Terrorismen, en god affärsidé

Så fort samhället får panik, så kan man räkna med att någon jävel snabbt är framme för att sko sig. I spåren av 9-11 har en global terrorindustri växt fram. Hittills har den trekvarts miljon anställda och har satt sprätt på sisådär 4500 miljarder kronor bara i USA, skall man se det globalt är siffrorna mycket högre.

Det är inte så att man skall bortse från de terrorattentat som faktiskt utförts, eller de som planerats men avvärjts. Det är däremot så att vi levt med terror i bortåt ett halvt sekel utan att samhället för den sakens skull gått under. Skall vi dö en våldsam död, så är och har alltid terror varit en av de minst troliga orsakerna.

Vår rädsla och önskan att skydda oss från det främmande och okända spelar oss ett spratt. Så länge sprattet bara kostar pengar är det bara slöseri, men när sprattet börjar kosta mer än bara pengar så blir det riktigt otäckt.

På sätt och vis kan man säga att vi när vi tillåter att vår rädsla för terror kostar oss mer än bara pengar går terroristernas ärenden. Man skall ha klart för sig att redan grupper som Rote Armée Fraktion, Baader Meinhof, Action Directe och dylika angrep samhället med terrormetoder till stor del för att provocera fram en motreaktion. Teorin var att man genom att tvinga samhället att ta av sig bomullsvantarna kunde visa för Svensson hur omänskligt och orättfärdigt det kapitalistiska, västerländska samhället var. De nuvarande terroristerna har sina egna varianter på samma sorts resonemang.

Det vi gör är att omdefiniera vårt samhälle, förkasta friheter och rättigheter vi tagit för självklara och ersätta dem med en total kontroll och ett oändligt informationsinsamlande. Samhället skaffar sig nu information om sina medborgare på en nivå som vi tidigare förknippat med hemliga statspoliser i rent totalitära länder. Att vi dessutom har tekniska möjligheter att samla in och bearbeta sådan information i en mängd utan motstycke och utan lika stora arbetsinsatser som tidigare driver bara den inneboende logiken till sin spets.

Men vi är inte ens en Sherlock Holmes, utan snarare en Kommissarie Closeau. Vi har all denna information, men om vi någon gång verkligen får nytta av den, så är det mer av ett lyckligt sammanträffande än av verklig skicklighet. Vi är faktiskt rena dilettanter.

Vi har bara i Sverige sett det tidigare under Göteborgskravallerna, när polisen misslyckades med något så grundläggande som vanlig enkel hyfs när de mer eller mindre massarresterade alla som råkade befinna sig på en viss skola. Vi ser det nu igen, när vår kära polismakt här i Göteborg leker Kopps och skickar tungt beväpnad polis att rikta sina lasersikten mot ungar. Tragikomiken blir extra tydlig när samma person vars barn blev hotade med eldvapen, sparkade, nertryckta på golvet med mera släpps strax efter — varefter allt snabbt tystas ner av säkerhetspolisen.

Våra egna panikreaktioner är med andra ord en minst lika verklig fiende som de aktioner som triggat vår rädsla.

Vi har skapat en säkerhetsindustri som lever på vår rädsla och vars logiska följd är att personliga rättigheter och friheter sätts på undantag.

Vi har skapat ett informationsöverskott vi inte är förmögna att hantera, eftersom vår kunskap och bedömningsförmåga inte ligger i fas med vår förmåga att samla information.

Vi har rationaliserat bort stora delar av de grundvalar för ett fritt samhälle som det tagit hundra år att bygga upp.

Men så här är det go vänner. Dessa förbannade amatörer är till för oss, vi är inte till för dem. Vi betalar pengar för att de skall skydda oss, men vi borde kanske betala pengar för att någon skall skydda oss mot dem själva. Vi har låtit vår rädsla styra oss och få oss att säga ”jaha” till att husse sätter strypkopplet runt vår hals.

Terrorismen har blivit en god affärsidé.

Vem är fienden? Jo det är vi…

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Integritet – det stora grupparbetet valåret 2010

För några veckor sen skrev HAX om att integritet skulle bli det stora grupparbetet valåret 2010.

Vi medborgare har ett tillfälle att ställa våra politiker till svars och att utkräva ansvar. Det är i de allmänna valen. Om de inte kan ge tillfredsställande svar, om de inte är beredda att ta ansvar för sina beslut, om de inte är beredda att återupprätta integriteten – då skall vi välja andra politiker!

Vi har helt enkelt en uppgift och det är att avkräva de sittande riksdagsledamöterna och de sju riksdagspartierna svar. Vad vilja de med integriteten?

Vi vill ha svar om FRA och IPRED. Vi vill ha svar om teledatalagring. Men framförallt vill vi ha svar om den politiska viljan. Den politiska viljan vad gäller frågor som angår svenska folkets privatliv. Den politiska viljan kring internets frihet. Den politiska viljan i informationspolitiken. Vi får inte låta oss nöja med dimridåer om ett fritt internet.

I det arbetet är Henrik Alexandersson eller HAX en nyckelperson. Trots att han idag sitter i Bryssel som assistent åt Christian Engström så fortsätter han att både dra fram viktig information och med stor tyngd kommentera händelserna här på hemmaplan. Han är en gigant när det kommer till kampen mot övervakningsstaten.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Sverige fällt i EU-domstolen

Idag fick vi på Livbåten via just Hax veta att EU-domstolen fällt Sverige för att vi inte infört datalagringsdirektivet. Vi hade förbundit oss att införa en lag som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, en lag som skulle tvinga teleoperatörer och ISP:er att lagra alla data från våra telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. EU är nu irriterade för att det inte går snabbt nog att införa den.

