Hagaskolan på den politiska stupstocken

I stadsdelen Haga i Göteborg ligger en mycket speciell skola. Liten jämfört med de flesta skolor i staden. Lokaler med anor i tidigt artonhundratals arbetarkvarter. En rektor som gjort skolan till sitt livsprojekt. Internationell verksamhet som är i det närmaste unik.

En profilskola

Hagaskolan har satt sig själv på kartan genom att vinna barnens fredspris 2007. Priset kommer sig av att skolan under ett decennium haft ett tätt samarbete med en vänskola i Harare, Zimbabwe.

Det är en enorm bedrift, en seger, när vänskolan tillhör en kultur där man har en ganska cynisk och luttrad syn på sådant samarbete. Endast genom att lova långsiktighet, till skillnad från ”hjälpare” som kommer, spenderar pengar och försvinner, har man kunnat bygga upp ett sådant förtroende. Betydelsen för barnens medvetenhet om omvärlden och andra kulturer går knappast att överdriva, att gå på Hagaskolan är att bli medveten om att världen inte slutar vid Öresundsbron.

Hagaskolan har en väl utvecklad fadderverksamhet, där äldre elever står som faddrar till yngre, i flera led. Barnen är grupperade i spannen åk F-1, 2-3 och 4-5. Tidigare var den sista gruppen åk 4-6, men av diverse skäl, de flesta politiska, så tappade man årskurs 6.

Till skillnad från många andra sådana fadderverksamheter, så är det inte en papperstiger. Det är något som ger eko i den dagliga verksamheten och skapar en vertikal sammanhållning mellan årskurserna, inte bara den horisontella inom den egna klassen. Det betyder inte att skolan aldrig har några problem, men problemen är förhållandevis få och ingenting som finns inbyggt i skolmiljön eller flyger under personalens radar.

De äldre barnen fungerar som översättare åt de yngre i vänskoleverksamheten. De yngre gör egna böcker och brev att skicka till Zimbabwe, som översätts av de äldre barnen. När sedan barnen i Zimbabwe gör samma sak, så översätter de äldre barnen engelskan till svenska, så att de yngre barnen kan ta del av det som kommer tillbaka.

Lärare och barn har varit på besök från Chiedzaskolan i Harare och de besökande barnen har då bott hos sina svenska kompisar under besöket. Förutsättningen för att samarbetet skall fungera på riktigt och bli en del av barnens omvärldsmedvetande och en del av den pedagogiska verksamheten är alltså att det finns både yngre och äldre barn.

Vänskoleverksamheten, som sker i samarbete med bland annat den lokala frälsningsarmén, har lett till resor åt båda hållen. Det kanske mäktigaste av allt var när Chiedzaskolans flicklag i fotboll kunde komma på besök och delta i Gothia Cup.

Även att kunna bjuda hit Chiedzas rektor och låta henne läsa in kurser på Göteborgs Universitet, att kunna hjälpa till att iordningställa ett bibliotek med datortillgång och andra liknande pedagogiska möten och resor har gjort det till något alldeles extra.

Småstadsskola mitt i storstaden

Haga med trafik och skolor
Haga omges av tre av Linnéstadens hårdast trafikerade vägar (röda linjer): Linnégatan, Övre Husargatan/Sprängkullsgatan och Nya Allén. Utan Hagaskolan är alternativen att korsa Linnégatan för att komma till Nordhemsskolan, eller Övre Husargatan för att komma till Annedal.

Stadsdelen Haga, med tillhörande kringområden,  kan med normalt bortfall räkna med runt 300 elever i åldrarna 6-12 år. I dagens läge är elevantalet några tiotal över 200-strecket, men då saknas dels sjätteklassarna och dels har inte skolans lokaler optimerats för fler elever. I praktiken har man varje år varit tvungna att göra föräldrar och deras barn besvikna, när man av ren platsbrist fått säga nej till barn som inte bor i Haga.

Den pedagogiska verksamheten är utmärkt med lagom balans mellan resultatinriktad pedagogik och mer allmän personlig utveckling. Personalen är flexibel och kontakterna mellan föräldrar och personal är överlag bra. Ekonomin är varken bättre eller sämre än större skolor, lärarnas kompetens är utmärkt och väl fördelad mellan Matte/NO, respektive Svenska/SO. Förhoppningen inför framtiden har länge varit att än en gång få ”hem” sina sexor.

