Vem vann egentligen?

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt.

9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. Det har satt agendan för det offentliga samtalet och påverkat politiken som få andra saker. Kriget mot terrorn har varit allestädes närvarande i tio års tid och det känns ibland som om hela världen befunnit sig i någon slags undantagstillstånd.

Så här på tioårsdagen av ett av modern tids mest symboliska och omfattande terrordåd, så inställer sig frågan vem som vann och varför?

Till att börja med kan det då vara på sin plats att fundera över vad den som planerar och utför ett sådant dåd är ute efter, vilka våra reaktioner blev och om våra reaktioner varit situationen mogen.

wtcoutline

Clausewitz skrev en gång för ett par hundra år sedan att kriget är politikens naturliga förlängning, diplomatins yttersta medel. På samma sätt har terror i princip alltid ett mål, även om enskilda terrordåd kan framstå som fullständigt kaotiskt slumpmässiga.

Så vad var målet med att flyga flygplan in i Twin Tower och Pentagon? Var det bara ett angrepp på vår fria livsstil? Var det bara en hämnd för föreställda eller verkliga oförrätter, eller fanns det något mer?

Svaret är nog som så ofta när det gäller terror övertygelsen om den egna gruppens, ideologins, agendans, religionens och/eller rasens överlägsenhet i kombination med en frustration över att någon annan är så mycket starkare politiskt och militärt att föreställningarna och verkligheten kolliderar.

Det man skulle kunna uppnå med sådan terror är då att tvinga motståndaren att reagera och därmed kompromissa sin egen valda politik och livsstil — ja till och med sin egen moral. Om det är fiendens fria livsstil som sticker i ögonen, så slår man två flugor med en smäll: fienden blir mer lik en själv och splittras.

Så vem vann?

Nå Usama bin Laden är död, liksom ett antal av hans hantlangare och meningsfränder. Ett par så kallade skurkstater har dessutom gått kaputt, så då borde väl vi ha vunnit eller?

Kostnaden är att vi fortfarande har ett Guantanamo, där det sitter en mängd folk som kan vara skyldiga eller oskyldiga, vilket ingen egentligen rett ut i någon rättsprocess.

Kostnaden är att kriget mot terrorn har skapat legitimitet för ett kontrollsamhälle. Vi har kringskurit våra personliga friheter och våra rättigheter att fritt kommunicera med varandra utan att myndigheter lägger sig i våra göranden och låtanden. Våra säkerhetstjänster är mäktigare än på länge. Åtgärder som tidigare skulle fått oss att skrika i högan sky är nu normaliserade. Våra attityder till frihetens grundstenar har spätts ut, så att vi utan att förstå det själva låter själva kärnan i vår frihet förtvina.

Kostnaden är att vi satt oskuldspresumtionen på undantag och accepterat saker som att bankkonton fryses och/eller bevakas, för att någon utan tydliga bevis pekar ut någon som terrorist eller åtminstone potentiell terrorist. Kanske värre ändå är att det lett till en accepterande attityd gentemot intrång i vår integritet. Polisen har numera i det närmaste oinskränkt rätt att gräva i våra datorer och därmed i vårt privatliv vid minsta anklagelse om brott och nästan oavsett brottets art.

Vi har direkt eller indirekt genom direkt eller tyst medgivande återinfört tortyr som en acceptabel metod att tvinga fram information som vi anser tillräckligt viktig.

Vi har ökat djupet i schismen mellan Kristendomen och Islam, vilket innebär att vi kan vara rätt säkra på att någon tar terroristledarnas plats när de går hädan.

Och konsekvenserna tar inte slut där… Den allvarligaste konsekvensen är kanske att vi förlorat en stor del av vårt moraliska övertag.

