Jan Flodin från Internet Society gör idag på Internetdagarna ett inlägg i debatten om nätneutralitet och införandet av EU:s telekompaket i Sverige.

Regeringen har lagt ut en remiss och som vi läst i media så är regeringen nöjda med rättsläget. Tydligen anser de att nätneutraliteten inte behöver skyddas av lagstiftaren, eftersom konsumenter på en marknad kommer att välja det rätta. Vi vet av erfarenhet att konsumenter tyvärr gärna väljer slutna och proprietära system om det ger andra fördelar. Detta kan kanske gå an på en mängd marknader, men just internet riskerar sluta vara internet om det delas in i enklaver med olika grader av inlåsning.

Vi riskerar alltså fortfarande ett trasigt internet.

Utöver att läsa på vad regeringen egentligen föreslår och fortsätta debatten finns det ett par andra saker man kan göra. EU har gått ut med en öppen enkät om nätneutralitet som alla försvarare av ett helt och öppet internet borde ta sig en titt på. Man kan också stödja Juliagruppen i deras arbete för en öppenhetsmärkning.

Under tiden kan vi glädja oss åt att allt inte går bakåt. En holländsk domstol har kommit fram till att ISP:er inte behöver blockera The Pirate Bay eftersom det inte går att visa att en majoritet av användarna inkräktar på någon upphovsrätt.

Bra så långt, men när man läser Anders Mildners spådomar från Kiviks marknad så inser man att det är en lång lång väg att gå innan vi fått stopp på dem som vill ha sönder internet.

Det blev en lite märklig diskussion med otippade motståndare i mitt inlägg ”Många skäl att rösta pirat i EU-valet”. Diskussionsämnet var nätneutralitet, eller egentligen den aspekt av nätneutraliteten som handlar om ifall bredbandsleverantörer skall kunna begränsa vad vi får ta del av på nätet.

Wikipedia – Nätneutralitet:

Nätneutralitet (engelska: net neutrality) är ett uttryck som myntades i USA i början av 2000-talet av politiska motståndare till möjligheten för telekombolag och internetleverantörer att kontrollera informationsflödet över Internet, och att viss trafik får högre prioritet.
Begreppet har en motsvarighet i 1800-talets amerikanska telegraflagar, som sade att all trafik skulle överföras opartiskt oavsett avsändare och mottagare (undantaget meddelanden från staten).

Daniel J. Weitzner: ”The Neutral Internet: An Information Architecture for Open Societies” via Jens O:

Principles of network neutrality:

1. Internet users are entitled to an Internet connection with a predefined capacity and
   quality.
2. Internet users are entitled to an Internet connection that enables them to
   • send and receive content of their choice
   • use services and run applications of their choice
   • connect hardware and use software of their choice that do not harm the network.
3. Internet users are entitled to an Internet connection that is free of discrimination with
   regard to type of application, service or content or based on sender or receiveraddress.

Jag blev anklagad för oärlighet eftersom jag tydligen inte var tydlig nog att jag företrädde mig själv och inte Piratpartiet i någon officiell policymening…

Rick Falkvinge:

Det är mycket det här som begreppet nätneutralitet handlar om. Neutralitet i nätet; ingen sändande eller mottagande part är värd mer än någon annan. (För en bra förklaring på vad Internet är och varför gammelaktörerna inte förstår det, se den korta förklaringen World of Ends.) Diskussionen om nätneutralitet har inte riktigt kommit till Europa, men vissa gammelaktörer i USA vill ta extra betalt för att skicka vidare signaler från okända avsändare i sina delar av Internet. Föga förvånande är de också kabel-TV-operatörer. Det hotar Internets platthet i botten, och leder i förlängningen till annonsen ovan (som gjordes just för debatten om nätneutralitet).