Sverige har inte skjutit på att införa den här lagen för att våra politiker inte tror på den. De vill att staten ska veta vem vi talar med, när vi talar med dem och var vi då befinner oss. De förmodligen höga böterna för att trotsa EU och dröja med införandet har regeringen dragit på oss för att frågan är politiskt känslig. De vill helt enkelt inte få en integritetsdebatt på halsen så här nära valet. Piratpartiet kräver idag att regering och opposition berättar vad de vill med denna lagstiftning. De kan inte mörka längre.

Att det handlar om mörkning framstår som självklart när man läser utdrag ur debatten mellan Beatrice Ask och Tomas Bodström från Svensk juriststämma. Anne Ramberg frågar Justitieministern om orsaken till att direktivet inte är genomfört, är rädslan för en integritetsdebatt. Beatrice Ask försäkrar då att Sverige har goda argument för sin senfärdighet. Hon säger att det inte är en ko på isen. Idag har vi fått någon slags facit, för det tyckte uppenbarligen inte EU-domstolen. Frågan är alltså om ens svansen är på land.

Bodström är inte sen att säga emot Ask, men gör det inte för att han vill ha upp frågan på bordet. Även han vill helst mörka hela frågan. Tyvärr, får man säga, så finns inget eller litet hopp om att ett regeringsskifte skulle förbättra situationen. Visst har alliansen varit usla på att ta tillvara det som borde vara deras kärnvärden, men de avlöste en regering som gav upphov till begreppet bodströmsamhället. Rent krasst var det Bodström som var drivande i frågan i EU, det går till och med med fog att säga att han är en av arkitekterna bakom hela direktivet.

Det saknas alternativ

De som har satt sitt hopp till samarbetspartierna i den rödgröna röran, som enligt programförklaringar och stämmobeslut framstår som betydligt mer intresserade och engagerade i den personliga integriteten, har idag fått en påminnelse. Sverige behöver ett parti som prioriterar de här frågorna. För stämmobeslut och principer är inte vatten värda när det kommer till att ena ett regeringsalternativ. Vi såg det i FRA-debatten när det gällde främst Centern och idag har vi fått besked runt teledatalagring när det gäller Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Tji fick vi helt enkelt, de tycks vara fullt beredda på att rösta igenom teledatalagringen. Det betyder att vi kommer att vara det enda riksdagspartiet som är beredda att vägra lagstifta enligt EU:s direktiv, när vi kommit in i riksdagen den 19 september.

Just datalagringsdirektivet kommer när det omsätts till svensk lag var en av de farligaste som instiftas, därför att det innefattar såna enorma mängder data, och därför att det ger sådana enorma möjligheter till övervakning, syftesglidning och allmänt missbruk. Att ge staten tillgång till alla trafikdata att användas till gud vet vad är en öppen dörr in i storebrorssamhället.

Var och en för sig ser de lagar som kantat resan genom det senaste decenniet kanske inte så farliga ut för gemene man. Det är bara att det inte går att titta på dem var och en för sig. De är allihop en del av ett stort helt och odelbart, som påpekades i ett tidigare inlägg igår. Det är när man ser alla lagarna och regleringarna tillsammans som det blir riktigt otäckt. Det blir allt tydligare att vi befinner oss på ett sluttande plan, där varje åtgärd ses för sig själv som lösning på ett verkligt eller imaginärt problem.

Politiker, tjänstemän och utredare blir kära i sina egna lösningar, ser bara just det problem de försöker lösa. Ingen, vi säger ingen, gör ett allvarligt försök att se hela bilden och ta konsekvenserna av det de ser. De få tillfällen det ens kommenterats, så bagatelliseras det, som om det inte alls vore så farligt egentligen. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, sägs det. Vill man inte lyfta blicken för att se vart man är på väg, så skall man inte bli förvånad när man når resans slut.

Det stora grupparbetet

Det är dags att ta ett blad från Hax bok. Kloka män ska man lyda och Hax är en klok man. När han talar om det stora grupparbetet för integriteten valåret 2010 har han rätt. Vi är ensamma i den här kampen vi pirater, men det betyder inte att vi inte kan vinna den. Vi måste bara alla hjälpas åt. Vi ska inte låta någon glömma vad det är för politik de sju riksdagspartierna står för. Vi ska inte låta dem slippa frågor från oss, från media och från allmänheten om de lagar de infört och tänker införa på övervakningsområdet.

Vi har dock ett problem att lösa. Det finns ingen arena för att ifrågasätta helheten och ställa riksdagspolitikerna mot väggen. Varje gång vi får plats i debatten handlar det om en enskild fråga: det är FRA, eller IPRED, eller datalagring, eller någon annan övervaknings- och/eller integritetsfråga. Att då tala om helhetsperspektivet är inte alltid välkommet. Som när Oscar Swartz försökte på internetdagarna 2009 i en ordväxling med Beatrice Ask. När han ville bredda frågan fick han bara tillrättavisningar till svar. Det han frågade om hade tydligen inte med ämnet för dagen att göra.

Vi måste hitta ett sätt att tala om det samhälle vi är på väg mot. Att tala om ett samhälle med en övervakad och kuvad befolkning, som inte bara blivit berövad fildelning, nakenbilder och privatliv, utan en befolkning som förlorat känslan av att vara herrar över sitt eget liv.

Detta är sprängstoff och det vet våra motståndare. Det är därför vi bjuds in till debattbordet med armbågen.