Vi kunde tidigare säga att skillnaden mellan oss var att vi var fria och att vår frihet garanterades av våra samhällen. Vi kunde peka på att vi inte kunde kastas i fängelse utan att vårt fall prövades och vi överbevisades om vår skuld. Vi kunde peka på att i våra fängelser satt man inte bara för sin åsikt. Vi kunde peka på att vi hade rätt att behandlas värdigt av våra myndigheter, att misshandel, tortyr och dylika dumheter inte var accepterade som fenomen. Vi hade fri åsiktsbildning, religiös frihet, rätten att behålla såväl vår tro som våra övertygelser för oss själva.

Det är inte längre lika självskrivet. Visst finns den frihetliga traditionen och strukturen kvar, men på område efter område är den faktiska friheten kompromissad och undantagen är legio. Vår loja attityd får långtgående konsekvenser. I våra parlament, lokalt såväl som ”federalt”, sitter våra parlamentsmedlemmar, ministrar och kommisionärer och dagtingar med våra friheter — allt ”för vårt eget bästa”.

Samtidigt har de mage att kalla sig demokrater och prata om hur viktigt det är med den västerländska friheten.

Om det är en seger, så är det en pyrrhusseger utan all like. Inte är världen ett dyft säkrare idag än den var för tio år sedan. Inte heller är västvärlden friare.

Denna dag sörjer jag. Jag sörjer alla de som pekades ut som symboliska offerlamm för någons hat. Jag sörjer med de familjer som förlorade nära och kära där för tio år sedan. Men mest av allt sörjer jag att vi är så omogna att vi inte förstår att värdera det vi har och slå vakt om våra egna kärnvärden.

Om inte vi slår vakt om vår frihet, så förtjänar vi den inte.

Vårt behov av tröst är oändligt

Detta är en text utan syfte eller mål. Jag brukar inte skriva sådana. Jag brukar ha en tänkt målgrupp och något jag vill framföra när jag skriver. Men det som hände förra helgen är för svårt och för stort och det är alldeles för tidigt, för att skriva om på det sättet. Ändå måste jag skriva eftersom det är så jag förstår världen. Så efter mycket eftertanke och en hel del vånda. Här är min text om Utøya.

Förebud

Fredag kväll, än så länge är antalet bekräftade döda på Utøya endast av samma storleksordning som vid sprängattentatet inne i Oslo. Det är inte klart om dåden har ett samband och spekulationerna handlar om muslimsk eller islamitisk terror.

Jag säger till min vän att det är orimligt att en man som skjuter i en församling av hundratals ungdomar på en avgränsad plats, en ö, inte dödat många, många fler. Jag säger att dåden rimligen måste höra samman. Att jag inte kan se några andra rimliga motiv än någon form av högerextremism.

Sen bryter vi kontakten med facebook, twitter och alla andra flöden. Jag orkar inte följa hetsen, spekulationerna och frossandet mer.

förskräcklig, förstörelse, förödelse

Förtvivlan

Lördag morgon, bland det första jag ser innan morgonkaffet, medan jag promenerar till bilen är en Facebook-länk till en tidningsartikel. Jag ser inte ens rubriken – bara siffran 87 och ordet döda. Det finns inga ord. Jag är tyst – länge.

förkrossad, förgöra, försvarslösa

Företa sig

Lördag förmiddag, vi samlas, en grupp piratpartister av olika åldrar för att arbeta med att utveckla partiets sakpolitik. Denna ”parley” har varit planerad länge. Jag kände att det var ett bra sätt att använda en semesterhelg att träffa några av alla de underbara människor som jag delar parti med.

Det är till en början svårt att fokusera på mötet, på de andra människorna i rummet i konkurrensen från nyhetsflödet och de egna bilderna av en massaker. Avståndet mellan oss i rummet och offren på Utøya är så mycket kortare mänskligt än ideologiskt.

