När jag skrev det första inlägget om Tenenbaumekonomin, mediebolagens Kalle Anka-ekonomi, så kände jag inte till fallet med Edwyn Collins. Det var väl spanat av Scaber Nestor, och väl lyft av Emma, och jag fick mig ett gott sorglustigt skratt när jag läste om Collins, Warner och MySpace.

Historien börjar när Grace Maxwell, Collins fru och manager noterar att Edwyns MySpace-sida tycktes ha gått sönder. Hon loggade in och skulle ladda upp ny musik till musikspelaren. Döm om hennes förvåning när hon istället för att få låtarna uppladdade dirigerades om till MySpace sida för upphovsrättsintrång och ”upplysning” om hur viktigt det är att man respekterar upphovsrätten.

Saken är den att Edwyn Collins aldrig skrivit på några långt gående avtal med stora bolag, utan valt att hellre vara självständig. Han har också köpt loss alla rättigheter till sina låtar, så att han har den absoluta exklusiva rätten till dem. Med andra ord finns det nog ingen uppladdare på MySpace som bättre kan hävda rätten till det upphovsskyddade material de laddar upp än just Edwyn Collins.

Grace blev naturligvis skitförbannad och tog kontakt med MySpace för att få situationen korrigerad. De hänvisade henne vidare till Warner (!), som hävdat rätten till låtarna, en rätt de överhuvudtaget inte har. Grace ringde Warner och fick prata med en jurist som lovade henne att saken skulle korrigeras. Några månader senare har ingenting hänt.

Edwyn Collins kanske allra mest kända låt, ”A Girl Like You”, var en hyffsat stor hit för knappt femton år sedan. Edwyn bryr sig inte om ifall folk laddar ner den, eller visar den på sina webbplatser. Såväl han som Grace har förstått att det inte är ett hot, utan en hjälp. Däremot är det fortfarande han som innehar rättigheterna:

We are very over it, but nonetheless aware of who the biggest bootleggers around are. It’s not the filesharers. Personally, we’ve always loved bootlegs. Even when Edwyn was really skint at the fag end of the eighties, I remember being in Camden market and seeing some tapes of a couple of his shows on sale. I tried to buy them but the stallholder somehow knew who I was and said ”free to the management.” I failed to see how that guy selling tapes of Edwyn or even U2 or anybody on the list of signatories above could harm their career.

Än mer humoristisk bli hela affären när man betänker att låten fortfarande säljs, illegalt:

Warners were one of the lead petitioners in the attempt to put those three stoner lads in Sweden in prison recently, remember. ‘A Girl Like You’ is available FOR SALE all over the internet. Not by Edwyn, by all sorts of respectable major labels whose licence to sell it ran out years ago and who do not account to him.

Attempting to make them cease and desist would use up the rest of my life.

Så stora skivbolag, implicit inkluderande Warner själva, säljer låten utan att redovisa eller betala till Edwyn Collins. Det är i mångt och mycket samma bolag som försöker sätta dit Pirate Bay-grabbarna, som på det här sättet visar exakt vad upphovsrätt innebär för dem…

Som några kommentatorer på ”Techdirt” skriver 1, 2, 3:

Ouch For the Record Companies

by  Chris Rhodes

What’s the going rate for illegally offering for download music you don’t actually own the copyright for? $9,000 a download?

Plus, I’m sure the record companies keep exact data about how many times each song has been sold. And it’s not like they can claim ignorance of copyright laws in court, or that such a judgement per song is way too high to be reasonable . . .
”10,000 downloads, you say? That’ll be $90,000,000 please. Would you like to pay by check?”

Re: Ouch For the Record Companies

by  Chronno S. Trigger

In this case, it’s truly for commercial use so it can be up to $250,000 per infringement.

Re: Ouch For the Record Companies

by  senshikaze

Using the RIAA v Jamie Thomas (2nd trial) the going rate per infraction is $80,000. Bump that check up to $800,000,000. and the maximum is $150,000 per infraction ($1,500,000,000). I think maybe the Industry needs a nice bitchslap from the artists. I know the fans will help.

Applicera Tenenbaumekonomi på fallet, och det kan handla om fantasisummor någonstans i spannet mellan $80 000 och $150-250 000, eller i svenska pengar mellan 554 400 och 1 732 500 kronor — eller för att vara lite konservativ mellan en halv till en miljon. Att det handlar om så mycket beror ju naturligtvis på att överträdelsen utan tvekan är kommersiell, och på att man verkligen kan påstå att det hindrar Edwyn Collins från att sälja sin låt på annat sätt när marknaden mättats av stora bolag. Det här har också pågått länge, runt ett decennium, och med mindre än att bolagen bränner sina redovisningar så lär det knappast saknas bevis.

Även om man inte tar i så man spyr och håller sig runt femtiotusenkronorsstrecket per nedladdning, så pratar vi mångmiljonbelopp per bolag som överträtt villkoren — allt enligt deras eget sätt att räkna gentemot The Pirate Bay, Jamie Thomas, Tenenbaum och andra som anklagats eller dömts för överträdelser mot deras upphovsrätt.