Hagaskolan är lite av hjärtat i stadsdelen. Många barnfamiljer som kanske egentligen skulle luta åt flytt till större boende eller till och med eget hus, har i Hagaskolan hittat en anledning att stanna. Haga är en nästan bilfri stadsdel, där barnen utan större fara själva kan promenera till skolan och hem från rätt tidig ålder. Det är nästan som en småstad mitt i den stora.

För barn i låg och mellanstadieåldern är det en fantastisk situation, då barn och svåra trafiksituationer inte precis är någon glasklar kombination. Det dröjer ända till tolvårsåldern innan det typiska barnet är moget att navigera i tuffare trafik. Hastighetsbedömning, förmåga att undvika distraktioner, situationsmedvetenhet och riskbedömningar är inte färdigutvecklat förrän någonstans i den åldern.

Även ur miljösynvinkel är det en utmärkt situation, då föräldrar inte behöver bila sina ungar till skolan av rädsla för trafiksituationen. Allt detta talar för att en lokal skola i en lugn trafikmiljö är idealet, men denna sanning står sig slätt när skolchefen i Majorna/Linnéstaden öppnar sina excelark.

För all denna förträfflighet är i fara.

Majorna/Linnéstaden har en plan. Den planen går ut på att slimma organisationen för att få loss pengar och lokaler. Pengar, eftersom man inte ser några marginaler att öka pengapåsen till den pedagogiska verksamheten utan att hitta någonstans att krama ur samma summor. Lokaler, eftersom man inte hittar någonstans att skapa nya förskolelokaler.

Från Direktpress Göteborg

Med några månaders intensivutredande, utan att i onödan flytta sin häck från grafer och matriser på datorskärmen, så kom man med ett förslag. I detta förslag skulle två av åtta skolor få behålla alla årskurser, resten skulle specialiseras. Två skolor skulle reduceras till F-3, det vill säga barn mellan sex och nio år. Tre skulle ha F-6, det vill säga barn mellan sex och tolv. Resterande tre skulle ha 4-9, det vill säga barn mellan tio och femton. Det skapade ett ramaskri, vilket inte är något att förvånas över när sex skolor skulle ruskas om och vridas ur som en trasa.

Humorn var till exempel väldigt stor när Oscar Fredriksskolan skulle bli F-3, precis lagom till att en renovering som tagit sisådär ett år blev klar. Från baracker och ut på backen för de fyror som hoppats komma tillbaka till en ny fräsch skola… Lika spännande var det för Hagaskolan att få hela grunden för sin extraordinära verksamhet nonchalerad och slängd på sophögen. Flera skolor skulle också förlora sina yngre elever och bli någon slags ”nästan” högstadier.

En omgång kalla fötter

Ett antal stormiga möten senare, bland annat ett som fick hållas i Masthuggskyrkan eftersom kommunens lokaler inte räckte för alla arga och engagerade föräldrar, så putsade man förslaget lite. Två skolor blir nu helt och hållet högstadier. Ifråga om Oscar Fredrik, så backade man då man insåg att man annars skulle få bygga om igen. Men Hagaskolan skall fortfarande förlora sina fyror och femmor, istället för att få tillbaka sexorna.

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke, är att Nordhemsskolan är åk 4-9. Nu är det iofs så att de yngre årskursena där är musikklasser, vilket innebär att övergången från en F-3 skola till Nordhem inte är klockren.

Att skjuta sig själv i foten

När Anders Andersson, skolchefen, gått ut med att Hagaskolan skall bli en F-3 skola, så baserar han sin bedömning på några få saker.

  • Platsbrist
  • Storlekskrav
  • Andra skolor

Platsbristen han pratar om utgår från att Hagaskolan inte kan ta emot fler elever än vad den har idag, vilket skulle innebära att det inte går att plocka hem sjätteklassarna. Det är rent faktiskt inte korrekt, då en av föräldrarna som är arkitekt utan problem kan visa på hur skolornas lokaler kan fördelas om på ett enkelt sätt. Det går att göra i flera steg, beroende på behov, så att man kan plocka in ett femtiotal elever till jämfört med idag.