Annonsen Rick refererar till är skapad av echobucket och ser ut så här:

Det är kabel-TV internet vi tittar på. Ett internet förvandlat till kanal+, viasat silver eller viasat guld. Det vi ägnar oss åt här på bloggen skulle inte alls vara lika självklart. Hälften av den svenska befolkningen skulle kanske inte ens kunna se bloggen, resten skulle ha den som del av lågprioriterad trafik som endast får bandbredd efter det att Expressen och Aftonbladet TV, TV4, SVT, SF, de statliga verken och all annan högprioriterad trafik fått sitt. Får en sådan princip chans att slå igenom kommer ”godkända” verksamheter skyddas mot ”farliga” verksamheter. Vad hindrar bolag från att välja vilka åsikter som skall få komma till tals?

Det låter onekligen rätt obehagligt, men hur stor är egentligen faran?

Compuserve och AOL

För knappt två decennier sedan skapades www av Tim Berners Lee. Internet fanns tidigare än så, men då i form av proprietära lösningar som Compuserve och dylika tjänster.

Jag var med på den tiden och tog mina första stapplande internetsteg. Då var hindren tekniska, det fanns inget sammanhållet nätverk. Det var också irriterande, för man kunde ha kompisar man inte kom i kontakt med för att man inte använde samma system.

När så www kom, så var det först som en hägring som gick över till ett shangrila. Det var segt så in i helsike, hade väldigt lite innehåll, men man kunde nå vad som helst som fanns. Alla kunde nu mötas. Alla var glada.

Utom de som inte längre kunde kontrollera sin lilla kaka av nätverket. Diskussionsvågorna i kölvattnet av www har gått höga ända sedan dess. Nästan från dag ett har några försökt stoppa tillbaka katten i påsen, och katten har klöst sig fri om och om igen.

Idag finns inte de tekniska begränsningarna, men vi håller som bäst på att lagstifta oss tillbaka tjugo år i tiden.

Sverige och nätneutraliteten

Nå HITTILLS har inte svenska bredbandsleverantörer varit speciellt intresserade av att ”differentiera” utbudet. En utveckling som kommer är däremot att EUs inre marknad kommer bli öppnare även vad gäller telekom och internet, så våra inhemska aktörer kommer inte vara ensamma så länge till.

Man kan gott säga att nästan hela internet som vi känner det har ett värde helt avhängigt av dess öppenhet. Det är just avsaknaden av grindar som gör nätet så oerhört värdefullt. Det är precis samma sak som oroar alla de som har något att vinna på att vi inte kan kommunicera fritt utan kontroll. Internet är något i det närmaste unikt i modern världshistoria, inte bara rent tekniskt utan kanske framför allt socialt. Åker grindarna igen och taggtråden sätts upp; står vi alla i kön för att betala för att släppas igenom spärrarna; då kommer internet snabbt förlora lejonparten av sin potential.

Avtalsfrihet

Så. Har vi då rätt att inkräkta i avtalsfriheten mellan leverantör och kund? Går detta verkligen att förena med liberala principer?
Har vi rätt att säga till elbolagen att de skall ge fan i vilka hushållsapparater vi stoppar i deras uttag?
Har vi rätt att säga till bussbolaget att de skall ge fan i vilken hållplats vi kliver av på när vi betalt biljetten?
Har vi rätt att säga till bussbolaget att de skall ge fan i vart vi tar vägen när vi klivit av bussen?
Har en läkare rätt att avtala med dig att du inte medan behandling pågår kontaktar andra läkare för att få deras bild av ditt tillstånd?
Har en läkare rätt att kräva att du använder ett dyrt märkespreparat när du får ett recept, om det samtidigt finns lika bra och billigare generiska?

Det var naturligtvis retoriska frågor, men menade att visa absurditeten i att i varje situation hävda avtalsfrihet. Oavsett vilket avtal jag ingått med elbolaget, oavsett vilket avtal jag ingått med bussbolaget, så har de inte rätt att lägga sig i saker som bara berör mig och ingen annan. Och en läkare som försöker sig på ett sådant avtal skall strängt taget inte få praktisera är antagligen korrumperad.

