Teflonministern

Thomas Bodström är knappast någon av mina favoritpolitiker, det är väl knappast någon överraskning. Han personifierar på många sätt den teknokratiske politikern. Det finns där en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”.

Med teknokrat menar jag inte tekniskt intresserad eller kunnig, utan att man betraktar lagstiftande utifrån en relativistisk, realpolitisk och teknisk vinkel. En teknokrat är mest intresserad av teknisk effektivitet och funderar inte så mycket på sidoeffekter eller syftesglidning.

Att som Bodström få kontrollsamhället uppkallat efter sig är inte precis något hedrande. Att han sen haft humor nog att själv kalla sin blogg ”Bodströmsamhället” kan ses som ett tecken på självdistans eller mer elakt som en fullständig omedvetenhet eller okänslighet inför problemen. Mannen sitter på för många stolar. Han är advokat med egen firma (som han delar med Borgström), han har suttit i styrelsen för Ecpat och är fortfarande ”resursperson” och han har under förra mandatperioden parallellt suttit som ordförande i riksdagens justitieutskott. Dessutom är han numera deckarförfattare.

”More power to him”, kan man tycka om han lyckas hålla ordning på alla sina roller och få tid till alla sina arbetsuppgifter, vilket knappast är så säkert. Ett allvarligt aber hos Bodström som politiker är en slags gränslöshet och bristande förmåga att ta ansvar. Han har lekt gräddfilsminister istället för att vara justitieminister, och kallas träffande också för Teflon-Thomas. Gränslösheten har funnits där länge och i kombination med den realpolitiska teknokratiska ådran har den gett upphov till en lång lista lagar och förslag vars syfte säkert är gott men vars konsekvenser på sikt kan vara allt annat än goda. Den har också gett upphov till undringar som ifall det förekom ministerstyre i tillslaget mot The Pirate Bay, eftersom gränsdragningarna inte varit hälften så självklara som de borde varit.

Bodström är del av ett politiskt block som inte har något som helst problem med att utöva signalpolitik. Sveriges riksdag, den svenska staten, svenska myndigheter är alla delar av ett system som är maktfullkomligt och förment ofelbart. Politiker och tjänstemän utan självklart ansvar, som anser sig ha rätten att övertrumfa individers självvalda sätt att leva sina liv.

Nu blir han i det närmaste förvånad över att reglerna även gäller honom själv och att han som riksdagsman med ett barn i skolan inte kan ta ut full tid och åka utomlands under en längre period. Och visst kan man tycka att systemet för föräldrapenning kan vara ett problem för en yngre generation politiker som är mitt uppe i bildandet av familj, även om de flesta av dem knappast kommer åka utomlands flera månader medan de sitter som förtroendevalda.

I det här fallet är det nog tyvärr så att det är ett fall av ”sent skall syndaren vakna”, för han har knappast stått på barrikaderna mot dessa regler innan de riskerade drabba honom själv.

Nu ställs Bodström inför valet att lämna riksdagen eller skrinlägga planerna på USA-vistelsen. Han väljer som det ser ut USA, vilket jag tycker han gör alldeles rätt i och inte bara för att jag gärna får bort honom ur riksdagen. Det jag tycker är fel, är att han väntat med hela frågeställningen till efter valet — vilket gör att han hur han än beter sig kommer att svika sina löften. Antingen sviker han familjen, eller också de 16807 personer som kryssade honom på valsedeln — ordentligt klantigt.

För första gången kommer också försiktig kritik från de egna leden. Det kommer även mer rättfram och rakryggat läsvärd kritik. Samtidigt kommer också spekulationer om detta är slutet för Bodströms karriär, i och för sig inte alltid från de skarpaste knivarna i lådan — men väl sådana som är vana att avsluta politiska karriärer. Även mer skärpta ledarskribenter spekulerar i samma sak, om än mer nyanserat, men jag tvekar…

Mer troligt är att Morian har rätt och att det absolut inte är det sista vi ser av Bodström. Han har gjort skäl för ett smeknamn som Teflon-Thomas. Som kontrollsamhällets främste företrädare borde han egentligen vara fullständigt omöjlig, men allt rinner av honom som vatten på en gås. Tvärtom kommer de som nu vågar kritisera honom, om än försiktigt, att riskera att få skitstämpeln i pannan någon gång om ett par år, när Mona inte längre är aktuell och Bodström kommer farande som en jojo på backspin.