Men långsamt inser jag att ett partimöte med unga engagerade politiska aktivister var det bästa stället att vara på en dag som denna. Att ägna sig åt det terroristen/mördaren försökte stoppa.

förmörkad, föredragninsglista, förvalta, förtroende

Förfäran

Lördag vid lunch dyker länken till en ögonvittnesskildring upp i mitt Facebookflöde. Jag kan inte hindra mig själv. Mot bättre vetande läser jag – och gråter. Jag har fortfarande inte sett några bilder eller videoklipp. Jag undviker alltid sådana vid katastrofer och våldsdåd. Men min hjärna fyller i med egna bilder konstruerade av idylliska öar jag besökt, lägergårdar jag tillbringat sommardagar på och unga ansikten från mitt liv i ideella och politiska organisationer.

förblöda, förråad, förblekna, förintelse

Förstummad

Lördag kväll. Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva? Vad behöver jag skriva? Vad behöver folk läsa? Vad tjänar det till? Har jag något att säga? Har jag en skyldighet att skriva när jag har en penna och en röst?

förvirring, förlamad, förnekelse

Företrädare

Söndag, någon gång, hittar jag Jens Stoltenbergs tal på Youtube. (Någon TV hade jag inte tillgång till under hela helgen, men har man internet saknar man den inte längre.) Han står där i kyrkan och talar om det första offret för massakern: mor Utøya (Monica Bøsei). Han är på en gång statsminister, ledare för den arbetarrörelse vars barn blivit angripna och en sörjande närstående utan att förlora sin balans och sin värdighet:

Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det finare än AUF-jänta som blev intervjuad av CNN: Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

förlust, föreståndare, föregångsland, förebild

Föreställning

Söndag lunch: i traditionella medier och sociala medier växer en bild av mannen på Utøya fram. Vi ser bilder av honom och kan läsa eller höra om hans förebilder, vilka organisationer han identifierar sig med och varifrån han hämtar sin inspiration. Snart sprids hans manifest över nätet.

Men vad är sant och vad är falskt? Är inte allt vi får veta om denne man utvalt och tvättat för att ge den bild han eftersträvar? Är det inte så i någon mån när det gäller alla oss som manifesterar vår personlighet och våra idéer i de sociala medierna? Tack Emanuel för den insikten.

förhärliga, förbrytare, försåtlig, förakt

Förbarmande

Söndag eftermiddag läser jag någonstans om 11-åringen som räddade ett liv genom att vädja till attentatsmannen. ”Skjut mig inte, du har dödat min pappa.” Visar det på mänsklighet att han kunde hejda sig, att han valde andra offer, eller var det ödet, ett obegriplig resultat av impulserna i en irrationella hjärna?

Vi kommer aldrig veta. Men jag hoppas att även en kallblodig mördare, en terrorist kan känna empati och medmänsklighet mitt i alltihop. Att han för ett ögonblick kan känna ånger. Att det finns en väg tillbaka.

förebrå, förvandling, försyn

Förklara

Söndag kväll på en vägkrog i Laxå. På vägen hem stannar jag för en kopp kaffe. Jag läser debattartiklar, bloggposter och krönikor.

Pressläggningstiderna från förr satte bromsar i nyhetsförmedlingen och åsiktsjournalistiken. Olika medier hade olika tempo och använde detta till att ta olika roller. Det fanns arenor för snabb nyhetsrapportering, för fördjupning och för debatt. Nu lever vi i en annan värld. En värld där snabbt och långsamt, grunt och djupt, faktarapportering och analys blandas i den smältdegel som blir av twitter, FB, stora mediehus internetportaler, bloggar etc.

Debatten om hur vi ska förstå det som händer startar därför redan medan det händer. När alla samtidigt försöker förstå och förklara. Det är något nytt som skapas här – mänsklighetens första kollektiva nervsystem. Oftast tycker jag det är vackert, men sådana här dagar visar vi oss i all vår svaghet och litenhet. Det är en otränad, fördomsfull och fördummad hjärna vi skapat tillsammans.