Det säger jag som varande liberal och som älskande principen om avtalsfrihet. Det finns tillfällen där man kan hävda andra friheter som till och med överträffar avtalsfriheten. Det finns situationer där avtalet blir så uppenbart absurt att det inte längre kan anses bindande.

Artificiell taggtråd

I fallet med nätneutralitet, så är naturtillståndet faktiskt neutralitet. Så länge stöd finns för trafiken i den underliggande infrastrukturen, så krävs filtrering för att begränsa hur den används.

Att lägga in den typen av filter är lika absurt som regionmärkning av DVD. Det är en konstlad begränsning, en som endast syftar till att produktifiera naturtillståndet som något utöver det normala. Det är som att leda bort en flod för att skapa artificiell brist på vatten i syfte att höja priset. Det är som att bränna mogna risfält vid god skörd för att inte priserna skall sjunka.

Nätneutralitet borde vara självklart. Det var sorgen över det försvunna tillägg 166.

Det är själva grunden för internet som den nya ekonomiska motorn.
Det är grunden för internet som den nya demokratiska motorn.

Uppdatering under strecket:

Ändrade de retoriska frågorna något efter kommentar från Tomas, som var delvis giltig.

Sökte mer på piratpartiet om inställningen till nätneutralitet. Det visar sig att diskussion om att ha det i partiprogrammet funnits, men att man avvaktar för att avhandla frågan noggrannare.

• http://forum.piratpartiet.se/Topic87586-289-1.aspx
• http://forum.piratpartiet.se/Topic60129-110-1.aspx
• http://www3.piratpartiet.se/freeman/20070204
• http://forum.piratpartiet.se/Topic137898-15-1.aspx
• http://piratpolitik.wikispaces.com/n%C3%A4tneutralitet
• http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/05/naringsdepartementet-har-tagit-fel-strider

Idag har vi ett internet där det enda som begränsar en persons användning av det är den bandbredd han eller hon har köpt. Vad denna bandbredd används till, vilken trafik som skickas och tas emot, vem eller vilka datorer man kommunicerar med och vilka tjänster man därigenom kan använda är upptill den resande själv.

Men detta är inte ett naturtillstånd. Det är fullkomligt möjligt att det förändras. De finns starka aktörer som gärna såg att de kunde spärra in användare i deras mjukvaror, deras tjänster, deras standards. Det enklaste exemplet är telekombolaget som inte vill tillåta att deras bredbandskunder ringer via tjänster såsom Skype.

En oreglerad marknadsekonomi strävar naturligt mot monopol eller oligopol. En välfungerande marknad kräver konkurrensskydd för att förhindra kartellbildning och monopolisering. I sammanhang som är beroende av nätverksekonomiska effekter som värdet i en stora installerad användarbas eller eller en de facto standard blir dessa tendenser ännu tydligare. Det kan därför tyckas som en bra idé att bekämpa oligopolen på nätet.

Men faktum är att vi kan inte se på internet och det därtill anknutna tjänsterna ur ett konkurrensperspektiv. De handlar inte om att upprätthåla en fri konkurrenssituation, att skydda konsumenter från kartellbildningar. Det handlar om att skydda den grundläggande infrastrukturen från missbruk av någon aktör. Vi behöver en långtgående standardisering, vi behöver samverkan mellan nyckelaktörer för att hålla ihop internets infrastruktur. Men internet är inte en vara eller en tjänst. Det är en basal struktur för sociala, ekonomiska och samhälleliga processer att utspela sig på.

Den enda reglering vi behöver är samma som de naturrättsliga regleringarna kring annan samvaro mellan människor. Allas lika tillgång, allas yttrandefrihet, allas skydd mot inkräktande på den privata sfären.