Storlekskravet Anders Andersson svängt sig med säger att skolorna måste ha minst trehundra elever. Det baserar han dels på hur många elever som ”behövs” för att skolhälsovården skall gå runt, dels på en kalkyl han gjort där en större skola får ut mer resurser för varje krona än en mindre. Det är ett ordentligt trubbigt sätt att räkna, som dessutom räknar kvalitet enbart i resurs per krona och helt bortser från den lilla skolans fördelar pedagogiskt och socialt. Hur som helst så kostar inte Hagaskolan mer per elev, så det är rena nyset.

Med andra skolor menas att Hagaskolan inte bedöms på egna meriter, utan blir sittande med svarte petter helt enkelt för att Anders är mer ovillig att peta i de andra skolornas årskurser. Främst då kanske Nordhemsskolans musikklasser. En matematisk logik, där antalet klasser i varje årskurs helt enkelt är begränsat.

Så om man slaktar Hagaskolan, så skulle man dels kunna få plats med fler F-3, vilket man lyft bort från andra skolor och dels få fler elever till andra skolors högre klasser — eller så är nog tanken. För Hagas föräldrar är nog kontentan snarare att orsaken att stanna försvinner. Eller så söker man sig direkt till friskola, då man i alla fall måste skjutsa eller promenera barnen till och från skolan — och genom friskola åtminstone bättre kan garanteras lugn och ro för barnen.

I Göteborg finns en princip om likabehandling, där kortfattat inte en verksamhet skall behandlas/vara sämre än andra av samma typ. Så om treor i Hagaskolan inte vill till musikklass, blir de tvungna att göra två skolbyten på vägen genom grundskolan istället för ett enda. Annedal har bara upp till sjätte klass, så en hagaelev kommer passera Hagaskolan, Annedalsskolan och Nordhemsskolan på sin väg genom grundskolan. Det är ett problem och borde i sig få förslaget att falla.

Förlusten av en profilskola och att uträtta sina behov på andra människors engagemang

Ett engagemang som Hagaskolans vänskoleverksamhet är inget man får gratis. Det tar år att bygga upp och kräver förtroligt samarbete med andra, eldsjälar och engagemang från alla parter. Som jag började artikeln med att påpeka, så är det en seger mot oddsen och har gett Hagaskolan utmärkelser. Det tas fram som exempel på pedagogiska utbildningar och föreläses om på riksdagsnivå. Det är ett fyrbråk som visar att kommunala skolor kan vara nog så goda, initiativrika och profilerade.

Allt detta är man nu beredd att slänga bort. Det som borde vara ren hårdvaluta som reklam för hela stadsdelen, kommer istället bli ett enda stort skäl att misstro tjänstemän och beslutsfattare om dumheterna får går igenom. På ett bräde kommer ett någonstans mellan femtio och hundrafemtio elever lämna den kommunala skolan under en treårsperiod. De kommer gå till stadens friskolor med sin berättelse om det kommunala sveket.

I Zimbabwe kommer Chiedzaskolan stå som levande frågetecken när deras samarbete med Hagaskolan devalveras till något som knappt kommer gå att upprätthålla. Samarbetspartners som studieförbundet Bilda och Frälsningarmén kommer bli minst sagt bekymrade. Frälsis har till och med internationellt visat intresse och gått i god för projektet. Det riskerar att försvåra framtida projekt av samma typ, då långsiktigheten saboteras av politiker — den viktiga långsiktighet som skapar förtroende i kulturer som inte haft skäl att känna något.

Det går fort att slå sönder, men om man ångrar sig så kommer man bli tvungen att hitta nya eldsjälar som är villiga att riskera politikens nyckfullhet. Även om man hittar en ny rektor som istället för att hoppa runt i karriärsspelet ägnar tjugo år åt en enda skolas väl och ve. Även om man hittar nya lärare som lägger ner sin själ även utanför skoltid. Även då, så får man räkna med att det tar ett decennium eller två att reparera skadorna.

Det skulle Anders Andersson vetat, om han rest sig från Excelarken, SALSA-rapporterna, NEI, NMI och så vidare och tagit reda på hur skolorna arbetar, vad som påverkar kvaliteten, vilka planer, förhoppningar och möjligheter de enskilda skolorna har. Han har besökt Annedal, men där stannar det. Förslaget är en skrivbordsprodukt utan koppling till någon vettig form av verklighet. Det är bara att hoppas att Statsdelsnämndens politiker fattar det och fattar att det inte är acceptabelt, men jag håller tyvärr inte andan. Beslut fattas tidigast den 14/6, först då får vi se om politikerna lyssnat.