Det går för fort. Det blir för grunt. Förhastade slutsatser, överdrifter och onödig ideologisering tar större plats en klokhet, självinsikt och eftertanke.

Terrorist eller galning? Kanske både och. Vems fel är det? Kanske allas. Vad kan vi lära oss? För tidigt att säga. Någon gång kommer vi att förstå mer, kunna förklara mer och därför lära oss något av händelserna. Men just nu vill jag inte ha förklaringar. Sorg och vrede måste få gå före.

förhastad, förfelad, fördummad, förbanna, förbittring, fördomar

Förrädisk

Söndag kväll i bilen bestämmer jag att jag inte tänker skriva om detta. Det finns en förrädisk vilja att dra sitt strå till stacken. Att hjälpa till. Men jag undrar: Får man verkligen göra en poäng av en sån här händelse? Och samtidigt: var går gränsen? Vad är att göra en poäng av det här?

Jag anklagar ingen. Var och en har sitt samvete och gör sina gränsdragningar. Jag känner bara att jag inte vill ta risken att något jag skriver kan tolkas som att jag utnyttjar situationen.

förbehåll, förkunnelse, förgiftning, förnuft

Förenas

Söndag natt kommer jag hem. Jag omfamnar och dränker mig i min familj. Min fru och mina barn, som är trygga, friska och levande. På natten klamrar vi oss fast vid varandra, jag och Y. Det rörde inte oss. Inte den här gången.

Nästa morgon talar jag med barnen. Jag är nyfiken på vad de har sett och hört, vad de har förstått. Men framförallt vad de tänker. Jag inser att det nog är första gången jag har chansen att förklara mitt politiska engagemang för dem. De har blivit så stora. Den äldste kunde varit på Uøya.

förspänt, förgänglighet, förundran, försyn

Förträngning

Måndag 12.00. Jag åker in till Göteborgs centrum för att dela den tysta minuten med andra människor. En Västnytt-reporter kommer fram när jag just har skrivit min kondoleans hos socialdemokraterna. Jag säger bland annat:

Det är svårt att sätta ord på det jag tänker för det är så mycket känslor. Men jag är själv politiskt aktiv och har varit politiskt aktiv sen 14-15 års åldern. Och det betyder att när jag tänker på det som hände där så är det vänner till mig som jag ser. Det är bara ett enda kaos av känslor kring hur sånt här kan hända.
(…)
Man klarar ju inte av att tänka på det mer än en kort stund i taget på något sätt. Bara att komma hit och skriva gör ju att man tänker på det. Men mesta tiden tänker man ju inte på det just för att det är så overkligt och obegripligt.

Jag vet att det var vad jag sa, eftersom det senare på kvällen är med i Västnytt.

Jag tror att jag också sa något om vikten av att alla som har en demokratisk övertygelse samlas i en gemensam kamp i en stund som denna. När jag går därifrån undrar jag hur det ska gå till när det nästan är för outhärdligt att tänka på det som hänt.

förlägenhet, förpliktelse

Försvara

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

Det politiska våldet kan bemötas på två arenor. Det är vår rättsordnings uppgift att hantera våldsdåd. Polis, åklagare och domstolar har vårt uppdrag både att skydda oss mot våldet och att ta hand om våldsverkarna. Detta skydd är inte fullständigt, och vi lurar oss själva om vi tror att det skulle kunna vara det.

Det är en politisk uppgift för oss medborgare och våra representanter att upprätthålla rättsordningen. På den politiska arenan försvarar vi oss mot terrorn dels genom att försvara statens våldsmonopol och ett rättssäkerhet användande av det. Men framförallt kan vi använda den politiska arenan till något mycket viktigare. Vi måste visa att det är bättre att delta i samhället än att stå utanför.