Naturligtvis kommer det inte bli så, för lagen gäller inte lika för alla. Edwyn Collins och Grace Maxwell skulle knappast angripa någon stackars student, arbetslös morsa, eller tre unga tekniknördar — de skulle få ge sig i kast med den arme av jurister som mycket väl vet vilken sida av mackan det är smör på… Som Grace själv skriver, skulle det nog ta resten av deras liv — utan att det för den skull är säkert att de skulle vinna.

Nej det som är mest intressant är egentligen att se till att den här historien inte sopas under mattan eller glöms bort. För att repetera det som Grace påpekade, fast översatt till svenska: ”Vi har gått vidare, men är trots det väl medvetna om vilka de största piratkopierarna är. Det är inte fildelarna.”

Låt inte Warner glömma den här historien…

Flera stycken bloggare har pratat om mediebolagens kalle anka-ekonomi: De fullkomligt abstrakta och världsfrånvända uträkningar om förlorade intäkter och piratkopierade filer som RIAA, MPAA, IFPI, APB med flera använder sig av i sin lobbyverksamhet. Men vi borde nog kalla det tenenbaum-ekonomi efter Karl Sigfrids lysande analys i början av augusti:

Anta att skivindustrin har rätt i att Tennenbaum har åsamkat dem skador som motsvarar 160 000 kronor för varje låt som han laddat hem via Kazaa. Hur stor är då den sammantagna skadan av all otillåten fildelning?

Enligt IFPI kopierades 40 miljarder musikfiler olagligt via fildelningsnätverk under 2008. Om skadan för varje nedladdad låt är 160 000 kronor blir den totala skadan 6 400 000 000 000 000 kronor. 6,4 miljoner miljarder alltså. När cd-försäljningen stod på sin topp såldes i hela världen skivor för något mindre än 200 miljarderkronor per år.

Slutsatsen blir at skivindustrins påstådda förluster till följd av fildelning är drygt 30 000 gånger så stora som försäljningsintäkterna när de var som störst.

Kul hur man kan leka med siffror…

Mr Tenenbaum himself

Med andra ord, om varje olaglig nedladdning IFPI anser pågår skulle lagföras enligt samma mönster som Joel Tenenbaums, skulle de totala intäkterna motsvara 30000 års försäljning av CD-skivor under CDns verkliga guldår.

30000 år!

Romarriket gick under för i runda tal 1500 år sedan, blev en stormakt ungefär 1000 år tidigare efter att ha växt ur ett litet samhälle som grundades ytterligare 500 år tidigare. Rom grundades med andra ord för 3000 år sedan. Det är en tiondel av det antal år med bästa CD-försäljning som skulle krävas för att motsvara 160000 kronor i skadestånd per illegalt nedladdad låt.

Eller som Madeleine Sjöstedt skriver i SvD:

Om detta bara var en enskild incident skulle det hela kunna ursäktas som resultat av nonchalans. Kan det vara så att hot och stämningar är musikförlagens nya affärsidé när skivförsäljningen har gått ned? I USA har detta nämligen blivit vardag.

I våras dömde en domstol i Boston, Jim Tenenbaum att betala 675 000 dollar i böter till de fem skivbolag – av vilka Universal var ett – som stämt honom för att ha laddat ned 30 låtar på fildelningssiten Kazaa. Det är cirka 160 000 kronor per låt.

Om vi nu antog att man, fortfarande med IFPIs antal nedladdningar, skulle matcha de bästa försäljningsåren i ersättning för illegalt nedladdade låtar. Då skulle vi få dela i 30000 delar. Det skulle antingen innebära drygt fem kronor per låt, eller att endast en på 30000 nedladdningar hamnade i domstol. Om vi är snälla och dubblar intäktsbehovet för att kompensera för förundersökningar och advokater, så är det fortfarande bara en tia per låt, eller en på 15000 låtar som behöver hamna i domstol för att matcha det bästa försäljningsåret någonsin.

Snacka om affärsidé! Med tanke på att det sällan är under 20-25 låtar som hamnar i domstolen samtidigt, så behöver man med den här matematiken bara sätta fast en av 300000 illegala nerladdare för att tjäna lika bra som under CD-boomen!

En av 300000! Det betyder i fallet The Pirate Bay att man sätter dit mindre än tio personer per år, och motsvarande i alla andra fildelningssammanhang. Med tenenbaumlogiken skulle det bli tvåhundra låtar att få betaaaaaalt för, vilket skulle innebära 32 miljoner kronor om året. Väljer och vrakar man en aning, och sätter dit de som är ständigt uppkopplade, så kan man nog dubbla eller trippla den summan…

Guldplatta får en ny innebörd

Eftersom den mängd pengar som kommit artister till del från alla stämningar som gjorts är väldigt lätt att omfatta (noll blir noll hur man än hackar och delar det), så är det rena guldgruvan för såväl skivbolag som advokater. Vi ser kanske början till en ny guldålder? En guldålder där man inte ens behöver anstränga sig med jobbiga artister eller störande kunder.

Är det inte några fler etablerade politiker förutom Madeleine Sjöstedt och Karl Sigfrid som fattar det här?