Är politikerna normalt politikerdöva så blir det väl friskola nästa, vi lär i alla fall få gott sällskap från alla de andra familjerna som är less på stolligheter.

 

Som lamm till slakt

Under en stor del av min uppväxt bodde jag granne med en tjeckisk kvinna och hennes son. Av hänsyn till deras privatliv tänker jag inte skriva ut namnet, men jag kan säga såpass mycket att hennes mamma var författare, en vars skriverier om pragvåren och flykten från kommunismen var firad av kritiker. För enkelhets skull kallar jag mamman för Zuza.

När min egen mormor var på besök en gång, så möttes de två. Den ena hade flytt Estland 1945, den andra Tjeckoslovakien i eftermälet efter 1968 — de förstod varandra nästan intuitivt.

Zuzas man flydde aldrig, utan var en av de som fängslades i pragvårens efterspel. En av de saker som var svårast för Zuza, var den naivitet som gjorde att han aldrig helt slutade tro på systemet. Inte ens när han och hans kollegor fick sina straff upplästa för sig slutade han tro.

Min mormor hade inga som helst svårigheter att förstå. Även hon hade sett hur folk blev kvar, hur de inte ville förstå. För båda dessa kvinnor var såväl förtryck som ondska högst levande och personliga företeelser. De hade sett och upplevt dem själva.

Kanske är det arvet efter mina morföräldrar och insikten om vad de varit med om och varför. Jag reagerar hur som helst instinktivt på varje tecken till att samhället blir en apparat, styrs av en nomenklatura eller skaffar sig orättmätig makt över sina medborgare.

För att låna en känd fras: ”det enda som krävs för att ondskan skall segra, är att goda män inte gör något”. Ondska är långt ifrån alltid omedelbar, aktiv, medveten och överlagd. Den är inte alltid tyranner som beordrar ett folks död. Det är inte hollywoodskurken som för en lång monolog om hur han skall ta över världen. Den kan lika gärna vara potentiell och passiv. Som ett omedvetet accepterande av sjuka spelregler och handlande därefter.

För Zuza och för min mormor, var ondskan administratörer och byråkrater som mycket nogsamt, helt efter regelboken och utan personligt agg förde vänner och närstående i fördärvet. Det var soldater som aldrig ifrågasatte sina order ens när de riktade sig mot försvarslösa äldre, kvinnor och barn. Domare som dömde till läger och död mot de som bara försökt göra sitt bästa.

Administratörer och regelryttare finns även idag. Inte heller saknas det motsvarigheter till östblockets partifunktionärer och byråkrater. Till och med många politiker som säger sig värna om den lilla människan tycks tappa fattningen när den lilla människans rätt skall balanseras mot realpolitik.

Flyttar man sig ner i hierarkin till den verkliga makten, tjänstemännen, så tolkas reglerna ibland som om den som läser har bockhorn och eldrött skinn.
Jag har ofta undrat hur ett system med vett och vilje kan utformas så att betalda hantlangare tolkar fall utanför sin egen expertis och tillåts överpröva verkliga experters utlåtanden.
Jag har ofta undrat hur man med vett och vilje i praktiken kan sätta spanande, utredande, anklagande och dömande makt i händerna på en och samma myndighet, för att sedan göra överklagan till rena trisslotteriet.

Än värre är det när man i praktiken sätter motsvarande makt i händerna på företagsrepresentanter, som ges möjligheter som skulle gett en hel del poliser våta drömmar för bara några år sedan.

Det är direkt obehagligt när man tillåter och till och med bejakar ren skrämseltaktik från jurister mot lekmän. Eller för den delen när man kan misstänka att människor i maktposition inte låter sig hindras av lagen eller dess underliggande mening.

Vi har ett absolut ansvar att reagera mot alla sådana tendenser. Det enda som krävs för fekalierna skall träffa fläkten är att vi förhåller oss passiva, tysta, låter det ske. Vi har också ett ansvar att sluta tro att allt nog ordnar sig och att vi lever i ett samhälle som aldrig kan urarta till något vi inte skulle vilja kännas vid.

Vår frihet. Våra rättigheter. Vår demokrati. Allt detta är saker som hela tiden måste vinnas på nytt. Lägg dig ner i soffan, stäng orosmolnen ute och ta en tupplur. När du vaknar ur din dvala är risken stor att världen runt dig förändrats till oigenkännlighet.