Detta är en uppgift för alla politiskt engagerade (alla demokrater) i en stund som denna. Med Jens Stoltenbergs ord: ”mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”.

förberedelse, förtröstan, förbrödring, förbund

Förhindra

Nu. När något fruktansvärt händer, i synnerhet när det fruktansvärda händer våra barn, då vill vi säga: detta får aldrig hända igen. Vi vill lova oss själva, varandra och våra barn att världen inte är farlig, att det inte får hända igen.

Men det är inte sant. Världen kommer aldrig att sluta vara en farlig plats. Det kommer alltid att hända igen.

Vi kan försöka förbjuda allt farligt. Vi kan ge var och en en egen isoleringscell, där näringslösning och kommunikation distribueras i kontrollerade kanaler samtidigt som all produktion är överlämnad till robotar och datorer. Men inget mänskligt finns kvar i ett sådant samhälle.

När vi skyddar oss mot ondskan måste vi vara varsamma, så att vi inte monterar ned det som vi ville försvara.

förbud, försäkring, förfalskad

Försoning

Någon gång i framtiden kommer vi kunna känna att problemet har en lösning. Om vi inte är i krig, så kanske det är en sjukdom vi behandlar. Och i så fall har vi ett vaccin, eller i varje fall en bromsmedicin. Vi vet inte om den kan rädda oss men den är det bästa vi har.

Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

Jag tänker på Gitta Serenys författarskap. På hennes arbete med att förstå ondskan hos Albert Speer, Frank Stangl och andra. I Gittas Serenys författarskap hittade jag hoppet att ondskan inte är något främmande. Att den är en möjlighet i oss alla. För det innebär att godheten också är det.

Det är skönt att skjuta den vi inte förstår, den vi inte känner igen oss i, den som är för annorlunda, ifrån oss. Den hemska är inte en av oss. Han är abnorm. Galen eller ond.

Jag tror det är fel. Vi måste försöka förstå för att kunna förlåta. Även om vi tror att förlåtelse är omöjligt, så tror jag att vi måste försöka. Utan förlåtelse återstår hatet. Att möta hat med hat är att hälla bensin på elden.

När vi kan förstå och förlåta, så når vi försoning. Försoning som gör det möjligt att lämna det som skett bakom oss. Försoning som gör att vi kan gå vidare. Försoning är inte glömska. Det onda försvinner inte, men det blir till en del av oss som inte längre gör ont.

En del av oss som gör oss till starkare och bättre människor. Människor som kan ta upp kampen mot det onda på de enda arenor där man meningsfullt kan föra den: Inom sig och mellan oss. Människor som är redo att känna tolerans även för de intoleranta.

Mitt behov av tröst är oändligt!

förståelse, förlåtelse, förebyggande, förändring

Bäst är att i tid
lära sig förlåta
först de andra
sist sig själv

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

(Stig Dagerman)

Ofattbart

Det är demokratins förbannade tragedi att den är så sårbar för de som helt saknar skrupler. De organiserade terroristerna eller den ensamma galningen, kan båda smyga sig in i demokratins sovrum och ställa till massaker.

Händelserna i Norge lämnar mig mållös och jag visste knappt om jag skulle kunna skriva om dem. Bara tanken på skräcken hos de femhundra ungdomarna, som isolerade på en ö plötsligt inser att räven är lös i hönshuset, får det att knyta sig i magen på mig. Nästan en av fem klarade sig inte.

Den naturliga och spontana reaktionen blir lätt ett: ”aldrig mer!” — det vill säga samma reaktion som gav oss ”kriget mot terrorn”. Men detta var ett angrepp på demokratin och det rätta svaret är inte att avveckla den på egen hand. Vi behöver inte vara naiva och korkade, utan måste bara minnas vad som är vårt samhälles verkliga styrka. Sen kan jag på ett personligt plan önska att gärningsmannen/männen får brinna i helvetet…

Norrmännen verkar hittills ha bra minne och jag är imponerad och rörd. De pratar om att de måste ha ”mer” demokrati, när nu demokratin angrips. De pratar om att inte låta sig kuvas. Det kommer säkert bli mer kontroller av offentliga byggnader och ett hårdare skydd av beslutsfattare och intressegrupper, men överlag verkar man ta händelserna med en fattning som imponerar.

