Goda nyheter

Sveriges Radio gjorde häromdagen ett grundligt arbete med att samla ihop information om inkomstläget i Sverige och hur detta har förändrats. Statistiken som redovisades efter postnummerområden, visade förändringen av inkomstnivå mellan 1999 och 2009. Både radions egna kommentarer och tolkningar och efterdiskussionen har fokuserat på bostadssegregation, det faktum att rika vill bo med rika, det egendomliga fenomenet att det bara bor rika människor i områden där husen är absurt dyra. Eller på Sveriges Radios välkända vänsterlutning. Eller på de onda borgarna.

Jag skulle vilja fokusera på en liten men intressant detalj i materialet.

1999 så var medelinkomsten i Sveriges fattigaste bostadsområden 95 000 kronor, tio år senare var den 120 000 kronor. Om vi stoppar in siffran 95 000 kronor i Ekonomifaktas inflationsberäknare så får vi veta att det motsvarar 110 262 kronor i 2009 års pengavärde.

Den absolut fattigaste gruppen i Sveriges Radios studie hade alltså under denna period fått en inte oansenlig förbättring av sin realinkomst. Studien visar förvisso också att den rikaste gruppen har ökat sin realinkomst ännu mer, men faktum är att under de tio åren mellan 1999 och 2009 har i princip alla i Sverige fått det bättre ställt.

Det är väl inte så illa?

PS – Jag är inte omedveten om att Paretoinspirerade resonemang av typen: att någon får det bättre utan att någon får det sämre är alltid ett godkänt utfall; blir problematiska eftersom det finns anledning att tro att själva klyftorna i samhället skapar ohälsa och ofärd. Alltså kan det finnas anledning att diskutera hur bra det är att klyftorna växer, hur mycket vi ska tillåta dem att växa eller möjligheten att faktiskt försöka minska klyftorna. Jag tycker bara att den diskussionen skulle må bra av att stå på en samsyn om vad läget är. Om i stort sett alla i samhället från de inkomstsvagaste och uppåt har fått det bättre ställt de senaste tio åren är det enligt min mening en väsentlig utgångspunkt för samtalet.

Staten och det ekonomiska välmåendet

Vi befinner oss i en konjunktur så låg att vi skönjer avgrunden. Nu tävlar politikerna om att visa för oss hur bra de är på att hantera och göra något åt saken. Farbror staten skall kratsa ur våra kastanjer ur elden och se till att vi än en gång mår ekonomiskt väl.

Ibland yttrar någon bara något så exceptionellt klarsynt att det måste kommenteras (via Okunnighet om skattesänkningar « Nonicoclolasos):

Det tycks vara underförstått att det är just statens uppgift att ”få igång ekonomin” igen (och frågan bara är vilken metod som staten bör använda — skattesänkningar eller utgiftsökningar). Finns det någon forskning som tyder att staten verkligen är den bästa aktören för detta?

David Bergkvist

20 september 2009 vid 15:49

Ja vad skall man säga? Kan någon på ett trovärdigt sätt visa att staten är den bästa agenten för att få igång ekonomin?

Våra politiker väljs för fyra år i taget, vilket innebär att de har en världsbild påverkad av en nästan obehaglig kortsiktighet. Det innebär att vi med några års mellanrum utsätts för en störtflod av utlovat valfläsk, där vi skall får det bättre och förbättringen skall betalas med våra egna pengar (ingen tror väl att statskassan får pengar från en god fe?)

Jag kan inte påstå att jag är tillräckligt intresserad av amerikansk politik för att definiera mig som republikan eller liberal utifrån deras definitioner. Men ibland hittar man små guldkorn, som den här vidosnutten av DeMint när han pratar om det ekonomiska stimulanspaket med avsändare Bush-administrationen:

I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan. I ytterligare några fall lånar man för att gasa, vilket innebär att man måste bromsa senare — eller bromsar någonstans och använder pengarna för konstgjord andning, det vill säga sätter eld på dem.

När vi pratar välfärdssamhälle, så innebär det i praktiken i stort sett att vi accepterar att ekonomin går lite långsammare mot att samhället direkt eller indirekt tillhandahåller service som betalas över skattsedeln. Det är inte ett försök att svartmåla välfärden, utan bara ett konstaterande. Det är inte ett sätt att säga att vi inte borde ha välfärd, utan bara att vi måste förstå att vi balanserar mellan två mål som inte är bästa kompisar: maximal tillväxt, och kraftfullast möjliga välfärdssystem.

Det vore bra om politiken inte får hybris och tror att de på något sätt tagit sig ur den rävsaxen.