Jag har förstått att många ser den oro som jag och andra ger uttryck för som ren alarmism. Men om man vill ha kvar ett fritt internet med lika rättigheter och möjligheter för alla borde det vara lätt att känna av hotet. Det är bara att lägga pusslet.

• Vi har fått IPRED-lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att kontrollera vem om stått för vilken trafik på nätet.
• Vi har fått TPB-domen som fastslår att man inte bara har ansvar för den trafik man själv står för utan kan ha ett låntgående ansvar för datatrafik mellan andra personer om man stått för kopplingen mellan dem. Det vill säga att det inte bara är den ansvarige för att illegalt material gjorts publikt och den som accessar det som gör fel, utan även den som lägger en länk till den plats där det finns genom att han sammanfört de två andra.
• Vi har upphovsrättsorganisationer som IFPI, APB, den amerikanska skivindustrin, förläggarföreningen m fl som försöker pressa maximal nytta ur tolkningen av dessa lagar. Nu försöker IFPI framtvinga att en internetleverantör stänger av en av sina kunder. Monique Wadsted har varit ute i samma ärenden för den amerikanska filmindustrin som hon representerar.
• Samtidigt pågår debatten om Telekompaketet för fullt i Strasbourg och i morgon fälls avgörandet av vilka medborgarrättsliga skrivningar som inte blir bortmanipulerade, bortkompromissade eller borttappade. Just nu verkar tillägg 138 vara räddat, vi kommer i alla fall ha rätt till due process, men tillägg 166 som hade till syfte att säkerställa nätneutraliteten verkar räddningslöst förlorat. Alltså EU:s lagstiftning på området kommer inte förhindra vare sig lagstiftarna i medlemsländerna eller andra aktörer att kräva av internetleverantörer att de särbehandlar viss trafik.
• Vi ser redan hur man i Frankrike vill stifta lagar som inskränker den enskildes rätt till internetanslutning.
• Inom kort ska den svenska regeringen implementera datalagringsdirektivet. EU har redan bestämt att medlemsländerna måste lagstifta om tvingande regler för lagring av trafikdata hos teleoperatörer och internetoperatörer. Frågan hur den svenska regeringen och riksdagen avser att implementera det är fortfarande öppen. Men diskussionen om FRA-lagen för ett år och Telekompaketet den senaste tiden sen visar att de medborgarrättsliga reflexerna hos våra politiker och tjänstemän är dåligt utvecklade.
• I England är de kan hända ännu sämre. Idag nås vi av nyheten om hur långt de är beredda att gå i ivern att övervaka den egna befolkningen. Svarta boxar som övervakar all internettrafik i realtid.
• Mitt i denna soppa sitter operatörerna. Visst de kan som Bahnhof och andra försöka gå sina kunders ärenden och konkurrera med integritetsskydd. Men deras möjligheter att göra detta inskränks alltmer för varje ny lag. Samtidigt är många av de större aktörerna lierade med telekomindustrin eller upphovsrättsindustrin och sitter således på flera stolar. Dessutom är det väl som medborgare inte som kunder vi behöver få våra rättigheter skyddade.

Har ni lagt pusslet?

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte med vilka krafter vi behöver liera oss och var vi ska finna vår styrka. Jag vet bara att det internet som vi netrosexuella älskar är hotat. Att det snart är försent. Att det är dags att agera. Och överst på min prioriteringslista står att få fler att förstå vad som är på väg att hända.

Så har man då gjort det. Som i en amerikansk film. Skrivit till sin parlamentsledamot. Jag har just avslutat skickandet av 96 stycken mejl, vardera till ca fem Members of European Parliament (Jag ville inte det skulle se ut som ett massmejl.)

Carl Schlyter svarade inom fem minuter – Guldstjärna.

Varför skriver jag då till min parlamentsledamot. Jag tror mejlet talar för sig själv.