Idag är jag norrman.

Låt oss på allvar göra FRA till viljes

FRA har skickat ut ett pressmeddelande att de vill bli granskade. Det handlar naturligtvis om uppgifterna att information går ut nästan okontrollerat till andra staters underrättelseorganisationer.

Upprinnelsen är ett mejl där en FRA-anställd hävdar att det inte görs någon komplett granskning av information som utbyts mellan FRA och andra länder.

”Det är viktigt att påstådda brister i vår verksamhet utreds,” skriver informationschef Anni Bölenius i ett pressmeddelande.

Nå låt oss göra dem till viljes… med råge! Men lägg inte uppdraget på SIUN, eller någon annan av ”the usual suspects” utan se till att det är en fristående kontroll. Jag tror inte att det var det FRA hoppades på, men det är det som behövs.

Skall en kontroll vara trovärdig får man inte kunna följa kopplet till husse/matte försvaret, säkerhetspolisen, regeringen eller någon annan med ett implicit intresse av att komma fram till att problemen är överdrivna…

Det finns dessutom en mycket svart humor i det faktum att alla våra nya övervakningslagar inte hindrade vår första hemvävda självmordsbombare från att genomföra sitt attentat. Det var som tur är inte ett speciellt lyckat sådant, eftersom den enda som kom till allvarlig skada var han själv. Det finns inte direkt anledning till panik.

Trots att det inte precis tycks ha handlat om eliten av terrorister och trots alla nya möjligheter att informera sig, så lyckades mannen ändå passera maskorna i vårt säkerhetsnät. Jag tror inte ens det handlar om inkompetens, eftersom det är nästan omöjligt att hindra en ensam man eller en liten sluten grupp människor att hitta på sattyg. Snarare är det en demonstration av den falska säkerhet alla extraordinära möjligheter till informationsinhämtning ger. Vi silar som vanligt mygg och sväljer kameler.

Terrorismen, en god affärsidé

Så fort samhället får panik, så kan man räkna med att någon jävel snabbt är framme för att sko sig. I spåren av 9-11 har en global terrorindustri växt fram. Hittills har den trekvarts miljon anställda och har satt sprätt på sisådär 4500 miljarder kronor bara i USA, skall man se det globalt är siffrorna mycket högre.

Det är inte så att man skall bortse från de terrorattentat som faktiskt utförts, eller de som planerats men avvärjts. Det är däremot så att vi levt med terror i bortåt ett halvt sekel utan att samhället för den sakens skull gått under. Skall vi dö en våldsam död, så är och har alltid terror varit en av de minst troliga orsakerna.

Vår rädsla och önskan att skydda oss från det främmande och okända spelar oss ett spratt. Så länge sprattet bara kostar pengar är det bara slöseri, men när sprattet börjar kosta mer än bara pengar så blir det riktigt otäckt.

På sätt och vis kan man säga att vi när vi tillåter att vår rädsla för terror kostar oss mer än bara pengar går terroristernas ärenden. Man skall ha klart för sig att redan grupper som Rote Armée Fraktion, Baader Meinhof, Action Directe och dylika angrep samhället med terrormetoder till stor del för att provocera fram en motreaktion. Teorin var att man genom att tvinga samhället att ta av sig bomullsvantarna kunde visa för Svensson hur omänskligt och orättfärdigt det kapitalistiska, västerländska samhället var. De nuvarande terroristerna har sina egna varianter på samma sorts resonemang.