Den goda staten och det demokratiska underskottet

Jag har länge hyst en stor beundran för Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare. För mig personifierar hon hela den mentalitet som gör juridik till något mer än procedurfrågor och gummistämplar.

De jurister som äger ett stort patos och känsla för rättsstaten, rättsskipning och rättsprinciper är ett viktigt kitt som hindrar lagarna att få absurditetens prägel. De är garanten för att inte en modern Kafka skall få inspiration av att titta på svensk rätt. Anne Ramberg är en av dessa själfyllda jurister som står upp för ett rättssamhälle som vi alla kan tänka oss att leva i.

En jurist med starka åsikter och modet att framföra dem.

Hon har stått på barrikaderna mot dumheterna i FRA-lagen, datalagring, avlyssning och många andra ”moderna” dumheter. I en artikel på IDG pratar hon om just dessa ”moderna” fenomen:

Sedan hon började som advokat 1976 har det hänt mycket. Paradigmskifte är uttrycket hon använder. Terroristhotet har skapat en stämning som gör att människor går med på lagar som aldrig skulle varit på kartan för tio år sedan.

FRA-lagen och lagen om preventiv avlyssning , en övervakningslag som ger polisen större möjligheter att avlyssna trots att det inte föreligger misstanke om brott, är klubbade medan den så kallade loggningslagen, där telekomoperatörerna åläggs att spara trafikuppgifter i ett år, skjutits upp.

– Integriteten är en av FNs grundläggande mänskliga rättigheter. Om det görs intrång i integriteten måste det finnas tunga skäl för det och staten måste kunna visa att samma mål inte kunnat nås på annat sätt. Det måste vara något som ger den önskade effekten och intrånget måste också stå i proportion till resultatet, säger hon med ett eftertryck som markerar ett hett engagemang.

Det är ord och inga visor, och det är en klarsyn jag önskar att våra politiker kunde ha lite mer av.

Hur viktigt det är illustreras verkligen av en artikel i affärsvärlden där en diskussion förs om datalagringsdirektivet och varför det inte införs nu när det är valår. Beatrice Ask har påstått att det inte är någon ko på isen, men får en motfråga av Anne Ramberg:

Men är det inte en ko på isen då det skulle vara implementerat för väldigt länge sedan och Sverige brukar ju vara bäst i klassen när det gäller att implementera EU-lagstiftning. Är det inte så Beatrice Ask, att regeringen är vettskrämd för att få en ny integritetsdebatt och att det är därför regeringen inte lägger förslaget, frågar Anne Ramberg.

— Nej, vettskrämda är vi inte. Det är ingen ko på isen i sakfrågan. Det som är bekymret är att om man inte införlivar direktivet tillräckligt snabbt kan det kosta. Och vi kommer att ge väldigt bra sakskäl till varför vi skjuter på den här frågan.

Tomas Bodström, som sagt emot allt Betrice Ask sagt under debatten, höll så klart inte med.

— Det är en ko på isen av två skäl. För det första så har vi blivit anmälda till EG-domstolen vilket är ganska anmärkningsvärt. Det andra skälet är Ipred-lagen som gör att flera teleoperatörer säger nej och säger att de nu slutar med att spara de här uppgifterna, vilket har blivit ett stort problem för polis och åklagare. Sedan har vi FRA-lagen där man sparar alla samtal. Då har jag väldigt svårt att förstå varför man inte skulle gå vidare med datalagringsdirektivet, säger Thomas Bodström som dock inser och inflikar att det vore politiskt ostrategiskt att implementera datalagringsdirektivet under ett valår.

Det som fascinerar i den debatten är att Ask och Bodström håller med varandra om att det inte är en bra idé att implementera datalagringsdirektivet under ett valår! Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan varför?

