slut återtod bara Grenada som betalade tribut till Kastillien för sin existens, och från mitten av tolvhundratalet och framåt. Under ett par hundra år levde Grenada på tribut, och på interna stridigheter mellan de kristna regionerna.

Guldåldern

Guldåldern för Andalusien är ett hett debatterat ämne, vissa anger starten för guldåldern till 700-talet, vissa till 900-talet. Vissa anger slutet för guldåldern vid kalifatets sammanbrott under det tidiga 1000-talet, andra vid Almoravids invasion i slutet av 1000-talet, eller till tiden för Almohads invasion under 1100-talet. Det har också debatterats hur mycket guldålder det egentligen kunde kallas, främst utifrån hur pass tolerant kulturen egentligen var gentemot icke-muslimer.

Grovt kan man skönja en period av relativ tolerans och frihet som startar under 700-talet, blir mer distinkt under 900-talet och med någon slags slut i och med massakern i Grenada 1066, då en muslimsk mobb först mördade den judiska visiren Joseph ibn Naghrela och sedan runt fyratusen andra judar. Därmed mer eller mindre utraderades den judiska populationen i Grenada i ett slag.

Klart är i alla fall att Andalusien var ett av de viktigaste europeiska kulturella och kunskapsmässiga metropolerna under tidig medeltid — kanske den allra viktigaste. Klart är också att det knappast skulle varit möjligt om levnadsförhållandena för icke-muslimer skulle varit outhärdliga.

Efterspelet

Från 1200-talet när större delen av Iberiska halvön var kristet, försämrades de spanska judarnas, sefardims, situation stegvis. 1263 förbjöds judar att yttra sig fritt, vilket fick en intellektuell som Nachmanides att lämna Spanien. 1413 censurerades Talmud. Under hela perioden från 1250-1492 pågick förföljelser, och även tvångskonverteringar, men ändå levde judarna tidvis ganska väl och 1292 uppskattades att 22% av Spaniens intäkter kom från den judiska befolkningen. 1481 introducerades den Spanska Inkvisitionen och slutligen år 1492 kapitulerade Grenada till Ferdinand och Isabella vars giftermål förenat Aragon och Kastillien.

Ett villkor i kapitulationen var att judarnas rätt skulle respekteras. Det nonchalerades totalt och samma år tvingades alla Judar i exil. De som ville stanna, såväl judar som muslimer fick konvertera till katolicism och kallades ”conversos”. Samtidigt fanns det såväl ”marranos”, judiska conversos som i hemlighet behöll sin religion och traditioner, och ”moriscoes” muslimska conversos som gjorde samma sak. Dessa jagades ständigt av inkvisitionen. Jakten på hemliga judar och hemliga muslimer var en av deras huvudsakliga uppgifter. 1547 förkunnades Limpieza, varvid bevis om att man inte hade converso-blod i ådrorna och ett fribrev från inkvisitionen krävdes för alla kyrkliga befattningar.

Efter 1492 flydde många judar till Ottomanska riket, där sefardim togs emot med öppna armar. Den ottomanska sultanen Bayezid lär ha yttrat: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

Höga hästar

Oavsett vad man anser om Andalusiens behandling av religiösa minoriteter som judar och kristna, så var inte det kristna Spanien en hälsosam plats för judar eller muslimer. Där fanns en av de mest ökända organisationerna i Europeisk historia vars främsta syfte var att göra livet svårt för de som inte omfattade den katolska tron i själ och hjärta. Rättssäkerheten var också oerhört låg, eftersom inkvisitionen livnärde sig på att konfiskera dömda judars, muslimers och kättares egendomar — men alla som brändes på bål hade naturligtvis erkänt, även om vissa var döda redan när de bands vid pålen eftersom bålet var ett krav för konfiskation.

Vill man hitta bevis för att en religion är våldsam och ond, är det inte det minsta svårt. Med mycket få undantag så har alla världsreligionerna vid något tillfälle gjort sig skyldiga till olika former av grymheter. Det är bara att välja och vraka bland exemplen på religiöst vansinne.

Men vad är det egentligen man bevisar?

Kanske det enda man bevisar är att religiös fundamentalism och extremism i alla former är ett stort problem. Jag har svårt att se att man bevisar att just islam är bättre eller värre än något annat. Utan islam skulle en stor del av antikens verk vara hjälplöst förlorade, det var endast deras kunskapstörst som såg till att vi idag har tillgång till många av våra historieskatter.

Religioner och kulturer är uteslutande kombinationer av såväl ljus som mörker. Det gäller oavsett om man pratar om den anglosaxiska kulturen, den nordiska, den ryska, den germanska, den latinska, den grekiska, den turkiska, den palestinska, den egyptiska, den arabiska, den nordafrikanska, den indiska, den kinesiska eller den japanska — eller för den delen vilken annan kultur som helst. Det går alltid att hitta skit, och det går alltid att hitta guldkorn. Att bara välja det ena sättet att beskriva en kultur är olyckligt och obehagligt, och säger mer om berättaren än om kulturen.

Läs mer