Det vi gör är att omdefiniera vårt samhälle, förkasta friheter och rättigheter vi tagit för självklara och ersätta dem med en total kontroll och ett oändligt informationsinsamlande. Samhället skaffar sig nu information om sina medborgare på en nivå som vi tidigare förknippat med hemliga statspoliser i rent totalitära länder. Att vi dessutom har tekniska möjligheter att samla in och bearbeta sådan information i en mängd utan motstycke och utan lika stora arbetsinsatser som tidigare driver bara den inneboende logiken till sin spets.

Men vi är inte ens en Sherlock Holmes, utan snarare en Kommissarie Closeau. Vi har all denna information, men om vi någon gång verkligen får nytta av den, så är det mer av ett lyckligt sammanträffande än av verklig skicklighet. Vi är faktiskt rena dilettanter.

Vi har bara i Sverige sett det tidigare under Göteborgskravallerna, när polisen misslyckades med något så grundläggande som vanlig enkel hyfs när de mer eller mindre massarresterade alla som råkade befinna sig på en viss skola. Vi ser det nu igen, när vår kära polismakt här i Göteborg leker Kopps och skickar tungt beväpnad polis att rikta sina lasersikten mot ungar. Tragikomiken blir extra tydlig när samma person vars barn blev hotade med eldvapen, sparkade, nertryckta på golvet med mera släpps strax efter — varefter allt snabbt tystas ner av säkerhetspolisen.

Våra egna panikreaktioner är med andra ord en minst lika verklig fiende som de aktioner som triggat vår rädsla.

Vi har skapat en säkerhetsindustri som lever på vår rädsla och vars logiska följd är att personliga rättigheter och friheter sätts på undantag.

Vi har skapat ett informationsöverskott vi inte är förmögna att hantera, eftersom vår kunskap och bedömningsförmåga inte ligger i fas med vår förmåga att samla information.

Vi har rationaliserat bort stora delar av de grundvalar för ett fritt samhälle som det tagit hundra år att bygga upp.

Men så här är det go vänner. Dessa förbannade amatörer är till för oss, vi är inte till för dem. Vi betalar pengar för att de skall skydda oss, men vi borde kanske betala pengar för att någon skall skydda oss mot dem själva. Vi har låtit vår rädsla styra oss och få oss att säga ”jaha” till att husse sätter strypkopplet runt vår hals.

Terrorismen har blivit en god affärsidé.

Vem är fienden? Jo det är vi…

Plockgodis för övervakningsivrare?

Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

> Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
> ”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
> Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

> Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:
> Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
> Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

> -Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

> På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

> Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.
>
> the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

> Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.
>
> Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

> Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.
>
> Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.
>
> Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.
>
> För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

> Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.
>
> Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

Spegelbilder

En dag i september grimaserade jag i spegeln, du vet som man gör när man skall komma åt någon del av ansiktet att misshandla med vassa naglar. Plötsligt blev jag alldeles stilla, för jag såg något jag inte hunnit med att lägga märke till tidigare. Under ögonen uppstod fåror. Det gör det ju alltid när man grimaserar, men där fårorna en gång varit som vågor på vattnet påminde de nu mest om plogfårorna på en vårfrusen åker.

Jag brukar alltid säga att jag inte har något problem med att åldras, att jag tog mina ålderskriser i tjugofemårsåldern och är klar med dem. Jag har inte känt något plötsligt sug att köpa en Harley, och tatuerad är jag redan så det skulle inte vara något nytt. Den enda åldersångest jag egentligen bär, om det är en ångest eller insikt, är att jag skaffat gymkort på gamla dar.

I spegeln såg jag plötsligt att jag inte längre är arton, vad än min hjärna vill försöka påstå och min libido vill göra gällande.

Ett leende sprack upp på mina läppar. Kanske en aning vemodigt, men inte alltför mycket av den varan heller. Med ålder kommer en slags säkerhet som inte bygger på prestige, en slags trygghet med sig själv som bräcker konflikträdsla utan att därför söka konflikt. En acceptans och brist på panik, förutsatt att du lyckas spräcka ålderskriserna och ta dig förbi dem så att du kan ankra upp i din egen person.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva säga att det var bättre förr, att mitt minne inte lurar mig att sortera bort det som inte var bra. Den bästa tiden är nu, och ännu bättre skall det bli.