Dear Sir/Madam

I am a Swedish Citizen and a worried European. I believe that the right to privacy is the most important tenets of a democratic society.

I see this threatened by companies, governments and bilateral super-national agreements.

This week there is important decisions taken in Brussels, decisions that might influence me and my kids for years to come.

I am referring to the Telecoms Package that will be decided the 5th of May. We need the European legislative body to take our need of privacy in our use of the knew communication technologies into account. We are afraid that repressive political ideas (such as IPRED) that we’ve seen all over Europe – in Sweden, France etcetera will take root and spread.

Today Swedish MEP Christofer Fjellner is collecting signatures for amendment 166. If the Civil Rights Amendment doesn’t stand It’s imperative that the 166 and the 138(46) is put to the vote instead. Amendment 166 can be signed in MEP Fjellner’s office ASP 13E116. It needs to be done before 12 o’clock noon, Wednesday april 29th. Otherwise the amendment want be put to the vote may 5th.

I sincerely urge you to consider this and to take the time out of your day to help us. We need 39 signatures.

Yours Faithfully

/Göran Widham

För mer information om Telekompaketet – se telekompaketet.se

Per Gudmundson kallades Gud när vi umgicks i Uppsala på en tid då vi var både yngre, snyggare och radikalare än vi är idag. Smeknamnet hade inte med omnipotens att göra, även om Per på många sätt redan då var en gigant. Att han kan skriva är väl allom bekant och jag brukar undvika att gå i replikväxling med honom. Man vill ju inte göra bort sig fullständigt.

Men efter att ha läst dagens ledarstick om oss pirater kan jag inte låta bli. För även om vi kallade honom Gud på den gamla goda tiden har han fortfarande inte makt att definiera världen och orden som han vill.

Ansvar kan man ta på många sätt Per. En intressant form av ansvarstagande är den när man tycker lite olika inom samma parti och låter en falang gå till val på det ena och den andra på något helt annat. Med den makt ministerrådet har i EU hjälper det inte oss att ha integritetskramande borgerliga politiker i EU-parlamentet när regeringen och den kvästa riksdagsgruppen har en helt annan agenda.

Just nu kämpar Sveriges parlamentariker för skrivningar i telekom-paketet som det finns en risk att den svenska regeringen kommer att motarbeta i ministerrådet. Ingen unik situation i en statsbildning med flera demokratiska nivåer, men en smula udda när regeringen och EU-parlamentarikerna tillhör samma parti eller åtminstone koalition. Det är en inte oviktig kamp, våra rättigheter är utmanade och behöver försvaras.

Ansvar när det gäller de riktigt viktiga frågorna kanske istället är att man har priniciper och att man står för dem.

Sen kan man naturligtvis undra hur piratpartiet ska ta sitt ansvar för allt det andra. Men det kan man ju faktiskt säga att vi har gjort. Vi har berättat exakt hur vi kommer att göra med regeringsmakten efter ett riksdagsval t ex. Det är vi nog tämligen ensam om. Det finns helt enkelt olika sorters ansvar.

Jag förstår att vi kommer att granskas nu. Det känns bra. Det är dags. Det betyder att vi är på riktigt. Jag förstår också att delar av den granskningen (som vi redan sett) kommer vara djupt orättvis, ja rent av dum. Vår uppgift är att artigt visa att kritikerna har fel. Att tala med en säker och övertygad röst som visar att vi är på riktigt.

Till slut kommer folk veta så mycket om oss att den slags glidande retorik som skickliga skribenter
som Per Gudmundson använder inte fungerar. Några exempel ur ledarsticket: ”lättvindigt utdelade” medlemskap, ”programmeraren Christian Engström” som möter etablerade politiker och piratpartisten som ”i princip kunde tillåta sig att ha enbart en fråga och ett svar”. Inga felaktigheter, men bilder som är till för att förminska och skapa osäkerhet kring vad piratpartiet är för några egentligen.