En annan fascinerande aspekt är att se hur oerhört nerkörd i bodströmsamhällets hjulspår Bodström själv är. För hans invändningar kommer inte från att försvara befolkningens integritet, utan från andra hållet.

Skälet till att ingen av dem vill att frågan skall ligga på bordet i år är precis det som Ramberg påpekar: Ingen av blocken vill ha integritetsdebatten under ett valår, eftersom de vet att de båda står för en position som blir oerhört svår att försvara inför väljarna. Vore frågan okontroversiell skulle den redan vara implementerad, så slutledningen är att man helst av allt mörkar frågan och fattar beslut när befolkningen tittar åt ett annat håll — är det inte ett tecken på demokratiskt underskott om något? Ett av alla tecken på hur vi befinner oss på det sluttande planet.

Jag skulle vilja avsluta med två korta citat från IDG-artikeln, det är Anne Ramberg som på två olika ställen konstaterar viktiga poänger:

– Jag tror inte på den goda staten – det är en vanföreställning. Jag tror inte att det är en ond stat heller. Det goda samhället skyddar den enskilde mot statens maktutövning. Det är just det som är en rättsstat och det är en grundpelare för vår demokrati.

och:

– Det finns ett teknikimperativ i dag. Bara för att något är tekniskt möjligt genomför vi det. Så borde det inte vara, säger hon.

Informationssamhället innebär fantastiska möjligheter. Tyvärr är det inte bara fantastiska möjligheter i demokratins och den fria kulturens och kunskapens tjänst, utan i minst lika hög grad fantastiska möjligheter att kartlägga, kontrollera och förtrycka. Staten är inte god, kanske är den inte ond heller, men det är bara när samhället skyddar den enskilde mot maktutövning som det goda överväger.

Falsk matematik

Det är inte ovanligt att jag känner att politiker använder sig av falsk matematik, men detta var ett ovanligt tydligt fall.

Thomas Bodström på Bodströmsamhället

>Idag påstod Fredrik Reinfeldt på Ekot klockan tre att regeringen hade ”sänkt skatten för framför allt låg- och medelinkomsttagare”.
>
>Eftersom detta är en uppenbar lögn skulle man tycka att det är rena drömmen för en journalist att få höra det påsåtendet i en intervju. Tänk att få följa upp den lögnen med att säga typ ”Men varför står du som statsminister och ljuger? Det är ju höginkomsttagarna som har tjänat tiotusentals kronor (i vissa fall hundratusentals kronor och till och med miljoner) på regeringens politik.”
>
>Vilket scoop att beslå en statsminister med att ljuga.

Allt beror ju på hur mycket man vrider på siffrorna för sina egna syften. Antingen jämför man alltid procentsatser eller så jämför man alltid absoluta tal. Allt annat är ohederligt.

Vi har ett rättvist skattesystem för alla betalar lika mycket – x% skatt. Men nu när ni sänker skatten så får ju Kalle tillbaka flera tusen mer än Pelle – orättvist.

Antingen har vi ett rättvist skattesystem för alla betalar lika mycket – x% skatt. Och när vi nu sänker skatten så får Kalle rättvist tillbaka samma procentsats som Pelle. Eller så har vi ett rättvist skattesystem för att Kalle betalar många tusen konor mer än Pelle och det har han råd med. Och när vi sänker skatten får han rättvist också tillbaka mer pengar.

När statsministern säger att regeringen sänkt skatten för framför allt låg- och medelinkomsttagare är det inte sant i betydelsen att dessa har fått mer pengar kvar i plånboken. Men däremot i betydelsen att deras skattebelastning har minskat mer som andel av inkomsten och också i betydelsen att det är den gruppen som fått den största andelen av skattesänkningarna.

Om socialdemokraterna i alla tider hävdat att vi skulle jämföra skatter på kronan. Att det var utomordentligt viktigt att tydligt visa att en ingenjör betalar ca 57 000 kr mer än en förskollärare i skatt per år. (Källor: jobbskatteavdrag.se och lonestatistik.se) Då skulle Bodströms harm vara mer klädsam.

Sluta blanda bort korten Bodström!