Faktum är att mycket var sämre förr. Världen var farligare om än mer förutsägbar. Attityderna var i viss mån hämtade från stenåldern, och förändringen från då till nu inom vissa områden är närmast häpnadsväckande. Idag är livet för homosexuella bra mycket enklare än bara för tjugofem år sedan, backar man mer sågs de som sjuka. Min generation är mer jämställd än mina föräldrars, mina yngre syskons familjer kommer vara mer jämställda än min generations, och mina barns än mer än så.

Jag växte upp under atomparaplyet, ständigt halvmedveten om att mänskligheten kunde stå på randen till utrotning på grund av en missuppfattning eller annat dumt misstag. Militanta grupper som Baader Meinhoff sa adjö till sin mänsklighet, när deras förbittring över samhället och den behandling de fick utstå fick dem att ta till mord som motåtgärd. De hade sällskap av Rote Armee Fraktion, Action Dirècte, IRA, ETA, PLO och en hel bunt andra vars frustration över verkligheten övergick i våld. Flygplansrutter lades alltför ofta om till Kuba, Libyen och andra intressanta resmål oavsett ursprungsdestination. Politiska mord var vardag, liksom bombningar. Maffian tycktes ha hegemoni i Italien, i så hög grad att ärliga politiker hade förväntade livslängder liknande första världskrigets piloter.

Trots det, och trots IB-affärer och annat otyg, så var västvärldens främsta tjusning framför alternativen dess frihet. Det och grundläggande respekt för rättssäkerhet, integritet, demokrati och yttrandefrihet. Till och med de fredsrörelser som senare visat sig infiltrerade och finansierade från Moskva hade friheten att säga sitt.

Dagens konflikter är balkaniserade jämfört med den tidens centralstyrda kalla krigs-konflikter, men i grund och botten är de inte farligare. Nutidens terrornätverk är inte mer fanatiska än dåtidens. Bättre rustade, ja; bättre tränade, kanske — men överlag skiter den som dör i ifall bomben som spränger en i smulor har preparerats av någon från Nordirland, Tyskland, Libanon eller Afghanistan. Bilderna från London var starka, när äldre gubbar och gummor var mer arga än rädda. De lät sig inte kuschas, de hade överlevt såväl blitzen som IRA, så vad var Al Quaida?

Kom inte och försök skrämma mig med terrorism eller andra så kallade yttre hot! Hur verkliga dessa än är, så är de inte värre än vad vi redan överlevt. De är inte tillnärmelsevis motivation nog att lägga locket över vårt öppna samhälle, kartlägga dess innevånare, röja våra hemligheter och snoka i vårat privatliv.

Skillnaden nu och då, är att idag så finns förutsättningar för en mycket högre grad av kontroll från samhällets sida. Samma processorkraft som revolutionerat vår kommunikation, vår mediekonsumtion och vårat arbetsliv fungerar alldeles utmärkt för att revolutionera möjligheterna att kartlägga oss och våra liv. Det finns inga tekniska hinder, hindren är bara politiska, legala och sociala — och som alla sådana ”mjuka hinder” kräver de ständig vaksamhet.

Det är dags att våra politiker inser vad som hänt. Att den tekniska kapaciteten sprungit ifrån den politiska medvetenheten. Att demokrati, frihet, integritet och öppenhet är helt avhängigt på ständig vaksamhet. Den politiska makten i fria länder har klarat sig utmärkt under hela den moderna historien utan total kontroll. Bara för att total kontroll nu är möjlig innebär det inte att den är önskvärd.

Annars kommer jag att bli tvungen att säga att det var bättre förr, och jag har inte lust att bli gubbe riktigt ännu.