Jag har opererats idag. I går natt satt jag och skrev på bloggen, umgicks med digitala vänner och läste alla reaktioner på de senaste dagarnas händelser. Jag var nervös. Jag har aldrig opererats eller blivit nedsövd tidigare. Men mina vänner där ute i natten och känslan av att tillhöra någon nytt och spännande höll rädslan på avstånd. Varje 100-tal av nya piratmedlemmar var en tröst.

I morse gick jag upp strax efter sex för att duscha och åka till sjukhuset. Men jag hann med en snabb koll på kommentarerna på bloggen och i min RSS-läsare. I vanliga fall gör jag detta till frukosten, men nu blev det utan kaffe och macka eftersom jag var tvungen att fasta.

Väl på sjukhuset stirrade sköterskan undrande på mig, när det första jag gjorde var att plugga in mitt USB-modem och testa uppkopplingen. Sen tillbringade jag några timmar med att ha det trevligt på nätet. Sköterskan kom in med jämna mellanrum och bad om ursäkt för att jag behövde vänta. Jg bara log.

När jag vaknade ur narkosen på eftermiddagen var en av mina första tankar, strax efter jag frågat om jag kunde få ringa min fru, när jag kulle få komma tillbaka till sjukrummet där datorn stod inlåst.

Jag tror inte vi någonsin kan förklara för de som inte känner igen sig i detta vilken betydelse datorn har i våra liv. Och att det inte handlar om ett beroende. Man skulle lika gärna kunna tala om ett beroende av mat, vatten eller kunskap.

Jag andas via min dator, men inte syre, utan kunskap och tillhörighet.

Rädda vårt internet, rädda vår atmosfär!

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.

• EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.

• Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.

• Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna på ”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?

Sveriges delegat i rådsarbetsgruppen för telekommunikationer, Jörgen Samuelsson citerad i DN

Vad har du för invändningar mot det?
– Är telekommunikation en mänsklig rättighet? Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter? Det finns en europeisk stadga om mänskliga rättigheter som gäller enligt EU-fördraget – varför stoppa in den i Telekompaketet?

Men om friheten på nätet inskränks kan väl det vara ett problem?
– Frihet är viktigt, men det handlar om en kommersiell tjänst. Jag kan inte se likheten mellan åtkomst till nätet och rätten till tak över huvudet.

Calandrella håller med Jörgen Samuelson om att själva tillgången till internet kanske inte är en mänsklig rättighet, men att man har rätt till en ocensurerad anslutning när man väl skaffar en.

Många andra har också reagerat över detta märkliga citat: Nairobikoll, Christian Engström, Bitchslap Barbie, Scaber Nestor, Jens O, Badlands Hyena,

För ett ögonblick försöker jag bortse från att jag och Jörgen Samuelsson förmodligen inte har samma uppfattning i särskilt mycket och funderar på hur lämplig han är för sitt arbete. Telekommunikation är inte så viktigt, det handlar bara om en kommersiell tjänst, säger alltså den person som företräder Sverige i diskussioner kring regleringen av just telekommunikationer.

Hans intresse i de politiska frågor som reglerar vårt samhälles viktigaste infrastruktur, den för mellanmänsklig kommunikation, är snävt begränsad till villkoren för de kommersiella aktörerna på marknaden. Vi har en förhandlare som inte anser att det är en internationellt viktig politisk fråga att bevaka medborgarnas rätt till ocensurerade och och oavlyssnade telekommunikationer. När telekommunikationer har blivit lika internationaliserade som miljöfrågan!

Jörgen Samuelson verkar dessutom ha lite otur när han tänker. Det finns gott om rättigheter som tillhandahålls som kommersiella tjänster: tak över huvudet, mat på bordet, utbildning, sjukvård…

Det är troligt att Jörgen och jag är oense om det mesta, men det är inte därför jag rekommenderar Åsa Torstensson att omedelbart göra sig av med honom!